Om bokens vedersakare och textlivets hastigheter

Hannes Mannerheims postade ett nattligt inlägg där han gör upp med den romantik och fetischism som omger böcker (eller som han skriver: boookar). Han syftar främst på pappersböcker, tidningar och tidskrifter men även på de digitala simulationer som kallas e-böcker. Själv idén om att böcker genom sin boklighet har vissa värden som inte finns i t.ex. bloggar klassar han som en sjuklig bibliomani.

Inlägget provocerade mig, men inte för att jag på något sätt vill försvara bokfetischismen. Jag tillräknar inte böcker eller boklighet något inneboende värde, varken i termer av nytta, skönhet eller godhet.
Däremot ser jag en överhängande risk för att bokens vedersakare trillar rakt in i en slags motsatt fetischism. Vi kan kalla den flödesfetischism, eller varför inte accelerationism. Texters fria flödande tillmäts då ett inneboende värde som kan grundas i effektivitet (nytta), estetik (skönhet) eller etik (godhet).

Därför vill jag först tacka Hannes för att hans inlägg, som hjälpte mig att tänka vidare på dessa frågor. När värdet av böcker debatteras sker ofta en polarisering, men det kan ske på (minst) två olika sätt. Båda är, som jag ser saken, lika otillfredsställande. Här tänkte jag göra ett försök att beskriva de två debattaxlarna, för att slutligen antyda ett alternativt sätt att ta sig an frågan om bokens framtid.

Formatnihilism kontra formatfetischism
Båda parter betygar att de älskar böcker. Formatnihilisten älskar böcker så mycket att hon vill ha omedelbar tillgång till dem alla, digitalt såklart – för det materiella är ju en bisak, det storslagna är att litteraturen når fram till sina läsare. Formatfetischisten älskar böcker så mycket att hon får rysningar vid den materiella beröringen av en stilig bokrygg, för att inte tala om doften. Doften!
Typiskt sett handlar diskussionen mellan dessa två om läsplattor. Bra eller dåligt? Typiskt sett uppehåller samtalet sig vid läsupplevelsen. Båda är nämligen överens om att individens omedelbara tillfredsställelse räcker för att avgöra vad som är ett bra eller dåligt format för litteratur. Typiskt sett urartar diskussionen i att dryfta böckers lukt.
Formatnihilisten vinner alltid över formatfetischisten, men mest för att den senare är mindre intresserad av att diskutera – hennes tilltro till pappersbokens eviga värde är ju ändå orubblig. För den formatnihilist som vill omfamna det nyaste gäller det däremot att ständigt jiddra om för- och nackdelar i olika produkter.
Däremot ifrågasätts aldrig värdet av böcker i sig så länge dessa två karikatyrer diskuterar med varandra. Även formatnihilisten tar för givet att det ska finnas förlag vars uppdrag det är att upphöja vissa texter till böcker och att böcker även fortsättningsvis ska kunna tjäna som samlande punkter i det offentliga samtalet.

Ett parodiskt exempel på formatfetischism ges i den kommentar hos Hannes där någon talar lyriskt om “värdet i att en kväll med doftljus ligga i varmt vatten med badsalt från Lush och läsa högt för din partner ur en bok”. (Alltid denna doft!) Däremot räknar jag inte Hannes som formatnihilist i denna simpla mening, för han går ett steg längre och ifrågasätter inte bara bokens traditionella materialitet utan värdet av böcker i sig. Då hamnar vi i nästa polaritet.

Flödesfetischism kontra lagringsfetischism
Ett alternativt begreppspar skulle kunna vara accelerationism och eternalism. Hannes inlägg läser jag som ett uttryck för den förstnämnda ståndpunkten: låt texten flöda fritt på nätet! Vi behöver inga redaktörer, inga förlag, inga bokhyllor och inga bokhandlar, vare sig i traditionell eller i digital form!
Mot detta kan ställas värnandet av boken som evigt lagringsmedium. Något som kan refereras av andra och med säkerhet kommer att lagras i centrala arkiv för kommande generationer. Inte nödvändigtvis på papper, men under ordnade förhållanden där utgåvor katalogiseras, numreras och skyddas mot tidens tand.
Företrädarna för denna senare synvinkel menar dock aldrig att allt ska lagras, vilket vore en omöjlighet. Själva poängen blir tvärtom att upprätthålla en uppdelning mellan de flödande texterna och de lagrade.
“Boken är ett stopp, medan internet är ett flöde”, som Carl-Michael Edenborg skrev – en tanke som jag sedan refererade i Det postdigitala manifestet (§ 41). Jag tror fortfarande att det är en nödvändig tankefigur, som gör det möjligt att bejaka både Nätet och Boken. Men som rättesnöre blir den i många lägen alltför stel. Inte minst när teknikerna för postdigital kopiering utvecklas i riktning som upplöser gränserna mellan bok och utskrift. Vilken text som helst kan enkelt materialiseras till en bok. Samtidigt framställs numera även förstaupplagor från Bonniers i en klart undermålig kvalitet, knappast gjord för att hålla i ett sekel eller ens ett decennium.

Textekologi
Snarare än att se varje bok som ett absolut stopp, bör vi se att olika format att publicera text stoppar tiden i olika grad. Det finns stora skillnader mellan olika slags böcker, såväl som mellan olika digitala textmedier. Jag vågar rentav säga att skillnaderna har ett värde i sig, eller snarare, att samspelet mellan snabba och långsamma textmedier är en nödvändighet och något att förfina.

Låt mig dra en hydrologisk metafor. Maximalt flöde sker i en kanal som effektivt leder vattnet från utdikad landmark, raka vägen ut i havet – utan något porlande, utan friktion. Motpolen kan då liknas vid det helt stillastående vattnet i en underjordisk sjö. Båda har sitt existensberättigande, men ingen av extremerna erbjuder särskilt mycket livsutrymme. Den ena extremen kan jämföras med hur det går till i någon av Anonymous IRC-kanaler när det raidas. Den andra kanske kan jämföras med runstenar. Två textmedier, ett snabbt och ett långsamt.
Vad vi intresserar oss för ligger väsentligen mellan dessa två extremer. Vi vill att orden ska kunna flöda på och även störta fram, men samtidigt stöta på hinder som ger upphov till virvlar, porlande och brus. Vissa av flödena ska ske i öppna vattendrag, andra i underjordiska tunnlar. Däremellan stannar flödena upp sjöar, små eller stora, öppna eller igenvuxna, under en månad eller flera sekel. Differentierade hastigheter är grunden för nästan allt vattenliv – och textliv.

13 kommentarer ↓

#1 Vertigomannen on 5 March 2011 at 11:59 am

Graderingar finns ju överallt: se hur bokfetischister rynkar på näsan åt pocketböckernas dåliga limbindning (håller kanske bara tjugo år! skandal!) och trådbindning (håller tvåhundra år, puh). Bandet som sådant är ju bokens både bokstavliga och symboliska ryggrad, det som skiljer den från t ex film och skivor, som saknar ryggrad.

#2 chrisk on 5 March 2011 at 1:18 pm

Det här är ju textens Virilio! Administrationen av texters hastigheter och deras logistik.

Dock korresponderar inte stoppet, eller den långsamma hastigheten, alltid mot värde. Exempelvis en avhandling skall ju skrivas långsamt, läsas långsamt och arkiveras som en del av en “kulturs minne”. Ändå är standardtrycket ofta en billig stencil från en repro-avdelning i en universitetskällare.

En statlig offentlig utredning är likaså något som har högt värde, förvisso ofta är trista att läsa om man inte är SOU-nörd (som jag), och måste vara i exakt ordning för att vi ska förstå Staten och dess (kungliga) Historia.

När det gäller IRC gäller ofta det motsatta. Även om varje chattklient enkelt kan logga, så är det kontroversiellt och dålig netikett. Att utan lov lägga upp en IRC-logg på sin blogg utan att först fråga om lov anses provocerande eftersom det hamnar i Googles klor. På något sätt konstituterar det genomkommersiella web 2.0 en farlig zon för det icke-robotiserade pre-web 1.0.

IRC anses inte tillhöra det “offentliga samtalet” eftersom det saknar förmågan att bli en referenspunkt. Flyktighetens konspiration! Bloggen ligger på gränsen, erkänns av vissa som en offentlighet, dissas av andra, oftast med hänvisning till att det inte sker något urval i vem som tillåts tala, men en kanske förbisedd aspekt är bloggens flyktighet. Det är ex. svårt att se hur vi kan hänvisa till en debatt bara för fem år sedan eftersom det inte är säkert att bloggarna finns kvar, eller något arkiv är upprättat.

Ju flyktigare ett nedskrivningssystem är, destor snabbare ersätter arkeologin historievetenskaperna. På internet sker detta oerhört fort, så att vi träder in i ett slags guldfiskminne.

Låt säga att vi om tio år befinner oss i en situation att det endast finns böcker kvar om det som hände på internet nu. Det skulle vara ganska trist, för det kräver ju att det skrivs bra böcker om internet, om det endast är dessa som finns kvar.

Så… vi måste skriva bra böcker om de flyktiga nedskrivningssystemen (är det inte uppskrivningssystem man säger egentligen?).

#3 D on 5 March 2011 at 1:19 pm

Jag vet egentligen inte varför det skulle vara så tveksamt att försvara bokens estetik för estetikens egen skull. Är inte det själva kärnan i konst att ha värderingar som är helt särskilda från vad som är praktiskt, rimligt, ekonomiskt försvarbart osv?

#4 Flödesfetischism och gyttjebadande bokbufflar « >> hannes2peer on 5 March 2011 at 4:27 pm

[…] *tt det är ett krav att läsa R. Fleischers vedervärda text idag. Hen målar upp två debattaxlar i diskussionerna om textens format, rörelser och förändringar: […]

#5 Magnus N on 5 March 2011 at 5:31 pm

oj vad bra. Vilken text. Upplyftande.

#6 Erik Josefsson on 5 March 2011 at 9:40 pm

Jag tror att formatfetischisterna som pratar om lukter hela tiden kanske faktiskt får doftliknande upplevelser av beröring av bokens text i sig, att dom fysiskt känner av att neuronerna i hjärnan avbildar bokstävernas betydelse på pannlobens insidor. Att det kliar nästan.

Det är ju magiskt. Dags att ge sig på “ordet vart kött” och koranens särställning som bok (har ett svagt minne av att den ibland placeras högt uppe under taket på en särskild hylla)?

#7 Lars Aronsson on 7 March 2011 at 12:27 am

Formatfetischism (cargo cult) är precis vad man kan vänta sig av ett andefattigt land i civilisationens utkant, dominerat av pig- och drängsysslor som bakning, matlagning, heminredning, husrenovering och trädgårdsskötsel. Att läsa böcker är det få som skryter med, och att skriva – ingen. Uppmärksamhet ges åt digitaliseringssatsningar som Elib (som bevarar folkbiblioteken, snarare än litteraturen) och “touch and turn” (som ser ut som en bläddrande bok) men inte åt sökbarhet och användbarhet (typ Google) för den som vill hitta den information som gömmer sig i bibliotekens och arkivens hyllor. Följdriktigt intresserar sig Google också för engelska, franska och tyska, men gör få satsningar på svenska språket.

#8 Erik on 7 March 2011 at 8:45 am

Det flöde Copyriot upprätthåller imponerar men irriterar också. Just därför att mycket är både tänkvärt och svårsmält vill man (jag) gärna att diskussionen ska få stanna upp ett tag ibland. Vattenmetaforen blir intressant därför att det inte finns några vattendrag som är skyddade. Det samma gäller väl våra böcker. Även om texten är densamma förändras vår tolkning. Denna process är dock mycket långsam, men ord ändrar innebörd och kulturella referenser får nya och av författaren oväntade värdeladdningar.

Däremot behöver vi referenser som är någorlunda beständiga (om inte annat tänk på just språket som referenspunkt). Men här förlorar dock vattenmetaforen lite i slagkraft. I den strida och aldrig sinande strömmen av ord som vi har omkring oss behöver vi aggregering, sållning och lagring.

Samma innehåll (nästan) kan ju ila förbi i en strid ström men samtidigt fångas upp, integreras med annat och göras mer beständig. Dock ser jag gärna att gamla och kända referenser görs mer lättillgängliga, omtolkas och diskuteras. I den ständigt växande textmassan räcker det inte med lagring; filtrering och förfining blir också viktigt (något som borde kunna göras mycket bättre än idag genom nätverk och dialog).

#9 Steve on 7 March 2011 at 1:02 pm

Blir det inte lite mycket -ismer? Du har vänt dig mot det tidigare och berört skillnaden mellan engelska och svenska i det avseendet, men jag kanske är för dåligt insatt för att se existensberättigandet av just de du nämner i texten. Kanske kan ett litet citattecken göra susen?

Jag håller med dig i stort. T.ex. Umberto Eco, som är ganska mycket av en bokfetischist, lägger väl mest emfas på att bokens långa tillverkningsprocess och de kanaler de inte sällan går igenom – vilket särskilt gäller akademiska texter – leder till att den oftast får högre trovärdighet och därmed värde. Överlag så är det ju rätt uppenbart att rättesnöret bör vara både och i stället för antingen eller, och att det inte sällan är situationsbundet: bloggar, inbundna böcker, pocket, e-böcker etc – allt har ett existensberättigande.

#10 ProcrastinationEmbodied on 7 March 2011 at 2:36 pm

Det vore ju kul om just e-boksformatet kunde använda just datorns och internets inneboende möjligheter till sin fördel, och inte bara vara en icke-doftande digital version av papperboken. En e-bok som främst är sig själv, helt enkelt.

#11 hannes on 7 March 2011 at 2:50 pm

@ProcrastinationEmbodied, en blogg helt enkelt.

#12 ProcrastinationEmbodied on 7 March 2011 at 8:20 pm

@hannes: Inte riktigt, det skiljer sig bland annat åt i koncentrationen samt längden. I den mån det är förknippat med en blogg så kanske det vore i det syftet att man skriver saker i blogginlägg och låter folk kommentera det, och när allt är klart så packeterar man det i ett e-boksformat, vilket kan kanske vara ypperligt i vissa sammanhang, men knappast i alla.

Om det finns något sådant som en bokfetisch, så finns det nog också en bloggfetisch.

#13 Axplockning: Copyriot och boken | text: axel andersson on 10 March 2011 at 1:55 pm

[…] av problemet, men lösningen är inte att säga att både läger ramlar in i någon slags fetischism per automatik. Ta exemplet som ges i Mads Mikkelsens ”Into Eternity” om bygget av […]

Kommentera