Om estetisk autonomi

Förra inlägget snuddade vid frågan om konstens autonomi – ett hopplöst begrepp som är svårt att komma undan. Ingenting är lättare att avvisa än tanken på en autonom konst, eller konst i allmänhet. Men så länge man talar om kulturuttryck som antas behöva viss frihet från yttre ändamål, till skillnad från ekonomiska verksamheter i allmänhet, så är idealet om autonomi likväl i full operation.

I senaste numret av tidskriften Merkur ger filosofiprofessorn Reinold Schmücker en ganska annorlunda ingång till komplexet. Kännetecknande för konsten är, noterar han, ett speciellt förhållande till fel.
Felbegreppet förutsätter en avvikelse från en norm, men idag är det endast konstnären själv som sätter normen. Ett fel som auktoriseras av konstnären är inte längre ett fel. Det är “konstnärens privilegium att bara kunna begå sådana fel som han själv begriper som fel”.

Konstens autonomi kan då bara förstås som konstnärens autonomi. Då finns heller ingen nödvändig motsättning mellan autonomi och funktionalitet. Reinold Schmücker argumenterar för att detta synsätt är mer verklighetsförankrat än den romantiska princip som föreskriver att konsten ska stå fri från att bedömas utifrån utomkonstnärliga ändamål. Men det intressanta är hans små ansatser till att rent empiriskt påvisa skillnaden mellan konst och icke-konst.

Läkekonst är exempelvis inte konst eftersom läkare som gör fel kan ställas till ansvar för detta (enligt tysk rätt kan de dömas för brottet “Kunstfehler”, men det rör sig här om ett förestetiskt konstbegrepp). Konstnärer kan däremot inte ställas till ansvar för konstfel. Inom bildkonsten finns ett fåtal undantag. Det kan röra sig om undermålig tryckkvalitet i grafiska blad eller bruk av otillräckligt hållbara färger vid beställda väggmålningar. Annars går det inte att i efterhand häva ett köp genom att hävda att konstverket var fel. Däremot går det att hävda att det var falskt, men det är en annan sak.

Arkitekturen blir i detta perspektiv endast delvis till konst. Likaså all interpretativ konst: framföranden av noterad musik eller dramatisk teater. Att medvetet utföra sådant som uppfattas som fel har sedan länge varit ett sätt för musiker och skådespelare att hävda sin egen konstnärliga autonomi.

Litteraturen hamnar också i en intressant mellanställning – kanske är där endast diktningen att betrakta som konst. Omvänt betyder det att den författare som vidhåller att stavfel inte är fel i praktiken definierar det skrivna som diktning, som konst. Letandet efter fel är däremot etablerat inom de arbetsdelade konsterna, t.ex. film. Att leta fel i filmer har utvecklat sig till en egen slags receptionsestetik.

Så kan vi bedöma allt snack om att betraktaren är medproducent. Tillförtros betraktaren en kompetens att peka ut något i konstverket som fel? I så fall, men inte annars, är hon medskapare.

Allt detta kan också sättas i samband med den ljubljanska glitchrapporten. Att omdefiniera någonting från en bug till en glitch är att höja ett anspråk på estetisk autonomi. (Därmed inte sagt att detta är ens avsikt, eller att sådana anspråk alltid måste tjäna till att upprätthålla den estetiska ordning som för tillfället råder.)

4 kommentarer ↓

#1 Fredrik on 5 May 2011 at 9:36 pm

Kanske kan man tänka sig att fel i konsten är nödvändiga för att skapa estetiska upplevelser. För det är ju den estetiska upplevelsen, d.v.s. det estetiska omdömet som är autonomt, inte konsten. Kant sa det först, och det gäller än. Konsten har aldrig varit autonom, och inte heller konstnären. Tvärtom har konsten och konstnären alltid varit heteronoma, d.v.s. gjort det som är icke-konst till konst (eller med andra ord producerat fel).

#2 Fredrik on 5 May 2011 at 9:37 pm

Jacques Rancière (som jag vet att du inte gillar) skriver förresten bra om det här.

#3 kjell on 6 May 2011 at 12:56 pm

Fredrik, håller med dig och Kant , önskar endast lägga till; även “missuppfatningen” kan vara en framkomlig väg vid sidan av “felen”.

#4 Fredrik on 8 May 2011 at 10:44 pm

“Förra inlägget snuddade vid frågan om konstens autonomi – ett hopplöst begrepp som är svårt att komma undan. Ingenting är lättare att avvisa än tanken på en autonom konst, eller konst i allmänhet. Men så länge man talar om kulturuttryck som antas behöva viss frihet från yttre ändamål, till skillnad från ekonomiska verksamheter i allmänhet, så är idealet om autonomi likväl i full operation.”

En helt befäng utgångspunkt. Det är väl mer eller mindre en truism att de flesta konstnärer inte söker framförallt pekuinär bekräftelse. Då har de sökt sig till fel geschäft, och sanningen att säga är nog de flesta konstnärer helt enkelt för obegåvade för att lyckas i branscher med fokus på stålar.

Likt alla andra människor söker de bekräftelse och lite rövslick. I deras värld är det fult att tjäna pengar. Men rumpslick är de inte för goda för. Så mycket skiljer alltså inte den autonoma kostnären från den mest krassa pengsamlaren. Kanske då att konstnären vill omge sig med människor som på ett “autentiskt” sätt uppskattar att slicka dennes bak medan penningsamlaren köper sig “inautentiskt” slick med pengar.

Kommentera