Skämskudde på Hernando de Soto

Alla – eller åtminstone alla liberala och konservativa opinionsbildare – tycks avguda den peruanske ekonomen Hernando de Soto. Ni vet han som predikar att världens fattigdom beror på att det fortfarande finns saker och landstycken som inte på ett tydligt sätt ägs av någon. Om bara äganderätten kan formaliseras, så att sakerna och marken kan säljas till någon med pengar, så kan fattigdomen trollas bort. Ungefär så. (Med reservation för att jag själv inte har studerat hans böcker. Här nöjde jag mig alltså med att sammanfatta hur hans centrala idéer brukar presenteras på t.ex. svenska ledarsidor.)

Hernando de Soto upprepade receptet för Egyptens del häromveckan. Däremot är det troligt att han håller lägre profil i fallet Libyen. För han är en av dem som har skäl att känna sig lite obekväm nu när Kadaffi-regimen verkar falla.

Kolla in Gaddafi International Foundation for Charity Associations (GICDF), som leds av diktatorns son Saif al-Islam. Ni vet han som utfärdade löftet om blodbad häromdagen.
Kolla in listan på övriga medlemmar i styrelsen för GICDF. Där hittar ni ingen mindre än Hernando de Soto, som närvarade vid det senaste styrelsemötet som ägde rum under två dagar i London i december.
Styrelsen fick vid detta möte ta del av diktatorssonens redogörelse för påstådda lögner rörande maktkampen inom den libyska regimen. Det finns alla skäl att misstänka att Saif al-Islam har försökt använda GICDF som ett instrument inom denna maktkamp. Helt ovedersägligt är däremot att GICDF fungerat som internationellt PR-redskap för regimen i Libyen och att Hernando de Soto är en medlöpare i detta.

Läs även vad Commoniser skriver om Kadaffi-regimen och Europa.

Uppdatering: Per Hagman skriver i Sydsvenskan om Europa, Libyen och upproret. Han beskriver hur de europeiska nyhetsmedierna länge var märkligt ointresserade av vad som skedde just i Libyen och kontrasterar det mot nyhetsflödet på Twitter:

På BBC har man åtminstone äntligen en intervju med den politiske analytikern Benjamin Barber.

Han förklarar att oroligheterna i Benghazi mest handlar om stamrivalitet och inte någon riktig revolt som i grannländerna.

Det är enda gången @ShababLibya blir riktigt provocerade.

Benjamin Barber, som på 1990-talet blev känd på boken Jihad vs. McWorld, är även han ledamot av styrelsen för GICDF. Eller var det, tills igår morse då han avsade sig posten och skrev en kommenbtar i Huffington Post.

13 kommentarer ↓

#1 Carl W. on 23 February 2011 at 10:51 am

Wall Street Journal verkar inte gilla direktlänkar (hela artikeln visas ej). Det går dock att komma runt om man t.ex. tar omvägen via Google: http://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:_4PVNYa-n0gJ:online.wsj.com/article/SB10001424052748704358704576118683913032882.html

#2 JN on 23 February 2011 at 12:01 pm

Pfft. Analysen av hela det pågående upproret har präglat av denna typ av billigt fingerpekande, från olika håll: http://www.axess.se/blog/post/2011/02/21/Gardell-om-Gaddafi-och-Libyen.aspx

Vem som sagt vad om vem när då kan säkert ha ett visst intresse som ren kuriosa när krutröken lagt sig. Att använda arabernas kamp som tillhygge i västs interna politiska debatter är dock direkt skamligt.

Mer intressant vore kanske en analys av de bakomliggande orsakerna, som är betydligt större än twitter, al jazeria, wikileaks och islamism. Se denna graf: http://1.bp.blogspot.com/_D9-JNTtRKgs/TSWz3g-rRAI/AAAAAAAABek/ej7WUboMcD4/s1600/Screen%2Bshot%2B2011-01-06%2Bat%2B7.20.21%2BAM.png

Detta är oljekrönet i närbild, med effekterna amplifierade av QE och spekulationsekonomin. Betydligt mer angeläget än att diskutera vem som är mest dum i huvudet av Mattias Gardell och Hernando De Soto. Ska vi bedöma folk efter deras åsikt om Khaddafi, så blir ju Reagan vår tids främsta politiska tänkare.

#3 rasmus on 23 February 2011 at 12:21 pm

JN: Den här blogposten ska inte förstås som ett inlägg “i västs interna politiska debatter”. Jag är inte särskilt intresserad av att säga bu eller bä om Hernando de Soto. Däremot är kappvänderi som fenomen smått intressant och när nu t.ex. Mattias Gardell blir så fasligt omdiskuterad är det relevant att nyansera frågan genom att lyfta fram en betydligt mer uppburen typ vars medlöperi är av betydligt färskare snitt. När jag nu ändå av en ren slump råkade snubbla på saken och det inte verkade som att någon annan nämnt den.
Om detta samtidigt leder till en ordväxling om vad Hernando de Soto säger om informell besittning och formaliserat ägande, ja då är det bara en bonus. Jag vänder mig bestämt mot att läsa ovanstående bloggpost som en sammanhållen argumentationslinje, vilket hade varit befogat om texten var publicerad på den debattsida. Det vore i så fall en tarvlig typ av argumentation. Men jag vidhåller att en länkfylld bloggtext är någonting helt annat än en debattartikel och måste läsas på annat sätt, mer som en inbjudning till fortsatt diskussion efter flera spår.
Oljekrönet och den sammanhängande matkrisen är givetvis en av de stora faktorerna bakom det som händer nu. Vi har nog inte särskilt olika synsätt i grunden.

#4 JN on 23 February 2011 at 12:50 pm

Visst måste en tillåta sig kortare inlägg av mer anekdotisk karaktär, särskilt en så produktiv bloggare som du. Det blir dock ett, i det större perspektivet, ovälkommet bidrag till en bredare trend, den typ av grunda “vad var det jag sa?” som präglade den förra imperiekollapsen och den gången inte bidrog till några lärdomar alls. Håller inte heller med om att det saknas kritik mot högerns Kaddaffi – relationer, att han och Berlusconi är såtaste vänner är ju väl nagelfaret allaredan. Visst, jag kanske skäller upp för fel träd. Men vill ändå ha det sagt till någon som kanske lyssnar. För vi har ju som sagt inte så olika synsätt i grunden.

Imperiekollaps, ja – allt tal om “arabvärldens 1989” har faktiskt en hel del relevans, inte minst kopplingen till oljekrön. Sovjetblockets interna var kring 88. Få törst dock säga högt VEMS mur det är som faller nu.

Tillbaks till det sterila fingerpekandet: förra imperiefallet kom att kretsa till en ytterst grund kritik av kommunismen, som om det framförallt var den som misslyckats, vilket med det svartvita tänkandet som dominerar det offentliga samtalet innebär att “kapitalismen” lyckats. Oavsett förnuftsvidrigheten gick detta hem genom ihärdigt trumpetande. Nu när det amerikanska väldet raskt går samma väg bör vi kanske i första hand påminna om att det amerikanska imperiet hade en betydligt större resursbas. Att det räckte i tjugo år till är därmed kanske inte särskilt förvånande. Nu kommer kapitalismens apologeter argumentera precis som kommunismens gjorde förra gången – det är i själva verket inte kapitalismen som misslyckats, utan dess principer har förråtts. Johan Norberg och andra är redan inne på det spåret, och de har ju rätt: “kvantitativa lättnader”, “gröna injektioner” – detta är naturligtvis inte kapitalism utan ren stöld av gemensamma tillgångar, politisk korruption på högsta nivån. Men den rena kapitalismen, liksom kommunismen, är en idealtyp, som när den appliceras på verkligheten sannolikt får den typen av effekt i slutändan. Kapitalisten är i första hand en affärsman, inte en ideolog, och kan dennes affärer gynnas av icke – kapitalistiska åtgärder så kommer denne agera på ett sådant sätt.

Okej, jag svamlar. Blir nog ett eget blogginlägg på temat så småningom.

#5 Tor on 23 February 2011 at 2:46 pm

“Om bara äganderätten kan formaliseras, så att sakerna och marken kan säljas till någon med pengar, så kan fattigdomen trollas bort. Ungefär så.”

Tonen i den meningen gör det lätt att uppfatta det som att du avfärdar de Sotos idéer om äganderätt endast på grund av hans inblandning i GICDF. Även om det senare är intressant verkar det litet osakligt att göra en koppling. Jag är inte heller riktigt inläst på hans texter, men jag har svårt att tro att han skulle hysa uppfattningen att detta är det allena saliggörande medlet mot fattigdom. Däremot kan det säkert vara nog så viktigt.

#6 Dawwe on 23 February 2011 at 6:53 pm

Tor, snarare är det tvärtom så att extrem fattigdom, sånt som leder till svältkatastrofer, beror på äganderätten och nyliberal fördelningspolitik.

Vi kan se att matpriserna skjuter i höjden och att detta satt igång dessa protester, än sålänge är det inte brist på livsmedel i världen även om det kanske kommer bli det, utan det beror på – just det – ägandeförhållanden.

Jag har heller inte läst de Soto men det verkar onekligen som att han står för de härskande uppfattningarna som i själva verket lett till extrem fattigdom.

#7 Tor on 23 February 2011 at 9:43 pm

Dawwe,
“nyliberal fördelningspolitik” låter som ett motsägelsefullt begrepp. Personligen ser jag inte någon större motsättning mellan utvecklad äganderätt på mikronivå och fördelningspolitik på makronivå. Hur som helst så tror jag att vi glider litet från ämnet nu.

#8 Martin on 23 February 2011 at 10:22 pm

Det är sant att de Soto betonar vikten av säkra äganderätter. Men hans resonemang visar motsatsen vad flera i tråden påstår. I många utvecklingsländer besitter människor de facto jord som de de jure inte kan göra anspråk på. Skälet är ofta byråkratiska och korrupta myndigheter. De Soto är alltså en pionjär i att försöka mäta kostnaderna av detta.

En viktig poäng är att “rika” sällan vill ha effektiva äganderätter, då sådana gynnar “fattiga”. Rika, med kontakter osv, kan då enklare utnyttja systemet till sin fördel.

#9 No Shame Pillow Needed on 24 February 2011 at 12:44 am

Mr de Soto, along with several other people, has resigned from the Gadaffi Foundation two days ago. Those that follow the foundation work already know that for over two years now Mr. De Soto has been working toward enabling a democracy that empowers local people in Libya. Please do check your sources before publishing next time.

#10 Horace Rumpole on 24 February 2011 at 7:29 am

Let’s not forget this bastard and his love affair with dictators.

#11 Dawwe on 24 February 2011 at 1:08 pm

Tor, nyliberal fördelningspolitik = fördelning efter förtjänst på en marknad (ideologiskt ej konsistent i dagens samhälle eftersom kapitalismen inte är grundad på något förtjänst-system).

#12 Viktualiebrodern on 25 February 2011 at 12:07 am

Jag skulle nog vilja något försvara Saif. Jag tror att han faktiskt haft ärliga avsikter att som en “insider” likt Michail Gorbatjov eller kung Juan Carlos reformera Libyen och fungerar som barnmorska för en sådan utveckling. Han har ju faktiskt lagt ner en hel del arbete på en nykonstitution, självständigare domstolar etc, som förstås gjort honom impopulär bland nomenklaturan.

Som du hintar om tror jag också att hans välgörenhetsengagemang, med viss udd mot USA och Israel (stöd till Gaza-flottan) har varit för att ge honom cred och styrka att gå vidare istället för i exil.

Hans tal i söndags slår förstås undan det mesta av de förhoppningarna. Men det stör mig något denna efterklokhet. Om historien i Spanien och Sovjet blivit annorlunda, hade Gorbatjov och Juan Carlos fått samma dom som Saif får nu? Jag tror inte det.

#13 Gaddafi – en ledare som lyssnar och förstår | Mothugg on 28 February 2011 at 5:22 pm

[…] Benjamin Barber och ekonomen Hernan de Soto Polar ingår båda i styrelsen för Gaddafi International Foundation for Charity Associations (GICDF), som leds av — just […]

Kommentera