Medieteoretisk syntes, II: Tre funktioner

Här fortsätter det utdrag ur en utkast till en passage i en avhandling, som inleddes i förra inlägget. Därefter följer en tredje del.
Säger som ChrisK: “Problem, avsaknad av problem, möjligheter och lösningar mottages varmt i kommentarsfältet!”

* * *

Friedrich Kittler menar att medier i huvudsak har tre funktioner: att lagra data, att överföra data och att bearbeta data. Med grund i denna uppdelning vill jag ge en kort översikt över vidden av det som jag vill kalla för ljudmedier.

Lagring. Ljud lagrades till en början i olika slags musikinstrument. Genom hålens placering på en flöjt eller storleken på klockorna i ett klockspel bevaras vissa tonhöjder och dess inbördes relationer. För att däremot lagra temporala ljudsekvenser finns sedan länge en rad metoder: dels olika former av notskrift, dels mekaniska anordningar av det slag som vi numera främst känner till från speldosor. Eftersom dessa medier lagrar enskilda toner i viss följd är de i ordets rätta bemärkelse digitala, till skillnad från grammofonskivor, kassettband och andra analoga lagringsmedier som fick enorm betydelse under 1900-talet.

Överföring. För att göra ljud hörbara över längre avstånd används inte minst arkitektur. Ett ofta anfört exempel är amfiteatern i det antika Aten, vars sofistikerade akustik ska ha låtit uppemot 17000 åhörare höra vad som sades på scenen. En liknande funktion fylls av tratten, känd från såväl blåsinstrument som tidiga grammofoner. Till de elektriska överföringsmedierna för ljud hör telefoni, radio och television; men också varje enskild mikrofon och högtalare, liksom de kablar som kopplar samma dem. Slutligen kan nämnas att posten som ett transportmedium, kapabelt att även överföra lagrade ljud t.ex. i form av noter.

Bearbetning är en delvis annorlunda kategori, eftersom det i någon mening är ofrånkomligt att det ljud som lagras eller överförs i någon mening bearbetas. Möjligheten att styra bearbetningen skiljer sig emellertid mycket. En hög grad av styrning är kännetecknande för musikinstrument. Utpräglade bearbetningsmedier för ljud är förstärkare, mixerbord, effektmoduler för exempelvis eko samt inte minst olika slags synthesizers – men även bandspelare, i den mån som de kan användas för att klippa i inspelade ljud.
Tre tre funktionerna lagring, överföring och bearbetning kan alltså sammanfalla i ett och samma materiella medium – inte minst i musikinstrument. Differentieringen av mediala funktioner har strikt talat ingenting med människor att göra, åtminstone inte om vi får tro Kittler. Den behöver kompletteras med ett sätt att skilja mellan hur olika slags medier förhåller sig till människans sinnen och handlingar.

* * *

Och denna kompletterande kategorisering kommer alltså i tredje delen av detta utkast till medieteoretisk syntes.

33 kommentarer ↓

#1 Mikael Altemark on 17 June 2011 at 9:01 pm

Synthesizers främst som bearbetning av ljud. Vet inte om jag går med på det. Alla har inte audio in, och när de har de används de som effektmoduler. Däremot ingår det ju i synthesizerns flöde att bearbetning sker, men den är ju (traditionellt och ändå ganska fångad i) metaforiskt strukturerande för att efterlikna “lagring i musikinstrument”. Hm.

#2 rasmus on 17 June 2011 at 10:03 pm

Tack för att du tog upp den kanske intressantaste frågan. Vad bearbetar synthesizern? Kanske inte en ljudsignal som kommer utifrån – då funkar den, mycket riktigt, som en effektmodul – men något bearbetar den väl? Om inte annat en elektrisk spänning. Eller kanske snarare: flera spänningar. För en syntes innebär ju, i formell mening, att flera saker kombineras till en ny sak.
Jag är rätt dålig på olika typer av ljudsyntes men nog kan både FM– och AM-syntes karakteriseras av att två (eller fler) signaler kombineras? Detta kombinerande kan i så fall räknas som en bearbetning, precis som att ett mixerbord bearbetar de ljud som det kombinerar.

(Detta utesluter förstås inte att synthesizers kan lagra ljud, även om det kanske kan diskuteras huruvida lagrandet hör till “själva synthen” eller är ett tilläggsmodul som råkar finnas i samma svarta låda.)

#3 rasmus on 17 June 2011 at 10:18 pm

(Ett litet tillägg om översättning av tyska begrepp, mest för min egen skull.)

Kittler talar om Speicherung, Übertragung, Verarbeitung.
Alltså verarbeiten, inte bearbeiten.
(Detta noteras även av Hans H. Hiebel, som till skillnad från Kittler verkar föredra det senare verbet.)
Skillnaden mellan de båda verben är inte helt lätt att sätta fingret på.

Någon menar att Bearbeitung innebär en bearbetning där det bearbetade materialet fortsätter att existera som sådant, exempelvis om en tröja färgas och fortsätter att vara en tröja; Verarbeitung däremot att materialet antar en annan karaktär, exempelvis när garn stickas till en tröja som inte längre har kvaliteten av garn.

Wiktionary:
Verarbeiten = att ge ett material en ny (och högre) form; att förbruka material; etc.
Bearbeiten = förändra; även andra betydelser i linje med svenskans “bearbeta”, t.ex. att övertala.

Jag vet inte hur stor roll skillnaden spelar i detta sammanhang. Men om man vill följa Kittler kanske det finns en poäng att hitta ett annat svenskt ord än “bearbeta”. Redigera?

#4 Robin Iversen Rönnlund on 17 June 2011 at 10:25 pm

Oj. Det här håller jag inte helt med om…

Lagring Inga ljudförhållanden “lagras” i en blockflöjt eller ett klockspel; snarare etableras ljudförhållanden utifrån musikerns bild av tonalitet och stämning utifrån instumentets möjligheter. Du vet ju själv Rasmus att en blockflöjt inte är som ett likstämt piano utan tonernas intervaller måste kontrolleras och anpassas utifrån örats uppfattning om stämning.
Jag är också mycket tveksam till huruvida noter “lagrar” någonting, snarare representerar det något, en slags idealbild som ofta kan ha stora olikheter med det representerade. Att noter “lagrar” ljud tycker jag är mycket missvisande.
Det är iofs kul att du också anser att speldosor (och då också pianorullar) är digitala medier, jag har precis haft en lång diskussion på Esperanto om detta. Huvva.

Överföring (Du kan behöva specificera vilken teater i Aten som du syftar på; med tanke på storleken bör det vara Dionysosteatern?) Är verkligen god akustik en form av överföring? Jag tycker att helt akustiska förhållanden, oavsett hur goda de är, gränsar till “normala” förhållanden gränsande till t ex. ett samtal.

Bearbetning Här tycker jag noter hör hemma, de är rena bearbetningar av en högst efemär verklighet, precis som alla inspelningar och övriga representationer.

De tidiga syntharna hade ett audio in i form utav en sinuston som sedan bearbetades. De nya syntharna har ju oftast samplade ljud, och i och med att de är inspelade och spelas upp av ett ljudkort så måste de ju vara bearbetade?

#5 Robin Iversen Rönnlund on 17 June 2011 at 10:43 pm

Bara som jag ser det :)

Bearbeiten: Bearbeta
Verarbeiten: Förädla

#6 rasmus on 17 June 2011 at 10:58 pm

Robin Iversen Rönnlund: Tack för din kommentar! Det känns bra att tvingas till förtydliganden.

Lagring.
Kanske finns det två sätt att tänka mediehistorien; framifrån och bakifrån.
Om man tänker “lagring” utifrån ett samtida hifi-ideal så är det lätt hänt att lagringen framstår som något annat än representation. Men en digital ljudfil är precis lika mycket representation av ljud som ett notblad är det, dock i oerhört mycket högre upplösning. Relaterat till detta är en oerhörd skillnad i graden av manuell insats som krävs mellan att hantera en mikrofon/högtalare och att hantera notblad/musikinstrument. I det ena fallet framstår man som en normalanvändare eller tekniker, i det andra som en kompositör eller musiker. Men i grunden måste detta betraktas som en gradskillnad, vilket återblir tydligt när det kommer till bruket av samplers, sequencers och synthesizers.

Alltså: både en blockflöjt och ett notblad är lagringsmedier för ljud. Att det finns ett godtycke i lagringen är ingenting konstigt – det finns det även, om än i mindre grad, i t.ex. placeringen av en mikrofon i en inspelningsstudio.
Av detta följer att alla lagringsmedier är potentiella bearbetningsmedier. All lagring är, i mycket skiftande grad, bearbetning. Jag försökte göra det klart i utkastet ovan, en behöver kanske bli ännu tydligare.

Överföring. Att akustiska förhållanden uppfattas som “normala” utesluter inte att de är medier (enligt det breda mediebegreppet). Precis som att språket är ett medium! (Det blir dock lite jobbigt med denna bredd i mediebegreppet. Därav den ytterligare differentiering som följer i nästa inlägg.)
Även här tror jag det är nödvändigt att se ett kontinuum mellan byggnad, tratt och musikinstrument. Amfiteatern är lite vagt trattformad, precis som trumpetens klockstycke och grammofonens tratt. Allt detta är ett sätt att förstärka och rikta ljud, det vill säga ett enkelt överföringsmedium. Fast att uppnå “god” akustik på detta sätt innebär dock att något annat offras. (Även här finns alltså ett inslag av bearbetning. Även all överföring är, i mycket skiftande grad, bearbetning.)

Om megafonens historia: “Människans talorgan producerar ljud som sprids i alla riktningar, men med relativt kort räckvidd. Megafonen syftar till att förlänga röstens räckvidd, på bekostnad av spridningen och artikulationen. I grunden är den en kon. Megafonen uppfanns på 1600-talet av universalgeniet Athanasius Kircher. Han förefaller ha drivits mer av nyfikenhet än av någon specifik tillämpning. Megafonen kan, hur som helst, ses som en vidareutveckling av det uråldriga instrumentet trumpet, vilket visas av det alternativa namnet taltrumpet.
Nog måste megafonen räknas som ett ljudmedium? I så fall måste även amfiteatern, katedralen och konsertsalen – ja, all byggd akustik – kunna betraktas som ljudmedier.

Ser fram mot fortsatt diskussion i dessa och andra frågor!

#7 Robin Iversen Rönnlund on 17 June 2011 at 11:18 pm

Ah, nu börjar det klarna lite!

Denna lite bredare definition håller bättre — men jag tycker ändå att man kanske måste ta ideal i beaktan? En digital ljudfil (då lagrad) skall idealiskt låta likadant varje gång den spelas upp, medan ett noterat musikstycke (då också lagrad?) helst skall uppvisa “smakfull” variation. Det är också skillnad på t ex. orkesterpartitur (lite rum för individualism) och folkmusikuppteckningar (stort behov av individualism).

Jag tycker att du tar upp frågan bra i din lilla bok (§26) — existerar verket på ett idéplan oavsett hur det realiseras medelst musikinstrument? Kanske, tänker jag, men i så fall inte på det statiska manér som många tänker sig.

Jag tycker fortfarande att det är lite tveksamt när du pratar om blockflöjter och notblad som båda lagringsmedier för ljud. Jag kan förstå hur en person kan ha intentionen att lagra information kring realiseringen av ljud i ett notblad utefter de konventioner som gäller kring notskrift, men hur gör man när man vill lagra dylikt i en blockflöjt?
Menar du att blockflöjtens konstruktion enbart möjliggör visa kombinationer av ljud och intervaller och att instrumentmakaren därmed är personen som utplacerar informationen?

Överföring: Helt riktigt! Språk, situationer och allting är en form av överföring — men jag tror man ska vara försiktig när man hävdar att en amfiteater förstärker ljud, för det gör den inte. Jag skulle inte heller hävda (fast jag kan ha fel) att den riktar ljud, den snarare skapar förutsättningar för ljud att inte dämpas på ett liknande sätt som i andra miljöer. Det klassiska exemplet på nålen mot orchestrans stengolv stämmer (jag har provat), men ljudet är inte direkt starkt för det. Snarare är det väldigt svagt, men man hör det ändå.

(Även här finns alltså ett inslag av bearbetning. Även all överföring är, i mycket skiftande grad, bearbetning.)

Detta är mycket bra! Jag tar och skriver ner det. Tror faktiskt också att överföring utan bearbetning är ett så hypotetiskt tillstånd att man i princip kan skippa överföring som koncept helt, även om jag förstår behovet i en argumenterande text.

Diskussionen är bra!

#8 rasmus on 18 June 2011 at 12:01 am

Lustigt att du påminde mig om §26 – jag hade typ förträngt den, antagligen för att jag tänkte vidare så mycket just därifrån att jag inte längre känner mig helt överens med de resonemang som jag själv förde i det avsnittet.

Detta med “smakfull variation” är intressant. Spontant känner jag mig väldigt ambivalent till om det platsar i en medieteori (eller i ett system för att kategorisera olika typer av medier).

Hur som helst vill jag genast framkasta en tanke om den mediala idealitet som du tar upp:

Kan man verkligen säga att en digitalt lagrad ljudfil “skall” låta likadant varje gång den spelas upp? Jag skulle snarare säga att vi är så vana vid att den inte låter likadant, t.ex. i ett par hörlurar och på ett dansgolv, att vi lärt oss att uppfatta ljudet som “samma” fast det rent materiellt är våldsamt olika volym, frekvensförhållanden etc.
(Walter Benjamin observerade att massmedierna har skärpt människors “sinne för det likartade i världen”. Vi har alltså blivit bättre på att överse med de skillnader som gör att varje musikaliskt ljud och varje musikalisk situation är en unik händelse. Om den tanken tas till sin spets går det inte längre att se “reproduktion” som ett tekniskt faktum i hur ett medium fungerar. Snarare betecknar då reproduktionen ett sätt att använda mediet – kanske: ett sätt att förneka mediets karaktär av bearbetning.)

#9 rasmus on 18 June 2011 at 12:25 am

Fortsätter att spinna vidare på de frågor som Robin tog upp:

* Hur gör man för att lagra musik i en blockflöjt? Antagligen skulle en sådan fråga avfärdas av Kittler, som av princip avfärdar allt som handlar om människor. När han säger att mediers funktion är att lagra, överföra och bearbeta data så menar han inte att människor använder medierna till detta. Han säger att detta är vad medierna gör, punkt slut. Blockflöjten lagrar viss data. Vem som “utplacerar informationen” är sekundärt.

* Något liknande kan sägas om folkmusikuppteckningar. Vad ska vi säga om den Ghaetta som en munk nedtecknade i 1300-talets Italien? Det är inte helt oproblematiskt, snarare lite anakronistiskt, att tala om “individualism” som ideal i medeltida musik. (Nå, här kan jag höras spela Ghaetta, även om detta knappast klargör någonting.)

* Såväl ett orkesterpartitur som en folkmusikuppteckning förlitar sig som lagringsmedium på att den som läser noterna har vissa kunskaper i uppförandepraxis, men också på att musiken framförs på instrument med vissa standardiserade tonförhållanden. Detta är strikt talat inte märkligare än att en cd-skiva förlitar sig på en cd-spelare eller att ett magnetband förlitar sig på att den som spelar upp det vet vilken hastighet det är tänkt att rulla i.

* Givetvis kan inte en amfiteater eller en lur förstärka ljud, de kan bara rikta ljudet, vilket kanske kan sägas vara detsamma som att förhindra att det absorberas. Kort sagt: termodynamik. Eller?

* Överföring utan bearbetning är ett hypotetiskt tillstånd, precis som lagring utan bearbetning. Emellertid behöver väl detta inte utesluta att lagring, överföring och bearbetning betraktas som tre olika funktioner.
Kanske blir detta alltför “funktionalistiskt”, eller vad man ska säga. Men just nu tänker jag så här: genom att först göra en differentiering mellan tre funktioner, oberoende av mänskliga intentioner, så kan man sedan snacka om hur människor förhåller sig till dem – hur vi t.ex. försöker att minimera bearbetningen i “hifi”-lagringsmedier, eller hur å andra sidan musikinstrument konstrueras för att ha ett stort men ändå kontrollerat utrymme för bearbetning.

#10 Jonas V on 18 June 2011 at 1:40 am

Jag kan inte hålla med dig om att att notskriften lagrar musiken/ljudet på samma sätt som ett digital medium, exempelvis en rullbandare.. Jag kan inte se det som en gradskillnad mellan partitur – inspelning, för mig är det en artskillnad.

Vad notskriften uttrycker är en _föreställning_ om musiken, inte musiken i sig. En ton kan nedtecknas att spelas “eldigt”, men vad som menas med detta är beroende av en interpret. När noten väl spelats in “eldigt” – förslagsvis på en rullbandare – är den fixerad i den tolkning som interpreten gjorde vid denna tidpunkt. Nog går det att sedan justera rullbandaren till ett eldigt tempo, men detta är ändock beroende av den mänskliga smakbedömning i första ledet. Rullbandaren tolkar magnetisk information – entydiga signaler, rätt och fel, av och på, 1 och 0 tolkningsutrymme. Rullbandaren återger, oberoende av vem som drar i reglagen, ursprungsinterpretationen av “eldigt”.

Jag skulle gärna vilja referera till en debattartikel som fördes mellan Lars Sandberg och Bo Rydberg (med flera) i tidskriften Nutida Musik på detta tema. Referenserna gick till Heidegger och hans Teknikens Väsen. Jag kan återkomma med vilket nummer det var (om det är av intresse).

#11 Martin Svensson on 18 June 2011 at 4:58 am

Nånting stämmer inte här, men jag är inte helt säker på vad så jag blir kanske lite rörig nu.

Ljud är ju en vågrörelse i ett medium (vanligtvis luft) och därför lagrar inte ett instrument, skiva, bandspelare etc ett ljud. Vad de lagra är den ”metadata” (ett bättre begrepp behövs nog ) som behövs för att återskapa ett ljud. För att lagra ett ljud behövs något hypotetiskt idealmaterial som vågen kan studsa i utan att den avmattas (alltså energin övergår inte till värme eller något annat) och den inte blandas med sig själv (för då blir den distorderad). Därför kommer ett instrument, högtalare osv bara att återskapa ett ljud som är väldigt likt (kanske till och med identiskt) det ursprungliga men inte samma ljud. Jag är tveksam till att man ens kan höra samma ljud två gånger, kanske om man kan färdas fortare än ljudet eller om ljudet studsar (eko) men andra gången vågen passerar mina öron har del av energin ”försvunnit” och då har ljudet förändrats.

Så ljud kan alltså inte lagras utan det som lagras är instruktioner/förmågan att återskapa ljudet.

Processen är: mekaniskt arbete -> våg skapas -> vågen breder ut sig och träffar en trumhinna (eller mikrofon ) -> hjärnan tolkar signalerna som uppstår i hörselorganet som ett ljud. (om det är en mikrofon som sker något annat)

#12 chrisk on 18 June 2011 at 9:39 am

9Hmm… en metateoretisk reflektion. Kittler definierar här utifrån funktioner. Detta kan man acceptera på ett plan, och det kanske är lite nysakligt att göra så.

Men, relationistiskt sett kan inte medier ha funktioner. Dessa kan bara definieras i allianser med andra aktanter. Exempel: TR-909 lanseras som en billig och lite töntig “komptrumma” som “simulerar” en “riktig”. Är den ett instrument? ett medium? lagring? bearbetning? Först några år senare, när den slutat tillverkas, får den sin stabila definition som ett speciellt ljud i vissa musikgenrer.

Exemplet var kanske inte helt bra här, men poängen är att man kan tänka sig att funktioner “postetableras”. En teve kan inte lagra utsändningarna, men kopplar man en VHS-bandspelare till den kan den det. Har jag då framför soffan ett nytt medium eller två medier (TV+VHS)? Fanns funktionen lagring inbyggd i VHS-tekniken, eller uppstod den först när den kombinerades med ett helt nätverk av andra aktanter (TV, SCART, sena utsändningar som den som förvärvsarbetade inte kunde stanna uppe sent och se och därmed fick spela in, marknaden för videobutiker, videovåld, filmcensur etc.)

Jag är inte säker på vilka konsekvenser skillnaden mellan “funktioner finns” och “funktioner blir” får, inte heller om skillnaden är så stor.

#13 anders bananders on 18 June 2011 at 9:45 am

Du skriver Givetvis kan inte en amfiteater eller en lur förstärka ljud, de kan bara rikta ljudet.

När man pratar om antenner är det helt vedertaget att likställa riktverkan och förstärkning. En antenn med stark riktverkan kan till exempel betecknas ha en förstärkning på 20 dB. Detta är då helt passivt, utan att man tillför mer energi. Förstärkningen i en riktning sker på bekostnad av en försvagning i alla andra riktningar.

#14 rasmus on 18 June 2011 at 10:12 am

Jonas V, Martin Svensson, ChrisK: Stort tack för era kommentarer, allihop. De hjälper mig att få klarhet i vad jag själv vill ha sagt och hur det bäst kan framföras. Jag ska spinna vidare på vad ni skrev när jag får tid med detta (ikväll).

Först av allt inser jag att jag inte varit tillräckligt tydlig med vad som är syftet med att tala om de tre funktionerna. Kittler gör en definition av vad ett “medium” är. Detta tycker jag bör respekteras, för de allra flesta medieteoretiker undviker att definiera sitt objekt.
Alltså: medier lagrar, medier överför, medier bearbetar. Dessa funktioner definierar vad som är ett medium. Det viktiga är inte att avgöra vilken som är den primära funktionen i ett visst medium, eller ens att dra gränsen mellan medier (tvärtom vill jag hävda att ett medium ofta består av flera medier).
Extremt viktigt är att det här inte handlar om vad människor gör med medierna. Kittler är extremt antimänsklig (han skriver aldrig om “människan” utan använder omväxlande uttrycken “das sogenannte Mensch” (den såkallade människan) och “Leute” (folk)).

Återkommer ikväll!

#15 Lars Aronsson on 19 June 2011 at 12:12 am

Hela detta inlägg känns förvirrat. Vid sidan om att överföra (tyska übertragen, engelska transmit) och lagra (speichern, store), kan man ju tala om att förvara, innesluta, innehålla och innebära, angränsande till tolka. En låda kan förvara/lagra ett föremål till en senare tidpunkt, eller under en transport till en annan plats, vilket belyser att lagring och överföring är samma sak, bara olika riktningar i rumtiden. Kanske är det ett annat föremål när det kommer fram (äpplet i lådan har ruttnat). Kanske är melodin som spelas upp från notskriften inte alls samma melodi som avsågs, beroende på hur den uttolkas. Även om melodin är densamma, så kanske åhöraren uttolkar innebörden på ett annat sätt (den seriösa visan, eller nubbevisan med samma melodi).

En synthesizer syntetiserar en ljudsignal utifrån olika tongeneratorer (oscillatorer) med olika frekvens och vågform.

#16 rasmus on 19 June 2011 at 12:22 am

Lars Aronsson: Ja, ingenting säger att lagring och överföring skulle stå i motsättning till varandra. (Däremot är jag tveksam till om “innebära” och “tolka” behöver dras in i definitionen av medier. Här håller jag mig gärna till den kittlerska antihumanismen.)
Jag inser att jag behöver disponera om här, så att det inte framstår som att de tre funktionerna är tre olika lådor och att varje medium ska placeras i en av dem. Särskilt som jag ser det som självklart att ett medium kan bestå av flera medier.
(En dator är t.ex. inte bara ett medium som kan utföra alla de tre funktionerna. Om vi öppnar dess hölje finner vi en lång rad olika sammankopplade medier, t.ex. hårddisk (lagring), portar (överföring) och processor (bearbetning). Det går givetvis att zooma in längre än så – öppnar vi hårddiskens svarta låda så finner vi alla tre funktioner på nytt, etc. Inga konstigheter!)

Din liknelse med lådan och äpplet är bra!

#17 rasmus on 19 June 2011 at 1:49 am

Jonas V: Referenser till Nutida Musik är alltid av intresse, skulle jag säga!
Notskriften uttrycker en föreställning om musiken. Ja. Fast vad jag i just detta sammanhang är ute efter är inte vad notskriften uttrycker utan vad den gör. Den lagrar någonting, det är vi nog överens om. När den nedtecknas och när den uttolkas så sker även en bearbetning. Om notskriften t.ex. lånas ut från ett bibliotek så sker även en överföring. Där har vi de tre funktionerna i ett medium, som i princip kan definieras oberoende av sådant som tolkning, representation och mening.
(Problemet är det där med vad som lagras. Jag skrev just en särskilt utvikning i ämnet – kommentera gärna även där!)
Jag tror förresten att du har missförstått hur rullbandare fungerar. Ljuden som spelas in på rullbandspelare (eller på kassettband, eller på grammofonskiva) lagras inte som digitala ettor och nollor, utan som en kontinuerlig signal som är analog med det ljud som registrerats. Just därför kan man (med Kittler) säga att det finns en artskillnad mellan analog ljudinspelning och notskrift. Men samma artskillnad finns inte mellan notskrift och mp3, för båda är digitala. (Jag är visserligen tveksam till hur meningsfullt det är att diskutera artskillnad vs. gradskillnad.)

#18 Jonas V on 19 June 2011 at 11:17 am

Rasmus,

Du har helt rätt i att en rullbandare är analog. Jag ber om ursäkt för sammanblandningen med ettor och nollor, men får ursäkta mig med att min poäng inte handlade om skillnaden analogt – digitalt, utan föreställningen om ett ljud – inspelat ljud.

Du skrev så här, vilket fick mig att hajja till:
“Såväl ett orkesterpartitur som en folkmusikuppteckning förlitar sig som lagringsmedium på att den som läser noterna har vissa kunskaper i uppförandepraxis, men också på att musiken framförs på instrument med vissa standardiserade tonförhållanden. Detta är strikt talat inte märkligare än att en cd-skiva förlitar sig på en cd-spelare eller att ett magnetband förlitar sig på att den som spelar upp det vet vilken hastighet det är tänkt att rulla i.”

Vad musikern _kan_ göra är att _missförstå_ informationen i noterna. “Spela denna ton starkt” kan det stå. Detta kan tolkas på många sätt, och även misstolkas av en usel interpret. Interpreten kan vara ironisk. Interpreten kan dabba sig.

En CD-spelare misstolkar aldrig. Den skapar inte, den återskapar. Informationen den får är ett och noll, inget annat. Det finns inga gråzoner – den återger ettorna och nollorna efter bästa möjliga funktionalitet. Det finns ingen tolkning, inga missförstånd.

Därav så tycker jag det är en bytande skillnad, och reagerade på att du “strikt talat” egentligen inte gör någon skillnad mellan dem. Jag har svårt att komma till ro med det, och börjar fundera på om ett recept strikt talat inte skiljer sig från en tårta.

Jag har inte läst Kittler, men plockar ner McLuhan från hyllan och läser kapitlet om Mediet=Budskapet igen. Som du skrev ovan i din kommentar så handlar det om ett annat synsätt, en annan infallsvinkel, och mina invändningar ovan kanske i det läget inte är intressanta då det handlar om medieteori. I ditt senaste blogginlägg förtydligar du dessutom, med begreppet “akustiska data” som alternativ för “lagring”. Jag fortsätter att följa tankebanorna och att ser vart de leder, och möjligen blir det åter aktuellt att nysta i om det är relevant att skilja på en flöjt, en flöjtist och en inspelning av en flöjt.

(Slutligen vad gäller artikeln så finns den åtminstone inte digitalt. Jag vet inte om den är relevant då den inte handlar om medieteori, utan snarare om tekniken som medskapare. “Förblandningen” var rubriken i alla fall, och jag ska se om jag kan hitta i vilka nummer det var.)

#19 Johan Ronström on 19 June 2011 at 12:47 pm

@Jonas V
“Vad musikern _kan_ göra är att _missförstå_ informationen i noterna. […] En CD-spelare misstolkar aldrig. Den skapar inte, den återskapar. “

Jag håller inte med. En CD-spelare lider lika mycket av fysiska begränsningar för att återskapa ljud som en musiker.

CD-spelarens uppspelning beror i flera steg på begränsningar/skillnader i hårdvara. Skivans kvalitet (tappade bitar), elektronikens stabilitet och snabbhet, och sedan, det som märks mest, kablarnas, kopplingarnas och högtalarnas storlek och kvalitet. Det är ju ingen tvekan om att resultatet blir olika i en mobiltelefon/bilstereo/hemmabioanläggning. Dessa skillnader i tolkning pga fysiska begränsningar kan mycket väl jämföras med musikerns (noternas exakthet->hjärnans snabbhet->kroppens förmåga->instrumentets kvalitet).

Sen är det ju givetvis en enorm skillnad mellan ljudet som en högtalare “återger” och ljudet som instrument som var källan producerar. På en inspelning måste mikrofonens position/kvalitet, inspelningsmekanismen, effekter, mix, master, komprimering m.m. tas i beaktning.

Jag skulle hävda att det i många fall går att få en mer lik akustisk data med en annan musiker på samma plats som spelar efter samma notblad, än uppspelningen av en inspelning av “originalet”. Och då har ju informationen lagrats i notbladet (plus metadata om plats, instrument, publik och andra förhållanden)

#20 rasmus on 19 June 2011 at 1:39 pm

Om det är relevant att skilja på en flöjt, en flöjtist och en inspelning av en flöjt? Bra fråga. Givetvis är det relevant, frågan är bara på vilket sätt och hur åtskillnaden bäst bör göras.

Först backar jag gärna till skillnaden mellan noter och cd som lagringsmedium. Noterna förutsätter ett instrument och en musiker för att realiseras som hörbart ljud. Instrumentet kan vara ostämt och musikern kan misstolka noterna eller spela fel.
För att höra en cd-inspelning förutsätter en cd-spelare, inklusive förstärkare och högtalare, samt att någon kopplar ihop allting rätt, sätter i rätt skiva och trycker på rätt knappar. Även här finns ett stort utrymme för fel. Kablarna kan glappa, någon kan råka ställa in cd-spelaren på shuffle, etc. Hur stor är den principiella skillnaden?
Vi är överens om att det är rimligt att kalla den ena personen för musiker och den andra för tekniker. Men är gränsen given? Nej. Det finns alltför många halvautomatiska procedurer för att det skulle gå att låtsas det. Om en militär signalblåsare, en positivhalare, en studiotekniker eller en DJ är musiker är en öppen fråga.
Spelar det någon roll? Ptja, så länge vi t.ex. har lagar som ger vissa rättigheter till “utövande konstnärer” så spelar det en reell ekonomisk roll. Det går inte att låtsas som om det finns en på förhand given skillnad mellan konstnärligt skapande och teknisk reproduktion.

#21 Jonas V on 19 June 2011 at 3:19 pm

Rasmus,

Den principiella skillnad mellan noter och en CD är att det förstnämnda förutsätter interpretation, eftersom informationen som finns i dem är mångtydig. Detta är inte informationen på en CD, den är entydig. Jag håller med dig och Johan att det finns om miljoner med saker som påverkar i båda fallen, men grundförutsättningarna i de två exemplen är olika. Noter kan spelas “fel”, men ändå vara rätt – interpretationen medger att fler tolkningar är möjliga. Informationen på en CD kan inte avläsas på samma sätt, den är antingen rätt eller fel. Mångtydigt respektive entydigt, det är den principiella skillnaden.

Jag börjar röra mig bort från ämnet. Grundproblematiken var ju frågan om “lagring” av ljud, och vi är överens om att i båda exemplen lagrar de åtminstone någonting, om inte ljudet i sig så kanske åtminstone ett recept på hur ett ljud blir till eller en föreställning om ett ljud. Åtskillnaden mellan fler- eller entydig information spelar måhända ingen roll för att förstå din medieteoretiska analys.

#22 anders bananders on 19 June 2011 at 4:58 pm

Den klassiska rullbandspelaren är analog, men det finns också digitala rullbandspelare. Fast hur stor roll spelar det egentligen att viss ljudteknik är analog och annan digital? Visst finns det en teknisk skillnad, men i båda fallen handlar det om ett flöde av “akustiska data” som ska efterlikna det ljud som registrerats. Antingen som skillnader i magnetiskt flöde, eller som siffror i ett dataminne. Visst, den digitala signalen är inte kontinuerlig, men även den analoga signalen har en högsta möjlig upplösning i tiden. I bandspelarens fall begränsad av antalet magnetpartiklar som passerar tonhuvudet per tidsenhet, i andra medier begränsad av mer kvantmekaniska effekter. Artskillnad eller gradskillnad?

Angående det Jonas säger om CD-spelarens exakthet så håller jag med Johan. Informationen på en CD må vara entydig, men CD-spelarna misstolkar alltid detta; den korrekta tolkningen är något som bara finns i den platonska idévärlden, tillsammans med perfekta cirklar och kvadrater. Ingen CD-spelare klarar av att hålla en exakt tidbas utan klockar ut databitarna i något som är nära, men inte riktigt, rätt samplingsfrekvens. Osv.

#23 rasmus on 20 June 2011 at 12:04 am

Jonas V: Jag vill insistera på att cd-spelaren inte kan betraktas isolerad från förtärkare, högtalare och det akustiska rum där högtalarna verkar. Om man tänker så blir det mer av en gradskillnad mellan ljudteknikern, DJ och musiker. Alla tre sysslar i någon mening med interpretation. Att placera ut högtalare i ett rum kan rymma så myket mer än bara rätt eller fel (tänk dub!)

Med detta sagt: jag vill fortfarade göra fler differentieringar än de som jag hittills har presenterat. Se nästa inlägg i serien, som postas måndag klockan 06.

Anders Bananders: En skillnad mellan analoga och digitala lagringsmedier är ju att man kan veta att de analoga lagrar en viss typ av data medan de digitala kan lagra alla typer av data. Detta får t.ex. stor praktisk betydelse för frågan om privatkopieringsersättningen, som var betydligt enklare när man kunde utgå från att kassettband lagrade ljud och därför skulle medföra avgift till musiksektorn medan videoband lagrade film och skulle medföra avgift till filmsektorn. Avgifter på hårddiskar är ju i jämförelse helt omöjligt.
Dock bör det ju påpekas att inget lagringsmedium är analogt “i sig” – även kassettbandet kan användas för digital lagring, som t.ex. gjordes av C64.

#24 anders bananders on 20 June 2011 at 12:13 am

Pratar vi om privatkopieringsersättningen så är det framför allt så att kassettbandet och videobandet kan lagra heminspelningar av ljud respektive film. Att man filmar på semestern, sina barn etc.

#25 rasmus on 20 June 2011 at 12:14 am

Fast det är ju ingen skillnad mot de digitala lagringsmedierna.

#26 COPYRIOT | Medieteoretisk syntes, III: Seriekopplingar on 20 June 2011 at 8:12 am

[…] Kanske liknande Medieteoretisk syntes, II: Tre funktioner […]

#27 COPYRIOT | Medieteoretisk syntes, IV: Materialism och determinism on 21 June 2011 at 11:54 pm

[…] Medieteoretisk syntes, II: Tre funktioner […]

#28 anders bananders on 22 June 2011 at 12:04 pm

Helt riktigt. Alla lagringsmedier kan användas både till egenproducerat och andras material.

Men många medier, både digitala och analoga, både specialicerade och generella, har en “förväntad” eller “vanligaste” användning. VHS-kassetter lär till den alldeles övervägande delen ha använts till att spela in från teven med, medan videokasettformat som passar i kameror (VHS-C, Video8, MiniDV…) nästan aldrig användes så.

På liknande sätt är det med dagens flashminnen. Minneskort till kameror lär huvudsakligen användas till egna bilder, och mp3-spelare lär huvudsakligen användas till illegalt förvärvad musik. Även om det är fullt möjligt att använda båda till båda.

Och det är väl denna “förväntade” användning som privatkopieringsersättningen försöker bygga på, även om det är skakigt. Som du säger blir det som mest uppenbart med hårddiskar, som dessutom ofta används till automatgenererat material som loggfiler.

För övrigt användes även VHS-kassetter till digital lagring. Det fanns en multitrack-ljudinspelare för studiobruk som använde VHS. Vi hade en sån på en radiostation jag jobbade på 1994. Det var också vanligt under en period att man loggade radiostationers sändningar (“referensband”) på VHS. Ljudet i hifi-ljudspåren och en tidkod i det longitudinella ljudspåret.

#29 Lars Aronsson on 22 June 2011 at 11:49 pm

En låda kan förvara ett äpple, men äpplet förändras med tiden (ruttnar). För att i stället bevara ett äpple, är en konservburk ett bättre medium. Äpplet förändras initialt (läggs i sockerlag och värmebehandlas), men står sig bättre i längden.

#30 Olof on 25 June 2011 at 6:38 pm

Vimisgt om att ljud lagras i instrumentet. Så är det förståss inte. En fysisk struktur har vissa egenskaper som t.ex. skulle kunna uttryckas i vibrationer som oskakar hörvara ljud. Med det ljud som frambringa beror bland annat på anslaget och miljöfaktorer som lufttryck och temperatur. Däremot finns en determinism. Alltså instrumentet låter rimligt lika från tidpunkt till tidpunkt om miljöförutättningarna är de samma (och är inte överkänsligt för små variationer).

Digt har också snarast betydelsen som att vara symboliskt representerad. Så är det inte i en speldosa där det är en strukturell lagring som bestämmer sekvensen. Men strukturen har ingen symbolisk tolkning det är bara ett rimligt tekniskt/eknomiskt sätt att lösa ett problem. Jag tycker att det här är feltolkning av begreppet “diskretisering”. D.v.s. de flesta sekvensmaskiner är inte tidskontinuerliga (som en LP-skiva) utan tidsdiskretea. Utan har bara information om tillståndsförändringar vid vissa tidpunkter.

#31 goto80 on 26 June 2011 at 11:28 am

Spännande manöver!

Synthesizer som ett utpräglat bearbetningsmedium? Provocerande. :) Precis som blockflöjten är ett utpräglat luftbearbetningsmedium. (Men jag köper formuleringen)

Tänkte mest tipsa om en artikel (som jag inte läst än) där självspelande pianon används som en slags metafor för hur musik blev mekaniskt, digitalt och kommersiellt: http://davidsuisman.net/wp-content/uploads/2011/01/suisman_sound-knowledgefailure_st-2010.pdf

#32 COPYRIOT | Medieteoretisk syntes, igen: Ljudlagring on 27 June 2011 at 6:17 pm

[…] Medieteoretisk syntes, II: Tre funktioner […]

#33 COPYRIOT | 7,5 teser om musikinstrumentalitet on 17 January 2012 at 3:56 pm

[…] Medieteoretisk syntes, II: Tre funktioner […]

Kommentera