Äh, nu gör jag det ändå – postar ett lösryckt utdrag från min avhandling på bloggen. Jag är nyfiken på hur jag själv kommer att känna efter att ha blottat ofärdig text och ännu mer nyfiken på invändningar och associationer.
Först vill jag bara klargöra att detta är ett utdrag ur ett teorikapitel. Det befinner sig ungefär mitt emellan avhandlingarnas frågeställningar och ett resonemang om medieteori. Det är, som sagt, ett lösryckt utkast. Det är även befriat från ett stort antal fotnoter. Framför allt är detta teoritugg inte särskilt representativt, för jag är nämligen historiker och ägnar den stora merparten av avhandlingen åt att lägga ut empiri på ett sätt som förhoppningsvis är läsbart. Men här just här blir det mer av en snitslad bana kring Adorno, Kant, Latour, Lukács, Marx med flera. Klara koppling till den nyligen diskuterade frågan om totaliteten.
* * *
Att undersöka hur musik görs till en vara är att undersöka vad som sker med musiken under kapitalismen. Under det 1900-talet som den här avhandlingen tar sig an var kapitalismen utan tvivel det dominerande produktionssättet, även om den tagit sig skiftande skepnader. Till de centrala drag hos kapitalismen som Karl Marx analyserade, efter att ha utgått från själva varuformen, ska här särskilt nämnas tre. För det första att det stora flertalet människor tvingas sälja sin arbetskraft till kapitalet (lönearbete); för det andra att konkurrensen mellan kapital tvingar fram en långt driven arbetsdelning och fortlöpande investeringar i ny teknik (industrialisering). För det tredje förutsätter det kapitalistiska produktionssättet en kontinuerlig tillväxt som endast bryts i de återkommande kriser som av allt att döma är ett strukturellt drag.
Frågorna som den här avhandlingen är avsedd att besvara befinner sig i detta spänningsfält. Skapandet av en “musikens politiska ekonomi” är förbundet med ett större mönster av tillväxt och kris, där det funnits olika uppfattningar om musikens eventuella bidrag till kapitalismens tillväxt. Även om musik på olika sätt görs till en vara så är det uppenbarligen inte vilken vara som helst. Musikens politiska ekonomi har hela tiden vilat på politiska ambitioner att dra en gräns för lönearbete och industrialisering. Detta är emellertid inte specifikt för musiken utan gäller hela det område som kan kallas för konsten (eller kulturen).
Konsten och kapitalet framstår, historiskt betraktat, som två sidor av samma mynt. Jag menar att tanken på konsten som en särskild sfär kan betraktas som en realabstraktion, ett begrepp som framför allt förknippas med Alfred Sohn-Rethel. Realabstraktionen konstitueras genom människors praktik och blir först sedan till en tänkt abstraktion. Som sådan är den verklig men inte evig. Paradexemplet på en realabstraktion är “arbete”. Först när arbetskraft gjorts till en vara på en arbetsmarknad blir det aktuellt att föreställa sig mänsklig verksamhet i så övergripande termer.
Karl Marx noterade i Grundrisse att de gamla hantverk som utfördes inom skråväsendets ramar hade en karaktär som var “halvt konstnärlig, halvt självändamål etc”. Mellan intellektuella och manuella moment, “huvudarbete” och “handarbete”, förekom ingen systematisk åtskillnad innan framväxten av ett kapitalistiskt produktionssätt. Tendensen visade sig under senmedeltiden i enstaka europeiska städer, bl.a. bland bygg- och textilhantverkare. En minoritet av “experimenterande mästare” tog till sig av naturvetenskapliga landvinningar och fjärmade sig gradvis från kroppsarbetet medan majoriteten fick ägna sig åt de mer rutinmässiga sysslorna som gradvis fick formen av lönearbete. Varuproduktionen i form av manufaktur och senare industri innebar en allt mer detaljerad arbetsdelning. Genom denna process förlorar hantverken sin “konstkaraktär”, påpekade Karl Marx. Vissa hantverk gick emellertid i motsatt riktning: de blev till “konst”.
Innan industrikapitalismens genombrott gjordes ingen klar åtskillnad mellan “teknik” och “konst”. På ett semantiskt plan visas detta av hur grekiskans techn? och latinets ars länge användes som synonymer, betecknande en lång rad hantverk som krävde särskilda färdigheter. På svenska användes ordet konst i samma breda bemärkelse på svenska, vilket idag lever kvar i ord som kokkonst, läkekonst och ingenjörskonst.
Under 1700-talets lopp började man i det lärda Europa att successivt urskilja ett antal “sköna konster” – däribland poesi, måleri och musik – vilka ansågs vara mer än bara hantverk. Medan hantverkets värde låg i produkternas praktiska användbarhet, upphöjdes de sköna konsterna efter hand till en sfär ovanför den ordinära vardagen. De sköna konsterna började inom upplysningstänkandet att jämföras med varandra såsom delar i ett estetiskt system, ett synsätt som gavs spridning inte minst i den franska Encyklopedin (1751–1776).
Immanuel Kant levererade det avgörande filosofiska bidraget till den moderna klyvningen av världen. Kritik der Urteilskraft (1790) författades mitt under den första industriella revolutionen och är möjlig att läsa som en respons på den moderna nationalekonomin vars grunder hade lagts av Adam Smith i Wealth of Nations (1776). Ökad arbetsdelning och nya maskiner var, enligt Adam Smiths teorier, vägen till ökat välstånd. Allt som krävdes var att “den osynliga handen” tilläts att verka fritt för att arrangera resurserna på det mest ändamålsenliga sättet. Ekonomin började förstås som en egen domän där vissa objektiva lagar gällde, oberoende av de mänskliga subjekten.
Utilitarismen, en filosofi som blev populär i Adam Smiths efterföljd, uppsatte maximeringen av den samlade lyckan som sitt yttersta mål. Enda värdet i en handling är om den är ändamålsenlig för att någon gång i framtiden uppnå detta mål. Dilemmat är bara att kedjan av mål och medel i princip kan bli oändlig, så att själva lyckan försvinner bakom horisonten. Utilitarismens främste filosof Jeremy Bentham reducerade lycka till nytta, konstaterade att nytta kan mätas i pengar och ägnade sig åt att skissera monstruösa system för övervakning och straff.
Utan gränser för nyttologiken hotade utilitarismen att slå över i nihilism. Immanuel Kant drog upp två sådana gränser. Dels menade han att varje enskild människa är ett självändamål, som aldrig helt får reduceras till ett medel för andra människors lycka. Dels menade han att en viss kategori av tillverkade produkter – konstverken – skulle räknas som undantag från den industriella logiken. Konstverken skulle inte bedömas utifrån sin nytta utan sin skönhet. Immanuel Kant gjorde det till konstens själva väsen att inte ha något yttre ändamål. Han beskrev konstutövande som väsensskilt från lönearbete, som en “negation av den samhälleliga ändamålsenligheten”. Estetiska upplevelser kännetecknas, enligt Kants välbekanta formulering, av ett intresselöst välbehag – de förutsätter att mottagaren städar undan världsliga intressen och intar en kontemplativ inställning.
Sålunda diskvalificeras matlagningskonsten från estetikens område, för hur vackra och goda anrättningar som en skicklig kock än kan skapa så kan det inte förnekas att den som sätter sig till bords har ett intresse av att utfordra sig. Detsamma gäller läkekonsten, eftersom läkarens patient har ett intresse av att bibehålla sin hälsa. “Intresse” kan här förstås som en objektiv nytta som kan ökas genom vetenskapliga framsteg. Verklig konst – i bemärkelsen “de sköna konsterna” – utgör däremot någonting subjektivt outgrundligt. Den moderna estetiken utfår från att konsten i första hand har en andlig existens, oberoende av de materiella tekniker genom vilka den kommer till uttryck.
Vid 1800-talets inträde hade således den gamla mångfalden av hantverk genomgått en grundlig sortering i två motsatta slag av vetande: teknologi och estetik. Parallellt laddades begreppet “kultur” med en specifik mening. Tidigare hade kultur använts mer allmänt om olika processer som gick ut på att odla eller att kultivera något. Nu blev kulturen till ett ting i sig och associerades till en idé om mänsklig fulländning. Även detta kan betraktas som en motrörelse till den tilltagande arbetsdelningen inom industrin.
Inom industriell massproduktion förblir producenterna, industriarbetarna, anonyma. Konstverkets värde anses däremot härröra direkt från dess producenten, konstnären, vars namn framhålls. Konstnärlig verksamhet kan i princip inte underkastas en arbetsdelning eftersom den antas vara ett uttryck för konstnärens hela personlighet. Förutsättningen för att ett objekt ska få status som konstverk är föreställningen om att det tillkommit med någonting mer än bara bruks- eller bytesvärde i åtanke. Förvisso kan det sedan få en prislapp, men det hör då till saken att pengar inte är tillräckligt. Applåder kan tolkas som en rituell bekräftelse på att relationen mellan artist och publik är någonting mer än bara en ekonomisk transaktion.
Allt tyder på att begreppen “konst” och “kultur” har fått sin moderna mening som idealtypiska motsatser till den industriella varuproduktionens verklighet. Parallellt med att ekonomin fick status av en egen sfär skedde en “avspaltning” av en estetisk sfär där den ekonomiska nyttologiken inte skulle gälla fullt ut. Motsatsförhållandet mellan objektiv nytta och subjektiv skönhet utgör en av “det borgerliga tänkandets antinomier”, för att tala med George Lukács. Kapitalismen framstod därmed inte längre primärt som en fråga om ägande av produktionsmedel och fördelning av mervärde. Tvärtom menade George Lukács att allt det som betecknats som “modernisering” av sociologer som Max Weber, inklusive själva klyvningen av världen i subjekt och objekt, borde betraktas som en funktion av kapitalismen och därmed även möjlig att omvälva. Även om andra delar av hans analys var ytterst problematiska, lades här en grundsten till den kritiska teori som framför allt skulle förknippas med Theodor Adorno.
Mindre uppmärksammat är att George Lukács utövade en avgörande influens till framväxten av forskningsfältet vetenskapssociologi. Detta kom senare att bilda utgångspunkt för stora skiss över moderniteten som Bruno Latour tecknade i boken We have never been modern. Visserligen präglas den av ett närmast demonstrativt ointresse för sådant som pengar, varor och arbetsdelning, vilket hänger samman med författarens vilja att distansera sig från kritisk teori i allmänhet. Likväl pekar han ut en användbar metod för den historiska framställningen av musikens politiska ekonomi, som det här är fråga om.
Bruno Latour karakteriserar moderniteten som ett slags författning, “den moderna konstitutionen”, vilken allra klarast formulerades av Immanuel Kant vid slutet av 1700-talet. Enligt dess påbud måste allt som finns i världen sorteras upp i två motsatta domäner: en subjektiv domän där människans fria vilja råder, en objektiv domän som följer bestämda lagar. Ibland betecknas de med termerna kultur och natur, ibland som politik och teknik, ibland på andra vis. Olika slags vetande hör till respektive domän och mellan dessa vetanden, det subjektiva och det objektiva, tillåter den moderna konstitutionen ingen kontinuitet. En central komponent av moderniteten är därför, enligt Bruno Latour, ett fortlöpande renhållningsarbete.
Visserligen kryllar världen av företeelser som är alltför komplexa för att låta sig placeras i det ena eller andra facket. Teoretiker som har velat ta sig bortom tudelningen har använt begrepp som assemblage, mellanväsen, hybrider, cyborger, naturkulturer och kvasiobjekt. “Renhållningsarbetet” syftar till att fatta dessa företeelser som kombinationer av olika element som antingen är rent subjektiva eller rent objektiva.
Moderniteten är ingen illusion, understryker Bruno Latour, utan en praktik som har uppnått verkliga resultat. Den möjliggör att människor och materia mobiliseras till skapandet av ständigt nya “kvasiobjekt” som emellertid inte får fattas som sådana. Inom respektive domän tillåts friheter som vore otänkbara utifrån den “förmoderna” förståelse där natur och kultur bildar en odelbar helhet. Om vetenskaplig upptäckt eller teknisk innovation räknas till objektivitetens domän så behöver dessa i sig inte hota den sociala ordningen. Omvänt så möjliggörs en frihet i politiska uppfattningar och konstnärliga uttryck genom att dessa räknas till subjektivitetens domän. Sådant kan ändå aldrig rubba på det som fått status som objektiva faktum.
Poängen med att anlägga detta synsätt är att komma bort från vetenskapliga låsningar av typen kultur- kontra teknikdeterminism eller aktör kontra struktur. Sådant uppehåller sig vid relationen mellan den moderna konstitutionens två domäner. Alternativet som föreslagits av Bruno Latour är att undersöka själva sorteringen. Framträdandet av kvasiobjekt – exempelvis nya ljudmedier – ska spåras från sin början i “heta händelser” till den “avkylning” som ger dem en relativt stabil hemvist inom ramen för de moderna kategorierna subjekt och objekt.
Musik kan exempelvis delas upp i (subjektivt) konstnärligt uttryck och (objektivt) akustiskt fenomen. Detta möjliggör bland annat en akademisk arbetsdelning som låter forskare specialisera sig. Kulturvetare kan uttolka det subjektiva inslaget i musiken utan att ägna en tanke åt hur luften sätts i svängning, medan ingenjörer kan utveckla ljudmedier utan att först ta ställning till hur de kommer att påverka musikens konstnärliga möjligheter. Bruno Latour verkar själv inte ha intresserat sig för hur den moderna konstitutionen tar sig uttryck i en akademisk och samhällelig arbetsdelning. Sådant är dock av största intresse för den studie som här ska göras. En del av modernitetens historiska “renhållningsarbete” har bestått just i att ge vissa praktiker status av konst för att i någon mån låta dem stå utanför det allmänna tvånget till lönearbete. Åtskillnaden mellan konstnärligt skapande och teknisk reproduktion, mellan original och kopia, har förutsatt ett ständigt renhållningsarbete vars innebörd även har varit att bekräfta en arbetsdelning mellan konstnärer och tekniker.
59 kommentarer ↓
Stort! Har bara skummat, men gillar verkligen den uppgift du ställer upp för dig – vad händer i mötet Latour-Grundrisse?
Otroligt intressant. Jag fascineras av diskussionen kring hur den abstrakta skillnaden mellan kopia och original skapas som verkar löpa som en tråd i texten, som börjar redan i diskussionen om anonyma, massproducerade varor och konstnärliga, personliga varor. Det kan nog vara ruskigt intressant att analysera hur skillnaden reproduceras.
Själv tror jag att kopimifilosofin som i mina ögon verkligen försöker förkasta kopia-original-dikotomin har mycket att vinna på att bevara någon typ av författarbegrepp – utan att behålla kopia-originaldikotomin.
Tack för läsningen!
Korrektur “…den som sätter sig till bords har ett intresse av att utfordra sig” –> utfodra.
“Utilitarismens främste filosof Jeremy Bentham reducerade lycka till nytta, konstaterade att nytta kan mätas i pengar och ägnade sig åt att skissera monstruösa system för övervakning och straff.”
Hm, var inte det lite väl elakt mot Bentham? Som att sammanfatta Marx med att han ägnade sig åt mensur-dueller och hängde på krogen…
Till sist ett citat av Piet Hein (som ägnade sig åt flera olika sorters konster)
“Kunst er løsningen af de problemer, som ikke kan formuleres klart, før de er løst.”
Övergången mellan Lukács och Latour är kusligt intressant! Båda kan ju i bred mening anses syssla med en slags renhållningskritik (för övrigt bra översättning av purification).
Vi har flera reningsverk som växer sig otroligt starka under nittonhundratalet. Juridiska, statliga, institutionella, korporativa, (kanske psykologiska om vi vill vara Marcuseianer: det alienerade falska medvetandets tro på den borgerliga reningen författaren/konstnären).
Latour skulle dock (kanske) säga att dessa reningsverk inte orsakas av kapitalismen (se det långa citatet i den här posten), utan snarare att deras avancerade och långa nätverk skapar fångstapparater, antimarknader och konstitutiva förhårdnader vars praktiska uppgift är att ex. fördela pengar, bevaka rättigheter, och vars “abstrakta” konsekvens är ett purgatoriskt renande av “författare”, “artister”, “upphovsmän”, vilket i sin tur kodar de möjliga betingelser som finns för att fördela arbete, resurser, etc.
En möjlig tankelinje, i grovt utmejslad bloggkommentar. Ser fram mot fler utkast från avhandlingen!
Misstänker att fäljande två artiklar av R. Kurz kan intressera, finns en del spår där du säkert kan ha användning av i ditt forskningsarbete: Das Phantom der Schönen Künste http://www.exit-online.org/textanz1.php?tabelle=schwerpunkte&index=11&posnr=103&backtext1=text1.php samt Die Ästhetik der Modernisierung http://www.exit-online.org/textanz1.php?tabelle=schwerpunkte&index=11&posnr=49&backtext1=text1.php
Kolla också upp Kurz bok Die Welt als Wille und Design, om du inte gjort det redan.
Hehe, sorry för svenskan!
[…] teoriutdrag ur Rasmus Fleischers kommande bok ligger på copyriot. Riktigt […]
MB: Lustigt nog finns det i mina fotnoter till ovanstående flera referenser till Robert Kurz, som jag läser väldigt mycket just nu, bl.a. just till “Das Phantom der Schönen Künste”.
En intressant på lite samma tema som jag just läste är Kerstin Stakemeier, “Auflösungserscheinungen der politischen Kunst und des ästhetischen Engagements”.
http://phase2.nadir.org/rechts.php?artikel=298
(Inser f.ö. att det nog är dags för mig att ge Guy Debord en ny chans.)
MB: “Die Welt als Wille und Design” kollade jag förresten på härom veckan, fick känslan att den var en liten aning daterad men minns inte varför. Har du läst den? Vad säger du?
Viktualiebrodern: Visserligen är det kanske inte helt motiverat av mig att i en text som denna ägna en mening åt ett utfall mot Bentham. Men orättvist är det knappast. Bentham var bindgalen, om den saken kan det inte råda något tvivel. Han var besatt av tanken på våld och övervakning för att få människor i arbete. Han klurade inte bara ut panopticon utan även maskiner för att automatisera massprygling av fångar, planer på att tatuera alla människor med identitetsuppgifter, etc. (En fin och kuslig sammanställning görs f.ö. av den nyss nämnde Robert Kurz i Schwarzbuch Kapitalismus). Dessa galenskaper var en direkt följd av hans utilitaristiska filosofi. Jag har däremot svårt att se hur diverse detaljer i Marx livsföring var en följd av hans ekonomikritik.
chrisk: Jag har bara läst Latours bok i tysk översättning och där talas det om “der Arbeit der Hybridisierung und der Arbeit der Reinigung” – därav framstod den svenska översättningen “rengöring” som ganska självklar.
(Att läsa fransmän i tysk översättning, i stället för engelsk, gör det smidigare att få in dem i svenska språket!)
Om någon skulle säga att reningsverken “orsakas av kapitalismen” skulle Latour utan tvivel förneka det. (Antagligen skulle han även passa på att attackera en Marx som han av allt att döma inte har läst.)
Frågan är om den kritiska teorin (Marx, Adorno, Sohn-Rethel, Kurz, Postone et.al.) nödvändigtvis behöver hävda ett sådant orsakssamband. Jag är inte säker. Då hamnar man lätt i den bas/överbyggnad-schematik som den yngre Marx hängav sig åt men senare övergavs, eventuellt av Marx själv, definitivt av senare tiders kritiska teori.
Om kapitalet är en process är det vanskligt att skilja ut saker som dess effekter, som om inte t.ex. åtskillnaden mellan konstnärlig och industriell produktion skulle vara ett konstitutivt drag i denna process.
(Är inte helt säker på hur jag vill formulera detta men det är mycket fascinerande – hoppas på fler inpass i frågan!)
Isak Gerson: Din kopimistiska läsning var hemskt klargörande för mig, för i min upphovsmanliga närsynthet hade jag nog inte riktigt insett att texten som jag ovan skrev hela vägen handlar om kopia/original-komplexet. Tack!
(Nämnda komplex ska sedan löpa vidare in i nästa teoriavsnitt, som handlar om mediebegrepp. Där blir det bland annat en liten uppgörelse med Walter Benjamin. Eftersom det blev så givande att posta detta ska jag nog snart posta det avsnittet också.)
PS.
Angående övergången Lukács-vetenskapssociologi-Latour så slängde jag in följande utkast till fotnot.
“Denna influens, medierad av Karl Mannheim, har nyligen framhållts av Johan Söderberg, som nyligen har gjort ett intressant försök att sammanföra kritisk teori med konstruktivistiska vetenskapsstudier. Tyvärr förhåller sig Söderberg okritiskt till Lukács, utan att ta hänsyn till den kritik av dennes totalitetsbegrepp som har framförts av samtida företrädare för kritisk teori, exempelvis Moishe Postone.”
Jag är alltså mycket nyfiken på det möte mellan kritisk teori och konstruktivistiska vetenskapsstudier som Johan Söderberg vill åstadkomma. För den kritiska teorins skull hoppas jag att den inte fastnar på typ 1920-talet eller i Moskva.
För övrigt vore det intressant med ett svep över den nya svenska Lukács-receptionen. Jag kan på rak hand komma på tre unga teoretiker från Sverige som under de senaste åren varit tungt influerade av honom: förutom Johan Söderberg även Andreas Malm och Kajsa Ekis Ekman.
Rasmus: Det verkar som att Söderberg både ser dialektiken och i viss mån (bristen av) historicism hos “konstruktivistisk STS” som problemet. Ur hans kappa till avhandlingen:
Därefter kan man följa länken till Söderberg/Netzén, en artikel som fortfarande är på min läslista.
Nu har jag personligen problem med kritisk teori för att den är A. Kritisk, B. en teori. Men, det är ju bara jag. /mvh underdeterminerad empirist.
A propos renhållning: det kommande dubbelnumret av Subaltern innehåller en introduktion av och utdrag ur Christian Enzensbergers enastående, och i Sverige helt negligerade, Größerer Versuch über den Schmutz. En essä omsmutsens och renhållningens politiska ekonomi skulle man kunna säga. En underbar liten sak. Chr. Enzensberger är bror till den mer namnkunnige Hans-Magnus Enzensberger, men om du frågar oss väljer vi Christian framför Hans-Magnus vilken dag som helst. Christians essäistik är mycket mer spännande, konsekvent i sin radikalitet och viktig för vår tid än broderns.
Lite random korrektur:
“Under det 1900-talet som den här avhandlingen tar sig an var kapitalismen utan tvivel det dominerande produktionssättet, även om den tagit sig skiftande skepnader.”
…det 1900-tal som…?
“Den moderna estetiken utfår från att…”
utfår -> utgår
“Konstverkets värde anses däremot härröra direkt från dess producenten, konstnären, vars namn framhålls.”
producenten -> producent
Viktualiebrodern, Cernael: Tack för korr!
Subaltern: Tack för tipset!
ChrisK: Söderberg/Netzén har jag läst (en referens dit följer även i den fotnot om Söderberg som jag just postade här). Det var en intressant text. Men citatet du lyfter fram rymmer två av de begrep som Söderberg aldrig tar tag i på allvar: 1) “dialektik” – vad ska det betyda i sammanhanget? Problemet finns f.ö. även hos de två övriga lukacsianer som jag nyss nämnde; 2) “hegeliansk marxism” – vad är det? Lukács förstås, men vad mer? Det verkar ibland som att Johan Söderberg vill göra Adorno m.fl. till hegelianer, men inget kunde vara mer fel. Das ganze ist das falsche!
George -> Georg.
Om jag får vara lite bättrevetande: “Das Ganze ist das Unwahre.” (Minima Moralia). Men helt tokigt är det inte att beteckna Adorno som hegelian. Man kan förstås diskutera vem som är en sann hegelian. Adorno är förstås inte hegelian i samma mening som Lukács, men det tror jag inte heller varken Johan S. eller någon annan påstått. Han kallade faktiskt sig själv för “en gammal hegelian”. Hans filosofi, den negativa dialektiken, är mer än något en brottning med Kant och Hegel. Den är knappast möjlig utan dem, dvs han rör sig inom deras problematik om subjekt-objekt, totalitet, etc. Jag rekommenderar f.ö. Anders Bartoneks adornoavhandling (föreligger tyvärr endast på tyska) som lades fram på Södertörn den gångna vintern. Den är mycket klargörande.
Tanken om att granska den nya Lukácsreceptionen är en intressant idé. Historia och klassmedvetande tycks ju fortfarande vara den oundvikliga ingången till den dialektiska filosofin för nya generationer (precis som den var för min). Ekis Ekman är särskilt problematisk, eftersom hennes användning av den är rent ideologisk och inte riktigt genomtänkt. Hon försöker använda reifikationsbegreppet och varukategorin på ett fenomen som hon samtidigt till varje pris inte vill kalla för arbete, vilket ju inte riktigt hänger ihop. Jag tror dessutom att hon huvudsakligen hämtat det från Malm. Jag stod f.ö. bredvid när kamrat Daniel Ankarloo försökte förklara det för henne för ett par månader sedan i Göteborg, men det var stort omöjligt att ta den diskussionen. Däremot tror jag inte att man kan behandla alla nya Lukács-läsare i en klump. Johan S. och andra har uppenbarligen jobbat helt seriöst med honom.
Jag tycker också att utilitarismen får sig en stor känga medan Kant blir uppburen som vanligt, lite obalanserat i en annan välskriven text.
Sen tycker jag också att kapitalismens kausalitet är intressant att fortsätta nysta i, försvinner egentligen totaliteten genom att hävda att “kapitalet är en process”? Vad är det den processar om inte materia, och är inte materia en totalitet om något? Man kan då se den nya processerade materian som en ny totalitet, omskapad av kapitalet samtidigt som den ändrar förutsättningar för framtida processer, analogt med hur jag tolkar Marx’ bas/överbyggnad. Ett kapital som påverkar allt i form av totalitet samtidigt som det är en process är kanske oanvändbart som analytisk begrepp men det visar kanske mer på det olämpliga i att akademiska karriärister tolkar Marx än att det är en feltolkning. Men ja skriver mest det här för att jag vill höra kloka synpunkter i ämnet snarare än att tillföra något genomtänkt.
Jag trodde att du skulle skriva din avhandling på engelska.
En intressant aspekt när det gäller (abstrakt) arbete och digitala kopior är att värdet borde närma sig noll med tanke på att det går att göra oändligt många kopior nästan utan att tillföra något nytt arbete alls.
För min egen del är jag givetvis intresserad av spotifieringen (och givetvis dess motsats och föregångare) som startar i samma stund ett verk kopieras. Allt digitalt spotifieras är vår tids allt fast förflyktigas.
Korrektur:
“…är möjlig att läsa som en respons på…” tycker jag låter konstigt (anglicism?). “ett svar på” eller “en reaktion på/mot” känns bättre.
^e: Georg -> György
Dawwe: Om det framstår som att Kant blir “uppburen” har jag kanske uttryckt mig luddigt. Kant blir exakt lika uppburen som kapitalismen – mina antipatier är absolut symmetriska.
Steve: Nejdå. Jag skriver min avhandling på svenska.
Anders Ramsay: Adorno brottas, liksom många andra, med Kant och Hegel. Men det i sig gör väl ingen till kantian eller hegelian? Även om man menar att Hegel är oundgänglig för att förstå den värld vi lever så behöver man inte vara “hegelian” i den affirmativa meningen (dvs. den typ av hegelianer som det kryllade av på Rethinking Marx-konferensen). Jag skulle t.ex. inte räkna Chris Arthur som hegelian, även om han är en framstående Hegel-läsare. Men det är klart, av alla filosofer är kanske Hegel bäst på att få sina medbrottare på sin sida, om man säger så. Jag ser det heller inte som särskilt viktigt att dra gränsen mellan hegelianer och icke-hegelianer. Däremot tycker jag att ett begrepp som “hegeliansk marxism” (vilket Söderberg använder gång på gång utan att det definieras) förvirrar mer än det klargör.
Jag vill absolut inte påstå att Söderberg, Malm och Ekis står för någon slags enhetlig Lukács-reception, om det kunde låta så. Det är t.ex. veterligen bara Malm som gör en uttalat pornografisk läsning. (Hans famösa artikel i Bang där han beskrev sexualakten som ett dialektiskt spel som avslutades i den ömsesidiga och synkrona orgasmen, som på något vis skulle vara “kommunism”. När vi ändå befinner oss inom parentes, vill jag hävda att denna sexualsyn befinner sig så långt från Adorno man kan komma. Adorno tyckte knappast att orgasmen var grejen, det är uppenbart.)
Lite pinsamt att jag fumlade i Adorno-citatet jag försökte kasta in, förresten.
Anders Bartoneks avhandling skulle jag gärna läsa (men den är utlånad på mitt lokala bibliotek).
Jag har besparat mig själv de där delarna av Malms artikel. Jag såg den någon gång, men läste faktiskt aldrig hela, av någon anledning. Förmodligen gjorde jag rätt.
Men om jag åter får kommentera frågan om Adorno, utan att bli alltför långrandig. Om han är hegelian eller hegel(iansk)marxist – vilket inte nödvändigtvis är samma sak – och vem som i någon mening är det kan självfallet diskuteras. Och jag håller med om att sådana etiketter bör användas med eftertanke. Det finns också flera innebörder av hegeliansk marxist, av vilka några säkert inte passar på Adorno. Men jag kan inte se att det är det värsta Adorno skyllts för, och inte heller det minst adekvata. Jämför alternativen: han är inte strukturalist eller dito -istisk marxist, inte analytisk, inte fenomenologisk, etc. Och han är definitivt ingen humanistisk marxist som grottar ner sig i ungdomsskrifternas alienationsteori (som han var mycket skeptisk mot), något många tror som inte har läst honom, eller som blandar ihop honom med Marcuse. Hans upptagenhet med den tyska filosofin från Kant till Hegel är inte heller ett försök att undkomma den, som t.ex. är fallet med Foucault och andra, som helt enkelt vill säga farväl och glömma den. Snarare försöker han, så som jag läser honom, hantera de problem som finns i den inom de ramar som filosofin en gång satte upp. Det gör honom i någon mening till hegelian, på samma sätt som t.ex. unghegelianerna var det. Och att Hegel är betydelsefull för hans tolkning av Marx gör honom i någon mån till hegeliansk marxist i en mening som t.ex. Althusser eller G.A. Cohen inte är det.
Det är ju kul att Anders B. finner läsare i sin födelsestad. Profet i sitt eget land, kan man säga.
Jag får ge mig till känna efter att ha suttit och lurkat på den här debatten om Latour, Lukács & undertecknad… Inte oväntat instämmer jag i Anders försvar av min position här ovan. Därutöver, i det stycke där jag skriver “Hegelian Marxism” i kappan till avhandlingen (s.34) gör jag det i anslutning till en diskussion kring hur otydliga gränsdragningarna är, och i Ephemera-artikeln är det med hänvisning till Reijo Miettinens resonemang. Däremot ska jag ge dig halvt rätt, Rasmus, när du kritiserar mig för att jag diskuterar Lukács totalitets-begrepp utan att närmare problematisera det. Som Håkan Thörn helt riktigt anmärkte på under min disputation, så definierar jag inte min användning av begreppet “totalitet” förrän i den fjärde och sista artikeln i avhandlingen. Kappan är skriven för att fylla ut luckorna mellan artiklarna, men detta är något som borde ha lyfts fram tidigt i texten, särskilt som att de flesta inte kommer läsa avhandlingen i hårdkopia och från pärm till pärm. Tyvärr kommer jag inte komma till konferensen i Linköping imorgon, annars hade det varit kul att prata mer med dig om det här. Jag gillar hur diskussionerna på copyriot har utvecklats på senare tid.
Hej Johan, roligt att du också hittade till den här tråden. Tyvärr kommer inte heller jag till Linköping – har fullt upp att skriva klart avhandling i Berlin. Och det ska sägas att jag inte har tillgång till din avhandling utan bara till kappan, plus Hacking Capitalism och Ephemera-artikeln, som jag finner mycket stimulerande (som du märker). Vi får säkert andra tillfällen att fortsätta samtalet.
[…] ← Konsten och kapitalet (konstitution och realabstraktion) […]
Om du ger mig din adress i Berlin skickar jag dig en kopia.
Väldigt intressant läsning! Jag, som total nybörjare inom området (fascinerad av att få reda på att Kant var den som kom på det här med att kulturen befinner sig utanför kaptalismen…), kan inte komma med några direkta kommentarer, utan bara framföra mitt tack över att få ta del av texten. En liten tanke bara: det här med kulturens särställning från kapitalismen, torde det vara därför som Juholt valt att förknippa sig så mycket med just kultur?
Du har säkert på fötterna när du avfärdar Bentham som galen.
Nu förstår jag att du inte har tid för stickspår, men jag droppar i alla fall en bok om spelteori och samhällskontrakt som jämviktstillstånd som jag tycker är fantastiskt bra:
Ken Binmores “Natural justice”
[…] Konsten och kapitalet (konstitution och realabstraktion) […]
[…] misstänksamhet mot abstraktioner med Marx beskrivning av kapitalismen såsom beroende av realabstraktioner. Här tänker jag på ett par texter som Alberto Toscano publicerade 2008, samt sista kapitlet i […]
[…] teoriutdrag ur Rasmus Fleischers kommande bok ligger på copyriot. Riktigt […]
Kommentera