Filosofins elände

Måste få ner några noteringar om den gångna helgens konferens på Humboldt-universitetet, “Rethinking Marx“. Uppemot tusen personer svettades i de syrefattiga salarna mittemot Hegelplatz. Bland dessa fanns påfallande många svenskar. Talarlistan saknade däremot nordiska inslag men rymde förutom tyskarna en hel del britter. Framför allt kryllade det av filosofer. Inte vilka filosofer som helst utan fackfilosofer, närmare bestämt moralfilosofer: aristotelianer, hegelianer och annat pack.
Först ut av dessa var en viss Mr. Shitty från Sussex som i den inledande sessionen slog an tonen med att tugga Hegel i jakt på “normativa fundament” för samhällskritik. Värst av alla var en skotsk pajas som nästa morgon upprepade den jolmiga frasen “human flourishing” tills han ansåg sig ha bevisat att Tyskland är bättre än Storbritannien (eftersom den tyska staten, enligt den skotska pajasen, ligger aningen närmare ett normativt ideal om “marknadssocialism”).

Att ordet “normativ” nämndes ungefär hundra gånger så ofta som “historisk” är väl ganska betecknande för det filosofins elände som utspelade sig. Inte för att jag har någonting mot vare sig filosofi eller elände. Faktum är att jag har ganska lätt att uppskatta eländiga föredrag inom ramen för konferenser. Att sitta på en stol och skruva på sig kan vara förvånansvärt upplysande. Emellertid var inte konferensens upplägg helt optimalt för att göra eländet produktivt. Sessionerna saknade ofta helt tema och inom varje session följde talarna konsekvent i bokstavsordning – ett tecken på att arrangörerna var antingen ovilliga eller ointresserade att styra tankeutbytet.

Alla talare läste innantill i papper som de författat på förhand. Sådan är normen inom den akademiska disciplinen “filosofi” och det säger sig själv att man somnar ibland, även om jag heller inte vill nedvärdera sömn som strategi på konferenser. Étienne Balibar fick sig exempelvis en skön tupplur, såg det ut som, efter att ha hållt ett föredrag i vilket jag dessvärre inte lyckades urskilja mycket till röd tråd.

Annars brände konferensen av sitt mesta kändiskrut redan i fredagskvällens allra första session. Förutom den ovan nämnde Mr. Shitty och en viss Hr. Menke talade två välrenommerade samhällsteoretiker, verksamma vid amerikanska universitet: statsvetaren Wendy Brown och sociologen Saskia Sassen.

Enligt den alfabetiska ordningen öppnades sålunda konferensen av Wendy Brown. Hon pratade om varför sekularisering inte är detsamma som desakralisering och det var helt okej, om än knappast omvälvande. Likt moralfilosoferna gick hennes referenser i första hand till den unge Marx och hon var inte den enda på konferensen som i förbifarten uttrycke ett visst ointresse för ekonomikritiken i Grundrisse och Kapitalet (genom att inte stämpla dessa verk inte som ekonomikritik utan som nationalekonomisk teori).

Saskia Sassen svamlade så att det var synd om henne. Antagligen ångrade hon själv att hon tackat jag till att medverka, då hon var uppenbart dåligt förberedd. Annars är hon ju ingen oäven sociolog utan tvärtom kapabel till att skriva stora synteser som åtminstone är mer sofistikerade än den tidigare så omhuldade Manuel Castells. Men när hon skulle blanda in Marx i det hela blev det pannkaka av alltsammans.
Tro det eller ej, men hon hade bara läst Manifestet och ur denna mediokra lilla skrift tog hon fasta på vad Marx hade skrivit om staternas “interdependence“. Saskia Sassen hävdade att hennes egen teori om internationella relationer är mycket mer sofistikerad (annat vore väl underligt, efter 150) och påpekade om detta lilla resonemang om Marx: “It is an add-on, it is a superstructural phenomenon at best.” Well, detsamma kan sägas om att Sassen ordade om Marx.
Riktigt pinsamt blev det först när Saskia Sassen gick in på övertid och varslade om att hon snart skulle avslöja namnet på “två nya, historiska, globala subjekt”. Sedan svamlade hon vidare en stund medan publiken kunde meditera över vad som är både nytt, historiskt och globalt. Sedan kom hon till saken. Eller gjorde hon? Hennes beskrivningar av de två subjekten lät, om jag ska vara snäll, som en urvattnad version av Hardt/Negri-tesen om Imperiet och Myllret.
Det ena subjektet var enligt Saskia Sassen något som möjligtvis kunde kallas för kapitalet. På vilket sätt detta skulle vara “nytt” avslöjade hon dessvärre inte. Däremot förklarade hon att det globala kapitalet i första hand består av en infrastruktur (till skillnad från den marxska tesen om kapitalet som process, vilken hon inte alls berörde).
Det andra “nya, historiska, globala subjektet” var… eh… eh… ett assemblage, tror jag hon sa. Ett assemblage av människor som är diskriminerade på olika sätt. Något namn hade inte detta globala subjekt, men det var helt bestämt närvarande på Tahrir-torget, förklarade Saskia Sassen strax innan föredraget var slut och ett tusental åhörare rusade ut, skakandes sina huvuden.

Nu har jag nog avklarat det värsta. Jag orkar inte gå närmare in hur bedövande oengagerade vissa presentationer var utan hoppar till de livaktiga inslag som trots allt fanns under den andra konferensdagen. Morgonsessionen som helt saknade röd tråd inleddes av Jürgen Habermas officielle tronföljare Axel Honneth, vars långa tyska meningar jag dessvärre inte orkade följa utan kaffe i kroppen. Han följdes av den skotske pajasen som provocerade mig till vaket tillstånd innan det var dags för Moishe Postone som var strålande i sin lågmälda klarhet. Att höra en historisker bland dessa moralfilosofer kändes som att andas frisk luft, trots att sådan bevisligen inte existerade i salen. Känslan verkar ha delats av många i publiken, av de långa applåderna att döma.
För den som har läst Moishe Postones tidigare artiklar sades visserligen inget nytt och hans grundliga kritik av “traditionella marxister” föreföll inte riktigt ta fäste på moralfilosoferna (i vilkas uniform ingår ljus skjorta och mörk kavaj men ingen slips). Bland konferensens talare föreföll han påfallande ensam om att intressera sig t.ex. för frågan om tid, så central hos den mogne Marx.

Varje konferens utmärker sig i första hand av vad den inte rymmer. (Därigenom kan även eländiga konferenser, till skillnad från enskilda pratmakare, få ett potentiellt värde som något att förhålla sig till, ta spjärn mot eller komplettera.) Något som nästan inte alls gavs utrymme på “Rethinking Marx” var de omläsningar av Marx som bygger vidare på Adornos kritiska teori och på “Neue Marx-Lektüre“. (Snabba lästips för nyfikna: Anders Ramsay, Ingo Elbe, Endnotes.) Frånvaron av denna tradition kan tyckas underlig, eftersom dess epicentrum finns just här i Tyskland där den är högst märkbar även i aktivistkretsar. Men fackfilosoferna har uppenbarligen andra intressen.

Lika talande var frånvaron av de (post-)autonomistiska eller (post-)operaistiska tendenserna. Såvitt jag kunde notera förekom inga referenser till några italienare, med ett undantag: Nina Power som brottades med Paolo Virno och Silvia Federici i sitt bidrag till konferensens roligaste panel. Även i sitt sätt att tala – snabbt och med spontana infall – utgjorde Nina Power ett undantag. Jag ska inte ge mig in på att referera hennes resonemang utan nöjer mig med att säga att hennes utmärkta bok One-dimensional woman bara ger en liten, liten skymt av vad som rör sig i den kvinnans skalle. Det ska bli spännande att se vart det leder.

Nu måste jag sätta punkt för det här utfallet. Kan förresten tipsa om att det även i Tageszeitung – en tidning som för övrigt medsponsrade “Rethinking Marx” – finns en ungefär lika skeptisk konferensrapport, under samma rubrik, för den som läser tyska.