- Copyriot - https://copyriot.se -

Medieteoretisk utvikning: Ljud som objekt, eller akustiska data

Av min skiss på en medieteoretisk syntes (med tonvikt på ljudmedier) har jag hittills postat två av fyra avsnitt. Första avsnittet har hittills inte fått några kommentarer alls, men jag förblir redo att plocka upp alla trådar. Andra avsnittet ledde däremot genast till en mycket intressant diskussion om vad det innebär att lagra, överföra och bearbeta ljud.

Jag inser att jag först och främst måste disponera om. Lagring, överföring och bearbetning ska inte framstå som tre fack där olika medier ska placeras. Dessa funktioner utgör – enligt Friedrich Kittler – själva definitionen av medier. Om definitionen låter alltför vag eller alltför vid så tänk på att de flesta andra medieteoretiker undviker att alls definiera sitt objekt.

Ljudmedier är då, tänker jag mig, medier som lagrar, överför och/eller bearbetar ljud. Om vi håller oss till lagringsfunktionen, så hävdade jag att det finns ett mycket brett spektrum av lagringsmedier för ljud. Några exempel som jag tog är blockflöjt, speldosa och notskrift; därtill kommer givetvis de olika inspelningsmedierna, såväl analoga (t.ex. skiva och band) som digitala (t.ex. mp3).

Detta väckte en serie intressanta invändningar. Jag återger dem här i en form som möjligtvis är lite tillspetsad.
Först gavs uppfattningen att ljud endast kan lagras via inspelning. Byggandet av ett musikinstrument lagrar inte ljudförhållanden utan “etablerar” dem, nedtecknandet av noter lagrar inte ljudsekvenser utan “representerar” dem, enligt denna invändning. Det ligger mycket i detta, men en fråga lämnas hängande i luften: är verkligen analoga och digitala inspelningsmedier befriade av varje inslag av etablerande och representation?
Frågan leder vidare till den andra invändningen: ljud kan inte lagras! Ljud uppstår nämligen, enligt detta synsätt, i hjärnan. Innan dess finns det bara vågrörelser i ett överföringsmedium (luft) som i viss mån fångas upp av et ytteröra och som till viss del rör sig inom det frekvensspektrum som hörselnerven kan vidareförmedla till hjärnan, där vågrörelserna tolkas som ljud.
Följaktligen går det inte att lagra ljud. Det går inte heller att höra samma ljud två gånger. Två öron kan aldrig höra samma ljud. (Ockasionalism?)

Vi hamnar oundvikligen i frågan: vad är ett ljud? Jag försökte för ett par år sedan besvara den: ljud är inte, ljud sker, ljud äger rum. Ett synsätt som ligger i linje med den nyss nämnda invändningen och som i princip ogiltigförklarar själva tanken på att lagra, överföra eller reproducera ljud.
Emellertid lyckades ett antal smarta kommentatorer här på Copyriot visa på att jag hade utgått från premisser som inte var helt hållbara. Kanske måste man rentav dra slutsatsen att om ljud inte är så kan det heller inte finnas några ljudmedier. Om det finns ljudmedier så måste detta omvänt förutsätta att ljud i någon bemärkelse “är” samma ljud fast det inte är fråga om samma vågrörelse. Tanken på ljudmedier skulle kort sagt förutsätta en ljudontologi om ljudobjekt.

Pierre Schaeffer försökte redan 1959 att etablera en fenomenologisk teori om ljudobjekt. Den har senare blivit ganska ifrågasatt och har antagligen föga att bidra med till en teori om ljudmedier.
En annan figur värd att nämna är Gilles Deleuze som i en av sina böcker om Spinoza vill visa på bredden av det spinozistiska kroppsbegreppet. Då skriver han bland annat att en kropp även kan vara en “ljudkropp”. Det är en fin passage, vill jag minnas, men inte heller där ges en hållbar grund till att förstå vad det är som som ljudmedier lagrar.
Alldeles uppenbart är detta en fråga för Graham Harman et.al.

Ett alternativ kan vara att backa från ontologin, tillbaka till Kittler. Om jag inte minns fel föredrar han att tala om “akustiska data” hellre än om “ljud”. (Jämförbart med hur Steve Goodman föredrar adjektivet “sonic” framför substantivet “musik”.)
Invändningen kan göras att inga data är akustiska. Data är data. Kanske är det bara ordmärkeri. “Akustiska data” är data om akustiska förhållanden, alltså (något förenklat) data om ljud – men inte nödvändigtvis en representation av ett ljud som har ljudit. Då framstår det inte längre som särskilt märkvärdigt att akustisk data återfinns både i en blockflöjt, en speldosa, en notskrift, en skiva, ett band och en mp3-fil. Alla dessa kan då kallas för ljudmedier, om “ljudmedium” definieras som ett sätt att lagra, överföra och/eller bearbeta akustiska data.

Ytterligare en möjlighet är förstås att helt överge mediebegreppet. Men det är ett radikalt drag vars konsekvenser bör tänkas över noga. Precis som det är viktigt att tänka över konsekvenserna av att tala om medier utan att veta vad man menar med begreppet.

15 Comments (Open | Close)

15 Comments To "Medieteoretisk utvikning: Ljud som objekt, eller akustiska data"

#1 Comment By Marcus On June 19, 2011 @ 12:29 pm

Om man jobbar “nysakligt” (fortfarande är jag inte riktigt hemma med den benämningnen… ;-) ), med objekt som är självständiga från varandra, så är varje relation ett problem som behöver lösas. Det finns inga direkta relationer, bara medierade sådana. Alla relationer mellan undandragna objekt behöver ett “neutralt” medium för att komma till stånd. Därför ligger McLuhans mycket breda mediebegrepp nära den objekt-orienterade filosofin – Harman har skrivit något papper om McLuhan (Marshall OCH Eric), Bogost och Bryant samarbetar tydligen kring en medieteori också, med McLuhan i centrum. Inom ooo/oop görs begreppet dock ändå bredare! Media är inte bara “extensions of man” utan “extensions of things”… Ett så brett mediebegrepp gör kanske inte så mycket nytta för dig just här. Dock kan jag försöka vifta lite med ooo ändå. Vi får se om vi kan göra något av det tillsammans.

Jag minns inte Deleuze’s analys av “ljudkroppar” (har bara genomfarit hans Spinoza-böcker som hastigast), men det känns ganska naturligt att inom ett materialistiskt flödesparadigm inte göra en kvalitativ skillnad mellan en långsamtflytande stenkropp och en mycket flyktigare ljudkropp: båda är i någon mån materia+form; hastigheten är det enda som skiljer. Varje uppspelning, varje utkastande i luften, och varje ägande av luftens rum är i detta perspektiv en i sanning ny ljudkropp.

Jag utgår istället ifrån att objekt existerar i ett undandraget tillstånd. De kan aldrig upplevas direkt, alltså inte heller om vi kan förstå ljudet som ett objekt. Ett objekt kan endast göra sig märkligt genom sina effekter på ett medium. Med “märkligt” menar jag då att objektet kan förstås som något slags poltergeist, ett mystiskt väsen som smyger runt i verklighetens djup och gör sin existens påmind genom att ha effekter på andra ting.

På detta sätt kan ljudet mycket väl sägas finnas i blockflöjten redan från början. Blockflöjtens existens gör avtryck i luftens medium (med hjälp av en luftström som pressas igenom flöjten såklart), precis som luften själv gör sig påmind i samma vågrörelse, och alla andra medier ljudet kan färdas igenom. Ljudet bär alltid med sig något av de objekt som har gjort sig märkliga genom det, eller snarare: genom det medium som bär ljudet. Ljudet av en blockflöjt kan ses som en kvalitet (form) i det medium som bär det, men blockflöjten gör sig också märklig i och med detta ljud. Örats membran och nervpulserna, hörselcentrats omvandling av detta till en sinnesupplevelse etc, gör sig själva märkliga för en utomstående betraktare – och för oss, ja för oss blir de nog mest märkliga när de fallerar på något sätt.

För mig och min egen variant av ooo är ljudet inget objekt, utan snarare en kvalitet som ett objekt (mediet) kan ha – detta korresponderar i viss mån mot Kittlers funktion Överföring. Mediet gör sig självt märkligt i ljudet – Bearbetning. Och det fungerar också som en förlängning av de andra objekt som gjort sig märkliga i ljudet – Lagring.

#2 Comment By Marcus On June 19, 2011 @ 1:12 pm

Lagring och Överföring ska för all del byta plats. Men det förstod ni väl. :-)

#3 Comment By rasmus On June 19, 2011 @ 1:16 pm

McLuhans påstående om att medier skulle vara “extensions of man” måste givetvis kasseras, tillsammans med hans implicita antagande att mediehistorien är en rörelse från materia till ande. Jag tror faktiskt inte att vi har så värst mycket alls att hämta hos McLuhan, utöver själva det breda mediebegreppet och tanken på att medier innehåller medier.

Jag är i breda drag med på det sätt att se på saker som du uttrycker. Vad jag tänker på är mer vilka konsekvenser som det kan få för att tala om medier, om ljud och vad de lagrar. Frågan kvarstår: kan vi säga att det finns ljudmedier?

#4 Comment By Andréas Hagström On June 19, 2011 @ 2:41 pm

Men om flöjten är ett ljudmedium så måste ju allt som på ett eller annat sätt kan generera ljud vara ett ljudmedium – även människan. I förlängningen kan allt definieras som ljudmedium vilket gör begreppet meningslöst?!

#5 Comment By chrisk On June 19, 2011 @ 2:52 pm

När jag duschade kom jag till en funderad insikt: Medier och mediering finns inte.

Allt som finns är objekt (aktantiga) som skapar nya världar. Därför får vi aldrig sluta orientera oss mot objekten, aldrig utgå från innehållet (formatnihilism) eller dess “funktioner” (antropocentrism). Låt mig förklara.

Med en magisterexamen i medie- och kommunikationsvetenskap borde jag veta något om medier (I did it for the lulz), men, under senare år har jag insett att allt detta var en exodus i en öken av signifiers och postmodernism.

Vi tar Tardes exempel: (dags)pressen. På artonhundratalet hade boktryckarkonsten funnits i några århundraden. Nån kom på den goda idén att trycka nyheter på papper, men tidningen är inte ett medium. Det första steget är att öppna den svarta lådan! Tarde fann då att först med telegrafen och järnvägen var tidningsdistribution möjlig. Vad är mediet då? Är det tidningen, som har funktioner av lagring? Är det telegrafen, som har egenskapen av överföring? Svaret är att det inte finns något medium, endast ett stort och fett objekt, som är rejält undandraget och som kan utlösa monstruösa krafter. Aldrig har “tidningsmediet” blivit så stort som nu!

Konsekvensen av denna nya objektekologi (telegrafer kopplade till tåg kopplade till tryckpressar, kopplade till hjärnbarkar) är enligt Tarde uppkomsten av publiken (le public). Le public har aldrig tidigare funnits, inte ens i Grekland, eftersom le public kräver telegrafen, tryckpressen och tåget för att kunna finnas till. Le public medieras inte av tidningar och vad som står i dem, Le public är den svarta lådan!

Nu till (icke-förekomsten av) ljudmedier. Blockflöjten är inte ett medium för att överföra noter på ett papper till vibrationer i luften med hjälp av en människa som blåser i ett rör och trycker på håligheter. Blockflöjten är ett don (equipment, Zeug) som skapar en värld. Just genom att den kan undandra sig kan den spela många typer av musik, den är inte begränsad till en specifik människa eller vissa typer av noter. Den kan inte mediera något eftersom dess ontologi är platt som en pannkaka. Objekten, objekten, objekten är empiriskt immantenta till inget annat än sig själva!

Först genom denna vändning kan vi äntligen släppa de fenomenologiska farsoter, som oavsett post- pre- anti- prefix, har fått oss att tro att medier finns. Vi kan inte ha både objekt och medier i världen, det landar i en olycklig ontologisk dualism där vi lägger objekten i ena högen och det som medierar deras relationer i andra. I undandragenhetens allvar måste vi acceptera att det ej finns någon apriorisk medieteori.

Sen är det ju givetvis så att vi lever praktiska och pragmatiska liv. Om något är förjävligt och vi blir upprörda säger vi att vi skriver en “insändare i tidningen” och inte “vi sätter tåg och telegrafer och tryckpressar i arbete” (sen artonhundratalet har vi dock uppgraderat telegrafen till TCP/IP-telegrafer). Endast genom blackboxing kan vi vakna på morgonen och ta oss ur lägenheten.

Således, i en avhandling måste man lämna vissa lådor stängda, och min öppning här var kanske inte åt rätt håll direkt.

#6 Comment By Marcus On June 19, 2011 @ 3:32 pm

Rasmus et al: Jag tror att ett “ljudmedium” är ett objekt, en kropp, som kan bära ett ljud som en av sina kvaliteter, av sina tillfälliga bestämningar. På det viset (@Andréas Hagström) är flöjten ett ljudmedium när den vibrerar. Det är alltså inte i egenskap av att generera ljud som något är ett “ljudmedium”. Det är ett ljudmedium när det transporterar ljudvågor. Alla någorlunda massiva objekt torde kunna göra detta, men med varierande effektivitet.

Noter kan dock i så fall inte kallas för ett ljudmedium, utan något slags teckenmedium, mer besläktat med en text än en stämgaffel. CD-skivor, rullband etc är inte heller ljudmedium (i en annan bemärkelse än att de kan fortplanta en ljudvåg genom sig om man slår på dem eller tappar dem i golvet etc). De lagrar data som kan omvandlas till ljud, men det är nog omöjligt att kalla dem ljudmedier utan att blanda in människor och deras syften med datan.

Chrisk: Jag tror att vi fortfarande kan tala om medier och mediering. Vi måste, annars skulle våra undandragna objekt inte kunna kommunicera eller påverka varandra alls. Världen skulle vara död. Inga nya objekt skulle skapas. Och så vidare. Formatnihilismen byts mot formatfundamentalism. Jag tror att det är nästan lika fel; varje medium gör sig märkligt i det den medierar, men det är en mediering likafullt.

Mediet är ett medium genom att det bär – för sitt eget objektskap inessentiella! (det är viktigt) – kvaliteter som gör ett annat objekt märkligt; det kan vara luften som i sin undandragenhet är något fundamentalt annat än vibrationen på dess yta som märkliggör flöjten.

#7 Comment By chrisk On June 19, 2011 @ 3:59 pm

Marcus: Nu är vi inne och tassar på de märkliga markerna igen, och jag gillar det! Även om jag är lite mera monistiskt skadad…

Min tanke är att tåget, telegrafen, le public och tryckpressen är ett objekt, inte flera som medierar mellan varandra. Förhållandet mellan ett tåg och en telegraf är mycket hårdare än att de bara kommunicerar med varandra, de konstituerar varandra. Det finns ingen le public utan telegrafen, ingen snabb tryckpress som jobbar hela natten utan en tidning osv. Vi kan säga att något medieras “Ett telegram nådde redaktionen->en reporter skrev en artikel->tryckpressen tryckte->kiosken sålde->en människa läste etc.” Men, mediering tycker jag är för svagt. Det handlar ju om ett livsuppehållande system här va.

Men nu blev jag kanske relationist igen. Typiskt!

#8 Comment By Andréas Hagström On June 19, 2011 @ 4:06 pm

Appropå medium och ljud. [1]
Ljudverk av Jesper Norda.

#9 Comment By rasmus On June 19, 2011 @ 11:57 pm

Andréas Hagström: “om flöjten är ett ljudmedium så måste ju allt som på ett eller annat sätt kan generera ljud vara ett ljudmedium – även människan.”
Precis! Gör det begreppet meningslöst? Nja. De är inte ljudmedier förrän de lagrar, överför och/eller bearbetar ljud.
Nästa bloggpost (som jag satte på att autopubliceras klockan 06 måndag morgon) tar kanske frågeställningen lite längre.

ChrisK: Medier och mediering finns inte – i vilken bemärkelse? På samma sätt som att konsten, politiken och kapitalet inte finns? På samma sätt som att människan inte finns?
Johan Fornäs framkastade härom året tanken att “media” borde betraktas som en realabstraktion. Jag är tveksam. Men det är ett sätt att öppna för tanken på olika slag av realitet. Att bara fråga sig om något “finns” eller “inte finns” känns inte tillfredsställande.

Medier är svarta lådor som kan öppnas och då hittar vi ytterligare medier. Som du säger: öppna dagstidningens svarta låda och du hittar bl.a. tryckpress, telegraf och järnväg. Öppna järnvägens svarta låda och du hittar ytterligare medier. Et cetera, et cetera. Eller ta TR-909, som du nämnde i en tidigare kommentar.
Ett medium som rymmer medier. Så måste man tillåta sig att tänka, tror jag. Och dessa medier är givetvis objekt. Det handlar inte om någon ontologisk dualism där det å ena sidan finns objekt, å andra sidan medier som medierar mellan dem, utan medier är helt enkelt en beteckning på objekt som medierar. Kanske är alla objekt potentiella medier. Ingen konstigt i så fall, tycker jag, så länge vi undviker all medieontologi och -teleologi (typ McLuhan, i viss mån kanske Kittler).

Marcus: Jag tänker fortfarande att noter och cd-skivor, liksom för den delen (lite mer långsökt) skriftliga beskrivningar av sådant som ljuder, kan kallas för ljudmedier. Detta tänker jag pragmatiskt: begreppet ljudmedium får betraktas som “ledigt” om det i strikt ontologisk mening omfattar allt som kan vidarebefordra ljud, dvs. är en synonym till materia.
Vi har dock inte löst frågan om vad som utgör ett “ljud”. Ska vi acceptera den ockasionalistiska definitionen att det inte går att lyssna två gånger till samma ljud?

#10 Comment By Marcus On June 20, 2011 @ 5:28 am

chrisk: Du har nog blivit relationist igen, ja! :-) Det är helt okej, men jag måste ändå ta tillfället och säga några saker.

Kanske bildar tåget, telegrafen, le public och tryckpressen något slags objekt (även om jag tycker att det kräver mycket mer analys för att visa det). Men det hindrar dem inte från att existera självständigt från både detta sammansatta infrastruktur-/medieobjekt och de övriga ingående delarna. Om du förflyttar tåget, men bara tåget, till en främmande glax så skulle invånarna där kunna tuffa runt och skapa nya märkliga sammansättningar med det utan någon enda koppling till telegrafer och annat, utöver de som finns översatta och internaliserade i tågobjektet som sådant.

Vad dessa andra objekt gör för tåget är att bilda allianser med det, som är mer eller mindre viktiga för dess win eller fail i en värld av andra objekt. Utan några av dem hade det aldrig blivit något tåg med just den tillblivelsehistorien – men möjligheterna att uppfinna och sätta samman tåg är i princip oändliga. Det går inte att reducera ett objekts konstitution och konstituering till dess tillblivelsehistoria eller dess tillfälliga sammanhang. Framför allt ger det inget som helst svar på frågor som “vad mer kan tåget göra?” och det ger oss inga möjligheter att pröva – såvida inte människan gudalikt kan frigöra sig från sitt, för henne alltså icke-konstitutiva, sammanhang. Idealism!

#11 Comment By Marcus On June 20, 2011 @ 5:41 am

Rasmus: För mig är ljudet en kvalitet hos ett objekt (ett ljudmedium, i den mer strikta betydelsen), en tillfällig form som sprids och diffuseras genom mediet och vidare till nästa. Det går alltså inte att lyssna på samma ljud två gånger. “Samma” (ej att förväxla med “likadan över tiden”) är förbehållet objekt att vara, och ljud är som sagt inget objekt. Däremot kan ett objekt ljuda flera gånger.

Denna distinktion mellan kvalitet och objektet det kvalificerar gör att jag vill skilja på ljudmedium och medium för “akustiska data” och noter. Men jag har naturligtvis inte ett pragmatiskt syfte att ta hänsyn till, så det är ingen strid om ord det här. :-)

#12 Comment By Jakob On June 24, 2011 @ 1:38 am

en vacker dag rycker jag kanske in här och hjälper er, för jag vet. men det dröjer nog några år till.

#13 Pingback By COPYRIOT | Medieteoretisk syntes, igen: Ljudlagring On June 27, 2011 @ 6:16 pm

[…] Kanske liknande Medieteoretisk utvikning: Ljud som objekt, eller akustiska data […]

#14 Comment By Fredrik On June 27, 2011 @ 9:42 pm

Det här med flöjten, att den lagrar något är jag med på, men är det verkligen ljud? I ett tidigare inlägg hävdar du ju det, att ljud till en början lagrades i musikinstrument, men är det nödvändigt att säga så? Är det inte snarare sättet att överföra (och därmed bearbeta) ljud som lagras, snarare än ljudet? Liksom grammatiken lagrar ett sätt att använda språket på. Det är så jag förstår dig när du skriver att “hålens placering på en flöjt eller storleken på klockorna i ett klockspel bevarar vissa tonhöjder och dess inbördes relationer”. Men är sättet att överföra ljud detsamma som ljud?

#15 Comment By rasmus On June 27, 2011 @ 9:47 pm

Fredrik: Jag tror att detta just har klargjorts i den uppdaterade formuleringen:
[2]