“Tro och tvivel angående Kapitalism” bloggade Karl Palmås i fredags. Själv är jag mitt uppe i att läsa Grundrisse och spinner loss enormt på frågan om kapital och totalitet. Ska försöka att hålla detta kort och öppet genom att börja i kommenterna.
Per Herngren skriver om att det vore bättre att tala om “kapitalismer” i plural. Varför då? Jag är inte säker. Han polemiserar mot idén att kapitalet skulle vara en “sfär” – men vem har hävdat det? Åtminstone inte Karl Marx, som i Grundrisse och Kapitalet analyserade kapitalet som en process. Likväl har denna process en logik.
Genom att greppa denna logik med den metod som Hegel hade använt i Logiken kom Marx någonting märkligt på spåren. Kapitalet som process, närmare bestämt som “prozessierende Widerspruch“, vars logik förutsätter ständig tillväxt och som konstiterar en totalitet.
“Samhället, Kapitalet, Könet, Staten, alla dessa totaliteter!” skriver Christopher Kullenberg i sin kommentar, och fortsätter:
Totaliteterna förklarar inget. De måste förklaras!
Som vetenskaplig paroll är detta riktigt och viktigt. Men räcker det att hitta en förklaring? Kanske, så länge vi utför vårt lönearbete som samhällsforskare på statliga universitet. Men en ekonomikritik à la Marx har större ambitioner än så. Inte bara förklara totaliteterna – det vill säga totaliserandet, vilket kan sättas i samband med att kapitalet som process etablerar en allmän ekvivalens – utan att därtill förändra det hela.
Marx “analyserar totaliteten som heteronom verklighet i syfte att frilägga de historiskt emergenta villkoren för dess upphävande”, skriver Moishe Postone. Det har då föga att göra med det mesta som brukar kallas för “marxism”. Det är skiljer sig från hur György Lukács, begeistrad av Hegel, ville formulera en kritik av kapitalismen från totalitetens ståndpunkt. Men också från de poststrukturalistiska teorier som instinktivt vänder sig mot varje totalitet och samtidigt förnekar dess existens, ofta med följden att totaliteten (via Nietzsche och Heidegger) görs till ett metafysiskt problem som leds tillbaka till Platon, vilket gör det omöjligt att begripa hur totaliseringar fungerar i förhållande till en historiskt specifik dynamik: kapitalet.
Fredric Jameson utger i dagarna boken Representing Capital där frågan om totalitet står i centrum. Kan möjligtvis vara något. Här på Copyriot kommer frågan utan tvivel att återkomma, även om bloggen för tillfället går på sparlåga.
Om ett par veckor blir det Marxkonferens i Berlin – alldeles gratis och med flera spännande namn. Alla andra som ska gå får gärna hojta till i kommentarerna!
38 kommentarer ↓
Kan tillägga de följande orden hos Kalles kommentarsfält som följer direkt på mitt citat ovan: “först då kan man göra något med /…/”. Att förklara har inget egenvärde förutom på statliga universitet (vilket egentligen är konstigt, även om staten och Logos har vissa likheter rent formmässigt).
Mitt syfte med kommentaren var praktiskt. Inför totaliteter står vi ofta handlingslösa. “samhället” måste ta ansvar, “kapitalet” måste ta ansvar, “staten”.. osv. När totaliteterna decentreras blir det allt svårare att hitta deras centrala nervsystem. Var finns makten? I riksdagen, på Volvo, etc.
Därför instämmer jag i att tänka totaliserande som ett verb, eller som en process. Som något som hela tiden sätts samman. Decentralisering, utspridning, modulation, diffussion, allt detta är namn på processer som verkar totaliserande. Facebook är mera totaliserande än FRA, Manpower är mera totaliserande än Volvo, råttor är mera totaliserande än bestialiska lejon.
För att förtydliga: Totaliteter finns, totaliseringar pågår hela tiden, men de är endast där som processer. Alla essentialiseringar om logiken i singularis duger inte till mer än att hålla händerna rena. Det må så vara att så heterogena saker som oljeimport, glassförsäljning på gatan, en fabrik utanför Shanghai är komponenter i den process som ger upphov till totaliteten kapitalet (som bygger monstruösa aggregerade relationer mellan människor, stater, verksamheter). Men, det räcker inte. Istället måste dessa skruvas isär så att dess exterioritetsrelationer blottar sig, så att den transaktionen där, går att koppla med den transaktionen där. Det är mellan delarna och helheterna, mellan totaliseringarna och partikulariseringarna som flyktlinjerna är att finna.
För att göra en destruktiv liknelse. För att stoppa en stadsjeep kan man antingen leta efter en stor slägga, eller så räcker det med en mungböna i ventilen till ena däcket.
Intressant, det här vill jag läsa mer om, vad som sägs på konferensen etc.
Att hitta flyktlinjer och “hacka ekonomin” låter tilltalande men det exempel som Palmås ger med Grameen Bank är mindre lyckat. Mikrolånen har fallit under kapitalismens logik, företagen tjänar multum på att pressa långivarna till självmord och ta del av deras livförsäkringar. Jag säger inte att solidariska lån där en bygd delar på säkerheten inte kan fungera som ett “hack”, men det har inte lyckats i detta fall.
http://svtplay.se/v/2336657/uppdrag_granskning/del_6_av_23
Dawwe – absolut, såhär fem år senare kan vi se att det idag finns en massa traditionella banker som idag arbetar med mikrolån. (Och, ja, problemet med att låntagare begår självmord har funnit med i bilden under en lång tid.)
Samtidigt skall vi komma ihåg att denna process inte är “total”; det vore missvisande att säga att _alla_ institutioner som arbetar med mikrokredit fallit under kapitalismens logik.
Det intressanta med (den tidiga) Yunus-historien är ju hans roll som en “economist-in-the-wild”: Hans alternativa “ekonomiska antropologi” (idé om vad människan-i-ekonomin är/kan göra) ställdes mot nationalekonomernas – och det visade sig att han lyckades “performera” vissa öar av ekonomin med sin teori.
Detta, menar jag (i enlighet med Callon), ger oss en känsla för den osäkra relationen mellan ekonomin-som-vetenskap (economics) och ekonomin-som-ting-därute (economy). Ekonomer säger sig beskriva ekonomin, men vill inte kännas vid att de aktivt bidrar till att konfigurera det som de säger sig beskriva. Black-Scholes-formeln är ju ett bra exempel på detta:
http://www.isk-gbg.org/99our68/?p=452
Men, som sagt, frågan är 1) hur långt man kan dra denna performativitets-tes, och 2) om man inte kan säga att Kapitalismus är så hårt performerat nu att den mer eller mindre finns allerstädes närvarande?
Eller så är kapitalet så hårt perforerat att det blir än större än en totalitet.
Jfr. Menger-svamp-fraktalen
chrisk: Den ordvändningen _där_! Vad skulle Callon säga om den?
[…] “Tro och tvivel angående Kapitalismen” samt “Totalitet och tvivel” – tänkte fortsätta diskutera det alltid lika intressanta ämnet politisk ekonomi. Denna […]
[…] Detta problem diskuteras bland annat hos Kalle (jordbruk och ekonomi) och Rasmus (kapitalet). […]
Att uttala sig om Grundrisse kräver gedigna studier, säger de inbitna. Men det är också här man finner “nyckeln” till Marx. Hoppas därför på en läsning av Marx!
[…] prat om Kapitalismus nu. (Förutom mina tidigare poster , se Rasmus och […]
[…] Totalitet och tvivel […]
[…] praktik vi som medborgare allt mer filtrerar våra liv genom, och som vi också likt alla totaliteter tvingas förhålla oss till – på gott och […]
[…] Det digitala rör inte längre bara frågan om livsstilsval, det är en hastigt expanderande totalitet som redan slukat samhällskroppen, och i den meningen är vi alla redan förtappade. Ingen är utan […]
[…] oss börja i just “process”. Som Rasmus skriver, Marx lade mycket möda på att skriva om just en sådan: Kapitalet som process, närmare bestämt […]
Kommentera