Entries from February 2011 ↓

Vederleken

Läsandes i Pontus Lundkvists Okända djur, sittandes i en tågkupé, kunde jag inte sluta tänka på svenska språkets hårdaste prefix efter att ha träffats av ordet vedervilja.
Genast insåg jag hur fattigt mitt språk hittills har varit som inte i tillräckligt hög grad har integrerat ord som börjar på veder-, vilka jag snabbt började inventera. Strax hade jag övertygat mig själv om de stordåd som kan uträttas genom att konstruera fler sådana ord.

Vedermöda, vederlägga och vedergälla är vedertagna ord som kan verka vederkvickande vid vederbörlig användning. Vedervärdig och vederstygglig är i ymnigt bruk, vilket knappast längre kan sägas om vederfara, vedervåga och vedermäle. Emellertid finns en lång rad av tjusiga verbvarianter som väntar på att tas i bruk: vederverka, vedertänka, vedertala, vederfråga, vederspela, vederleka, vederbörda, vederkoppla, vederlagra, vedersända, vederbygga, vederklyva, vedertåga, vederlöpa, vedersöva…

Någon entydig betydelse i “veder-” går inte att fastställa, vilket beror på att det är (minst) två olika tyska ord som blivit till ett på svenskan: weder (varken) och wieder (åter). Jämför även med engelskans whether (huruvida).

Nyss skådade jag djupt i den germanska kökkenmöddingen och tyckte mig finna en möjlig koppling till Widder/wether (vädur) – en teori som jag dock snabbt tvingades vederlägga. (Synd, för jag missar ogärna chansen att illustrera en bloggpost med ett getdjur.)

Vederdöparna, en reformatorisk rörelse från 1500-talet, kallas ju även anabaptister vilket betyder just återdöpare. Ett motsvarande grekiskt prefix kan alltså vara ana- som tydligen både kan betyda , igenom och ånyo (som i analys och analog).
Visserligen är ana- i grekiskan ett helt annat prefix än det negerande an- (som i anarki och anorexi). Fiffigt nog finns här dock en förvirringspotential som hamnar ytterst nära tyskans weder/wieder. Sålunda vill jag föreslå veder- som svensk översättning av både an- och ana-!

Anarki“, från grekiskans an arkhos (utan härskare) kan så äntligen få ett pursvenskt ord: vedervälde. Tanken på kommunism bör händanefter kretsa kring följande nya begrepp vedervärde – vilket står som tydlig motsats till både bruksvärde och bytesvärde. Huruvida vedervärdet framstår som en vedervärdighet beror helt på ens vedervärderingar.

Om kopiatorkontroll och postdigital kopiering

Funderar på skrivare och postdigital kopiering. Främst på bokskrivare à la Espresso men i förlängningen även på sakskrivare à la RepRap.
En liten pusselbit i allt detta handlar om upphovsrätt. Inte då främst som en binär maskin som avgör vilken kopiering som är tillåten och vilken som är otillåten. Nej, om upphovsrätten är en maskin så är den snarare en maskin som sprider osäkerhet och rädsla omkring sig. Detta får sedan betydelse för hur och var vissa andra maskiner tas i bruk – exempelvis skrivare.

Låt oss därför först backa ett steg och reda ut hur det ligger till med vanliga fotokopiatorer, sådana som sedan många år finns tillgängliga på copyshops och bibliotek. Här hoppas jag på hjälp av er som läser bloggen, särskilt ni som är studenter!

Bland skärpningarna av upphovsrättslagen som infördes år 2005 fanns en omformulering av § 12, som reglerar kopiering för privat bruk. Följande nya mening skrevs in i lagen:

Såvitt gäller litterära verk i skriftlig form får exemplarframställningen dock endast avse begränsade delar av verk eller sådana verk av begränsat omfång.

Detta tolkas allmänt som ett förbud mot att kopiera hela böcker. Däremot går det bra att kopiera delar av en bok. Hur stora delar? Här är lagen extremt oklar. Något sidantal går inte att säga. Samma text kan vara förbjuden att kopiera om den är utgiven separat men tillåten att kopiera från en bok där den utgör ett av flera kapitel. Troligtvis skulle en domstol bedöma en kursbok annorlunda än en diktbok. Men allt detta är rena spekulationer.

Däremot vet vi vad som hände strax efter att lagen ändrats. Studentlitteratur AB skickade ut spioner till ett antal copyshops, beväpnade med dolda videokameror. Spionerna lyckades dokumentera hur studenter kopierade hela kursböcker utan att personalen hindrade dem.
Tre copyshops stämdes av Studentlitteratur AB i april 2006: Kopieringshörnan (Uppsala), Mowys (Stockholm) och Ink’n’art (Göteborg). Det var ett civilrättsligt tvistemål där de svarande inte anklagades för någon aktiv kopiering, utan för passivitet i förhållande till den kopiering som deras betalande kunder själva utförde.

Efter bara några dagar fick Studentlitteratur AB rätt mot Ink’n’art. Göteborgs tingsrätt menade alltså att en copyshop borde idka hårdare kontroll på att kunder som kopierar böcker inte kopierar hela böckerna utan bara delar av dem.

Eventuellt överklagades domen, för senare samma år rapporterades att Studentlitteratur AB dragit tillbaka sin stämning efter att Ink’n’art likt övriga copyshops accepterat ett hemligt avtal.

Ett av de krav som Studentlitteratur AB lyckades genomdriva var att alla som kopierar ur böcker ska registreras i en loggbok. Det framgår av en artikel från 2007 i den uppsaliensiska kårtidningen Ergo:

Mot den bakgrunden kräver Ink’n’art i både Göteborg och Uppsala nu att alla kunder skriver upp sitt namn och vilken bok man kopierar ur på en lista. Man måste även intyga att man har läst och förstått en text som handlar om de nya upphovsrättsreglerna, samt kryssa i om man har eller inte har CSN-kort.
David Rooney som äger Ink’n’art i Uppsala tycker att det är tråkigt att behöva agera kopieringspolis. /…/
– Universitetet har tagit över våra kunder, det är lite tråkigt. Där är det ingen som övervakar maskinerna. Och Studentlitteratur skulle aldrig få för sig att stämma Uppsala universitet.

Detta sista är ju intressant. Min uppfattning är att det är ganska fritt fram att kopiera hur man vill på universitetsbiblioteken. Kopiatorerna står i ett avlägset hörn där den alltför fåhövade personalen knappast har tid att stå vakt. Biblioteken verkar gå säkra så länge de har lappar uppe vid kopieringsmaskinerna om att lagen förbjuder kopiering av hela böcker. Men hur säkra är de?
Kanske inser Studentlitteratur AB nackdelarna i att bråka med universitetsvärlden. Men möjligheten finns ändå att de skickar ut sina spioner som stryker runt med dolda kameror tills de ser en student kopiera en hel bok. Sen kan de hota med åtal om inte universitetsbiblioteket ändrar sina rutiner till att kräva legitimation och registrera exakt vem som kopierar vad. Kommer då biblioteken att gå med på detta? Tveksamt. Men har de råd att fortsätta som förr om en miljomsmäll hotar i rätten? Också tveksamt.
En möjlig konsekvens skulle kunna bli att universitetsbiblioteken helt enkelt outsourcar verksamheten genom att hyra ut kopieringshörnan till en copyshop som då får ta både profit och ansvar. Resultatet blir då likväl att all kopiering ur böcker registreras i en logg. Kanske får även Studentlitteratur AB tillgång till dessa loggböcker – vi vet inte, för den uppgörelse som gjordes med bl.a. Ink’n’art är hemligt.

Parallellerna är otaliga till frågan om “mellanhandsansvar på internet“. Men även, som sagt, till framtida varianter på postdigital kopiering.

Den omtalade bokskrivaren Espresso Book Machine finns ju redan installerad på ett antal universitetsbibliotek i USA. Enligt alla produktbeskrivningar är det möjligt att trycka in sitt medhavda usb-minne och skriva ut en pdf-fil därifrån till en pocketbok, på bara några minuter. Däremot har jag inte lyckats utröna om universitetsbiblioteken i USA på något sätt inskränker denna möjlighet eller registrera vem som skriver ut vad. Det vore intressant att få veta – för det lär inte dröja länge innan liknande bokskrivare är aktuella för installation på svenska bibliotek och copyshops.

Frihetsboxen

Eben Moglen hatar Facebook – symbolen för hur mellanmänsklig kommunikation görs beroende av ett enda företag som övervakar varje vink.
Många andra hatar också Facebook. Vissa ropar på lagstiftning. Andra manar till renlevnad. Ännu fler går med i Facebook-grupper som protesterar mot Facebook. Eben Moglen, däremot, bygger en liten låda.
Genom att sprida ut och koppla upp tillräckligt många små lådor – “Freedom Box” – säkras ett internet där ingen enskild aktör har kontrollen över vår kommunikation. Sådan är visionen för Freedom Box Foundation som alldeles nyligen startades av Eben Moglen – känd veteran från Free Software Foundation.

En färsk artikel i New York Times har skapat stor uppmärksamhet kring Freedom Box. Konkret rör det sig om en liten serverdator – inte större än en laddare till en mobiltelefon – vars pris bör kunna pressas ner till några hundralappar. På denna server körs Debian Linux samt en speciell uppsättning av fri mjukvara, vilken återstår att utveckla.
Några av frihetsboxens grundläggande funktioner ska vara krypterad IP-telefoni, krypterad e-post och decentraliserade protokoll för sociala nätverk och mikrobloggande – allt det som vi måste ge upp när vi använder Skype, Google, Facebook och Twitter. Därtill ska frihetsboxen integrera smidiga lösningar för anonymiserad nätåtkomst och för att kringgå nätfilter. Arbetet har börjat organiseras i projektets wiki.

Förvisso är visioner av detta slag ingenting nytt bland nätaktivister – må vara att Freedom Box Foundation sätter ribban ännu högre än vad andra hittills har gjort. Men med tanke på vilka som ligger bakom är det omöjligt att jämföra med hur fri mjukvara tog över nätet trots att “sansade” bedömare hade ansett det omöjligt. Nu är det hög tid för nästa steg.
Eben Moglen har slipat noga på tankarna bakom Freedom Box och relaterar givetvis det vad som just skett i Egypten. Han är sannerligen en speciell karaktär: historiker, jurist och hacker.

Copyriot bloggade en del om Eben Moglen i juni 2004. Ja, 2004! Det slår mig att den här bloggen snart fyller sju år.

Nätpolitisk aktivism är inte “cyberutopism”

Idag medverkar jag inte bara i SvD utan även på Aftonbladets kultursida, som publicerar en längre recension av Evgeny Morozovs omtalade bok The Net Delusion.

Sammanfattningsvis vill jag säga att nästan allt i boken är förnuftigt och den rymmer många tänkvärda utvikningar. Men som helhet är den ändå djupt problematisk – inte så mycket för vad Evgeny Morozov faktiskt skriver som för vad han inte skriver.

All form av nätpolitisk aktivism hamnar utanför resonemangen, eftersom bokens målgrupp och måltavla är utrikespolitiska “policymakers” i Washington. Det är främst bland dessa som Evgeny Morozov finner en mängd exempel på en naiv “cyberutopism” som utgår från att fria flöden av information automatiskt skapar demokrati. Han gör en skarpsinnig analys av hur detta synsätt är ett direkt arv från kalla kriget.
Alternativet till cyberutopism är en något diffus “cyberrealism” som klarar av att se internet som ett komplext fenomen. Nätet används inte bara av oppositionella för koordinera ett motstånd utan även av regimen för att koordinera regimkritiker och av regimtrogna som dränker det kritiska samtalet i propaganda. Ingenting av detta är nytt för de nätpolitiska aktivister som solidariserat sig med rörelserna i Iran, Tunisien och Egypten – samtidigt som de försvarar det öppna nätet på hemmaplan. Men tyvärr är dessa osynliga i The Net Delusion, vars protagonist är Västerlandet (the West).
Nu ska jag inte upprepa hela recensionen här, men jag för i vart fall ett resonemang om den spännande dialektik som Evgeny Morozov missar mellan västvärldens hycklande regeringar och de nätpolitiska aktivisterna. Läs. Jag tror att ämnet är högaktuellt, särskilt efter att jag i morse slölyssnade på riksdagens utrikespolitiska debatt och hörde hur de tävlade i att namndroppa Twitter.

Andra som skrivit om The Net Delusion är Sam Sundberg i SvD och Martin Gelin i DN. Bland de utländska kritikerna tycker jag nog att Cory Doctorow i The Guardian har mest kött på benen.

Vi kan konstatera att internet har spelat en viktig roll i Tunisien och Egypten på ett sätt som kanske inte passar in i den allmänna bild som ges i The Net Delusion – å andra sidan kan vi tänka på vad som skulle kunnat ske om upproren slagits ned och säkerhetspolisen i de båda länderna kunnat använda nätet för att i efterhand kartlägga aktivister, så som hände i Iran. Egentligen är det föga intressant att diskutera om Evgeny Morozov har rätt eller fel i sin övergripande bild. Däremot gäller det att vara på sin vakt mot dem som vill missbruka boken till att sprida en lömsk cyberdefaitism.

Att läsa The Net Delusion tog sin tid. Likt all amerikansk debattlitteratur lider även denna bok av viss fetma, men vad mångordigheten döljer är inte tomhet utan en veritabel kavalkad av tänkvärda exempel, inte minst på hur internet fungerar i Ryssland och Kina. Jag tänkte ta upp en del av dessa exempel i en serie korta bloggposter i hopp om att öppna för en diskussion bortom den övergripande polemiken i The Net Delusion.

Just när jag postar detta inlägg ser jag förresten att Christopher Kullenberg har bloggat utförligt om Sveriges planer på demokratibistånd till “nätaktivister”.

Hur solidaritet äger rum

Gårdagens bloggpost funderade kring Sidi Bouzid, Tahrirtorget och de arabiska upprorens geografi. Här kommer ytterligare en relaterad fundering kring rumsliga aspekter på det hela.

Via Al-Jazeera kunde vi minut för minut följa händelseförloppet på gatorna i Kairo, samtidigt som vi uttryckte våra känslor på Twitter och IRC – på tryggt avstånd från både gatan och varandra. Inget fel i detta. Särskilt inte i det praktiska arbetet för att öppna egyptiernas kommunikationsvägar, organiserat via Telecomixklustret på IRC.
Ändå fanns hos många en kännbar vilja att låta solidariteten äga rum. Att sammanstråla i köttet som ett sätt att stärka och kultivera de affekter som upproret väckt. Men var fanns rummen för detta?

Jämför med fotboll. Alla kan inte vara på plats på de stora matcherna. Många uppskattar att glo på dem hemma framför teven. Affekterna förstärks dock av att många samlas i ett rum för att titta gemensamt. Därför har varenda kvarterskrog en storbildsteve som visar fotboll.
Tänk om det funnits någonstans dit man kunnat gå för att gemensamt följa det egyptiska upproret via Al-Jazeera på storbildsskärm! Givetvis under gemytliga former, med servering, fritt internet och möjlighet att småprata om världsläget.
Vi vet inte hur ett sådant experiment skulle falla ut, men det skulle knappast ha blivit folktomt. Tänk om någon – ett kafé eller varför inte Folkets hus – ville pröva detta nästa gång!

Enda rummet för solidariteten att äga tycktes nu vara gaturummet. Under upprorets första vecka cirkulerade en inbjudan att demonstrera utanför Egyptens ambassad. Att den hörsammades kan jag bara tolka som ett uttryck just för en vilja att låta solidariteten äga rum. Men vilket sorgligt rum!
Flera tänkbara anledningar kan finnas till att demonstrera utanför ett fjärran lands ambassad. Man kan vilja påminna stadens invånare om regimens brott genom att skapa associationer till det kvarter där ambassaden är belägen. Flertalet ambassader i Stockholm är dock belägna på yttre Östermalm där mycket få stockholmare rör sig till vardags.
Ett annat syfte kan vara att rent konkret störa verksamheten som bedrivs på ambassaden. Detta var dock inte heller aktuellt i detta fall. Allra vanligaste skälet att demonstrera utanför ett lands ambassad handlar annars om vädjan till landets regim att agera på visst sätt. Någonting sådant vore direkt kontrarevolutionärt under ett pågående uppror vars syfte var att störta regimen.
Slutligen finns ett fullt rimligt skäl att låta solidariteten äga rum på gatan utanför en ambassad, nämligen att kommunicera solidaritet till landets befolkning med hjälp av fotografer från internationella bildbyråer. Att demonstrerandet då får viss karaktär av oavlönat arbete för bildbyråerna må det vara värt.
Frågan är dock om sådana markeringar hade spelat någon roll på gatan i Egypten i ett läge där händelserna förlöpte så oerhört fort. Inte ens tusen demonstrerande svenskar utanför ambassaden hade nog spelat någon större roll för dem – åtminstone inte jämfört med när ett tusental brittiska ungdomar manifesterade ett missnöje med sina egna levnadsförhållanden på ett sätt som visade på en direkt inspiration från Egypten. Det senare bekräftar nämligen upproret som inte bara behjärtansvärt utan direkt smittsamt.

När solidariteten äger rum skapas också förutsättningar för smittor att spridas. Om inga andra rum står till buds så väljer vissa att ta gaturummet utanför en ambassad – vilket mest av allt visar på frånvaron av alternativ.
Om vi inte är intresserade av att vädja till de styrande eller av att stå fotomodeller för pressfotograferna så är det på alla sätt bättre att samlas inomhus, åtminstone när det är minusgrader. Hellre jubla framför en storbildsskärm än huttra på Strandvägen.

Socialdemokrater omvärderar momssubventioner

Ingen hade väl väntat sig att Socialdemokraternas kriskommision skulle intressera sig för kulturpolitik. Ämnet berörs heller inte alls i kriskommissionens rapport, där ordet “partikultur” förekommer fler gånger än ordet “kultur”.
Ett enda undantag lyckas jag hitta på sidan 85. Visserligen bara i en fotnot, men ändå lite intressant då det gäller frågan om bokmoms. Det var ju en socialdemokratisk regering som år 2002 införde sänkt moms på böcker och tidskrifter, vilket kostar staten ungefär 1,5 miljard per år i uteblivna intäkter.
Kriskommissionen tycker inte att det är så värst fiffigt att staten stödjer vissa verksamheter genom differentierad moms. Ett exempel som tas är bokmomsen som inte ledde till att priserna på böcker sjönk lika mycket som momsen sänktes.

Skattesänkningar som riktas till särskilda branscher eller geografiska områden är i regel ineffektiva. Sådana subventioner innebär alltid betydande dödvikts- och undanträngningseffekter – subventionerna går till affärer som skulle ha blivit av ändå, eller leder till att människor ökar sin konsumtion av en viss vara eller tjänst, men i gengäld minskar den av något annat. Som jobbskapande åtgärder är därför denna typ av subventioner dyra per skapat arbetstillfälle.
/…/
Genom att sänka skatten på exempelvis bokinköp och hushållsnära tjänster hoppas man att människor ska konsumera mer av dessa varor och tjänster, precis som att man genom sänkt skatt på arbete hoppas öka arbetsutbudet.
/…/
Den mest effektiva skatten är den som snedvrider minst. Den likformiga beskattningen har visat sig vara den bästa skatteregeln.

Utifrån detta synsätt borde det inte vara så svårt att härleda en kulturpolitisk reform i klassisk socialdemokratisk anda. Höj momsen på böcker och tidskrifter till 25 %, samma nivå som på andra varor och tjänster – och låt Kulturrådet förfoga över de frigjorda miljarderna!
På så vis skulle litteratur- och tidskriftsstöden kunna bli många gånger större i omfattning och komma fler till del. Dessutom slipper man tvinga Skatteverket att bedriva kulturpolitik genom att dra gränserna för vad en riktig bok är.

Liberal dogmatism blind för självcensurens problem

Sedan början av året debatteras det på Svenska Dagbladets kultursidor om Apples, Ipad, inledd genom ett utmärkt reportage av Tobias Brandel som diskuterade risker med censur och självcensur.

Idag var det min tur att publicera ett inlägg i SvD, där jag först av allt kalibrerar begreppet censur. Sedan diskuterar den lättsinniga inställningen till Ipad som ett uttryck för liberal ideologi.

Liberala ideologer tenderar att undvika de svåra frågorna om självcensur, till förmån för en svartvit diskussion om absoluta rättigheter. Thomas Idergard (SvD 12/1) har rätt i sak: yttrandefrihet kan inte betyda en plikt att återge alla yttranden. Följaktligen hotar inte Ipad yttrandefriheten. Men vem påstod det? Tobias Brandels artikel var föredömlig i att den diskuterade censur och självcensur utan att en enda gång nämna ordet yttrandefrihet. Ändå påstår Thomas Idergard att Tobias Brandel skulle ha spekulerat i ”yttrandefrihetens undergång”.
Detta är ganska talande för den liberala dogmatismens okänslighet för de problem som inte kan reduceras till bristande rättigheter. Dit hör självcensuren, som i sista hand är en psykologisk fråga om rädsla och bekvämlighet.

För att göra mig extra tydlig ber jag att än en gång få upprepa: Det är fråga om censur när Apple kräver att på förhand få granska tidningarnas “appar” – men det som bör bekymra oss är inte censuren i sig utan dess sekundära effekt: självcensur. Yttrandefrihet är en viktig sak men bör hållas utanför frågan om självcensur. Däremot utgör Apples produkter utmärkta indikatorer över liberalismens blinda punkter.

Att byta ut sin dagstidning är en enkel sak – att investera i helt ny hårdvara är ett betydligt större steg.

Hur befrielse äger rum

Geografiska analyser av upprorsvågen i arabvärlden – det ser jag fram emot nu. Tipsa gärna om ni hittar!
Jag syftar då både på affekternas mikrogeografi (typ Nigel Thrift) och världshandelns makrogeografi (typ David Harvey). Samt den infrastrukturella geografin i form av kablar, oljeledningar och mobilnät.
Men givetvis även den mer konventionella geografin i medelstor skala: hur upproret och repressionen äger rum i en stad eller i ett land.

Ytterst preliminärt tycker jag mig se vissa skillnader mellan vad som hittills har skett i Tunisien och Egypten.

Tunisien. Upproret tog sin början på en tydlig punkt: Sidi Bouzid, där en grönsakshandlare slutade foga sig. Därifrån spred sig massprotesterna dag för dag och nådde snart till huvudstaden. Men utifrån vad jag lyckats uppfatta skapades aldrig ett geografiskt centrum för upproret. Bilderna från Tunis gav snarare intryck av någonting som puttrar i varje gathörn.

Egypten framstår då som en motsatt rörelse. Från att det började pyra runt om i landet materialiserade sig de största protestera från den 25 januari i huvudstaden Kairo. Al-Jazeera visade särskilt bilder på några broar och viadukter där demonstranter och säkerhetsstyrkor stred, samtidigt som det gjordes klart att större delen av denna jättestad var relativt oberörd. Efter en vecka eller så hade upproret i Kairo centraliserat sig till Befrielsetorget (Midan al-Tahrir) som blev något av ett socialt experiment i befrielse.

Utan tvivel är dessa intryck betingade av varifrån världspressen valde att rapportera. Kort sagt: huvudstäderna. Men upproret ägde rum i en rad egyptiska städer, med varierande intensitet. Av särskilt vikt är Suez där sammandrabbningarna var hårda och arbetarna strejkade. Enligt vissa uppgifter förekom även strejk vid Suezkanalen, vilket ger en omedelbart koppling till världshandelns makrogeografi.

Nu hoppas jag bara att forskare inom de olika varianterna av geografi kastar sig över upproren i Tunisien och Egypten – liksom Algeriet, Jemen, Libyen, Bahrain, Syrienoch Europa.

Inte tillräckligt allmänpolitiskt

Missa inte att inlägget har uppdaterats (sist).

Veckotidningen Arbetaren, grundad 1922, verkar i graven efter att Presstödsnämnden sagt nej till fortsatt presstöd.

Avslaget motiveras med att Arbetaren inte längre anses leva upp till kravet på att vara en “allmän nyhetstidning”, efter att nyhetsbevakningen i högre grad börjat inriktas på frågor om arbetsliv och arbetsmarknad. Tydligen är det första gången i presstödets historia som avslag motiveras av det faktiska innehållet i en tidning. Arbetaren anses inte tillräckligt “allmän”.
Presstödsförordningen anger att det ska vara fråga om “reguljär nyhetsförmedling eller allmänpolitisk opinionsbildning”. Däremot ska presstöd inte ges till tidningar vars huvudsakliga innehåll är

inriktat på avgränsade intresseområden eller delar av samhället, exempelvis näringsliv och affärsverksamhet, konsumentpolitik, miljöfrågor, idrott, friluftsliv eller frågor med anknytning till kyrkoliv och religion.

Arbetaren kan alltså få avslag för att dess nyhetsjournalistik, som på senare år har prioriterat fackliga frågor, anses inskränkt till “avgränsade intresseområden eller delar av samhället”. Problemet är alltså inte att Arbetaren tar politisk ställning, utan att ställingstagandet sker i former som inte är “allmänpolitiska”.

Vad är då allmänpolitiskt? Förordningen antyder att det allmänpolitiska är av intresse för alla, oavsett position på arbetsmarknaden, oavsett intressen och oavsett livsåskådning. Visserligen uppges inte “miljöfrågor” vara allmänpolitiska, men ändå ges presstöd till Miljömagasinet.
Presstödsnämnden har alltid varit ytterst generös. Bland annat ges stöd till de högerkristna tidningarna Världen Idag och Hemmets Vän, samt till Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag. På den yttre vänsterkanten finns veckotidningarna Internationalen (SP), Offensiv (RS) och Proletären (KP) som alla hålls vid liv genom statligt presstöd.

Även ett par av riksdagspartierna har veckotidningar som erhåller presstöd: Kristdemokraten (KD) och Nu (FP). Dessa riktar sig enbart till partiernas egna medlemmar: “avgränsade /…/ delar av samhället”. Allt som skrivs om i Kristdemokraten och Nu är rena partiangelägenheter. Ingenting riktar sig till utomstående och de enda ickemedlemmar som intresserar sig för dessa tidningar torde vara de andra partiernas strateger.

Men så länge en tidning utges av ett politiskt parti – inte av en fackförening – räknas dess innehåll som “allmänpolitisk opinionsbildning” vilket beviljar till presstöd. Så går det bara att tolka den tolkning av reglerna som nu har gjorts av Presstödsnämnden. Dessbättre ska systemet med presstöd göras om från grunden om några år. Dessvärre hjälper det nog inte en tidning som blev knappt nittio år.

Förvisso har även Arbetaren haft del i systemets urartning genom sitt Johan Ehrenberg-inspirerade trixande, där tidningen plötsligt blev till två, men ändå inte, i hopp om att få ut dubbelt presstöd. Johan Ehrenberg lyckas dock även fortsättningsvis få ut presstöd för ett halvdussin olika varianter på ETC. Anledningen till att Arbetaren fick avslag hade inte med detta att göra, men är däremot ett symptom på hur partiväsendet har monopoliserat det politiska.

Uppdatering (tisdag morgon): Arbetaren får presstöd, visar det sig efter att protokollet offentliggjorts från Presstödsnämndens senaste möte.
Inlägget ovan baserade sig på uppgifter (i Arbetaren, Journalisten och Medievärlden) som gav mig intrycket att avslaget mer eller mindre var ett faktum. Så var det inte. Däremot kvarstår inläggets poäng: systemet för presstöd vilar på en definition av “allmänpolitik” som i princip utgår från partipolitik men utesluter facklig verksamhet. Det är också värt att betänka vad skrämskottet mot Arbetaren innebär för andra tidningar som ligger i utkanten av “det allmänpolitiska”.

Flodvåg av böcker om Wikileaks

Sugen på att göra snabba klipp i bokbranschen? Ge ut en bok om Wikileaks, fort som fan. Du kommer visserligen inte vara ensam, men kan å andra sidan vara säker på boken kommer att sälja en del – alldeles oavsett innehållets kvalitet.

“Wikileaks” är ett ord som tidigare inte förekommit i boktitlar, vilket ökar sökbarheten. En bok med det ordet i titeln kommer att hittas av de verkligt nyfikna, exempelvis av studenter som ska skriva uppsats och helt enligt anvisningarna börjar med att söka efter böcker.

En sökning i biblioteksdatabasen Libris ger oss (minus dubletter) tre aktuella böcker:

Dessa tre titlar är de stora. De som kommer att synas i skyltfönster och recenseras i alla stora tidningar.

Men en sökning efter Wikileaks på Amazon eller Adlibris ger ytterligare ett stort antal sökresultat. Nu ska vi titta närmare på hur Wikileaks-litteraturens “långa svans” är sammansatt:

Adlibris saluför ytterligare 19 titlar med “Wikileaks” i titeln (dubletter borträknade). Av dessa kommer 11 från Books LLC – samtliga baserade på olika kategorisidor på Wikipedia. Eftersom titlarna oftast är löjligt långa inser nog de flesta att det inte rör sig om böcker dedikerade till ämnet Wikileaks.
Om taktiken hos Books LLC är att spamma katalogerna med många titlar, är andra robotförlag mer sofistikerade i sin jakt på lockande titlar. Säkerligen kommer en del att vilja köpa en relativt billig bok som heter Off the Record Guide to Wikileaks: Julian Assange, the Advisory Board and Controversy. Dock visar det sig att bokens författare, Jenny Reese har utgivit hundratals böcker om de mest skiftande ämnen – hon är alltså ännu en robot, utan känd koppling till de som tidigare tagits upp här. Vilket innehåll som Jenny Reese-böckerna fylls med är ännu så länge oklart.

Ännu en ny bekantskap är “Taft Johnson“, författare till boken Julian Paul Assange, The Controversial Figure Behind Wikileaks. Taft Johnson tycks inte fullt så produktiv som sina robotkollegor, däremot ovanligt ärlig. Alla böcker på Amazon är försedda med följande upplysning:

This book was created and put into distribution by a team of dedicated editors using open source and proprietary publishing tools. One of the advantages to the way we publish books is that our content is up to date and written by dedicated subject matter experts from all over the world. By adding a layer of screening and curatorial attention to this material, we are able to offer a book that is relevant, informative and unique.

Intressant! Även dessa böcker vore intressanta att titta närmare på. Dock finns ännu inga titlar av Taft Johnson på svenska bibliotek.

Bland de dyraste Wikileaks-böckerna som säljs på Adlibris – tillika ett av de högst rankade sökresultaten – är Wikileaks – removing the “top secret” seal av Edward R. Miller-Jones (FastBook Publishing).
Mellaninitial, check. Mauritiskt ISBN, check. “High Quality Content by WIKIPEDIA articles”, check. Visst är FastBook ännu ett underförlag till VDM. Skillnaden mot Alphascript och Betascript tycks vara att Fastbook-böckerna har vettigare titlar, satta av människor och inte av robotar. Samt högre pris.

Heinz Duthel” har också givit ut tre “böcker” om Wikileaks som säljs via Amazon, däremot inte på de svenska nätbokhandlarna.

Återstår det något utrymme mellan de tre topplisteböckerna om Wikileaks och robotarnas långa svans? Ja, men inte så värst mycket. Ett par journalistiska böcker, uppbackade av stora mediehus, lägger sig precis nedanför topplistan. Dels den tyskspråkiga Staatsfeind WikiLeaks (Der Spiegel). Dels en e-bok från New York Times, med karaktär av artikelsamling, inte utgiven på papper: Open Secrets: Wikileaks, War and American Diplomacy, skriven av journalister på New York Times (torrent).

Senare i år kommer även Micah L. Sifry med boken Wikileaks and the Age of Transparency. Ambitionerna verkar vara att ge en något mer djuplodande analys, men dock inte av akademiskt slag även om den utges på Yale University Press.

Efter ett par år kommer otaliga vetenskapliga arbeten att ha publicerats om Wikileaks. Först ut på den banan var nog ändå tyska Suhrkamp som utgivit Wikileaks und die Folgen, en antologi med medieforskare som Felix Stalder, Mercedes Bunz och Geert Lovink.

Bland den handfull titlar som vi hittar där återfinns också intressanta exempel på lycksökeri. Ta exempelvis boken Julian Assange: Wikileaks Warrior for Thruth (Cogito Media Group). Bokens två författare, de föga kända Valerie Guichaoua och Sophie Guichaoua, står angivna med minimal text medan varumärket Julian Assange framhävs stort i både text och bild på bokens omslag. Uppenbarligen vill förlaget skapa intryck av att det rör sig om en självbiografi. Utan att på förhand döma ut bokens innehåll så osar det sökmorotoptimering om dess titel.

Att ordet “Wikileaks” fungerar sökmotoroptimerande verkar fler ja insett. Iraq Through a Bullet Hole hette en bok där Issam Jameel skildrar livet i det ockuperade Irak. Såvitt jag förstår har den i efterhand fått en extra undertitel, “A civilian Wikileaks”, vilket givetvis ökar antalet sökträffar där boken dyker upp.

Sammanställningen som här har gjorts baseras endast på nuvarande utbud hos Adlibris. En sökning på Amazon ger åtminstone dubbelt så många träffar, bland vilka det kan finnas ännu fler intressanta exempel på hur spekulativ bokutgivning surfar på fascinationen kring Wikileaks.