Gårdagens bloggpost funderade kring Sidi Bouzid, Tahrirtorget och de arabiska upprorens geografi. Här kommer ytterligare en relaterad fundering kring rumsliga aspekter på det hela.
Via Al-Jazeera kunde vi minut för minut följa händelseförloppet på gatorna i Kairo, samtidigt som vi uttryckte våra känslor på Twitter och IRC – på tryggt avstånd från både gatan och varandra. Inget fel i detta. Särskilt inte i det praktiska arbetet för att öppna egyptiernas kommunikationsvägar, organiserat via Telecomix–klustret på IRC.
Ändå fanns hos många en kännbar vilja att låta solidariteten äga rum. Att sammanstråla i köttet som ett sätt att stärka och kultivera de affekter som upproret väckt. Men var fanns rummen för detta?
Jämför med fotboll. Alla kan inte vara på plats på de stora matcherna. Många uppskattar att glo på dem hemma framför teven. Affekterna förstärks dock av att många samlas i ett rum för att titta gemensamt. Därför har varenda kvarterskrog en storbildsteve som visar fotboll.
Tänk om det funnits någonstans dit man kunnat gå för att gemensamt följa det egyptiska upproret via Al-Jazeera på storbildsskärm! Givetvis under gemytliga former, med servering, fritt internet och möjlighet att småprata om världsläget.
Vi vet inte hur ett sådant experiment skulle falla ut, men det skulle knappast ha blivit folktomt. Tänk om någon – ett kafé eller varför inte Folkets hus – ville pröva detta nästa gång!
Enda rummet för solidariteten att äga tycktes nu vara gaturummet. Under upprorets första vecka cirkulerade en inbjudan att demonstrera utanför Egyptens ambassad. Att den hörsammades kan jag bara tolka som ett uttryck just för en vilja att låta solidariteten äga rum. Men vilket sorgligt rum!
Flera tänkbara anledningar kan finnas till att demonstrera utanför ett fjärran lands ambassad. Man kan vilja påminna stadens invånare om regimens brott genom att skapa associationer till det kvarter där ambassaden är belägen. Flertalet ambassader i Stockholm är dock belägna på yttre Östermalm där mycket få stockholmare rör sig till vardags.
Ett annat syfte kan vara att rent konkret störa verksamheten som bedrivs på ambassaden. Detta var dock inte heller aktuellt i detta fall. Allra vanligaste skälet att demonstrera utanför ett lands ambassad handlar annars om vädjan till landets regim att agera på visst sätt. Någonting sådant vore direkt kontrarevolutionärt under ett pågående uppror vars syfte var att störta regimen.
Slutligen finns ett fullt rimligt skäl att låta solidariteten äga rum på gatan utanför en ambassad, nämligen att kommunicera solidaritet till landets befolkning med hjälp av fotografer från internationella bildbyråer. Att demonstrerandet då får viss karaktär av oavlönat arbete för bildbyråerna må det vara värt.
Frågan är dock om sådana markeringar hade spelat någon roll på gatan i Egypten i ett läge där händelserna förlöpte så oerhört fort. Inte ens tusen demonstrerande svenskar utanför ambassaden hade nog spelat någon större roll för dem – åtminstone inte jämfört med när ett tusental brittiska ungdomar manifesterade ett missnöje med sina egna levnadsförhållanden på ett sätt som visade på en direkt inspiration från Egypten. Det senare bekräftar nämligen upproret som inte bara behjärtansvärt utan direkt smittsamt.
När solidariteten äger rum skapas också förutsättningar för smittor att spridas. Om inga andra rum står till buds så väljer vissa att ta gaturummet utanför en ambassad – vilket mest av allt visar på frånvaron av alternativ.
Om vi inte är intresserade av att vädja till de styrande eller av att stå fotomodeller för pressfotograferna så är det på alla sätt bättre att samlas inomhus, åtminstone när det är minusgrader. Hellre jubla framför en storbildsskärm än huttra på Strandvägen.
41 kommentarer ↓
Instämmer. Nätaktivismen har här mycket att lära. Det är visserligen en form av närvaro att sitta i IRC-kanaler, men den är extremt begränsande.
Ett Aljazeerakafé, även om tanken på ett TV-cafe låter lite skum, skulle helt klart vara en intressant mötesplats där engagerade människor skulle kunna sammanstråla och utbyta kunskaper. De speciella färdigheter som nätaktivister besitter transporteras nästan uteslutande över internet hackers emellan, i allafall om det ska göras snabbt. Befinner man sig på samma plats blir det dock mycket enklare.
Exempelvis drack jag kaffe på Gnutiken en dag och Jaywalk lärde mig GPG-kryptering. Jag hade nog inte fixat att ta det över IRC.
Ett marknadsföringstips till Caféägare: För att finansiera fritt wi-fi, importera Club-Mate och sälj med god vinst. Denna drog, som inte är mera drog än kaffe, lockar datadyrkare, internauter och diverse hackers som flugor dras till socker och bilder på fluffiga katter dras till internet.
“Tänk om det funnits någonstans dit man kunnat gå för att gemensamt följa det egyptiska upproret via Al-Jazeera på storbildsskärm!”
… men tänk på vad kan hände ‘efter matchen’!
ChrisK!!!
Jag vill fråga dig nåt – vad e en bra bok (helst på engelska) om fraktaler, kaos och sånt? Jag ligger lite efter med det hela….
Jag tror du har helt rätt i att drivkraften för filialprotester på torg och utanför ambassader långt från de betydelsefulla händelserna är just viljan att manifestera sin solidaritet i ett fysiskt rum, och inte att man tror att manifestationerna faktiskt har något inflytande, även om många säkert vill inbilla sig att de har det. Anledningen att inte istället träffas under mer behagliga former med storbildsskärm torde vara att det känns en aning osmakligt eller cyniskt. Att man gör kampen till trevlig underhållning (“War as an artform / War to entertain / 25 frames a second / 24 hours a day”). På något sätt vill man känna att man själv offrar någonting och faktiskt deltar, om än perifert i kampen, även om det bara är att frysa lite framför en ambassad och höja sina knutna nävar mot lokalnyheternas tv-kameror.
avadeaux: Ja, det ligger nog något i det. Men det ena behöver ju inte utesluta det andra.
I England skulle det bli en typ revolutionär ide precis pga att det finns mycket att var misnöjd om på så månge sätt – de t e det som jag menar med ‘efter matchen’.
Eller tolkar ni allt som på går som bara arabernas sak? Jag kan tänka mig att det finns allvarliga brister på demokrati i England också i dag – och i Italien med pedofil/mafiosa som statsminister. Polen? Estland? Ungern?
… usa?
En (i och för sig säkert osannolik) anledning att demonstrera utanför ambassader – som också gavs uttryck för på just denna demonstration, där jag deltog två gånger – är att förmå enskilda regimtjänare att hoppa av. “Ambassadören, kom ut och sälla dig till oss” typ.
Ahh, länge sen jag läste ordet solidaritet, skrev om det i dagboken igår, nämligen saknaden av “aktiv” solidaritet. Studenternas aktioner i London mot de höjda avgifterna för studier etc. Möjligen är det geografi, som du skrivit, det är kallt i Sverige just nu. Men också kallt utöver vädret.
Nästa revolutionen kanske kan visas i Hemliga Trädgården? Verkar vara ett trevligt ställe. Synd bara att jag bor i Umeå och är fattig.
Med risk att låta naiv vill jag ändå försvara demonstrationer. De är långt ifrån alltid bästa formen för vare sig politik eller umgänge, men de har sina poänger.
Det exakta sambandet mellan varje enskild demonstration utanför en ambassad och ökad press på en regim kan vara svårt att se framför sig. En enskild demonstration i Stockholm kommer ju inte få någon större betydelse i ett annat land. Men detsamma gäller ju varje enskild demonstrant på Tahrir – just den personens närvaro är knappast utslagsgivande för utgången. Men på samma sätt som på Tahrir (inga andra jämförelser gjorda) så blir påverkan lättare att se om man föreställer sig en mycket stor mängd, vilken ju består av många var för sig obetydliga enheter. Om det sker demonstrationer utanför ett visst lands ambassader i en stor mängd länder runt om i världen kan vi föreställa oss påverkan. Det visar för regimen att människor i omvärlden förljer vad som händer i landet och inte accepterar det. Sådant sätter faktiskt press. Ambassadpersonal rapporterar naturligtvis tillbaka hem vilka stämningarna är i det land de befinner sig – det är en av ambassadens huvuduppgifter.
Instämmer i att alternativ behövs, men ändå: demonstrationer är inte bara i brist på annat. Åtminstone för mig skapar det en enorm känsla av global delaktighet att demonstrera för en viss sak när man vet att det sker på många andra platser i världen samtidigt. Sådant ger styrka och ork att arbeta politiskt alla de dagar de inte sker demonstrationer. Människor träffas på demonstrationerna och knyter kontakter. Media rapporterar och man påverkar människor i Sverige att _känna_ att Sverige hänger samman med omvärlden, vilket i sin tur i förlängningen kan påverka vår utrikespolitik.
“Tänk om det funnits någonstans dit man kunnat gå för att gemensamt följa det egyptiska upproret via Al-Jazeera på storbildsskärm!”
Hm, det känns nästan lite opassande, men jag tror att Gil Scott-Heron skulle ha velat få sitt namn droppat i detta sammanhang.
http://en.wikipedia.org/wiki/The_Revolution_Will_Not_Be_Televised
Jag har full förståelse för att många spontant upplever det som aningen opassande att kolla på revolution på storbildsskärm. Men samtidigt har vi lättare att erkänna att vi alla själva kollat på Al-Jazeera själva, i våra hem. Varför ska olika normer gälla i det privata och i det offentliga? Att kollektivisera tevetittandet kanske kan vara ett första steg till att gå bortom det?
Vi gjorde sändningar av Al-Jazeera på Café Under Konstruktion faktisk, av mcyket de samma anledningar som du nämner Rasmus! Kanske inte hela dagen sändningar som på pubbar, men det känns oerhörd viktigt att odla det här med köttets närvaro och affekternas intensitet. Skrev lite vidare på det här: http://commoniser.dk/2011/02/the-revolution-will-be-streamed-om-att-lata-solidaritet-aga-rum-gemensamt/
[…] revolutionen och upproret äga rum (vilket den måste – den kan inte sändas på TV), men även låta solidariteten äga rum. Mest vanligt var gaturummet, med demonstrationer framför ambassaden. Som kan fylla flera […]
[…] twitterrevolution, cyberoptimism och nätpolitisk solidaritet Copyriot: Hur solidaritet äger rum Copyriot: Nätpolitisk aktivism är inte cyberutopism Christopher Kullenberg: Bistånd, legitimitet […]
Kommentera