Muammar al-Gaddafis “tredje universella teori“, framlagd i Gröna boken (1975–79), har utövat en märklig attraktionskraft på en politiskt disparat skara av radikaler, spridda över världens alla kontinenter.
Efter att Gadaffi under 2001–2003 kappvände i västvänlig riktning slocknade mycket av lockelsen, men nätportalen Mathaba.net lever vidare i händerna på en grupp som alltmer distansierat sig från regimen i Libyen. Fortfarande anser de att Gröna boken rymmer lösningarna på mänsklighetens alla problem.
Under kalla krigets dagar fanns ett distinkt utrymme – om inte politiskt så åtminstone kognitivt – för en tredje väg, bortom kapitalism och kommunism. Efter 1990 har det inte längre gått att orientera sig bort från två maktblock. Viljan att komma bort från en bipolär vänster/höger-politik är däremot mer utbredd än någonsin (med goda skäl, kan tilläggas).
Denna vilja kan ta sig apolitiska eller antipolitiska uttryck. Den kan söka sig mot minoritära flyktlinjer eller till en majoritär humanism, som via formen av rättigheter leds tillbaka till en liberalism.
Fortfarande består emellertid attraktionskraften hos det stora tredje: en tredje väg, en tredje position eller en tredje teori vars främsta egenskap är att befinna sig bortom de två föregående och bär på löftet om att upphäva den hittillsvarande politikens dualitet. Tritopi förefaller som ett lämpligt namn för denna politiska form.
En tritopi kan (men måste kanske inte) vara ett slags utopi. Precis som utopin kan även tritopin analyseras såsom form, fastän dess innehåll kan vara allt från triangulerad centrism till muterad nationalsocialism.
Hypotes 1: Tritopin är hegeliansk.
Hegel ger (som alltid) sig själv rätt. Vad som kastas ut genom dörren flyger in genom fönstret. Tritopin upphäver en polaritet bara för att omedelbart skapa sin egen diametrala motpol, så att det politiska kan återgå till sitt bipolära tillstånd. Om än på en högre historisk nivå, hegelianskt betraktat.
Utopier kan vara ahistoriska, men tritopier förutsätter ett historiskt förlopp som först har etablerat en allhärskande polaritet mellan “det första” och “det andra”, för att sedan kunna överskrida denna polaritet.
Tritopismen “när sig på motsatserna därför att den är omedveten om existensen av betydligt subtilare och långt mer underjordiska differentiella mekanismer: topologiska förskjutningar och typologiska variationer” (Deleuze). Tritopins “bortom” är reaktivt.
Hypotes 2: Tritopin behöver en konspiration som sin motpol.
Vänstern hittar sin motståndare till höger. Högern hittar sin motståndare till vänster. Tritopister, däremot, kämpar mot någon slags konspiration. Hur “galen” konspirationsteorin är kan variera.
Om tritopin företräds av en marginell grupp så måste den ställas mot en monstruös, global konspiration. Nationalrevolutionära “tredjepositionister” ser judar bakom både kapitalism och kommunism.
Tony Blair, å andra sidan, var i egenskap av Storbritanniens premiärminister allt annat än marginell. Kring senaste sekelskiftet framträdde han som förgrundsgestalt för en “tredje väg”, bortom vänster och höger – bara för att hamna i krig mot en internationell konspiration av islamiska terrorister.
Muammar al-Gaddafi, slutligen, har alltid slagits mot konspirationer men dess karaktär har förändrats. Under åren 1986–2001 var oljepriserna som lägst och Libyens internationella position som svagast. Under dessa år framställdes också motkonspirationen som starkast och Gadaffis “tredje universella teori” attraherade tredjepositionister. Sedan steg oljepriserna, sanktionerna hävdes och Gadaffi slöt upp bakom kriget mot terrorn. Sedan dess har konspirationsteorierna hos Libyens regim krympt i omfattning: islamiska terrorister, schweiziska banker, narkotika.
Sociologen Anthony Giddens, arkitekten bakom Tony Blairs “tredje väg“, träffade Gaddafi år 2006 och författade en entusiastisk artikel:
Gaddafi is interested in the debates and policies involved in social democracy in Europe, which is the reason he has invited me. He likes the term “third way”, because his own political philosophy, developed in the late 1960s, was a version of this idea. It has been written up in the form of The Green Book, authored by Gaddafi, on display almost everywhere in Libya. /…/
His “third alternative” favours self-rule, in which everyone can, in principle, be involved.
Nå, att Anthony Giddens charmades av Muammar al-Gadaffi betyder inte att det finns någon tritopiernas sammansvärjning (den ultimata metakonspirationen). Likväl är det slående hur de möttes just i sin gemensamma fascination för tanken på en “tredje väg” – även om den tredje vägen mest framstår som en tom form, redo att fyllas med de mest skilda politiska innehåll.
46 kommentarer ↓
Vad finns då bortom tripotismen? Vänster – Höger: tvådimensionellt rum. Tripotismen lägger till den tredje dimensionen. Euklidiskt rum således.
Kvadropismen (eller kanske Quattropismen) länkar samman triaderna till händelser. Ghadaffis tripotism till Giddens tripotism till Hegels synteser. Kanske är kvadropismen den “metakonspiration” som chockar oss!
Och… när vi ändå räknar på grekiska. Nummer fem måste vara pentalektiken. Den är dock ingen utopism, utan snarare en nedhävning än en Aufhebung. HINTERHEBUNG!!
Den tredje vägen kännetecknar även new age och särskilt den s.k. 2012rörelsen. De ser inte oväntat händelserna i nordafrika som tidens tecken. Antingen total undergång eller upplösningen av alla skillnader för att upptas i ett utopiskt enande.
JN: Kolla då in australiensiska New Dawn Magazine, som kombinerade new age, konspirationsteorier och tredjepositionism. Mycket nära kopplingar till Libyen. En guldgruva för metakonspiracister!
chrisk: Vi ska ska fundera på att VEDERHÄVA.
@chrisk
Nedhävning borde väl ändå vara Niederhebung?
Nog för att jag kan se behov av en bakhävning också, men om man tillsätter jäst blir det ju Aufhebung i alla fall.
Per S: Korrekt. Hinterhebung kanske är konservatism, att man tar ett steg tillbaka (till folkhemmet, kärnfamiljen, etc.).
Tredje vägen är väl en Hinterhebung, medan en återhävning måste vara en Wiederhebung. Är det kanske här som vederhävningen kommer in i bilden?
Nederhävningen, die Niederhebung, bör sikta mot dödens rike Hades!
Spinozism torde vara Ewigheben, att evighäva det politiska ihärdigandet.
En till JN? Inne på liknande teman? Jobbigt. Rätt självklart att new age – profeter försöker inta någon slags “tredje” – position, det är trots allt fråga om jungfrulig mark, en väg “framåt”, bort från föråldrade dikotomier och in i någon slags enighet. Av ungefär samma skäl försöker exempelvis MP och SD undvika placering på höger/vänster – skalan. En väl befäst tredjeposition ger möjlighet att plocka från bägge läger. 30 – talets fascister är ett skolexempel. Utan vidare jämförelser, naturligtvis.
Vederhävning är ett öppet begrepp som kan regermaniseras antingen som Wiederhebung (återhävning) eller som Wederhebung (varkenhävning). Om man tillsätter jäst så kan det visserligen ske en Aufhebung – men i den gömmer sig svampens rhizom som ger upphov till håligheter som f.ö. kan associeras till Reza Negarestanis “()hole complex”. Allt detta ligger på betryggande avstånd från siffran tre.
Tritopin kan ju för övrigt associeras till Pythagoras. Jag har en metakonspiration på temat i bakfickan men orkar inte dra fram den. Tråden har redan spårat ur precis lagom mycket och jag vill inte riskera en vederspårning.
JN (Johan Normark) och JN (Johannes Nilsson) – det är mig en stor ära att ni får bekantar er med varandra just här! Om ni vill särskilja era signaturer eller inte lämnar jag upp till er.
Det finns dem som velat förstå högerpopulisters och främlingsfientliga partiers framgångar som reaktioner på de gröna partierna. Dvs det som varit ett försök att hitta en tredje väg (de gröna) skapar strax en motpol. SD som landsbygdsparti med konservativa värderingar och bilism, som reaktion på MPs södermalmsurbana pluralismvänliga antibilism.
Tveksamt hur rimlig en sådan bild av de politiska linjerna är, men kom att tänka på den när jag lästa inlägget. Själv tänker jag att de grönas tredje väg mest är mittenpolitik, typ snäll högerpolitik.
(Och det finns de som inte kan skilja på de och dem…)
För att ta steget ned från politisk geometri kan man kanske även säga att både piratpartiet och nätaktivister är inne på en tredje väg, “bortom” höger-vänster. Även om nätaktivismen formerar en kommun och partipolitiken formerar en stat.
Även om många nätaktivister, piratpartister eller miljöpartister hävdar att vänster/höger-skalan är irrelevant för dem, uppfattar jag det som pragmatism snarare än tritopism. Att vilja tillföra “nya dimensioner” i politiken är något helt annat än att söka en “tredje väg”.
Erik: Softa – jag skriver ju att viljan att gå bortom det endimensionella höger/vänster kan ta sig många olika uttryck, varav tritopism bara är ett. Triptopiskt blir det bara när den politiska formen på uttalat vis fixeras som “det tredje”, som bär löftet om att upphäva gamla strider och erbjuder en vision som är total, för att inte säga eller totalitär.
En grupp på tre är dömt att misslyckas, därför måste det skapas en ny dikotomi så det snarare blir en grupp på fyra. I en triad så dominerar dyaden, höger/vänster definierar fortfarande sig själva utifrån varandra och dominierar gruppen, “det tredje” blir marginaliserat.
Än sålänge har vi inte nått den punkt där vänster-höger begreppet kört fast, men vi närmar oss det. Kanske kan den motsättning som tvingar oss till Hegels “högre stadium” vara peak oil, då både höger och vänster är tillväxtinriktat och därmed inte kan lösa problemet. En dystopi som i dagsläget framstår som närmast till hands är att motsatsparen privitism-kamp om de sista resurserna (protektionism?) tar vid, men vi får hoppas att Hegel har rätt i att historien rör sig framåt.
Står inte hypotes 1 och 2 i strid med varandra?
I min (grunda) förståelse av Hegel är det tredje (syntes) kvalitativt bortom de två första. Det är något helt nytt som också innefattar tesen och anti-tesen.
Men enligt hypotes 2 så skapas det tredje som en antites till en ny tes, konspirationen mellan de två första. Detta är ju något nytt men inte kvalitativt annorlunda. Och vi har ju faktiskt fyra punkter i vårt rum (höger, vänster, det tredje och konspirationen).
Men visst finns det en fascination kring det tredje: en av de första längre kommentarer jag läste om Wikileaks (efter Cablegate) menade att de är nazister. Resonemang: Wikileaks angriper både demokratier och diktaturer, alltså tredje position, alltså nazister.
Anthony Giddens skrev i 2007 så här till The Guardian, efter sitt besök hos Gaddafi:
“Will real progress be possible only when Gadafy leaves the scene? I tend to think the opposite. If he is sincere in wanting change, as I think he is, he could play a role in muting conflict that might otherwise arise as modernisation takes hold. My ideal future for Libya in two or three decades’ time would be a Norway of North Africa: prosperous, egalitarian and forward-looking. Not easy to achieve, but not impossible. ”
Gadaffi blir tydligen en diktator, för att han fyller ett vakuum:
“Gadafy steps into the vacuum left by the absence of effective mechanisms of government, and the result is a de facto dictatorship”
Angående repression:
“As one-party states go, Libya is not especially repressive. Gadafy seems genuinely popular.”
Hittat hos Lenin’s Tomb. Länker också till ett annan dokument, som nämner Richard Perle, Francis Fukuyama, Bernard Lewis och Dick Cheney som internationella lobbyister för Gadaffis Libyen.
[…] Efter att Gadaffi under 2001–2003 kappvände i västvänlig riktning slocknade mycket av lockelsen, men nätportalen Mathaba.net lever vidare i händerna på en grupp som alltmer distanserat sig från regimen i Libyen. Fortfarande anser de att Gröna boken rymmer lösningarna på mänsklighetens alla problem. Läs mer […]
Kommentera