Arbetssamhället, del 2: Om dagligvaruhandeln

Arbete är en vederstyggelse. Alla slags maskiner som kan befria människor från arbete bör väl följaktligen välkomnas. Likväl vänder jag resolut mina steg bort från automatkassorna, när jag någon gång hamnar i en modernare Konsumbutik. Jag väljer bort terminalerna till förmån för den kön som leder mig till ett löpande band som leder mina varor förbi en människa som förvärvar inte bara en lön utan både fysiska och mentala förslitningsskador. Hur går detta ihop?

(Observera: jag är inte intresserad av att höra hur du föredrar att utföra dina inköp. Jag tror heller inte att du är intresserad av hur jag utför mina. Att jag ändå nämnde saken var bara ett tafatt försök att öppna inlägget i nån slags paradox.)

Bilden ovan kommer från ett amerikanskt patent, utfärdat 1917, som gav speceristen Clarence Saunders ensamrätt på det som senare kom att kallas för snabbköp. Dan Hancox nämner detta i sin essä “How Britain became a self-service nation“. Låt oss nu teckna en grov skiss över dagligvaruhandelns utveckling i Sverige.

För hundra år sedan såldes alla varor över disk. Butikspersonalen plockade fram önskad vara i önskad kvantitet, vägde, paketerade och tog betalt. Gradvis kom allt fler varor att säljas i standardiserade konsumentförpackningar under ett varumärke. Men mellan varumärket och dess köpare stod fortfarande en fysisk barriär.

Självbetjäningsrevolutionen” brukar i Sverige sägas ha inletts år 1947. Konsum på Odengatan i Stockholm blev då den första butiken i Sverige där kunden själv fick plocka på sig varorna för att sedan betala i en kassa. Syftet med detta var kort att minska behovet av arbetskraft, förklarade ansvarig butikschef.
Kooperationen låg ett steg före de privatägda butikerna, men Ica initierade en kampanj från centralt håll, skriver ekonomhistorikern Sandra Hellstrand:

ICA-tidningen började rapportera till köpmän och butiksanställda om självbetjäningen på ett i det närmaste propagandamässigt positivt sätt. Redan år 1951 utropade chefredaktören för ICA-tidningen att självbetjäningen var ”idén som segrade” (trots att det året innan bara fanns 35 snabbköp bland ICA:s ca 10 000 medlemmar). Även vid ICA Förbundets årsmöten fick medlemmarna under 1950-talet information om innovationen.
/…/
En annan aktör som hjälpte till att sprida information var ICA:s dotterbolag AB Köpmannatjänst som sålde butiksplaner och butiksinredningar till ICA-medlemmarna. De ”sålde” självbetjäning (d.v.s. inredningsplaner och butiksutrustning till snabbköp).

Kunden köper med ögat!” utropade följande publikation, utgiven av Ica-förlaget år 1960:

Hur stora arbetsbesparingar som snabbköpen totalt sett medförde är oklart. Klart är att butiksarbetet i hög grad bytte kön. Handelsarbetareförbundet, som då var ett av LO:s största, hade vid mitten av 1950-talet hälften kvinnor bland sina medlemmar. Idag är siffran 80 % inom Handels, vars storlek i förhållande till LO:s övriga förbund dock har krympt.

Bakom disken hade det stått män som utförde ett arbete som förutsatte kunskaper om varornas bruksvärde. Snabbköpens kassor sköttes däremot av kvinnor, vars enda uppgift var att knappa in det bytesvärde som stod angivet på prislappen i kronor och ören. Särskilt tydligt blev detta när det löpande bandet infördes i kassorna.

Handelsfacket ställde sig under dessa år mycket positivt till teknisk rationalisering, som visats av historikern Jonny Hjelm. År 1967 beskrev dess tidning Handelsnytt visionerna för framtidens detaljhandel:

Morgondagens butik blir en SÄLJFABRIK, som dirigeras av en datamaskin. Av personalen finns bara kassörskan kvar. Och hennes uppgift är reducerad till en enda: att ta betalt av kunden. Datamaskinen räknar ut hur mycket kunden ska betala. Varorna måste kunden packa själv.

Under 1970-talet togs i USA en serie steg i den riktningen genom standardiseringen av streckkoder. Samtidigt växte kritiken mot rationaliseringens konsekvenser, även inom facket. Våren 1979 larmade Handelsnytt: “10000 jobb hotas av EAN-koden”.
Riktigt så blev det inte. Vid mitten av 1980-talet fanns streckkoder på flertalet varor och Handels hade återgått till att bejaka arbetsbesparande rationaliseringar. Inte heller idag vänder sig facket mot införandet av självscanning. Även idag är det Coop som går i bräschen.

Sammanfattningsvis har dagligvaruhandeln rationaliserats i tre stora steg med omkring trettio års mellanrum:
1950: snabbköp
1980: streckkoder
2010: självscanning (av streckkoder eller RFID)

En intressant sidonotering är att folkbiblioteken ofta har legat ett stort steg före dagligvaruhandeln. Långt innan snabbköpens tid infördes öppna hyllor på bibliotek, även om det fortfarande finns kvar bibliotekarier bakom disk. Och på svenska bibliotek är det redan standard, på ett helt annat sätt än i matbutikerna, att själv scanna böckerna i en automat. Dock antyder Dan Hancox att sådan “avhumanisering” i Storbritannien betraktas som extra anmärkningsvärd just på bibliotek!

Allt detta tal om trappsteg och om att “ligga före” riskerar att framställa utvecklingen som linjär och förutbestämd. Det är den inte. Dels så finns det många exempel på hur handeln över disk inte bara överlever utan återuppstår som en slags lyxverksamhet. Särskilt förekommer detta på centralt belägna platser där fastighetspriserna är skyhöga, samt i turisttäta miljöer där allt som är teatralt kan håva in pengar.
Dels så finns terminaler för självscanning ännu inte på särskilt många svenska dagligvarubutiker och bemannade kassor erbjuds alltid som alternativ. Huruvida en fullständig övergång kommer att te sig lönsam beror på hur de tas emot. Detta kan inte reduceras till individuella konsumenters preferenser, vilka i sig är ganska lätta att påverka genom specialerbjudanden. Djupt förbunden med saken är frågor om kod: programvarukod, sociala koder och även juridisk kod.

Handel över disk var enklare, just eftersom disken stod där som en barriär. Övergången till självplock i snabbköp öppnade nya möjligheter för småstölder. En massa försäljare rationaliserades bort, men å andra sidan skapade kampen mot snatteriet nya arbetstillfällen. Delvis rörde det sig om butikspersonal som fick nya arbetsuppgifter, delvis om inhyrda vaktfirmor och delvis om kostnader som handlarna kunde externalisera till polis och rättsväsende.

Övergången till självscanning innebär att tendensen accelereras. Butikspersonal får ersätta arbetspass i kassan med arbetspass där deras roll är att dels instruera folk i att använda terminalerna, dels övervaka att de inte stjäl. Om sedan de manuella kassorna avskaffas kommer endast övervakning att återstå vid utpasseringen ur butiken. Troligtvis väljer då butikskedjorna att outsourca detta till typ Securitas.

Att ersätta kassapersonal med vaktpersonal innebär i viss mån att ersätta kvinnor med män. Men vaktyrkets feminisering är i full gång, på ett sätt som kan påminna om feminiseringen av kassorna på 1950-talet. Samtidigt rationaliseras även vaktyrket. Tidigare förväntades vakten ha en förmåga att identifiera misstänka beteenden, precis som den manlige försäljaren förväntades ha en kunskap om varorna som han sålde över disk. Nu överlåts däremot identifieringen av misstänkta beteenden i allt högre grad åt automatiska system. Vaktens uppgift är att ingripa mot de individer som systemet markerar mot. Observera att “vakt” här även kan syfta på en timanställd nittonåring på Konsum som leende utför en “avstämning” mot den kund som just är i färd att betala.

Givetvis är det inte bara slumpen som avgör när det blir avstämning. Butikskedjan poängsätter sitt förtroende för varje enskild kund utifrån en rad parametrar. Exempelvis kan den som tillbringar lång tid inne i butiken, i förhållande till den summa hon handlar för, löper större risk att genomgå en kontroll. En person som säger sig har närmare erfarenhet från en av butikskedjorna skriver på Flashback att kunderna graderas en skala med sex nivåer:

nivå ett innebär i princip kontroll varenda gång, medan nivå 6 betyder att det väldigt sällan blir någon avstämning. När man handlar för första gången befinner man sig på nivå 3. Sedan spelar en rad olika faktorer in som avgör om du hamnar längre upp eller längre ned. T.ex. om du handlar i ett par timmar, men har bara exempelvis 4 varor när du loggar ut, då är något misstänksamt och du kan räkna med att flyttas upp. Summor som inte stämmer vid avstämning, hur ofta du handlar, hur mycket du handlar är andra faktorer som spelar in.

Här handlar det alltså om handscanners som kunden tar mig sig under sin färd genom butiken. Tack vare dessa kan butikskedjan logga en mängd uppgifter som inte bara har att göra med att kontrollera enskilda kunder. När all data från alla butiker läggs samman går det att hitta mönster som dels kan användas för att planera butikernas arkitektur och varutransporternas logistik, dels kan informationen säljas vidare till reklamföretag.

Enligt uppgift är handscannern uppkopplad till ett vanligt wifi-nät, där antalet antenner är tillräckligt stort för att den enskilda kundens position i butiken kan trianguleras med felmarginal på en meter. Vi bör alltså räkna med att butikerna loggar precis hur varje kund rör sig. Hur snabba rörelserna är i olika sektioner av butiken, om det finns platser där kunderna har en tendens att vända tillbaka – sådant är av största intresse för dem som vill köpa vår uppmärksamhet. Om tio år kan är det inte otänkbart att övervakningskamerorna har flyttat in i butikshyllorna och registrerar exakt hur våra ögon rör sig mellan varorna.

Åter till frågan – leder dagligvaruhandelns rationalisering till arbetets minskning? Nej, det leder till att vissa slags arbete försvinner medan andra slags arbete tillkommer. Försäljaren vid disken ersattes av kassörskan vid kassan som i sin tur ersätts av vakten – och även vakten ersätts i viss mån av tekniska system för övervakning. Dessa system består av hårdvara som tillverkas av lågavlönade arbetare i andra länder samt av mjukvara som tillverkas av högavlönade arbetare i Sverige.

Vad som driver den här processen är perverst nog inte en allmän strävan efter att behöva arbeta mindre, utan en konkurrens mellan kapital (Ica, Coop). Även om dessa förnekar att de vill minska antalet anställda.

– Självscanning har blivit ett argument i sig för att handla i en viss butik, säger Håkan Karlsson, projektledare på avdelningen för affärsutveckling på Ica AB.
Han talar om själva upplevelsen av handlandet som en del i det positiva gensvaret.
– Under själva handlingen går du runt och gör något. Att stå still i en kassa och vänta upplevs som mycket mer stressande.

Antagligen stämmer det att många människor finner det avstressande att själva göra saker i stället för att bara stå och vänta i en kö. Dock är det ju Ica som har skapat stressen i första taget. Argumentet kan ändå generaliseras på olika sätt, med spännande konsekvenser för arbetssamhället i stort.

När det handlar om möjligheterna till befrielse från arbetet är det omöjligt att komma undan Karl Marx. Nej, inte den arbetsdyrkande religion som brukar gå under namnet “marxism”, utan ekonomikritikern Karl Marx. Som dilettant uppfattar jag då i huvudsak två linjer för att tolka frågan om självscanning i arbetssamhället. Båda linjerna utgår från att kapitalet – ej att förväxla med någo distinkt grupp av människor – ständigt måste växa för att överleva och att denna tillväxt endast kan ske om människor ständigt tvingas in i nya former av arbete.

1. Självscanning skapar nya typer av lönearbete.
Kassapersonal ersätts av vakter som ersätts av programmerare och av industriarbetare, vilka skapar de system av datorer och övervakningskameror som gör det möjligt att ha färre anställda i butikerna. Enligt arbetsvärdeläran, som är en del av kapitalets inneboende logik, kommer då butikshandeln att tappa i lönsamhet. Investmentbankerna kommer att gradvis flytta sitt investerande bort från butikskedjorna, till de företag som förmår att påföra nytt arbete som genererar profit: fabriker i Kina som tillverkar betalterminaler och övervakningskameror, mjukvaruföretag i Europa som tillverkar programvara för att koppla samman dessa med logistik och reklam. Troligare är dock att Ica, Coop, Wal-Mart och Ikea själva spelar spelet genom att investera sina vinster i nämnda riktning. Drivkraften i allt detta är den obönhörliga konkurrensen olika butikskedjor emellan.

2. Självscanning skapar oavlönat arbete i den sociala fabriken.
Eller är lönearbetet bara en mindre del av allt det arbete som vi utför i “den sociala fabriken”? Kan kapitalet generera mervärde även genom att forma våra vardagliga handlingar så att de blir till arbete? Då framstår självscanningen i ett delvis annorlunda ljus. Det blir ett sätt att göra avlönat arbete till oavlönat. Att resa från jobbet till butiken, att välja sina varor, att scanna dem, att resa från butiken till hemmet, att laga sin mat – allt detta kan betraktas som arbete enligt detta synsätt. Ingenting säger då heller att självscanningen skulle göra butikshandeln mindre profitabel för kapitalet, snarare tvärtom.

Är ettan och tvåan förenliga eller inte? Det tycks koka ner till den klassiska frågan om arbetsvärdeläran. Men den måste ställas på ett helt annat sätt än inom klassisk nationalekonomi, om nu syftet är att idka arbetskritik.
Frågan är inte vad som är den evinnerliga källan till livets nödtorft – enda svaret på en sådan ledande fråga är för övrigt “Gud”, i en eller annan form. Frågan är hur vi kan använda tekniken för att minska den nödvändiga mängden arbete, inte för att skapa ständigt mer arbete, utan för att ge oss mer tid till värdigare sysslor.

60 kommentarer ↓

#1 Anna-Stina Takala on 16 March 2011 at 1:34 pm

Tack för en bra text! En kommentar som ev är lite OT. När vi skulle införa självscanning på ett bibliotek där jag arbetade, fanns det biblioteksbesökare som uttryckte sin bestörtning över att denna arbetsuppgift nu skulle “tas ifrån oss” biblioteksanställda. Men vi som arbetade på biblioteket önskade ju oss “värdigare sysslor”. Jag tror det är en viktig drivkraft bakom utvecklingen på bibliotek, som kanske har att göra med att “butikspersonal” på bibliotek oftast har en akademisk examen som de gärna vill få utlopp för.

#2 Hilton Friedman on 16 March 2011 at 1:41 pm

Väldigt bra text Rasmus.

Tycker inte det finns någon motsättning mellan 1 och 2. Både det avlönade och oavlönade arbetet förändras på de sätt du beskriver. Om det blir mer eller mindre arbete vet jag inte. Ibland är jag rädd att summan av allt arbete är konstant eller åtminstone riskerar att bli konstant.

Tror t ex att det oavlönade arbetet ökar d v s ersätter avlönat arbete i det här fallet. Om en teknisk innovation ska vara intressant, ur ett arbetskritiskt perspektiv, får den inte innebära att oavlönat arbete ersätter avlönat. Då har kapitalet vunnit. Det har påförts arbete och profiten har ökat.

En annan viktigt lärdom från Marx är att tekniska innovationer sker under perioder när arbetarklassen är stark, d v s under perioder när kapitalet inte kan påföra mer arbete utan att tvungna att förlita sig på maskiner.

Men om de samtidigt som de inför maskinellt arbete också ökar det oavlönade har vi ju ingenting vunnit. Tvärtom. Vore bättre om någon faktiskt fick betalt för arbetet att ta betalt ;)

#3 chrisk on 16 March 2011 at 1:42 pm

Men frågan är om det inte finns ytterligare en som arbetar här: kunden.

Nu snackar jag inte om att man ska bära mjölkpaketet upp till en maskin och sen lägga ned den i en kasse, utan om genereringen av data.

I en analog butik strosar vi omkring och väljer varorna. Samma sak gör vi i den högteknologiska butiken, med skillnaden att vi utan att vi märker det genererar metadata.

Genom att vi tillför värde, alltså, vi skapar den så värdefulla informationen om konsumentbeteende, som i sin tur kan säljas vidare som en vara, så måste vi arbeta när vi går på konsum och konsumerar. Inte ens när vi konsumerar går vi längre fria från arbete!

Denna spotifiering av butikerna fungerar på samma sätt som Facebook, en av världens största enskilda arbetsplatser.

Torde inte det perfekta arbetssamhället vara den punkt då vi inte längre har en fast arbetsgivare, utan då vi kan konsumera oss genom hela livet utan att riktigt märka att vi har arbetat.

Eller, förutsätter denna tanke begreppet “falskt medvetande”? När kan vi säga att arbetet har upphört? När slutar arbetet och när börjar fritiden? Etc.

#4 rasmus on 16 March 2011 at 1:59 pm

Anna-Stina Takala:
Ja, jag tror ett bibliotekslån här skiljer sig från dagligvaruhandel. Inte bara genom att biblioteken inte är vinstdrivande, även om det förstås är fundamentalt. Det innebär ju bland annat att bibliotek är rum att vistas i på ett annat sätt än snabbköp, vars intresse är att driva kunden till kassan fortast möjligt. Man har också skäl att ta med sig egna böcker till bibblan på ett annat sätt än man har skäl att ta med sig fläskkotlett till Konsum.

Böcker (med flera medier) har ett standardiserat format som går att stöldmärka genom t.ex. RFID, på ett sätt som inte låter sig göras med kantareller i lösvikt. Enskilda mjölkpaket kan visserligen RFID-märkas och kanske kommer så även att ske i framtiden, vilket då kan motiveras av att det möjliggör automatiserad sopsortering. Men i dagsläget framstår det nog som alltför dyrt. Böcker kan däremot RFID-märkas en gång för att sedan utlånas gång på gång på gång.

#5 rasmus on 16 March 2011 at 2:12 pm

Hilton Friedman, ChrisK:
Jag tänker mig den första typen av analys som “tysk” (Robert Kurz, Moishe Postone etc.) och den andra som “italiensk” (Toni Negri, Paolo Virno etc.) – vilket givetvis är extremt förgrovat, men ni förstår kanske.
Är de förenliga? Kanske. Jag undrar dock om inte “linje 1” tenderar till slutsatsen att kapitalet för att reproducera sig är beroende just av arbete som arbetstid. Arbetsvärdeläran betyder då att kapitalet bara kan få sitt mervärde genom att lägga beslag på mänsklig tid som därvidlag görs till mätbar (newtoniansk) tid.
“Linje 2” verkar mindre intresserade av tid och mer av vad som görs. Men så menar väl italienarna, åtminstone en del, att kapitalet på något sätt skulle ha övervunnit den gamla arbetsvärdeläran. Att den sociala fabriken kan producera mervärde utan att mäta arbetstid. Eller?
Ärligt talat har detta inte intresserad mig jättemycket tidigare, men låt oss nysta vidare.

ChrisK: Att kunden “arbetar” genom att producera data ser jag som en självklar del av det andra av synsätten. Om man missar produktionen av loggdata är teorin om den sociala fabriken inte mycket värd!

#6 Malte on 16 March 2011 at 2:16 pm

Apropos livsmedelshandeln: Ett exempel på ett arbetskooperativ – inte att förväxla med kooperativ som coop – som de facto gör att vi behöver arbeta mindre: http://kbhff.dk/om/

#7 Malte on 16 March 2011 at 2:41 pm

Intressant att en kvinna i en av de länkade artiklarna begrundar sin sympati till självscanning, inte pga. att rationaliseringen av arbete får butikerna att sänka prisen på livsmedel, men därimot att “då kan butikerna tjäna flera pengar” = Kapitalrealism.

#8 Snille on 16 March 2011 at 2:48 pm

Vet inte varför jag kommer och tänka på detta OT ämne, kanske för att jag igår såg en filmen igår och att när man läser ovan där man går från en form av arbete till en annan osv. för att “effektivisera” (profitera mera i själva verket). Rasmus, om du inte hört talas om “The Zeitgeist Movemen” och/eller “The Venus Project” så tycker jag du vid tillfälle ska slå ett öga på dem. Jag väljer att inte klistra in länkar här eftersom jag inte vill propagera (eftersom jag inte ännu vet så mycket om rörelserna själv än). Men mycket intressant läsning och film är det i alla fall. :)

#9 Ola Berg on 16 March 2011 at 2:57 pm

Arbetsvärdesläran är helt åt skogen.

Marx säger att bytesvärdet för en vara eller tjänst är skilt från dess “äkta” värde. Det kan man bara säga om man aktivt negligerar det som driver bytesvärdet: hur hett en vara eller tjänst önskas av människor.

Därför är varje produktionssystem som baserar sig på arbetsvärdesläran dömd att inte ge folk vad de vill ha, och dömd att belöna produktion oavsett om produktionen är nyttig eller ej.

Att tillföra arbetet är i sig inget som skapar värde. Det är en kostnad. Kan värdet av en radio uppfyllas lika bra av en färdigbyggd radio som säljs begagnad, så är det att föredra framför en nybyggd.

Kan värdet av dagligvaror tillgodoses genom självplock lika bra som genom betjäning, så är det att föredra framför betjäning.

#10 rasmus on 16 March 2011 at 2:58 pm

Snille: Jo, visst känner jag till Zeitgeist-rörelsen. Såvitt jag förstår har de rört sig bort från sitt konspiracistiska ursprung (första Zeitgeist-filmen riktade ju sig till folk som tvivlade på den officiella förklaringen av 911 och knöt genom dunkla antydningar denna händelse till den historiska uppkomsten av religioner och penningsystem), i riktning mot att återuppliva den teknokratiska rörelsen. En slags teknokratisk kommunism, om man så vill. Jag är inte inläst, men förbehåller mig rätten att vara skeptisk. Noterade förresten att värdekritikerna vid tidskriften Streifzuge har skrivit en analys som verkar intressant. Visserligen på tyska, men rubriken kanske säger något: “It’s the system, stupid”.

#11 Björn Felten on 16 March 2011 at 3:01 pm

Utifrån dessa kloka tankar borde väl inte steget vara långt till att fråga sig var vi idag stode, om vi, i februari 1970, då vi fick vår nuvarande lag om 40-timmarsvecka, samtidigt hade lagstiftat om att de — i genomsnitt — 3% löneökningar varje år vi fått sedan dess, istället skulle ha tagits ut i form av kortare arbetstid?

3% av en åttatimmarsdag motsvarar en kvart om dagen. En kvart som inte ens världens rikaste man kan köpa tillbaka…

#12 rasmus on 16 March 2011 at 3:09 pm

Ola Berg: Var menar du att Marx talar om varans “äkta värde”?
Jag har svårt att tro dig. Fast du kanske syftar på bruksvärdet? En lång tradition av marxister har mycket riktigt uppfattat bruksvärdet som ett mer “äkta” värde och valt sida för bruksvärdet mot bytesvärde. Sådan marxism har inte mycket att sätta mot den neoklassiska ekonomi som jag uppfattar att du förespråkar, det är sant.
Men om vi läser Kapitalet som en ekonomikritik så impliceras inte bara arbetskritik utan även värdekritik. “Värde” syftar i en sådan läsning på något som bara existerar inom kapitalrelationen.

#13 André on 16 March 2011 at 3:12 pm

Kanske lite OT, men en sak som gnagde lite under läsningen: överflyttandet av arbete från butik till kund innebär även ett överflyttande av ansvar.

Går du till disken och ber att få en apelsin är det handelsmannens ansvar att plocka fram den bästa apelsinen åt dig, medan om det är självplock är det främst du som gjort fel om du kommer hem med en möglig apelsin.
Samma med självscanning – blir det fel i slutsumman är det inte butiken som gjort fel, utan det är _du_ som knappat fel.

Butikens ansvarsfrihet ökar för varje steg i matvaruhandlingen du själv utför.
(Visst att butiken inte bör ha mögliga apelsiner eller möjlighet att göra fel i scanningen, men det ses som en självklarhet att det förekommer.)

#14 Edvin on 16 March 2011 at 3:13 pm

Äntligen! Det var ett efterlängtat inlägg. Mycket intressant.

#15 Hilton Friedman on 16 March 2011 at 3:38 pm

Rasmus, ChrisK

Linje 2 BORDE vara intresserade av tid. Jag anser att en analys av vad som görs, hur länge det görs och hur det görs (avlönat eller oavlönat) är nödvändiga komponenter när det gäller all kritik av arbete.

Exempelvis en analys av det oavlönade arbetet att pendla till jobbet blir ju hyfsat ointressant om man inte resonerar kring tid.

De två linjerna är alltså inte bara möjliga utan också nödvändiga att kombinera.

För mig handlar självbetjäning om att förvandla avlönat arbete till oavlönat. Affären kan inte längre klämma ur mer profit ur kassapersonalens arbete utan att behöva höja priserna så mycket att försäljningen minskar. Personalen tjänar helt enkelt för mycket. Så istället använder man sig av oavlönad arbetskraft, det vill säga kunden.

Egentligen har ju inte teknologi ersatt arbete i det här fallet. Självbetjäningskassan är ganska lik kassapersonalens kassor. Det är oavlönat arbete som ersatt avlönat.

Det sker alltså inge framsteg ur ett arbetskritisk perspektiv. Tvärtom.

Dessutom arbetar ju kunden redan på en massa sätt åt affären, främst kanske just genom att generera data. Det sker genom att lämna i kuponger, använda kort, skriva arga lappar o s v. Vi producerar oss själva som konsumenter varje gång vi handlar.

#16 S.Saar on 16 March 2011 at 3:51 pm

Bruksvärdet som togs här ovan fortsätter att åtminstone väcka mitt intresse. En idé är väl att frigöra det from sin “humanistiska” barlast. Och mer behandla det som en kategori som exempelvis “abstrakt arbete” (vilket skulle borga för ett nygammal men fortfarande intressant samtal om just klass, som du varit inne på Rasmus) eller “proletariat”. “Problemet” med dessa begrepp är väl att de befinner sig innaför ekonomin samtidgt som det de postulerar är ett utanför, axiomatiska kanske de borde kallas. Och när jag nu närmat mig en axiomatik. Är ju Deleuze intressant i sammhanget som den som förmår distillera det “produktiva” utan sågon som helst slagsida åt arbetskult.

#17 Hilton Friedman on 16 March 2011 at 3:51 pm

André:

Ett skräckscenario vore att butiken upphörde i fysisk form och bara tog betalt för att förmedla rättigheter till handel med apelsiner.

#18 Paula on 16 March 2011 at 5:26 pm

Hjälp vilken bra text. En kort reflektion är bara de förändringar som sker i synen på snatteriet som problem. Tänker på hur snatteriet bland unga under 80-talet delvis ses som ett problem orsakat av hur giriga affärsinnehavare exponerar sina varor. Inte riktigt en diskussion som finns idag. Lite OT, men skriver i alla fall om det i mitt avhandlingsprojekt.

#19 Björn Felten on 16 March 2011 at 5:55 pm

@Paula:

Glöm för all del inte bort tanken på nollvision vad gäller snatteriet!

Om alla kunder och anställda nakenskannas och kroppsvisiteras vid utgången, så skulle man snabbt komma tillrätta med snatteriet.

Men är vi beredda att — för 4% merkostnad, eller vad nu snatteriet kostar — utsätta oss för detta?

Jämförelsen med hur “kriget mot terrorism” förs torde vara uppenbar…?

#20 Mikael Nilsson on 16 March 2011 at 9:37 pm

Hmm, den helautomatiska butiken finns ju redan, på internet. Saknar det steget i analysen.

Frågan är ju hur länge det dröjer innan det känns omodernt att alls gå till en butik, annat än i undantagsfall.

I webbshoppar har du såklart bra tracking på vilka varor en kund kollar på, och i vilken ordning…

Sen ett sakfel: ICA vill inte alls dra dig till kassan snabbast möjligt. Tvärtom! Intressant är också de minibibliotek i form av kokbokshörnor som dykt upp i större affärer på sistone. Något för andra brancher kanske?

#21 Att arbeta som kund « Skumrask on 16 March 2011 at 10:27 pm

[…] intressantaste diskussionen om samhället kring bloggen Copyriot. Den här gången handlar det om automatkassor i livsmedelsbutiker. Såna där man själv registrerar sina varor […]

#22 Erik on 16 March 2011 at 10:56 pm

Nu hittar jag inte det Mikael Nilsson refererar till angående sakfelet i slutet av hans kommentar men jag utgår från att det finns här uppe och håller självklart med. Mediamarkt är ett ganska intressant exempel här. Massagefåtöljer, TV-spelshörnor man kan sitta i med stora skärmar osv. Huvudpoängen är att affären också ska vara en aktivitet. Jag vågar påstå att tanken är att ju längre kunden stannar, ju större är chansen att denna också konsumerar samt att intrycket av “otvungenhet” skapar en bättre relation till företaget i fråga. Förra veckan hade Rapport ett reportage från ICA Maxi i Liljeholmen (tror jag..) som hade öppnat en bar och restaurang inne i butiken med utskänkningstillstånd. Kunden skulle kunna ta en paus mitt i shoppingen för ett glas vin. En tendens som många av oss känner igen från Tyskland, Frankrike och f.a New Yorks ekovaruhus. Så ja, självklart är tendensen en utveckling mot affärer som vi ska vilja tillbringa tid i, sympatisera med, känna oss hemma i som rum. Handeln som upplevelse, vid sidan av bara “handel”. :)

Men underbart inlägg i allmänhet. En väldigt intressant debatt här under också. Tack Rasmus!

#23 rasmus on 16 March 2011 at 11:24 pm

Mikael Nilsson, Erik: Att snabbköp har ett intresse “att driva kunden till kassan fortast möjligt”, som jag skrev i kommentar #4, var måhända slarvigt uttryckt. Så länge en tillräcklig grad av konsumtion upprätthålls får man gärna ta sig tid att vistas i butiken. Men nu handlade kommentar #4 om att poängtera vissa skillnader gentemot bibliotek som nog är ganska uppenbara, okej?

#24 Hilton Friedman on 16 March 2011 at 11:31 pm

När det gäller att hålla kvar kunder är gallerior intressanta att studera, med gym, bowlingbarer, food courts o s v. Mest extrema fallen återfinns i Dubai med skidbackar, akvarium, hockeyrinkar och så vidare.

#25 Erik on 17 March 2011 at 3:18 am

Bra skrivet Rasmus. Analysen brister dock när du hävdar att arbetet bara flyttar runt från kassapersonal till hård/mjukvaruproducenter och vakter. Vi har ju en reell tillväxt, det vill säga vi producerar mer med mindre resurser (det oavlönade arbetet syns dock inte i dessa analyser – men jag tror inte att det ökat eftersom maskiner hjälper oss även här). Paradoxen om huruvida IT bidrar till tillväxt eller inte har förts i mer än 20 år och nu är man ganska överens om att så är fallet. När det gäller kassorna tar det ungefär lika lång tid att betala i kassa alternativt självbetjäning men självbetjäning kräver mindre personal (kunden tillbringar alltså inte mer tid med denna syssla – jämför med internetbanken).

När det gäller tillväxtmodeller har vi haft en utveckling från att betrakta input i form av ”labour, land and capital” (Solow 50-tal), till att lägga in investeringar i kunskap (Romer 80-tal), till att lägga till entreprenörskap (omsättandet av kunskap i praktik, Audretsch millennieskiftet). Frågan är hur vi använder tillväxten – konsumera mer eller arbeta mindre?

Det verkar vara så att de flesta väljer konsumer mer – varför?

Jag tror att det ansiktslösa kapitalet har ett intresse av hög total arbetstid och att detta är en stark kraft som verkar för att upprätthålla densamma. Mer praktiskt handlar det till exempel på att vi vill hålla jämna steg med andra. Detta förstärks av att viktiga delar av livet, till exempel var vi bor (i synnerhet i Stockholm) inte omfattas av tillväxten. Det finns ett begränsat utrymme i stadskärnan där många vill bo. Detta utrymme är relativt konstant, alltså måste de som vill bo där konkurera med andra som vill det. Vilket leder till att värdet av bostäder ökar i takt med tillväxten och lite till. Sålunda måste du jobba mer effektivt eller längre än andra för att ha råd att bo där. Andra faktorer är statuskonsumtion som ju också är ett nollsummespel – till exempel köp av dyra märkesvaror bara för att de är dyra.

En annan del av detta är att ifrågasätta utvecklingen av arbetets karaktär. Denna kritik är inte ny – det tayloristiska nedbrytandet av arbetet till korta moment som kan utföras utan nämnvärd kunskap gör arbetet ovärdigt och upprätthåller en syn på människor som en resurs bland andra.

Kan vi förändra våra institutioner för att bejaka värdigare arbete och/eller mer fri tid eller (fritid om man så vill)?

#26 Kundupplevelse och tjänster | Tjänster och IKT on 17 March 2011 at 3:10 pm

[…] kanske vi tycker som minns manuella mataffärer där mycket köptes över disk (inte enbart ost). Copyriot har en utmärkt och läsvärd genomgång runt ämnet självbetjäning: Bilden ovan kommer från […]

#27 Självscannings(pre)revolutionen « Tusen pekpinnar on 17 March 2011 at 4:49 pm

[…] Rasmus Fleischer skrivet ett mastodontinlägg om självscanningens och självservicens historia på Copyriot, och Fredrik Edin hakar på en aning. Grymt roligt att den här diskussionen kom upp plötsligt! Jag har gått och sugit på dessa frågor länge, och har nästan varit inne på att skriva c-uppsats om självscanning kopplat till konsums historia och ”kooperativa ideal”. Men.. när jag läser Fleischer och Edin blir jag nästan smått upprörd – jag håller inte alls med dem i deras inställning ”självscanning är bara samma gamla kapitalism”! (grovt förenklat) […]

#28 Fredrik on 17 March 2011 at 5:16 pm

Kanske är lite ute och cyklar nu, men ändå. Ola Berg: Arbetsvärdeläran, som jag inte alls är insatt i, är väl i grund och botten ett sätt att visa hur ägarna av produktionsmedlen kan tillskansa sig mervärde på de arbetandes bekostnad. När man då säger, som Ola här uppe, att arbete i sig inte skapar värde, att arbetet istället är en “kostnad”, vilket perspektiv ser man då saken ifrån? Om arbetet från den arbetandes sida betraktas som en kostnad ligger ju argumentet i linje med Marx idé, som jag fattar det. Arbetet för den arbetande är då den “kostnad” som ger varan dess värde. Som jag antar är det värde du menar med “reellt” värde. Att anta ståndpunkten att det väsentligen är mänskligt arbete som skapar en varas värde är inget påstående som kan prövas empirisk, det är ett filosofiskt ställningstagande.

#29 rasmus on 17 March 2011 at 5:43 pm

Fredrik: Jag är liiite skeptisk mot Marx-läsningar som talar om att “tillskansa sig mervärde på de arbetandes bekostnad”. En sådan formulering antyder att det inte finns något problem med arbete i sig. Enda problemet med lönearbete skulle vara det som kallas för “utsugning”, alltså hur arbetets resultat distribueras.
Jag påstår inte att det är vad du menar, men den idén har ju i alla år gällt bland de arbetsdyrkande marxisterna (inklusive socialdemokrater och leninister). Usch!

#30 Lars Aronsson on 17 March 2011 at 7:15 pm

Gjorde Marx några förutsägelser om konsumentkooperationen? Fanns den på hans tid? Socialisterna omkring 1900 hade ju ett problem om de skulle omfamna eller motarbeta kooperationen, eftersom den hjälpte arbetarklassen utan att revolutionen blev nödvändig. Branting blev omfamnare och reformist, medan Lenin blev motarbetare och revolutionär. Vad skulle Marx ha gjort?

#31 Stefan on 17 March 2011 at 8:17 pm

Klassiska mikroekonomiska modeller är nyttiga för att visa att problemet i grunden beror på konsumenters efterfrågan och varken tekniska innovationer, investerares placeringar eller annat. Individer nyttomaximerar i valet mellan konsumtion och fritid, och producenter vinstmaximerar utifrån sina konsumenters efterfrågan samt i valet av produktionsfaktorer såsom arbete, kapital och naturresurser. Med ökad produktivitet avses ökade produktionsmöjligheter givet en viss mängd faktorinsatser, vilket per definition innebär att mindre arbete behöver utföras givet att efterfrågan hålls konstant. Teknologisk utveckling innebär ökad materiell standard, minskad arbetsbörda eller båda delar, globalt sett. Problemet är att när hushållens inkomster ökar så föredrar de flesta att öka sin konsumtion istället för att minska sin arbetstid.

Här i västvärlden har detta föga att göra med någon inneboende logik hos kapitalismen, utan konsumtionshysterin är ett typiskt i-landsproblem som vi inte kan skylla på marxistiska abstraktioner. Vi kan gå ner i arbetstid istället för ökad konsumtion, om bara viljan fanns (på individuell och samhällsnivå), vilket är den enda realistiska och attraktiva vägen ur arbetssamhället. Ett förslag är att införa en (förhållandevis låg) medborgarlön, i kombination med en rejält avreglerad arbetsmarknad, som gör det möjligt för folk att gå ner i arbetstid (utan bibehållen lön) istället för att ständigt öka sin konsumtion.

För mig är det tydligt att de attraktiva lösningarna är liberala (genom ökad produktivitet) och ibland gröna (genom minskad konsumtion), medan hindren oftast är röda och fackliga: motstånd mot strukturomvandling och teknologiska framsteg för att “rädda jobben”, motstånd mot flexiblare arbetsmarknad och sänkta löner, motstånd mot medborgarlön (som skulle minska fackets inflytande), motstånd mot sänkt arbetstid (åtminstone utan bibehållen lön, som är det enda realistiska) etc. Förslag från den mer arbetsskygga delen av vänstern som handlar om att strejka, sabotera, snatta och annat destruktivt bemödar jag mig inte med att kommentera, mer än att de är minst lika kontraproduktiva.

#32 asi on 17 March 2011 at 9:04 pm

Stefan, du gör en rad hastiga påståenden. Två reflektioner.

Vad är dina skäl för att tro att medborgarlön skulle minska fackföreningars inflytande? Den tesen har inget entydigt stöd i basic income-litteraturen. Medborgarlön kan ju tvärtom ses som en garanterad strejkkassa. Oavsett vad arbetsköparen gör har arbetaren en ekonomisk bas att falla tillbaka på.

Du skriver om folks “vilja” som något existerande helt oberört av glupska kapitalistiska konsumtionsgenererande processer (reklam i maximalt bred mening). Är det verkligen så du tänker?

#33 Arbetslöshet eller arbetstidsförkorting? « Tusen pekpinnar on 17 March 2011 at 11:13 pm

[…] Copyriot: Arbetssamhället, del 2: Om dagligvaruhandeln […]

#34 Erik on 18 March 2011 at 4:15 am

Stefan, asi – Jag tycker mig se ett samband mellan conspicuous consumption och den strida ström av reklam som vi utsätts för (har dock inte sett något mer konkret försök att undersöka detta samband). Att det är ett I-landsproblem är ju inte så konstigt eftersom det är där vi har ett överflöd. MEN jag har för mig att jag läst om nomad/samlarsamhällen där män la oproportionerliga resurser på statussymboler – så jag är inte så säker på att det bara är i I-länder problemet uppstår.

Jag är förvånad över hur många som förespråkar medborgarlön – jag är inte alls övertygad om dess meriter (teoretiskt kan vi ju få ett “underfinansierat” system med medborgarlön).

Varför inte börja med att underlätta för anställda att välja arbetstidsminskning istället för löneökning. (å andra sidan i arbeten som inte är så ovärdiga – är det ofta svårt att mäta arbetstid ändå…)

#35 asi on 18 March 2011 at 9:31 am

Hej Erik. Jag skrev aldrig “bara”. Att kapitalism är en central (tillräcklig) kausalfaktor för massiv statuskonsumism är förenligt med att det även finns andra, smärre faktorer.

Underfinansieringskritiken bygger inte sällan på tveksamma antaganden (konstant konsumtion, att ingen vill arbeta, osv.) som BI-teorierna ifrågasätter. Se t ex följande karaktärisering av BI som ett stöd för arbetande snarare än för icke-arbete:

“The public provision of a basic life-long guaranteed income should be thought of first of all as the implementation of safeguards against arbitrary misuses of authority in peoples’ workplaces. It would provide everybody with the means to “opt out” of the current circumstances in which they attain their livelihoods. Thus, it would provide a constant check on misuses of power in the workplace by institutionalizing a permanent position of security from which workers could renegotiate the terms of their employment and demand redress for abuses without fear of unjust reprisals. It would also encourage people to grow and take chances, try new things, learn new skills, invest in new enterprises to the benefit of all, and all without the threat of utter devastation to bedevil and constrain them. A world with a basic income guarantee would still be a world in which many worked for profit, surely, and in which many more would work voluntarily in projects that are especially important or satisfying to them, or provided unique benefits for them.”
http://ieet.org/index.php/IEET/more/293

#36 rasmus on 18 March 2011 at 10:19 am

Lars Aronsson: Jag vet inte om det är en så bra idé att gå till Marx på jakt efter “förutsägelser”. I vilken mån han alls ställde sådana har jag svårt att säga. Om han gjorde det så gällde de snarast för kapitalets utveckling och hur mycket det än dominerar i världen så är det inte allt. Men den Marx som det här är frågan om – den som av vissa kallats den “mogne” Marx, ekonomikritikern som skrev Kapitalet – är inte ute efter att förutspå framtiden, som jag förstår saken.

Ang. kooperationen så har den ju blivit ett epic fail om du jämför dagens Coop med de ursprungliga idéerna. Se dock länken som Malte postade ovan.

#37 Fredrik on 18 March 2011 at 11:19 am

Förstår vad du menar med din skepsis “mot Marx-läsningar som talar om att ’tillskansa sig mervärde på de arbetandes bekostnad'”. Men, det är trots allt Argumentet som synliggör ojämlikheten som finns inneboende i kapitalismen. Sen är ju förstås grundproblemet ett annat, t.ex. separationen av arbete och nöje (lek, fritid, lust eller vad man nu vill kalla det), vilket förstås pekar mot något radikalt annat än “arbete åt alla” (ett slagord som förstås är uppochnervänt).

#38 Fredrik on 18 March 2011 at 12:12 pm

OK, på ämnet. Förstår inte riktigt varför alternativ ett skulle göra att butikshandeln skulle tappa i lönsamhet. Säger arbetsvärdeläran det? Är extremt oinläst på den, men grundantagandet från Marx (och Ricardos) sida är väl att som sagt att mänskligt arbete skapar varans värde. Men menar Marx verkligen att det faktiska bytesvärdet på en marknad har att göra med detta?

Saken är väl den att OM man antar axiomet att mänskligt arbete skapar en varas värde så framträder mervärdet som den del av arbetet som arbetarna blir “berövade”. Bytesvärdet BORDE stå i relation till arbetet, därmed inte sagt att det gör det. Här kanske jag har fel.

Men, som i ditt exempel, om det inte är människor som utför arbetet? Varför gör det butiken mindre lönsam? Det följer inte på arbetsvärdeläran som jag förstår det. Maskinen är ju en del av Marx problem. Marx antar väl att maskiner skapar ett (mer)värde som inte står i direkt förhållande till den arbetande tiden (därav skillnaden mellan arbete och arbetskraft) och som arbetaren därför inte kan göra anspråk på eftersom maskinen inte står i hans/hennes ägo. Det är alltså inte endast arbete som skapar värde.

En tillsynes helt automatiserad “fabrik” borde med Marx kunna “avfetischeras” för att visa det arbete som faktiskt ligger bakom. Maskinen döljer de relationer som bl.a. består i samma orättvisa förhållande mellan arbetskraft och kapitalist osv. Självscanning skapar alltså bara en högre abstraktion mellan varan och arbetskraften. En allvarligare form av varufetischism om man så vill.

#39 Fredrik on 18 March 2011 at 12:22 pm

Och det förra inlägg kan ses mot bakgrund av det här Marx-citatet: “Labor is not the source of all wealth. Nature is just as much a source of use values (and it is surely of such that material wealth consists!) as labor which is itself only the manifestation of a force of nature, human labor power.”

#40 Karl on 18 March 2011 at 1:00 pm

Det finns en dokumentär på ämnet som är mycket intressant, Harun Farockis “The creator of shopping worlds” (länk nedan). Här undersöker han hur olika konsumtionsmiljöer optimeras för att kunna utvinna så mycket närvaro hos kunden som möjligt. T ex det att mejeriprodukter placeras längst in i ena hörnet, så att kunden ska välja den längsta möjliga vägen genom butiken och täcka så stor del av ytan som möjligt innan hon stannar vid godiset (eller läkemedlen, som det är nu på flera coopbutiker) vid kassan för ett sista impulsköp. Detta ordnande av rummet är så klart framställt ur tolkningar av loggdata av olika slag, rörelsemönster hos enskilda konsumenter och testgrupper. Den är lite daterad kanske, men ger en viss inblick i hur det fungerar.

http://ubu.artmob.ca/video/Farocki-Harun_TheCreatorOfShoppingWorlds_2001.avi

#41 rasmus on 18 March 2011 at 1:19 pm

Fredrik:
Det är extremt viktigt att notera hur Marx skiljer mellan Reichtum (rikedom/wealth) och Wert (värde/value). Detta görs redan i den allra första meningen av Kapitalet.

Rikedomar har “alltid” funnits. Ingenting säger att det krävs arbete för att skapa de rikedomar som vi åtnjuter. Naturen ger oss dem. Maskiner trollar fram dem. Och så vidare.
Värde är däremot, i Marx ekonomikritik, en kategori som är specifik för kapitalrelationen. Arbetsvärdeläran säger inte att endast arbete kan skapa rikedomar. Men den säger att det endast är genom arbete som värde (och därmed mervärde) kan skapas.
Detta har, såvitt jag förstår, inte så jättemycket att göra med vilken prislapp som hamnar på en enskild vara i slutändan. Men jag är som sagt bara dilettant.

#42 Fredrik on 18 March 2011 at 1:39 pm

Det har du förstås rätt i, även om de verkar hänga ihop. Nu förstår jag vad du menar med att självscanning skulle göra butiken mindre lönsamt enligt arbetsvärdeläran. Men, inom kapitalismen är det förstås inte så. Utgår man från att bara arbetskraft skapar värde så borde automatiseringar med hjälp av maskiner göra varorna gratis, eller iallafall mycket billigare (förutsatt att den arbetskraft som ligger bakom maskineras drift osv. räknas in).

Det är så det BORDE vara, men det är inte så det är. Att Marx ekonomikritik innehåller detta “borde” är ju det som hans idéer till mer än bara nationalekonomi.

#43 Fredrik on 18 March 2011 at 1:40 pm

Eller så pratar jag bara i nattmössan. Ursäkta spam.

#44 Banan on 18 March 2011 at 4:24 pm

Välskriven spaning! På radion spanade Gabriella Ahlström om samma sak, utan referenser till Marx ska tilläggas. Hon hade dock en poäng du, Rasmus, missade. Nämligen hur makten skiljs mer och mer mellan arbete och kapital. Det är nog den intressantaste frågan och om man ska diskutera Marx talar han nog mest till oss i denna fråga. Det övertygade i alla fall Eric Hobsbawm mig om i hans How to change the world.

#45 Stefan on 18 March 2011 at 6:16 pm

asi: Det är åtminstone vad facket tror själva, och jag tror att de har rätt. Medborgarlön stärker visserligen arbetstagarens position på arbetsmarknaden, men oberoende av om man är organiserad eller inte, till skillnad från facklig verksamhet. Facket verkar för sina medlemmar och mot icke-medlemmar, tycker jag man kan säga, för att det ska vara attraktivt att vara medlem relativt att stå utanför. Facklig verksamhet gynnar insiders på bekostnad av outsiders (ungdomar, invandrare osv) som facket straffar med arbetslöshet. Målet är att fortsätta existera – inte att göra sig själva överflödiga – vilket självaste Lenin kritiserat. Facket vill ha en generös a-kassa som administreras av dem själva och gynnar deras medlemmar mer än andra – inte en allmän medborgarlön som gynnar outsiders.

asi och Erik: Det nationalekonomiska argumentet för reklam har varit att den skärper konkurrensen på marknaden (ökad information), men numera fyller ju internet den funktionen minst lika bra så för min del kan vi förbjuda reklam för miljöns och människans skull. Reklam skapar förstås konsumtionen av reklamprodukter – ett enormt skräpberg som genererar massvis av meningslös sysselsättning för tryckerier, transport osv, för att knyta tillbaka till arbetssamhället. Däremot vågar jag däremot inte påstå påstå att reklamen kan skyllas för att öka den övriga konsumtionen. Den hjälper nog mest företag att plocka marknadsandelar av varandra och lyfter fram vissa trender på bekostnad av andra, tror jag, men det vore intressant att ta del av någon vetenskaplig undersökning av saken.

Angående medborgarlön och underfinansiering så har vi ju redan en djungel av bidrag i form av sjukpenning, a-kassa, soc, förtidspension osv som i så fall borde orsaka samma problem. Det som skiljer medborgarlönen från andra bidrag är att marginaleffekter utjämnas, och systemet blir lättbegripligt och rättvist, i bemärkelsen lika villkor för alla och ingen diskrimineras. Höjer man nivån på medborgarlönen över en viss optimal nivå (tänk Laffer-kurvan) bör det resultera i en negativ effekt på arbetsutbud, inkomster och konsumtion. En ekomomiskt effektiv medborgarlön (som maximerar arbetsutbud osv) kan tänkas vara Milton Friedmans förslag om en negativ skatt som garanterar alla medborgare en låg nivå (motsvarande kanske 4000-5000 kr efter skatt, högst) medan högre nivåer är intressanta om man välkomnar vissa effektivitetsförluster (som vi ju har även idag).

#46 asi on 18 March 2011 at 8:49 pm

Stefan: har du någon referens till en text där svenska (eller andra) fackföreningar tar avstånd från medborgarlönstanken på det sätt du påstår? Den akademiska BI-litteraturen verkar inte ge en så entydig bild. Medborgarlönen höjer golvet för alla, visst, men det är fullt förenlig att fackens därovan fortsätter att fylla en viktig maktbalanserande funktion gentemot kapitalet.

Det är fascinerande att du verkar se medborgarlön som något som främst bromsas vänsterifrån (fackföreningar). Medborgarlön är ju, milt uttryckt, inte särskilt populär i svensk partipolitisk höger i dagsläget. Van Parijs och många andra tongivande forskare anknutna till BIEN har dessutom en tydlig vänsterlutning.

#47 En annan Fredrik on 19 March 2011 at 3:09 am

Några anmärkningar om värde i form av svar åt Fredrik:

“…mänskligt arbete skapar varans värde. Men menar Marx verkligen att det faktiska bytesvärdet på en marknad har att göra med detta? ”

Påståendet att mänskligt arbete enligt Marx skapar värde är inte felaktigt, men alltför vagt. Värde är självklart ingen substans, som en gång för alla nedläggs i varan genom arbete, utan en samhällelig egenskap (och här skulle Latour förvisso påpeka att det sociala inte är en förklaring utan det som måste förklaras). Alltså: mänskligt arbete skapar inte i sig värde, men det skapar potentialitet till värde, som sedan realiseras i utbytet. Värde är relationen som upprättas genom utbytet. En enskild vara är en logisk omöjlighet. Priset på marknaden kan beroende på utbud och efterfrågan hamna över eller under det egentliga värdet. Värde och pris måste alltså inte alltid sammanfalla, men det jämnas ut i längden. Att lika stora värden byts mot varandra fungerar ”endast som regellöshetens blint verkande genomsnittslag”. (K 19 s. 88–89 MEW 23 s. 117)

“Bytesvärdet BORDE stå i relation till arbetet, därmed inte sagt att det gör det. Här kanske jag har fel.”

Bytesvärde står i relation till arbetet (den enligt rådande produktivkrafter genomsnittligt nödvändiga arbetstiden) men arbetskraftens värde är inte ekvivalent med resultatet av dess verksamhet, utan med kostnaden av dess reproduktion. ”…arbetskraftens värde är värdet av de livsförnödenheter, som är nödvändiga för dess ägares uppehälle.” (K 1 s. 147, MEW 23 s. 185) Därför kan man i formell mening inte säga att arbetssäljare blir berövade eller lurade på mervärdet.

#48 En annan Fredrik on 19 March 2011 at 3:17 am

Förtydligande av sista stycket: bytesvärde står i relation till arbete, och bytesvärdet för arbetskraft bestäms av den samhälleligt nödvändiga arbetstiden som krävs för att arbetskraften ska uppstå och reproduceras.

#49 rasmus on 19 March 2011 at 10:17 am

“En enskild vara är en logisk omöjlighet.”
– en viktig poäng!

#50 Viktualiebrodern on 19 March 2011 at 4:33 pm

Ju mer teknik som är en förutsättning för varuomsättning – antingen det handlar om att minska nödvändig personal eller om att parera de större säkerhetsproblem som delvis är en följd av mindre personal – ju färre platser för varuomsättning (affärer).

Inte bara innebär komplexitetsökningen att risken för att en given butik skall upphöra att fungera (strömavbrott, naturkatastrof, miljökatastrof), utan eftersom butikerna är färre får ett fallerande av en enskild butik större konsekvenser.

Ju mer verksamheter är frikopplade från mänskligt inflytande, ju större risk att de inte bidrar till mänsklig nytta.

#51 Stefan on 19 March 2011 at 5:03 pm

asi: Enklast är väl att maila facket och fråga vad de tycker (LO/TCO/SACO). Det gjorde jag förut och det är på den grunden jag påstår det jag skriver. Officiella uttalanden har ingen någon anledning att göra, så länge medborgarlön inte ens är en fråga, men jag kan ju vända på steken och fråga dig vilken facklig organisation som inte förkastar idén om medborgarlön?

Svensk partipolitisk “höger” gillar genuint socialdemokratiska principer. I riksdagen har vi åtta socialdemokratiska partier som tävlar om vilka som är de riktiga socialdemokraterna och står upp för den den svenska modellen, arbetslinjen och inkomstbortfallsprincipen. Jag menar att dessa principer är det största hindret för medborgarlön.

Van Parijs uppfattar jag som en radikal socialliberal i samma tradition som Rawls och verkligen inte någon marxist, som han ibland felaktigt blir kategoriserad pga sitt intresse för analytisk marxism. Vad får dig att associera honom med den (röda, fackliga) vänstern?

#52 40 nyttiga müslipaket och ett bollhav « >> hannes2peer on 19 March 2011 at 10:46 pm

[…] har med spänning följt delar av diskussionen som följde efter R. Fleischers historik och analys av betalbestyren i mataffärerna. F. Edin spinner vidare på temat att det som framstår som en effektivisering inte nödvändigtvis […]

#53 asi on 20 March 2011 at 11:57 am

Stefan: om du redan mailat dem kan du väl klistra in svaren här, om de inte är för långa?

Jag har ingen information om vad svenska fack sagt i frågan. Sydafrikanska COSATU har tagit ställning för BI.

Jag använde vagt “vänster” i en betydelse som inkluderar egalitarianer som Van Parijs och Rawls. Var gränserna går mellan dem och s.k. analytisk marxism anser jag är svårt att avgöra.

Vad som sen är/inte är hinder för medborgarlön beror på vilka normativa mål medborgarlönen är tänkt att realisera. Kanske gjorde vi olika bakgrundsantaganden där.

#54 NR on 20 March 2011 at 3:34 pm

Mycket bra artikel!
Speciellt bra tycker jag det var att du tog upp det att info lagras om köpvanor och var man rör sig i affärerna mha självscanning och när man lagrar tillräckligt mycket data kan man få fram intressanta mönster ur det.

Tror att många inte tycker det är farligt att någon vet vad de köper och det att det bara är enstaka info, men när man lagrar tillräckligt mycket info kan man få ut skrämmande mycket information ur det bara man ställer de rätta frågorna.

#55 Stefan on 20 March 2011 at 11:54 pm

asi: Det var över ett år sedan jag kollade med dem så jag har tyvärr inte kvar svaren, men i korthet så avfärdade de idén till förmån för de nuvarande trygghetssystemen som socialdemokratin byggt upp. System som de själva varit med och utformat och i hög grad själva administrerar, så det borde inte komma som någon större överaskning. De är trots allt intresseföreningar för insiders som positivt diskrimineras av de nuvarande systemen, utformade för att knyta folk till facket osv.

För mig är det inte främst egalitarism som kännetecknar röd politik, åtminstone inte här i den rika västvärlden (kanske för facket i Sydafrika). Det specifikt röda är kollektivism, avundsjuka (ovilja mot rika framför välvilja mot fattiga) och en hopplöst förlegat syn på arbetsmarknaden som blundar för andra konfliktlinjer än den mellan arbete och kapital.

Den svenska socialdemokratiska arbetsmarknadsmodellen är i mina ögon allt annat än egalitär. Den gynnar en priviligerad grupp insiders med oförtjänt hög anställningstrygghet baserad på andra faktorer än kompetens, löner långt över marknadsjämvikt och statligt subventionerade försäkringar till förmånliga priser. Betalar gör en modern underklass av ungdomar och andra grupper som utestängs från arbetsmarknaden och trygghetssystemen genom diskriminerande lagstiftning, med sin höga arbetslöshet.

Den svenska modellen utgör ett hinder mot alla former av medborgarlön, eftersom den baseras på principer (inkomstbortfall och villkorsprövning) som utgör dess motsats. Så länge medianväljarna (medelklassen) resonerar utifrån dessa principer (att deras socialförsäkringar är självfinansierade fast de är statligt subventionerade nästan fullt ut, att bidragstagare fastnar i sin situation för att de är lata och reglerna för bidrag för slappa, istället för att se problematiken med hundraprocentiga marginaleffekter) osv är det mycket svårt att gå till val på ett förslag som strider mot arbetslinjen. Folkmajoriteten skulle vinna på ett system med medborgarlön, tror jag, men utmaningen ligger i att förklara det för folk som tänker moraliskt istället för ekonomiskt…

#56 asi on 21 March 2011 at 7:13 pm

Stefan: Det var synd. Så sammanfattningsvis har ingen av oss någon dokumentation av att svenska fack är emot medborgarlön.

Inkluderandet av “avundsjuka” i din definition av “röd politik” gör den tyvärr till en halmgubbe som inte har några verkliga förespråkare. Men du kanske mår bra av att hålla dig med den vrångbilden. Tal om “avundsjuka” är för övrigt också en frekvent, men lika felaktig, invändning mot Rawls.

Halmgubbe åsido tack för utvecklingen av ditt resonemang. Jag hoppas på intensifierad samhällsdebatt om medborgarlön från alla politiska läger.

#57 Stefan on 22 March 2011 at 1:04 am

asi: Om du verkligen vill tro att svenska fack, starkt knytna still socialdemokratin, är positivt inställda till medborgarlön, så varsågod. Vill du försöka övertyga dem så är det ännu bättre, men jag tror tyvärr att det är slöseri med tid. För att frågan om medborgarlön ska kunna lyftas i Sverige måste nog först ett nytt parti etableras, som vill något annat än socialdemokrati.

Politik som straffar rika utan att hjälpa fattiga ser jag inte hur man kan motivera utifrån Rawls principer, så han går fri från sådana anklagelser från min sida.

#58 asi on 22 March 2011 at 9:22 am

Stefan: jag vill inte tro någonting i faktafrågor utan inväntar bevis.

“Straffar rika” är en halmgubbe. Betänk att även “rika” är medborgare i en rawlsiansk teori, med allt moraliskt ansvar det innebär:
http://www.tannerlectures.utah.edu/lectures/documents/cohen92.pdf

Vi har nog nått vägs ände. Tack för ordväxlingen!

#59 Ola Berg on 24 March 2011 at 7:35 am

Inte bruksvärde som mer äkta. Utan arbetsvärdet som mer äkta. Alltså kostnaden för att uppehålla arbetaren och hans familj. Detta för att “visa” hur skillnaden tas ut från verksamheten, kallas “profit”, och vars uttag antas driva arbetarna till armmod.

#60 rasmus on 24 March 2011 at 8:39 am

Ola Berg: Det är oklart vem du polemiserar mot. “Marx säger”, skrev du i din första kommentar, utan att hänvisa till vad Marx skrev och i vilket sammanhang. Mitt intryck är att du inte polemiserar så mycket mot Marx som mot den marxistiska traditionen (som grundlades av Engels, får man väl säga). Tro bara inte att alla som refererar till Marx hör dit.

Kommentera