Konsten och kapitalet (konstitution och realabstraktion)

Äh, nu gör jag det ändå – postar ett lösryckt utdrag från min avhandling på bloggen. Jag är nyfiken på hur jag själv kommer att känna efter att ha blottat ofärdig text och ännu mer nyfiken på invändningar och associationer.
Först vill jag bara klargöra att detta är ett utdrag ur ett teorikapitel. Det befinner sig ungefär mitt emellan avhandlingarnas frågeställningar och ett resonemang om medieteori. Det är, som sagt, ett lösryckt utkast. Det är även befriat från ett stort antal fotnoter. Framför allt är detta teoritugg inte särskilt representativt, för jag är nämligen historiker och ägnar den stora merparten av avhandlingen åt att lägga ut empiri på ett sätt som förhoppningsvis är läsbart. Men här just här blir det mer av en snitslad bana kring Adorno, Kant, Latour, Lukács, Marx med flera. Klara koppling till den nyligen diskuterade frågan om totaliteten.

* * *

Att undersöka hur musik görs till en vara är att undersöka vad som sker med musiken under kapitalismen. Under det 1900-talet som den här avhandlingen tar sig an var kapitalismen utan tvivel det dominerande produktionssättet, även om den tagit sig skiftande skepnader. Till de centrala drag hos kapitalismen som Karl Marx analyserade, efter att ha utgått från själva varuformen, ska här särskilt nämnas tre. För det första att det stora flertalet människor tvingas sälja sin arbetskraft till kapitalet (lönearbete); för det andra att konkurrensen mellan kapital tvingar fram en långt driven arbetsdelning och fortlöpande investeringar i ny teknik (industrialisering). För det tredje förutsätter det kapitalistiska produktionssättet en kontinuerlig tillväxt som endast bryts i de återkommande kriser som av allt att döma är ett strukturellt drag.

Frågorna som den här avhandlingen är avsedd att besvara befinner sig i detta spänningsfält. Skapandet av en “musikens politiska ekonomi” är förbundet med ett större mönster av tillväxt och kris, där det funnits olika uppfattningar om musikens eventuella bidrag till kapitalismens tillväxt. Även om musik på olika sätt görs till en vara så är det uppenbarligen inte vilken vara som helst. Musikens politiska ekonomi har hela tiden vilat på politiska ambitioner att dra en gräns för lönearbete och industrialisering. Detta är emellertid inte specifikt för musiken utan gäller hela det område som kan kallas för konsten (eller kulturen).

Konsten och kapitalet framstår, historiskt betraktat, som två sidor av samma mynt. Jag menar att tanken på konsten som en särskild sfär kan betraktas som en realabstraktion, ett begrepp som framför allt förknippas med Alfred Sohn-Rethel. Realabstraktionen konstitueras genom människors praktik och blir först sedan till en tänkt abstraktion. Som sådan är den verklig men inte evig. Paradexemplet på en realabstraktion är “arbete”. Först när arbetskraft gjorts till en vara på en arbetsmarknad blir det aktuellt att föreställa sig mänsklig verksamhet i så övergripande termer.

Karl Marx noterade i Grundrisse att de gamla hantverk som utfördes inom skråväsendets ramar hade en karaktär som var “halvt konstnärlig, halvt självändamål etc”. Mellan intellektuella och manuella moment, “huvudarbete” och “handarbete”, förekom ingen systematisk åtskillnad innan framväxten av ett kapitalistiskt produktionssätt. Tendensen visade sig under senmedeltiden i enstaka europeiska städer, bl.a. bland bygg- och textilhantverkare. En minoritet av “experimenterande mästare” tog till sig av naturvetenskapliga landvinningar och fjärmade sig gradvis från kroppsarbetet medan majoriteten fick ägna sig åt de mer rutinmässiga sysslorna som gradvis fick formen av lönearbete. Varuproduktionen i form av manufaktur och senare industri innebar en allt mer detaljerad arbetsdelning. Genom denna process förlorar hantverken sin “konstkaraktär”, påpekade Karl Marx. Vissa hantverk gick emellertid i motsatt riktning: de blev till “konst”.

Innan industrikapitalismens genombrott gjordes ingen klar åtskillnad mellan “teknik” och “konst”. På ett semantiskt plan visas detta av hur grekiskans techn? och latinets ars länge användes som synonymer, betecknande en lång rad hantverk som krävde särskilda färdigheter. På svenska användes ordet konst i samma breda bemärkelse på svenska, vilket idag lever kvar i ord som kokkonst, läkekonst och ingenjörskonst.

Under 1700-talets lopp började man i det lärda Europa att successivt urskilja ett antal “sköna konster” – däribland poesi, måleri och musik – vilka ansågs vara mer än bara hantverk. Medan hantverkets värde låg i produkternas praktiska användbarhet, upphöjdes de sköna konsterna efter hand till en sfär ovanför den ordinära vardagen. De sköna konsterna började inom upplysningstänkandet att jämföras med varandra såsom delar i ett estetiskt system, ett synsätt som gavs spridning inte minst i den franska Encyklopedin (1751–1776).

Immanuel Kant levererade det avgörande filosofiska bidraget till den moderna klyvningen av världen. Kritik der Urteilskraft (1790) författades mitt under den första industriella revolutionen och är möjlig att läsa som en respons på den moderna nationalekonomin vars grunder hade lagts av Adam Smith i Wealth of Nations (1776). Ökad arbetsdelning och nya maskiner var, enligt Adam Smiths teorier, vägen till ökat välstånd. Allt som krävdes var att “den osynliga handen” tilläts att verka fritt för att arrangera resurserna på det mest ändamålsenliga sättet. Ekonomin började förstås som en egen domän där vissa objektiva lagar gällde, oberoende av de mänskliga subjekten.

Utilitarismen, en filosofi som blev populär i Adam Smiths efterföljd, uppsatte maximeringen av den samlade lyckan som sitt yttersta mål. Enda värdet i en handling är om den är ändamålsenlig för att någon gång i framtiden uppnå detta mål. Dilemmat är bara att kedjan av mål och medel i princip kan bli oändlig, så att själva lyckan försvinner bakom horisonten. Utilitarismens främste filosof Jeremy Bentham reducerade lycka till nytta, konstaterade att nytta kan mätas i pengar och ägnade sig åt att skissera monstruösa system för övervakning och straff.

Utan gränser för nyttologiken hotade utilitarismen att slå över i nihilism. Immanuel Kant drog upp två sådana gränser. Dels menade han att varje enskild människa är ett självändamål, som aldrig helt får reduceras till ett medel för andra människors lycka. Dels menade han att en viss kategori av tillverkade produkter – konstverken – skulle räknas som undantag från den industriella logiken. Konstverken skulle inte bedömas utifrån sin nytta utan sin skönhet. Immanuel Kant gjorde det till konstens själva väsen att inte ha något yttre ändamål. Han beskrev konstutövande som väsensskilt från lönearbete, som en “negation av den samhälleliga ändamålsenligheten”. Estetiska upplevelser kännetecknas, enligt Kants välbekanta formulering, av ett intresselöst välbehag – de förutsätter att mottagaren städar undan världsliga intressen och intar en kontemplativ inställning.

Sålunda diskvalificeras matlagningskonsten från estetikens område, för hur vackra och goda anrättningar som en skicklig kock än kan skapa så kan det inte förnekas att den som sätter sig till bords har ett intresse av att utfordra sig. Detsamma gäller läkekonsten, eftersom läkarens patient har ett intresse av att bibehålla sin hälsa. “Intresse” kan här förstås som en objektiv nytta som kan ökas genom vetenskapliga framsteg. Verklig konst – i bemärkelsen “de sköna konsterna” – utgör däremot någonting subjektivt outgrundligt. Den moderna estetiken utfår från att konsten i första hand har en andlig existens, oberoende av de materiella tekniker genom vilka den kommer till uttryck.

Vid 1800-talets inträde hade således den gamla mångfalden av hantverk genomgått en grundlig sortering i två motsatta slag av vetande: teknologi och estetik. Parallellt laddades begreppet “kultur” med en specifik mening. Tidigare hade kultur använts mer allmänt om olika processer som gick ut på att odla eller att kultivera något. Nu blev kulturen till ett ting i sig och associerades till en idé om mänsklig fulländning. Även detta kan betraktas som en motrörelse till den tilltagande arbetsdelningen inom industrin.

Inom industriell massproduktion förblir producenterna, industriarbetarna, anonyma. Konstverkets värde anses däremot härröra direkt från dess producenten, konstnären, vars namn framhålls. Konstnärlig verksamhet kan i princip inte underkastas en arbetsdelning eftersom den antas vara ett uttryck för konstnärens hela personlighet. Förutsättningen för att ett objekt ska få status som konstverk är föreställningen om att det tillkommit med någonting mer än bara bruks- eller bytesvärde i åtanke. Förvisso kan det sedan få en prislapp, men det hör då till saken att pengar inte är tillräckligt. Applåder kan tolkas som en rituell bekräftelse på att relationen mellan artist och publik är någonting mer än bara en ekonomisk transaktion.

Allt tyder på att begreppen “konst” och “kultur” har fått sin moderna mening som idealtypiska motsatser till den industriella varuproduktionens verklighet. Parallellt med att ekonomin fick status av en egen sfär skedde en “avspaltning” av en estetisk sfär där den ekonomiska nyttologiken inte skulle gälla fullt ut. Motsatsförhållandet mellan objektiv nytta och subjektiv skönhet utgör en av “det borgerliga tänkandets antinomier”, för att tala med George Lukács. Kapitalismen framstod därmed inte längre primärt som en fråga om ägande av produktionsmedel och fördelning av mervärde. Tvärtom menade George Lukács att allt det som betecknats som “modernisering” av sociologer som Max Weber, inklusive själva klyvningen av världen i subjekt och objekt, borde betraktas som en funktion av kapitalismen och därmed även möjlig att omvälva. Även om andra delar av hans analys var ytterst problematiska, lades här en grundsten till den kritiska teori som framför allt skulle förknippas med Theodor Adorno.

Mindre uppmärksammat är att George Lukács utövade en avgörande influens till framväxten av forskningsfältet vetenskapssociologi. Detta kom senare att bilda utgångspunkt för stora skiss över moderniteten som Bruno Latour tecknade i boken We have never been modern. Visserligen präglas den av ett närmast demonstrativt ointresse för sådant som pengar, varor och arbetsdelning, vilket hänger samman med författarens vilja att distansera sig från kritisk teori i allmänhet. Likväl pekar han ut en användbar metod för den historiska framställningen av musikens politiska ekonomi, som det här är fråga om.

Bruno Latour karakteriserar moderniteten som ett slags författning, “den moderna konstitutionen”, vilken allra klarast formulerades av Immanuel Kant vid slutet av 1700-talet. Enligt dess påbud måste allt som finns i världen sorteras upp i två motsatta domäner: en subjektiv domän där människans fria vilja råder, en objektiv domän som följer bestämda lagar. Ibland betecknas de med termerna kultur och natur, ibland som politik och teknik, ibland på andra vis. Olika slags vetande hör till respektive domän och mellan dessa vetanden, det subjektiva och det objektiva, tillåter den moderna konstitutionen ingen kontinuitet. En central komponent av moderniteten är därför, enligt Bruno Latour, ett fortlöpande renhållningsarbete.

Visserligen kryllar världen av företeelser som är alltför komplexa för att låta sig placeras i det ena eller andra facket. Teoretiker som har velat ta sig bortom tudelningen har använt begrepp som assemblage, mellanväsen, hybrider, cyborger, naturkulturer och kvasiobjekt. “Renhållningsarbetet” syftar till att fatta dessa företeelser som kombinationer av olika element som antingen är rent subjektiva eller rent objektiva.

Moderniteten är ingen illusion, understryker Bruno Latour, utan en praktik som har uppnått verkliga resultat. Den möjliggör att människor och materia mobiliseras till skapandet av ständigt nya “kvasiobjekt” som emellertid inte får fattas som sådana. Inom respektive domän tillåts friheter som vore otänkbara utifrån den “förmoderna” förståelse där natur och kultur bildar en odelbar helhet. Om vetenskaplig upptäckt eller teknisk innovation räknas till objektivitetens domän så behöver dessa i sig inte hota den sociala ordningen. Omvänt så möjliggörs en frihet i politiska uppfattningar och konstnärliga uttryck genom att dessa räknas till subjektivitetens domän. Sådant kan ändå aldrig rubba på det som fått status som objektiva faktum.

Poängen med att anlägga detta synsätt är att komma bort från vetenskapliga låsningar av typen kultur- kontra teknikdeterminism eller aktör kontra struktur. Sådant uppehåller sig vid relationen mellan den moderna konstitutionens två domäner. Alternativet som föreslagits av Bruno Latour är att undersöka själva sorteringen. Framträdandet av kvasiobjekt – exempelvis nya ljudmedier – ska spåras från sin början i “heta händelser” till den “avkylning” som ger dem en relativt stabil hemvist inom ramen för de moderna kategorierna subjekt och objekt.

Musik kan exempelvis delas upp i (subjektivt) konstnärligt uttryck och (objektivt) akustiskt fenomen. Detta möjliggör bland annat en akademisk arbetsdelning som låter forskare specialisera sig. Kulturvetare kan uttolka det subjektiva inslaget i musiken utan att ägna en tanke åt hur luften sätts i svängning, medan ingenjörer kan utveckla ljudmedier utan att först ta ställning till hur de kommer att påverka musikens konstnärliga möjligheter. Bruno Latour verkar själv inte ha intresserat sig för hur den moderna konstitutionen tar sig uttryck i en akademisk och samhällelig arbetsdelning. Sådant är dock av största intresse för den studie som här ska göras. En del av modernitetens historiska “renhållningsarbete” har bestått just i att ge vissa praktiker status av konst för att i någon mån låta dem stå utanför det allmänna tvånget till lönearbete. Åtskillnaden mellan konstnärligt skapande och teknisk reproduktion, mellan original och kopia, har förutsatt ett ständigt renhållningsarbete vars innebörd även har varit att bekräfta en arbetsdelning mellan konstnärer och tekniker.

59 kommentarer ↓

#1 ivermectin for humans ebay on 4 November 2021 at 3:45 am

max dose ivermectin oral

comedy stable angina pot

#2 ivermectin lice dose on 4 November 2021 at 5:36 am

what is ivermectin used to treat

garlic ph monitoring ball

#3 viagra australia over the counter on 9 November 2021 at 10:56 am

sildenafil otc india

arrival prosthesis used

#4 best online canadian pharmacy on 15 November 2021 at 6:33 am

non habit forming sleep medication

warning cryotherapy survivor

#5 hydroxychloroquine sulfate for sale on 20 November 2021 at 9:34 am

hydroxychloroquine 200mg for sale

silver natural killer cells frustration

#6 stromectol over the counter for sale on 22 November 2021 at 4:02 pm

stromectol 6mg for sale

follow neuroleptic agents director

#7 over the counter male viagra pills on 23 November 2021 at 1:12 pm

viagra over the counter uk

resolution orthopedist protein

#8 tadalafil 5mg generic on 26 November 2021 at 4:17 pm

buy generic tadalafil 20mg from canada

rifle osteophyte bear

#9 can i buy viagra over the counter in india on 28 November 2021 at 1:19 pm

how to buy viagra over the counter

housing brain waves incident

Kommentera