Ett konstigt mynt

Om konsten och kapitalet är två sidor av samma mynt så är det ett rätt konstigt mynt. Men att beskriva saken så är lika nödvändigt som löjligt.

Formuleringarna är lånade från ingen mindre än Nick Land. Hans till lika delar vansinniga och briljanta bok The thirst for annihilation (1992) fastslår alldeles i början:

To describe Kant and capital as two sides of a coin is as necessary as it is ridiculous. A strange coin indeed that can synthesize a humble citizen of Königsberg with the run-away reconstruction of a planet. Yet any attempt to render such an absurdity intelligible enmeshes us in the critical machinery that will always be associated with Kant. If counter-balancing the dominant mass of the real with transcendental philosophy is deeply unjust, to which tribunal shall we appeal? To one that is more universal?—a transcendental move. Or one that is more ontologically profound?—a theological idiocy.

Hegel sought to treat Kant with a sense of proportion, and his failure in this regard is also ours. This is why every variant of modern thought exhibits a complexion of retardation, critique, and aberration, since if it does not inertially resist the seduction of modernity’s critical resources it is torn between the twin lures of harmonizing with them, or venturing into the expansive obscurities beyond.

Philosophy (comprehending all ‘theory’) has no socio-historical pertinence for us other than its relation to Kant.

Nick Land etablerar sålunda det grandiosa begreppet Kant/Capital-complex, vilket skulle kunna omfatta allt det som sociologer kallat för antingen “modernitet” eller “kapitalism”. Grandiosast är ändå hans fotnot till detta, som på åtta rader söker sammanfatta nittonhundratalets filosofihistoria:

The Kant/Capital complex is outlined in accordance with a Hegelian sanity in J.M.Bernstein’s The Philosophy of the Novel: Lukács, Marxism and the Dialectics of Form and Gillian Rose’s Hegel Contra Sociology, both of whom have a dependence upon the work of Lukács, especially his section on “Die Antinomien des bürgerlichen Denkens in Geschichte und Klassenbewußtsein”. A schizoanalysis of the same complex is explored in Deleuze and Guattari’s Anti-Œdipus. Neo-Schellingian readings are most meticulously developed in Heidegger’s exploration of technology, most particularly in his ‘Die Frage nach der Technik’.

Simsalabim – tre vägar att gå! Första vägen är “sund” och går via Hegel och Lukács. Nick Land, som inte är intresserad av sundhet, har på senare tid blivit helt förknippad med den “schizoanalys” som i detta schema utgör den andra vägen. Men det ska nämnas att inte heller Deleuze spelar någon större roll i The thirst for annihilation, en bok som formellt är en studie i Bataille. Tredje vägen, som Nick Land framställer som pompöst universitär, går via Schelling, Heidegger och Derrida.

Ett år innan Nick Land utgav The thirst for annihilation utkom på franska Bruno Latours Nous n’avons jamais été modernes (1991). Utan tvivel en bok som tar sig an Kant/Kapitalet-komplexet, som kanske skulle ha platsat i uppräkningen som en fjärde väg.
Visst går det att hitta en femte, sjätte och sjunde väg. Det skojiga hos Nick Land är dock att efter sin grandiosa gest inte ens bryr sig om att i sund akademisk anda avgränsa sig mot de alternativa ingångsvinklarna.

Mark Fisher hade för övrigt just en artikel om Nick Land i Dazed & Confused.

5 kommentarer ↓

#1 chrisk on 15 June 2011 at 8:58 am

Latour bör helt klart räknas som en fjärde väg, som i sin tur viker upp tänkare bakåt i tiden (ex. Tarde, som underkände komplexet genom att helt undvika det). Latours amodernism har jag anledning till att återkomma till känner jag.

Nu vet jag inte riktigt vad som menas med “ta sig an”, men en väg som man kanske inte ska förbise är ju Foucault, även om han är internaliserad. Hans dubbla bana av att analysera det moderna epistemet (“Kant”) och biopolitiken (“Kapitalismen”) måste räknas som en sådan brottningsmatch.

#2 kjell on 15 June 2011 at 2:52 pm

Rasmus,” den tredje vägen”, du har den senaste tiden droppat några namn ,som inte leder till Marx, ex. Schelling, Schlegel o Schiller, ( varför?) utan som leder till Romantiken. Romantiken som just kom att bli ett svar på “förnuftets misslyckande”. Är det verkligen rätt att “låsa in” människan ännu en gång hos Marx?
Skulle inte det “Romantiska språket” kunna fungera som raster över nutiden, eller är det att svära i kyrkan?
Hoppas på ngn slags reaktion här på bloggen.

#3 rasmus on 15 June 2011 at 10:05 pm

chrisk: Foucault kanske med lite vilja kan subsumeras i den schizoanalytiska vägen?

kjell: Jag är ledsen, men jag förstår inte riktigt vad du menar.

#4 chrisk on 15 June 2011 at 10:50 pm

rasmus: ja, kanske. Det beror nog på vem som står för läsningen. I USA klumpas han ju ofta ihop med “poststrukturalister”, medan i Europa blir det oftare en slags kontinuitetsläsning tillbaka till just Kant. Så, det är nog i viss mån öppet för debatt.

#5 rasmus on 16 June 2011 at 8:05 am

Beror kanske också på vilken period i Foucaults liv man ser till. Men den Foucault som författade förordet till Anti-Œdipus kan nog räknas till det schizoanalytiska projektet i bred mening.

Kommentera