Nätpolitisk aktivism är inte “cyberutopism”

Idag medverkar jag inte bara i SvD utan även på Aftonbladets kultursida, som publicerar en längre recension av Evgeny Morozovs omtalade bok The Net Delusion.

Sammanfattningsvis vill jag säga att nästan allt i boken är förnuftigt och den rymmer många tänkvärda utvikningar. Men som helhet är den ändå djupt problematisk – inte så mycket för vad Evgeny Morozov faktiskt skriver som för vad han inte skriver.

All form av nätpolitisk aktivism hamnar utanför resonemangen, eftersom bokens målgrupp och måltavla är utrikespolitiska “policymakers” i Washington. Det är främst bland dessa som Evgeny Morozov finner en mängd exempel på en naiv “cyberutopism” som utgår från att fria flöden av information automatiskt skapar demokrati. Han gör en skarpsinnig analys av hur detta synsätt är ett direkt arv från kalla kriget.
Alternativet till cyberutopism är en något diffus “cyberrealism” som klarar av att se internet som ett komplext fenomen. Nätet används inte bara av oppositionella för koordinera ett motstånd utan även av regimen för att koordinera regimkritiker och av regimtrogna som dränker det kritiska samtalet i propaganda. Ingenting av detta är nytt för de nätpolitiska aktivister som solidariserat sig med rörelserna i Iran, Tunisien och Egypten – samtidigt som de försvarar det öppna nätet på hemmaplan. Men tyvärr är dessa osynliga i The Net Delusion, vars protagonist är Västerlandet (the West).
Nu ska jag inte upprepa hela recensionen här, men jag för i vart fall ett resonemang om den spännande dialektik som Evgeny Morozov missar mellan västvärldens hycklande regeringar och de nätpolitiska aktivisterna. Läs. Jag tror att ämnet är högaktuellt, särskilt efter att jag i morse slölyssnade på riksdagens utrikespolitiska debatt och hörde hur de tävlade i att namndroppa Twitter.

Andra som skrivit om The Net Delusion är Sam Sundberg i SvD och Martin Gelin i DN. Bland de utländska kritikerna tycker jag nog att Cory Doctorow i The Guardian har mest kött på benen.

Vi kan konstatera att internet har spelat en viktig roll i Tunisien och Egypten på ett sätt som kanske inte passar in i den allmänna bild som ges i The Net Delusion – å andra sidan kan vi tänka på vad som skulle kunnat ske om upproren slagits ned och säkerhetspolisen i de båda länderna kunnat använda nätet för att i efterhand kartlägga aktivister, så som hände i Iran. Egentligen är det föga intressant att diskutera om Evgeny Morozov har rätt eller fel i sin övergripande bild. Däremot gäller det att vara på sin vakt mot dem som vill missbruka boken till att sprida en lömsk cyberdefaitism.

Att läsa The Net Delusion tog sin tid. Likt all amerikansk debattlitteratur lider även denna bok av viss fetma, men vad mångordigheten döljer är inte tomhet utan en veritabel kavalkad av tänkvärda exempel, inte minst på hur internet fungerar i Ryssland och Kina. Jag tänkte ta upp en del av dessa exempel i en serie korta bloggposter i hopp om att öppna för en diskussion bortom den övergripande polemiken i The Net Delusion.

Just när jag postar detta inlägg ser jag förresten att Christopher Kullenberg har bloggat utförligt om Sveriges planer på demokratibistånd till “nätaktivister”.

15 kommentarer ↓

#1 Martin Gelin on 16 February 2011 at 6:57 pm

Bra texter, allihop.
Men, du skriver: “jag för i vart fall ett resonemang om den spännande dialektik som Evgeny Morozov missar mellan västvärldens hycklande regeringar och de nätpolitiska aktivisterna”.

Missar Morozov verkligen det? Har inte boken här just nu men minns att han skrev något i stil med “Obama seem to think that the internet is dangerous and spreads lies in the US , but is a miraculous tool for freedom in China…”
och det hyckleriet är väl en återkommande kritik i hela boken, hur nätet ses som ett hot på hemmaplan men en möjlighet i diktaturer. Om inte annat har Morozov skrivit frenetiskt om detta på twitter de senaste månaderna.

#2 rasmus on 16 February 2011 at 8:44 pm

Martin Gelin: Nu är det inte så ofta jag tar till ordet “dialektik”, men just i det här fallet kändes det rätt. Avsikten var då att syfta på någonting mer än att bara peka på en logisk motsägelse, vilket Morozov mycket riktigt gör. Men han gör det bara utifrån ett washingtonskt perspektiv som syftar till att få fram en förnuftig och sammahängande “policy”. Ur ett mer aktivistiskt perspektiv kan däremot paradoxen betraktas som en möjlighet – detta var vad jag menade med dialektik.

#3 Magnus N on 16 February 2011 at 10:18 pm

Intressanta texter. Presentationen “Naivt hopp – om politikernas övertro på sociala medier” höll på att få mig att avstå från läsning eftersom det lät dystert och cyberdefaitistiskt… Men innehållet var inte så deppigt.

#4 rasmus on 16 February 2011 at 10:38 pm

Läs aldrig rubriker.

#5 COPYRIOT | Frihetsboxen on 16 February 2011 at 10:39 pm

[…] ← Nätpolitisk aktivism är inte “cyberutopism” […]

#6 Magnus N on 16 February 2011 at 10:53 pm

Haha… ok.

#7 Jonas Andersson on 17 February 2011 at 7:34 pm

Bläddrade i Wendy Browns “Att vinna framtiden åter” nu häromdan, och det slumpade sig att jag gjorde det efter revolutionen i Egypten. Talande nog ägnar hon ett kapitel åt vänsterns sörjande över det hon kallar revolutionernas död. Nu gillar jag ju Wendy Brown över lag, men är inte det symptomatiskt för hur politik formuleras i västerlandet, till större delen genom västerländska ögon? Har även folk inom västern i den meningen tagit till sig idén om “historiens slut”, för att plötsligt bli tagna på sängen av att en demokratisk revolution äger rum i Egypten? Framför allt då sagda revolution verkar följa ett relativt konventionellt emancipatoriskt händelseschema?

Det finns, precis som också sägs på bloggen, något läskigt defaitistiskt över den postiga vänsterns antydanden att inga riktiga revolutioner längre är möjliga. Detta kunde vara något att blogga mer om månne? Kan passa in i ditt fortlöpande tema om det liberala snömoset.

(deliberate felskrivning ovan: västern = vänstern)

F.ö, vad gäller det “doublespeak” USA:s administration verkar köra med, apropå nätets politiska kraft – se detta skolexempel från i förrgår.

#8 rasmus on 17 February 2011 at 9:31 pm

Jonas Andersson: Viktig poäng. (Bläddrade också i Wendy Brown nyligen.)
Fast är det riktigt att säga att det (redan) har skett en revolution i Egypten? Jag är lite tveksam.

#9 benny on 17 February 2011 at 11:21 pm

Jonas och Rasmus: Om det är någonting som borde benas ut och talas om så är det väl begreppet revolution. Se där ett tema för vidare poster! Hoppas på det! Så det bränner till liksom.

#10 Subaltern on 18 February 2011 at 10:36 am

I Subaltern #2 2010 publicerades ett utdrag ur Tiqquns text om den cybernetiska hypotesen, närmare bestämt avsnittet som diskuterar internet, av värde för denna diskussion. Här finns essän i sin helhet på engelska: http://cybernet.jottit.com/

#11 Bortom twitterrevolutionen | Sam Sundberg on 20 February 2011 at 3:31 pm

[…] sociala mediers roll i de nordafrikanska upproren. Även Rasmus Fleischer (i Aftonbladet och på Copyriot) och Martin Gelin (i DN x 2) skrev om boken i veckan, och sammanfattningsvis lät vi som en trojka […]

#12 COPYRIOT | Morozoviana, del 1: Tidig cyberutopism on 22 February 2011 at 1:33 pm

[…] Kanske liknande Nätpolitisk aktivism är inte “cyberutopism” […]

#13 » Revolutionskaskader. Att ge motsättningar en tid och plats | Guldfiske on 19 August 2011 at 2:31 am

[…] vitryske bloggaren och författaren till boken The Net Delusion (se DNs och Copyriots recension), Evgeny Morozov, och som var en av dem som myntade begreppet […]

#14 COPYRIOT | Uppsnappat från 28C3: Evgeny Morozov och Cory Doctorow on 28 December 2011 at 2:23 am

[…] Kanske liknande Nätpolitisk aktivism är inte “cyberutopism” […]

#15 COPYRIOT | Bidrag till det svenska nätsvärmeriets idéhistoria on 19 February 2015 at 11:37 am

[…] i hög grad från USA: Andrew Keen, Jaron Lanier, Nicholas Carr, Susan Maushart, Eli Pariser och Evgeny Morozov framstår ur svensk synvinkel som de tongivande nätskeptikerna. Hos dessa framträdde en annan […]

Kommentera