Arbetssamhället, del 2: Om dagligvaruhandeln

Arbete är en vederstyggelse. Alla slags maskiner som kan befria människor från arbete bör väl följaktligen välkomnas. Likväl vänder jag resolut mina steg bort från automatkassorna, när jag någon gång hamnar i en modernare Konsumbutik. Jag väljer bort terminalerna till förmån för den kön som leder mig till ett löpande band som leder mina varor förbi en människa som förvärvar inte bara en lön utan både fysiska och mentala förslitningsskador. Hur går detta ihop?

(Observera: jag är inte intresserad av att höra hur du föredrar att utföra dina inköp. Jag tror heller inte att du är intresserad av hur jag utför mina. Att jag ändå nämnde saken var bara ett tafatt försök att öppna inlägget i nån slags paradox.)

Bilden ovan kommer från ett amerikanskt patent, utfärdat 1917, som gav speceristen Clarence Saunders ensamrätt på det som senare kom att kallas för snabbköp. Dan Hancox nämner detta i sin essä “How Britain became a self-service nation“. Låt oss nu teckna en grov skiss över dagligvaruhandelns utveckling i Sverige.

För hundra år sedan såldes alla varor över disk. Butikspersonalen plockade fram önskad vara i önskad kvantitet, vägde, paketerade och tog betalt. Gradvis kom allt fler varor att säljas i standardiserade konsumentförpackningar under ett varumärke. Men mellan varumärket och dess köpare stod fortfarande en fysisk barriär.

“Självbetjäningsrevolutionen” brukar i Sverige sägas ha inletts år 1947. Konsum på Odengatan i Stockholm blev då den första butiken i Sverige där kunden själv fick plocka på sig varorna för att sedan betala i en kassa. Syftet med detta var kort att minska behovet av arbetskraft, förklarade ansvarig butikschef.
Kooperationen låg ett steg före de privatägda butikerna, men Ica initierade en kampanj från centralt håll, skriver ekonomhistorikern Sandra Hellstrand:

ICA-tidningen började rapportera till köpmän och butiksanställda om självbetjäningen på ett i det närmaste propagandamässigt positivt sätt. Redan år 1951 utropade chefredaktören för ICA-tidningen att självbetjäningen var ”idén som segrade” (trots att det året innan bara fanns 35 snabbköp bland ICA:s ca 10 000 medlemmar). Även vid ICA Förbundets årsmöten fick medlemmarna under 1950-talet information om innovationen.
/…/
En annan aktör som hjälpte till att sprida information var ICA:s dotterbolag AB Köpmannatjänst som sålde butiksplaner och butiksinredningar till ICA-medlemmarna. De ”sålde” självbetjäning (d.v.s. inredningsplaner och butiksutrustning till snabbköp).

“Kunden köper med ögat!” utropade följande publikation, utgiven av Ica-förlaget år 1960:

Hur stora arbetsbesparingar som snabbköpen totalt sett medförde är oklart. Klart är att butiksarbetet i hög grad bytte kön. Handelsarbetareförbundet, som då var ett av LO:s största, hade vid mitten av 1950-talet hälften kvinnor bland sina medlemmar. Idag är siffran 80 % inom Handels, vars storlek i förhållande till LO:s övriga förbund dock har krympt.

Bakom disken hade det stått män som utförde ett arbete som förutsatte kunskaper om varornas bruksvärde. Snabbköpens kassor sköttes däremot av kvinnor, vars enda uppgift var att knappa in det bytesvärde som stod angivet på prislappen i kronor och ören. Särskilt tydligt blev detta när det löpande bandet infördes i kassorna.

Handelsfacket ställde sig under dessa år mycket positivt till teknisk rationalisering, som visats av historikern Jonny Hjelm. År 1967 beskrev dess tidning Handelsnytt visionerna för framtidens detaljhandel:

Morgondagens butik blir en SÄLJFABRIK, som dirigeras av en datamaskin. Av personalen finns bara kassörskan kvar. Och hennes uppgift är reducerad till en enda: att ta betalt av kunden. Datamaskinen räknar ut hur mycket kunden ska betala. Varorna måste kunden packa själv.

Under 1970-talet togs i USA en serie steg i den riktningen genom standardiseringen av streckkoder. Samtidigt växte kritiken mot rationaliseringens konsekvenser, även inom facket. Våren 1979 larmade Handelsnytt: “10000 jobb hotas av EAN-koden”.
Riktigt så blev det inte. Vid mitten av 1980-talet fanns streckkoder på flertalet varor och Handels hade återgått till att bejaka arbetsbesparande rationaliseringar. Inte heller idag vänder sig facket mot införandet av självscanning. Även idag är det Coop som går i bräschen.

Sammanfattningsvis har dagligvaruhandeln rationaliserats i tre stora steg med omkring trettio års mellanrum:
1950: snabbköp
1980: streckkoder
2010: självscanning (av streckkoder eller RFID)

En intressant sidonotering är att folkbiblioteken ofta har legat ett stort steg före dagligvaruhandeln. Långt innan snabbköpens tid infördes öppna hyllor på bibliotek, även om det fortfarande finns kvar bibliotekarier bakom disk. Och på svenska bibliotek är det redan standard, på ett helt annat sätt än i matbutikerna, att själv scanna böckerna i en automat. Dock antyder Dan Hancox att sådan “avhumanisering” i Storbritannien betraktas som extra anmärkningsvärd just på bibliotek!

Allt detta tal om trappsteg och om att “ligga före” riskerar att framställa utvecklingen som linjär och förutbestämd. Det är den inte. Dels så finns det många exempel på hur handeln över disk inte bara överlever utan återuppstår som en slags lyxverksamhet. Särskilt förekommer detta på centralt belägna platser där fastighetspriserna är skyhöga, samt i turisttäta miljöer där allt som är teatralt kan håva in pengar.
Dels så finns terminaler för självscanning ännu inte på särskilt många svenska dagligvarubutiker och bemannade kassor erbjuds alltid som alternativ. Huruvida en fullständig övergång kommer att te sig lönsam beror på hur de tas emot. Detta kan inte reduceras till individuella konsumenters preferenser, vilka i sig är ganska lätta att påverka genom specialerbjudanden. Djupt förbunden med saken är frågor om kod: programvarukod, sociala koder och även juridisk kod.

Handel över disk var enklare, just eftersom disken stod där som en barriär. Övergången till självplock i snabbköp öppnade nya möjligheter för småstölder. En massa försäljare rationaliserades bort, men å andra sidan skapade kampen mot snatteriet nya arbetstillfällen. Delvis rörde det sig om butikspersonal som fick nya arbetsuppgifter, delvis om inhyrda vaktfirmor och delvis om kostnader som handlarna kunde externalisera till polis och rättsväsende.

Övergången till självscanning innebär att tendensen accelereras. Butikspersonal får ersätta arbetspass i kassan med arbetspass där deras roll är att dels instruera folk i att använda terminalerna, dels övervaka att de inte stjäl. Om sedan de manuella kassorna avskaffas kommer endast övervakning att återstå vid utpasseringen ur butiken. Troligtvis väljer då butikskedjorna att outsourca detta till typ Securitas.

Att ersätta kassapersonal med vaktpersonal innebär i viss mån att ersätta kvinnor med män. Men vaktyrkets feminisering är i full gång, på ett sätt som kan påminna om feminiseringen av kassorna på 1950-talet. Samtidigt rationaliseras även vaktyrket. Tidigare förväntades vakten ha en förmåga att identifiera misstänka beteenden, precis som den manlige försäljaren förväntades ha en kunskap om varorna som han sålde över disk. Nu överlåts däremot identifieringen av misstänkta beteenden i allt högre grad åt automatiska system. Vaktens uppgift är att ingripa mot de individer som systemet markerar mot. Observera att “vakt” här även kan syfta på en timanställd nittonåring på Konsum som leende utför en “avstämning” mot den kund som just är i färd att betala.

Givetvis är det inte bara slumpen som avgör när det blir avstämning. Butikskedjan poängsätter sitt förtroende för varje enskild kund utifrån en rad parametrar. Exempelvis kan den som tillbringar lång tid inne i butiken, i förhållande till den summa hon handlar för, löper större risk att genomgå en kontroll. En person som säger sig har närmare erfarenhet från en av butikskedjorna skriver på Flashback att kunderna graderas en skala med sex nivåer:

nivå ett innebär i princip kontroll varenda gång, medan nivå 6 betyder att det väldigt sällan blir någon avstämning. När man handlar för första gången befinner man sig på nivå 3. Sedan spelar en rad olika faktorer in som avgör om du hamnar längre upp eller längre ned. T.ex. om du handlar i ett par timmar, men har bara exempelvis 4 varor när du loggar ut, då är något misstänksamt och du kan räkna med att flyttas upp. Summor som inte stämmer vid avstämning, hur ofta du handlar, hur mycket du handlar är andra faktorer som spelar in.

Här handlar det alltså om handscanners som kunden tar mig sig under sin färd genom butiken. Tack vare dessa kan butikskedjan logga en mängd uppgifter som inte bara har att göra med att kontrollera enskilda kunder. När all data från alla butiker läggs samman går det att hitta mönster som dels kan användas för att planera butikernas arkitektur och varutransporternas logistik, dels kan informationen säljas vidare till reklamföretag.

Enligt uppgift är handscannern uppkopplad till ett vanligt wifi-nät, där antalet antenner är tillräckligt stort för att den enskilda kundens position i butiken kan trianguleras med felmarginal på en meter. Vi bör alltså räkna med att butikerna loggar precis hur varje kund rör sig. Hur snabba rörelserna är i olika sektioner av butiken, om det finns platser där kunderna har en tendens att vända tillbaka – sådant är av största intresse för dem som vill köpa vår uppmärksamhet. Om tio år kan är det inte otänkbart att övervakningskamerorna har flyttat in i butikshyllorna och registrerar exakt hur våra ögon rör sig mellan varorna.

Åter till frågan – leder dagligvaruhandelns rationalisering till arbetets minskning? Nej, det leder till att vissa slags arbete försvinner medan andra slags arbete tillkommer. Försäljaren vid disken ersattes av kassörskan vid kassan som i sin tur ersätts av vakten – och även vakten ersätts i viss mån av tekniska system för övervakning. Dessa system består av hårdvara som tillverkas av lågavlönade arbetare i andra länder samt av mjukvara som tillverkas av högavlönade arbetare i Sverige.

Vad som driver den här processen är perverst nog inte en allmän strävan efter att behöva arbeta mindre, utan en konkurrens mellan kapital (Ica, Coop). Även om dessa förnekar att de vill minska antalet anställda.

– Självscanning har blivit ett argument i sig för att handla i en viss butik, säger Håkan Karlsson, projektledare på avdelningen för affärsutveckling på Ica AB.
Han talar om själva upplevelsen av handlandet som en del i det positiva gensvaret.
– Under själva handlingen går du runt och gör något. Att stå still i en kassa och vänta upplevs som mycket mer stressande.

Antagligen stämmer det att många människor finner det avstressande att själva göra saker i stället för att bara stå och vänta i en kö. Dock är det ju Ica som har skapat stressen i första taget. Argumentet kan ändå generaliseras på olika sätt, med spännande konsekvenser för arbetssamhället i stort.

När det handlar om möjligheterna till befrielse från arbetet är det omöjligt att komma undan Karl Marx. Nej, inte den arbetsdyrkande religion som brukar gå under namnet “marxism”, utan ekonomikritikern Karl Marx. Som dilettant uppfattar jag då i huvudsak två linjer för att tolka frågan om självscanning i arbetssamhället. Båda linjerna utgår från att kapitalet – ej att förväxla med någo distinkt grupp av människor – ständigt måste växa för att överleva och att denna tillväxt endast kan ske om människor ständigt tvingas in i nya former av arbete.

1. Självscanning skapar nya typer av lönearbete.
Kassapersonal ersätts av vakter som ersätts av programmerare och av industriarbetare, vilka skapar de system av datorer och övervakningskameror som gör det möjligt att ha färre anställda i butikerna. Enligt arbetsvärdeläran, som är en del av kapitalets inneboende logik, kommer då butikshandeln att tappa i lönsamhet. Investmentbankerna kommer att gradvis flytta sitt investerande bort från butikskedjorna, till de företag som förmår att påföra nytt arbete som genererar profit: fabriker i Kina som tillverkar betalterminaler och övervakningskameror, mjukvaruföretag i Europa som tillverkar programvara för att koppla samman dessa med logistik och reklam. Troligare är dock att Ica, Coop, Wal-Mart och Ikea själva spelar spelet genom att investera sina vinster i nämnda riktning. Drivkraften i allt detta är den obönhörliga konkurrensen olika butikskedjor emellan.

2. Självscanning skapar oavlönat arbete i den sociala fabriken.
Eller är lönearbetet bara en mindre del av allt det arbete som vi utför i “den sociala fabriken”? Kan kapitalet generera mervärde även genom att forma våra vardagliga handlingar så att de blir till arbete? Då framstår självscanningen i ett delvis annorlunda ljus. Det blir ett sätt att göra avlönat arbete till oavlönat. Att resa från jobbet till butiken, att välja sina varor, att scanna dem, att resa från butiken till hemmet, att laga sin mat – allt detta kan betraktas som arbete enligt detta synsätt. Ingenting säger då heller att självscanningen skulle göra butikshandeln mindre profitabel för kapitalet, snarare tvärtom.

Är ettan och tvåan förenliga eller inte? Det tycks koka ner till den klassiska frågan om arbetsvärdeläran. Men den måste ställas på ett helt annat sätt än inom klassisk nationalekonomi, om nu syftet är att idka arbetskritik.
Frågan är inte vad som är den evinnerliga källan till livets nödtorft – enda svaret på en sådan ledande fråga är för övrigt “Gud”, i en eller annan form. Frågan är hur vi kan använda tekniken för att minska den nödvändiga mängden arbete, inte för att skapa ständigt mer arbete, utan för att ge oss mer tid till värdigare sysslor.