Copyriot har luskat runt i robotböcker som fenomen i drygt två månaders tid. Veterligen finns inga jämförbara försök att begripa fenomenets art och omfattning. Frågan har snappats upp på några svenska kultursidor (SDS, VK och SvD, i tur och ordning) och igår sändes tydligen ett teveinslag i Rapport. Som brukligt avstår tevejournalistiken från att hänvisa till källor. (Ja, jag vågar hävda att undersökningarna här på Copyriot låg till grund för inslaget.)
“Vad vi har här är en dator-robot…” Pedagogiskt. Däremot framkommer ingenting nytt i Rapports inslag. Reportern har inte lyckats få kontakt med något av robotförlagen, däremot intervjuar de Pär Svärdson på Adlibris. Han säger som tidigare att det å ena sidan är tveksamt att ta överpris för utskrivna Wikipedia-artiklar, men å andra sidan:
det kan vara så att man inte har tillgång till den [Wikipedia] eller att man vill ha materialet sammanställt och då kan det här vara en utmärkt källa till information men man ska ju vara medveten om att det finns gratis på nätet
Fenomenet görs alltså till en konsumentfråga, punkt slut. Så länge man inte betalar är man inte berörd. Men vad händer om tillströmningen av robotböcker fortsätter i rådande takt? Hur lång tid tar det innan sökmotorerna helt dränks i brus? Sådant finns inget plats för i det snäva konsumentperspektivet.
Jag hade hoppats att Rapport kunnat tillföra en ny vinkel. En möjlighet vore att intervjua lärare på gymnasium eller högskola, eller någon på Skolverket, om vad robotböckerna betyder för källkritiken. Bedömer lärare en hänvisning till en bok som trovärdigare än en hänvisning till Wikipedia? Lär de rentav sina elever att det är bättre att hänvisa till böcker? Vad händer med sådana normer när en bok kan vara Wikipedia, fast det inte är uppenbart från referensen?
(Själv skriver jag just nu klart min stora essä om bokens framtid, i vilken undersökningen av robotförlagen är en liten del och backas upp med ett resonemang om bokens dubbelkaraktär som lånar skamlöst från Das Kapital. Essän utkommer i höst som bok på Ink.)
68 kommentarer ↓
Riktigt. Konsumentperspektivet är det minst intressanta i sammanhanget, men det enklaste. Jag ser fram emot din essä.
Featued articles som bok:
http://www.telegraph.co.uk/news/newstopics/howaboutthat/5549589/Wikipedia-turned-into-book.html
Wikipedia i bokhyllan:
https://secure.wikimedia.org/wikipedia/en/wiki/Wikipedia:Size_in_volumes
Samma här.
(Ja, Rapportinslaget byggde helt klart på Copyriots undersökningar, ytterligare ett exempel på att man ofta hoppar över källhänvisningar. Kompilat och rentav plagiat har blivit betydligt vanligare, det tror jag man kan säga utan att tveka: ju mer ideellt man jobbar, desto större är risken att nån vill tjäna pengar på ens idéer.
Don’t get depressed, though.
Tillägg:
är det inte vanligare överhuvudtaget att bloggare länkar till artiklar, nämner andra skribenter vid namn osv, än att skribenter i tidningar gör det? Jag har sett flera exempel på tidningsskribenter som plankat från nätet utan att ange källa.
För en vecka sedan gav Hufvudstadsbladets kulturdel ämnet 1½ sidor (varav stor del var en bild).
R: all right, har du en länk? Var det ett hederligt gjort jobb?
Jag kan tillägga att jag inte är sur över att Rapport använde Copyriots undersökningar utan att nämna källa. Däremot bidrar sådant lite till att min vördnad för televisionen som nyhetsmedium är låg, i jämförelse med t.ex. radio.
Magnus N: Den var ok, men hade inget nytt i sig. Alltså mer som en summering av det som tagis upp här på denna blogg och intervju med personal på Helsingfors universitetsbibliotek/stadsbibliotek. Jag tror inte artikeln finns att läsa online, men allafall via Mediearkivet om tillgång finns.
Om jag inte misstar mig så var den skriven av samme person som översatt Det postdigitala manifestet till finska. Och jo, Rasmus/Copyriot nämns i artikeln.
Har lagt upp artikeln från Hufdvudstadsbladet:
http://copyriot.se/pdf/hbl_robotbok.pdf
Radio är noggrannare. Utan att vilja låta snobbig: kan det ha nåt att göra med att det är fler akademiker på radio än på TV? Jag vet inte hur journalisthögskolan funkar, men i en akademisk utbildning ingår det ju (i bästa fall) att man måste vara noga med att ange källan, och inte nöja sig med andrahandskällor osv.
Det där luckras iofs upp rätt mycket i populärvetenskapliga sammanhang, kulturjournalistik till exempel.
Det här kanske bara är mina fördomar om journalisthögskolan, att den inte tillhandahåller så mycket analytiska verktyg…
En källa för en journalist är något helt annat än för en akademiker! Källor är inte något som en journalist behöver redovisa – ibland varken bör eller ens får journalistens källor redovisas, som vi alla vet – såvida det inte handlar om att ange vem som står för en åsikt, spekulation eller liknande. Journalisten har ingen skyldighet att redovisa varifrån rena sakuppgifter eller upplysningar om sakförhållanden är hämtade, inte ens för att serva samtidshistoriker. ;-)
Att idka källkritik och verifiera källor ingår i det journalistiska arbetet före färdigställandet av en text eller ett inslag i tv eller radio. När inget annat sägs/skrivs (typ “enligt obekräftade uppgifter”, “säger en högt uppsatt källa”, “menar Leif Silbersky” etc) så ska man som läsare/tittare/lyssnare kunna anta att journalisten har gjort sitt jobb och det som sägs/skrivs är sant (låt oss ta diskussionen om sanningsbegreppet en annan gång).
Jag skulle faktiskt tro att i takt med att journalistyrket bedrivs av allt fler akademiker så ser vi alltmer angivande av källor – eller låt oss särskilja och tala om ‘referenser’ – när det faktiskt inte är nödvändigt på några yrkesetiska grunder. Det är alltså inte allt mera sällan som referenser utelämnas, utan precis tvärtom. Och om radio har fler akademiker som journalister än tv (osäker på om det är så, Magnus N), så kan det med andra ord mycket väl innebära att man anger referenser oftare där. Det är dock ingen journalistisk praxis.
Nästa fråga blir om journalister då inte borde ange fler referenser, i takt med att förtroendet för journalistiken urholkas och kvaliteten på journalistiken likaså. Mest av allt önskar jag att journalister hade lite balls att presentera källgranskade fakta rakt upp och ner, istället för att springa efter kommentarer som man gör idag…
Byt ut “utelämnas” mot “nämns” där i mitten av näst sista stycket så blir det rätt.
Det är väl ingen som säger att det är något formellt fel att inte nämna Copyriot. Däremot kan man tycka att det vore hövligt. Jag filosoferar något kring varför människor publicerar på nätet. Har då plockat fram Benklers “The wealth of networks” igen. Benkler har skapat en matris med olika strategier för att “skapa information”. Vissa bygger på IP andra inte. Rasmus arbete med Copyriot skulle kunna läggas i kategorin “Scholarly Lawyers” (publicerar utan avgift men får ersättning för att delta i paneldebatter, föreläsningar osv). Då är ju faktiskt ett nämnande av Copyriot just den typ av belöning som vore rimlig. Det skulle också kunna vara fallet om Rasmus hamnar under kategorin “Joe Einstein” (de som skriver gratis för att de söker sanning, skönhet, status eller annan icke-monetär belöning).
Nåväl, akademin i all ära men nätkulturen borde också verka i riktning mot fler hänvisningar (både till källor och för vidare läsning).
Erik: Jag menar inte heller att någon har påstått att Rapport skulle göra något formellt fel. Men om man spetsar till det, ser jag ingen direkt anledning till att journalister bör vara “hövliga” på det sättet. Varför skulle de? Vad fyller det för funktion för journalistiken? Hur skulle en artikel eller ett inslag se ut om referenser hela tiden behövde nämnas?
I sammanhanget är det intressant att DN, som enda(?) svenska tidning, då och då länkar (vissa) referenser i sina artiklar på webben. Hypertext ger andra möjligheter…
Referenser gör dock inte journalistiken bättre. De fyller bara en metafunktion, är min poäng. Ja, på nätet gillar vi att kunna läsa vidare genom att följa länkar, här vill alla bilda sin egen uppfattning – Flashback är ett välkänt forum för personer som vill bilda sig en egen uppfattning om saker och ting. Men för journalistiken är detta bara meta.
Hellre att journalistiken verkligen intar en egen plats, äger ett eget rum, som bidrar till bildandet av uppfattningar genom att presentera ett urval av information från granskade källor. Annars reduceras den antingen till en portal för vidare studier i olika ämnen, eller till en arena för olika medietränade makthavare.
Ett stort problem med dagens journalistik är i mitt tycke den förbannade pratminusjakten. Man jagar efter olika “nyckelpersoner” – ofta i chefsposition=vita, medelålders män – som ska säga sitt i snärtiga formuleringar. När de formulerar sig illa blir det en grej i sig (jag är så trött på låtsasjournalistik där någon makthavare råkat snubbla på orden). När de formulerar sig bra blir hela alltet ett upprapande av någon makthavares perspektiv.
Marcus: Jag menar att hänvisningar gör journalistiken bättre. MEN det är ett subjektivt uttalande – jag uppskattar när DN.se länkar till en vetenskaplig artikel eller rapport. Det kanske beror på att jag är akademiker men jag hyser någon förhoppning om att mer referenser möjliggör ett kritiska förhållningssätt.
Referenser omöjliggör inte egna uppfattningar eller synteser. Jag tycker att dialog, hänvisning och referenser bidrar till en mer mångfacetterad journalistisk funktion. Fler facetter minskar naturligtvis möjligheten att upprätthålla det oligopol vi haft för den journalistiska funktionen. Jag tror att det är där skon klämmer för dem som kallar sig journalister…
Erik: Jag tror att det du föreskriver är ett sätt att göra journalistiken irrelevant och lämnar över det kritiska förhållningssättet till de med ork eller kunskap (de sammanfaller inte alltid, kanske till och med sällan) – till en elit av medieanvändare. Denna tendens finns redan. Journalisten blir alltmer en samlare och vidarebefodrare av information, som läsaren/tittaren/lyssnaren själv förväntas sålla i och värdera, och som sådan är journalisten meningslös – inte minst när myndigheter, företag, experter, vanligt folk numera har egna publiceringsplattformar.
Man talar ofta om att anpassa sig till nya förutsättningar, och ju mer journalister gör detta, desto sämre tycks resultatet bli. Hittills har anpassningen inneburit att man försöker efterlikna nya aktörer (det började redan när kvällstidningarna kom). Jag menar att fortlevnad i ett överflöd alltid måste handla om att renodla sin olikhet, det som skiljer journalisten från andra medieaktörer.
Journalisten ska likt en vetenskapsman förlita sig på att metoden (där professionell källkritik är det allra viktigaste inslaget) ger en bild god nog att för tillfället kallas sanning. Med det som utgångspunkt kan man ta ställning, driva teser och ta plats. Journalistik som en plattform för andra är poänglös.
“inte har tillgång”, “materialet sammanställt”, “en utmärkt källa till information”.
Nej, Pär Svärdson. Det där är påhittade argument som enbart förekommer för att robotböckerna innebär nollrisk för Adlibris och man förmodligen gör en del pengar på dem.
Argumentet om sammanställt material skulle gälla om en människa ställt samman det. Men så är ju inte fallet. Tvärtom händer det i robotböckerna att helt disparata ämnen sammankopplas eftersom de råkar ha något ord gemensamt.
Ge mig den forskare som beställer en LLC-bok för att kunna skriva sin doktorsavhandling utan att vara uppkopplad. Ge mig den pensionär utan internet som vill lära sig mer om Cézanne och därför går till Adlibris *hemsida* och beställer en LLC-biografi om honom.
Kort sagt, ge mig ett konkret exempel på en Adlibriskund som nöjt beställer sina LLC-böcker gång efter annan.
Och om ett sådant exempel finns, borde inte en bokhandelsföreståndare förklara för en sådan uppenbart efterbliven individ att han eller hon blivit lurad?
Om man är vd för en bokhandel finns det bara ett sätt att behandla robotböckerna på om man vill behålla sin stolthet: Ta avstånd. Gör man inte det är man en lurendrejare.
Ursäkta de hårda orden, men jag ville vara rak.
Kan också berätta att när jag själv frågade om Adlibris ville sälja min bok så bad de att få den till påsyn först. Därefter tackade de ja. Så någon form av urval sker ju uppenbarligen.
När det gäller Marcus instämmer jag med att det är för mycket enkla pratminus inom journalistiken.
I övrigt tyder kanonelden därifrån på att Marcus är journalist, alltså det är ju defensivt och underskattar läsarnas/tittarnas intelligens:
“Hellre att journalistiken verkligen intar en egen plats, äger ett eget rum…”
“det du föreskriver är ett sätt att göra journalistiken irrelevant och lämnar över det kritiska förhållningssättet…”
Va? Var ser Marcus det?
Nu ska man väl inte blåsa upp det här med Rapports eventuella snyltjobb alltför mycket (robotjournalistik?)
men…
tja…
hehe…
Hänvisningar skulle göra journalistiken bättre, det tror jag med.
Mindre festtal och låtsas färdigtuggat material och mer respekt och analys.
Med hänvisningar menar jag förstås inte att lämpa över ett sammanklipp av politikeruttalanden och “mannen på gatan”-åsikter… såsom det ofta är idag… utan att journalistiken överger sitt intellektuella mindervärdeskomplex gentemot dem som faktiskt tänker (oavsett om de befinner sig på nätet eller ej)….
Sorry Magnus. Jag är inte journalist. Riktigt så enkelt var det inte…
Det känns som om det är lättare att åsikta hur en journalist bör vara och vad den bör göra istället för att formulera vad journalistiken ska ha för roll och funktion.
Marcus: Jag menar inte alls att källkritiken lämnas till (eller ska lämnas till) läsaren helt och hållet. Journalisten gör naturligtvis en värdering. Jag upprepar att källhänvisning inte står i konflikt med analys och eget bidrag (ens för journalister).
Att lämna all källkritik till ett journalistiskt skrå är inte en optimal lösning. Förhoppningsvis förbättrar några år på journalisthögskola studentens källkritik (många bra och många dåliga journalister har dock aldrig tagit sig igenom specifik journalistutbildning). Jag har umgåtts tillräckligt med personer ur detta skrå för att inse att de många gånger har mindre kunskap om vad de skriver om än många av deras läsare. Vem kan förresten rättmätigen kalla sig för journalist? Förtroende tar tid att bygga upp och det kommer inte med titeln journalist.
Självfallet finns det olika typer av texter, vissa störs av referenser. Däremot tillåter nya medier länkning på ett enkelt och mindre störande sätt, varför inte använda det. När fotografierna blev mer hanterbara fick de en större plats i journalistiken, det gjorde inte journalistiken irrelevant. Det gör inte heller referenser och dialog (av typen som vi har nu).
“När fotografierna blev mer hanterbara fick de en större plats i journalistiken, det gjorde inte journalistiken irrelevant.” Håller med, med ett surt tillägg: det är för mycket bilder i tidningarna. Ofta stora och intetsägande.
Detta är en subjektiv åsikt förstås, men jag skulle personligen hellre prenumerera på en tidning av det gamla slaget där det sällan var en jättebild på förstasidan…
Men hur fungerar detta upphovsrättsmässigt. Det är väl inte okej att sälja andras text även om den finns tillgänglig för alla?
Borde inte vara det.
fanny: Om du syftar på de stora robotförlagen så håller de sig helt inom upphovsrättens ramar då de använder text från Wikipedia och tydligt anger detta (samt licenstexten) i de utskrivna böckerna.
Okej, nästa scoop… :-)
The ISBN-system is breaking down due to the e-Books explosion.
The primary case for action
Consumers need to know whether a particular title that they want is available as an e-book and, if so, what specific “content experience” they are buying and whether any particular product is, or is not, capable of delivering the desired experience, regardless of the retail channel or application where they choose to purchase the e-book.
Given the complexity of the current e-book supply chain, the traditional model of publisher-assigned ISBNs is no longer adequate. An enhanced framework may be required for product description and the requirements of new intermediary stakeholders will need to be considered in formulating any solution.
The failure to provide adequate product information to end users could be a potential source of damaging consumer frustration and dissatisfaction at a time when the market is only just beginning to take shape. Despite the current dominance of proprietary devices, often tied to a single retail source, there are an increasing number of applications allowing e-book versions developed for one platform to be rendered on multiple devices.
[…]
Many of the problems that publishers are experiencing with identity and metadata management are due to constraints in the current generation of publisher systems as they grapple with the unprecedented increase in the complexity of the market place; this is inevitably outside the control of the ISBN community. However, the complexity of e-book management is likely eventually to lead publishers to update and replace their systems; in the meantime, we recognise a responsibility to help the industry to manage this complexity within the constraints of their existing system environment while not losing sight of long-term goals.
http://isbn-international.org/news/view/36
Flåt, den här länken skulle med också:
“The answer to the machine is in the machine”:
A Big Idea for the Digital Agenda
http://www.epceurope.org/factsheets/epc-a-big-idea-from-the-european-publishers-council.shtml
Rasmus, angående “vad robotböckerna betyder för källkritiken”. Vilken källkritik? Jag är inte så imponerad av undervisningen om källkritik i dagens grundskola. Det eleverna brukar minnas är inte att “tänka kritiskt”, utan att “vara kritiska” mot vissa namngivna källor. Nämligen så här: Jag googlar och då brukar Wikipedia dyka upp, men det har våra lärare sagt att det ska man inte använda, så jag tar nästa träff i listan.
Lars Aronsson: Min egen erfarenhet av grundskola tog slut samma år som Mosaic släpptes, så jag kan inte kommentera hur undervisningen om webbgrejer ser ut där, men jag betvivlar inte din bild. Just därför skrev jag inte om grundskolan i bloggposten ovan men nämnde “gymnasium eller högskola”.
Det är ett elände, precis som du påpekar, att “källkritik” har reducerats till att avvisa vissa källor när det egentligen borde handla om att kunna använda allt som källa men också veta dess begränsningar. Jag har nuddat vid ämnet i tidigare inlägg här och här.
Det är ju rätt mycket moralpanik kring nätet fortfarande (alltså media lyfter gärna fram lynchstämningar i kommentarfält och liknande… se där den anonyma pöbeln… det är ett visst hyckleri eftersom mediedrev i vissa fall inte är så mycket bättre, väl?
Hursomhelst kanske det inte är konstigt om skolorna släpar efter, på ett sätt kanske det är bättre om de tills vidare är lite restriktiva med att godta uppgifter från nätet (exempelvis Wikipedia) i elevernas uppsatser o dyl, så länge lärarna själva inte lärt sig sålla och handleda eleverna på nätet.
nätet nätet ursäkta upprepningarna och den undermåliga stilitsiken
[…] Robotböcker i Rapport […]
Frågan är: När kommer den första robotboken OM robotboks-fenomenet?
Anon: Bra fråga! Rimligtvis finns goda chanser så fort en Wikipedia-kategori om ämnet har skapats.
En något seg kommentar, men: Är inte “robotböckerna” ett utmärkt fenomen att utgå ifrån då vi diskuterar källkritik, autenticitet, kunskap, sanning etc? Inget säger att (i alla fall det engelska) Wikipedia skulle vara sämre än någon annan encyklopedi. Visst är det lite fånigt att betala för wikipediaartiklar kan tyckas, men det är väl trevligt ibland att ha en “riktig bok” i händerna. Det är inget som säger att en “vanlig” encyklopedi är speciellt sanningsenlig heller. En del av det bra med W. försvinner väl dock om det skrivs ut (dvs. diskussionssidorna)? Och det är ju tråkigt!
Malene: Absolut, jag tycker att robotförlagen är en utmärkt utgångspunkt för diskussion, det är därför jag uppmärksammar dem.
Gillar både Wikipedia och pappersböcker, men för att förvandla det ena till det andra är det ju bara att köra Wikipedia Book Creator – både billigare och bättre än att gynna robotförlagen.
Kommentera