Hur frilansarbete äger rum

Människor med arbete men utan arbetsplats – var arbetar vi och varför? Bibliotek, parkbänkar, kaféer är alla delar av min egen rutin för att skriva avhandling fem dagar per vecka. Vad gör dessa rum med mitt arbete och vad gör mass(tvångs)frilansandet med dessa rum?
Några temasidor i tyska veckotidningen Jungle World tar sig an dessa frågor, med utgångspunkt i fenomenet coworking spaces som expanderar i Berlin och riktar sig till vad som brukar kallas för “digitala bohemer”. När detta begrepp nämns i Tyskland så syftas på bästsäljarboken Wir nennen es Arbeit som för fem år sedan målade upp en glättig bild av en framväxande framtid av frivilligt flexibelt frilansande, där arbete och nöje upplöses i en serie av “projekt”.

Följaktligen har ett coworking space ingen “innehavare” utan bara “medgrundare” (co-founder), noterar Ivo Bozic i sitt reportage. Han besöker “Wostel“, som öppnade för ett halvår sedan i de hastigt gentrifierande kvarteren kring Reuterstraße i norra delen av Berlinstadsdelen Neukölln. Tio euro per dag, inklusive fritt kaffe, kostar det att uppehålla sig i trerumslägenheten som till varje pris inte vill vara ett kontor men som vill ta betalt för tjänsten “arbetsatmosfär”.

Ett av huvudmotiven för att hyra ett bord på ett coworking space ligger trots allt i önskan att byta ut hemmets skrivbord bredvid den obäddade sängen mot en officiellare atmosfär.
I detta hänseende verkar konceptet coworking spaces fungera bra, för enligt en världsvid rundfrågning arbetar de flesta coworkers mer motiverat än tidigare. Mer än varannan organiserar sin arbetsdag bättre och får lättare att slappna av i hemmet, kanske för att det åter etablerats en klar rumslig gräns mellan arbete och fritid – alltså just det som de digitala bohemerna inte längre ville ha.

Diana Artus sätter fingret på paradoxen: dessa “digitala bohemer” tycks ha en förkärlek för att förkasta det som tidigare ansågs obligatoriskt, exempelvis idén om ett kontor, bara för att sedan återta det i lätt accepterad form – och mot betalning. Åtminstone om det verkligen finns en sådan gruppering som bejakar sina egna villkor och aktivt driver fram en rörelse mot kommersiella coworking spaces. En alternativ analys är, som Ivo Bozic påpekar, att betrakta dessa rum som symptom på strukturella förändringar av arbetslivet eller rentav som “självhjälpsprojekt för frilansare”.

Jungle World lyckas ganska väl med att lämna frågor öppna och toppar temasidorna med ett pro/contra. Förespråkaren heter Tonia Welter och är en av innehavarna till – förlåt, medgrundare av – Betahaus. De är något av en branschjätte vars coworking space i Berlin ligger på 2000 kvadratmeter. Vill minnas att jag hört att de även finns i Stockholm.
En öppen planlösning ska syfta till “så mycket kommunikation, öppenhet och kollaboration som möjligt.” Retoriken betonar kollektivitet, delad kunskap och trivsel. På något sätt ska detta hjälpa frilansarna att “uppnå en optimal balans mellan liv och arbete”. Utsagan är intressant – vad innebär det att nå en balans mellan liv och icke-liv, om den inte går att mäta i antal fria timmar? Samtidigt understryker Tonia Welter att nästa logiska steg borde vara en sociala säkerhet oberoende av arbete. Hon vill se Betahaus som en progressiv kraft, ett “synbart tecken för arbetsvärldens förändring”, rentav en del av en rörelse, “coworking-rörelsen”. Denna ska i förlängningen fungera “handfast argument för idéer som allmän basinkomst”.

Motargumenten levereras av Felix Klopotek, som ondgör sig över hur “kommunikation” blivit till en fetisch.

Självbedrägeriet består i att uppfatta frånvaron av en hierarki innanför kontorsgemenskapen som ett slut på hierarkierna i samhällets allmänna arbetsdelning, att förväxla frånvaron av en chef med frånvaro av tvång.
/…/
De klassiska hierarkierna inom företag – kontor såväl som fabriker – har fördelen av att dra tydliga gränser. /…/ Arbetsrelationerna innanför dessa gränser är inte sällan så tydliga att de anställda kan manipulera dem till sin egen fördel och hemlighålla dessa manipulationer för sina överordnade. Den som odlar sin bunkermentalitet på Betahaus kan inte föreställa sig någonting sådant, men så är det: De verklige kreativa är de som genom tricks, fiffel och underjordiskt samarbete (inte: kollaboration) skaffar sig frirum för överlevnad inom ett annars dödligt uttråkande arbete.
Dessa frirum försvinner där gränserna löses upp och där varje enskild, utan hierarkiernas skydd, står lika nära Gud, det vill säga profittvånget. Där endast kreativiteten återstår, där alltså “kreativitet” blåses upp till ett totalitärt och allomfattande begrepp, hotar den samlade arbetsförmågan att tas över.

Själv håller jag mig till att skriva på bibliotek, samt i viss mån kaféer och parkbänkar. Men dessa rum, dess inbäddning i olika ekonomier, hänger samman med den bredare utvecklingen av rum för frilansarbete.