Medieteoretisk syntes, I: Smalt och brett

Under den gångna veckan har jag bland annat försökt att skriva en medieteoretisk syntes till avhandlingens teorikapitel. Eftersom det blev lyckat förra veckan så testar jag att posta, för att se hur det känns och om någon vill kommentera. Jag delar upp texten i tre-fyra delar. Av dessa är nog den första del som här följer den minst spännande.
Precis som tidigare vill jag påpeka att texten är lösryckt ur ett sammanhang, högst preliminär och befriad från en mängd fotnoter. Tänk på det och kom sedan gärna med tankar och synpunkter!

* * *

I den här avhandlingen skildras hur nya medier blir gamla. Särskilt skildras de elektriska ljudmedier som togs i bruk under 1900-talets första halva: rundradio, ljudfilm och högtalare. Att dessa är av olika beskaffenhet visar sig redan i det faktum att såväl rundradio som ljudfilm är beroende av högtalare.
Radio och film är massmedier. Som sådana är de vedertagna objekt för den kommunikationsinriktade medieforskningen, vilket knappast kan sägas om högtalare. Vilket budskap som en högtalaranläggning förmedlar beror helt på vilken signalkälla som den förstärker. Därför framstår högtalarna ofta mest som ett bihang till massmedierna och tenderar att försvinna ur historieskrivningen över 1900-talets ljudmedier. Även i vardagligt språkbruk brukar “medierna” syfta, lite svepande, på massmedierna, de institutioner som kontrollerar dem och de budskap som de kommunicerar. Detta kan betecknas som ett smalt mediebegrepp, vilket kan vara passande så länge som intresset riktas mot massmediernas innehåll. Mitt intresse är däremot ljudmediernas politiska ekonomi, vilket leder mig till att tillämpa en bred definition av medier som inbegriper högtalare men även musikinstrument. För att kunna klarlägga det historiskt skiftande utrymmet för att göra musik till en vara är det nämligen nödvändigt att se närmare på de materiella villkoren för att koppla olika medier till varandra (en skivinspelning sänds i radio, en radiosändning spelas upp i en högtalare, etc.)
Marshall McLuhan tog detta synsätt till sin spets genom att hävda att ett mediums innehåll alltid är ett annat medium. Följaktligen breddade han mediebegreppet till att bli potentiellt allomfattande. En sådan manöver riskerar inte bara att få talet om medier att bli helt meningslöst. Ännu mer problematiskt blir det när medierna ges en egen ontologi och teleologi. Knutet till den tvivelaktiga tesen om att alla medier är en förlängning av människans sinnen fanns hos McLuhan ett underliggande antagande om mediehistorien som en rörelse från materiellt till immateriellt, eller från kropp till ande. Följaktligen utgick han från att elektriska ljudmedier hade den inneboende funktionen att ersätta den närvarande, mänskliga rösten. Men ingenting säger att så måste ske. Det kan lika gärna vara så att nya medier kan få människor att reflektera över sinnenas begränsningar och nya betydelser åt den kroppsliga närvaron, liksom åt äldre medier. “Remediering”, menar samtida medieforskare, har varit ett genomgående drag för hur 1900-talets nya medier har tagits i bruk: Nya medier har regelmässigt fyllts med simulationer av äldre medier.
För att fånga nyanserna i samspelet och sammankopplingen mellan olika medier är det breda mediebegreppet av värde – fast bara som en utgångspunkt för differentiering. Jag vill därför presentera två vitt skilda sätt att kategorisera olika medietyper, avsedda att komplettera varandra i min kommande framställning. Den ena kategoriseringen utgår från teknisk funktion, den andra från mänskligt bruk.

* * *

Hmm, sistnämnda kategorisering borde jag nog beskriva på något annat sätt. Även om den började som en korrigering av en humanistisk medieteori slutade den som någon slags nysaklig teori om seriekoppling. Kommer i nästnästa inlägg.