Slavoj Žižek och Peter Hallward om upproret i Egypten

Tahrir Square ميدان التحرير

Slavoj Žižek är knappast någon husgud för mig. Vissa av hans skriverier varvar triviala noteringar med långsökt lacanianism i ett ordbajseri som dessbättre späckas generöst med humor. Andra gånger briljerar han.

Förra veckan skrev Slavoj Žižek i The Guardian om upproren i Tunisien och Egypten. En svensk översättning publicerades i Helsingborgs dagblad. Språket är slagkraftigt och analysen är klok men tämligen trivial, särskilt i jämförelse med den allmänna upprorsanalys som BBC:s Paul Mason levererade samma vecka.

Slavoj Žižek gjorde denna vecka ännu ett försök i The Guardian och denna gång är det oerhört lyckat. Dagens pappers-DN publicerade en översättning, som för övrigt baserades på en längre originaltext (The Guardian publicerade t.ex. inte det inledande avsnittet som tar avstamp hos Immanuel Kant). För alla som inte kommer åt pappers-DN har jag slängt upp en piratkopia:

http://copyriot.se/pdf/zizek_egypten.pdf

“Därför är revolutionen i Egypten inget att rädas” står som rubrik. Farhågorna om att Egypten 2011 ska likna Iran 1979 tar Slavoj Žižek på allvar – till skillnad från vissa andra vänsterintellektuella i Europa. Men han kontrasterar den islamiska revolutionen i Iran med det universalistiska budskap som når oss från Tahrirtorget. Därtill visar han på hyckleriet i att, som västliga realpolitiker, förorda en “ordnad övergång” i Egypten, dirigerad av tortyrchefen Omar Suleiman. Särskilt mot bakgrund av att undantagstillstånd har rådit i Egypten sedan 1967.

När president Obama välkomnade upproret som ett legitimt åsiktsuttryck som krävde ett erkännande av regeringen blev förvirringen total: folksamlingarna i Kairo och Alexandria vill inte ha sina krav erkända av regeringen, de förnekar regeringens själva legitimitet. De vill inte ha Mubarak som en dialogpartner, de vill att Mubarak ska gå.

Mubarak förstår detta mycket bättre än Obama: här finns inget utrymme för kompromiss, på samma sätt som det utrymmet saknades när de kommunistiska regimerna utmanades under slutet av 1980-talet. Antingen faller hela Mubaraks maktbygge eller också absorberas upproret och blir förrått.

The People's Street شارع الشعب

Slavoj Žižek fortsätter:

Och vad ska man säga om farhågorna för att en ny regering efter Mubarak kan bli mer fientlig mot Israel? Om den nya regeringen blir uttrycket för ett folk som stolt njuter av sin frihet finns ingenting att frukta: antisemitism kan bara växa när det råder förtvivlan och förtryck. Det pågående upproret erbjuder på så vis en unik chans att försvaga antisemitismen – om Israel slutar att förlita sig på arabiska tyranner som hatas av sina folk.

Ett CNN-inslag från en egyptisk provins visade hur regeringen sprider rykten om att organisatörerna av protester och utländska journalister har blivit ditskickade av judar för att försvaga Egypten – så mycket för Mubarak som judarnas vän…

Azbakey Police Station burnt down by protesters قسم الأزبكية

En annan filosof som skriver om Egypten i The Guardian är Peter Hallward (annars mer känd som expert på Haiti). Även han tar avstamp hos Immanuel Kant och hur denne ställde sig till franska revolutionen. Att det är Kant som plockas fram nu när det bränner till – inte Hegel, inte Marx, inte Spinoza – kanske rentav kan läsas som tecken på något slags trend bland Europas kommunistiska filosofer. Parallellerna dras till 1789 snarare än 1848, 1917 eller 1968.

Hosni Mubarak and Omar Suleiman already belong to a decidedly ancien régime. The fate of Egypt’s revolution is already independent of the next twist in negotiations with the old dictatorship, or the next fumbled response from its American backers.
For whatever happens next, Egypt’s mobilisation will remain a revolution of world-historical significance because its actors have repeatedly demonstrated an extraordinary capacity to defy the bounds of political possibility, and to do this on the basis of their own enthusiasm and commitment.
/…/
This is the main reason why, regardless of what happens in the short term, the long-term consequences of 25 January 2011 may well counter and exceed those of 11 September 2001.

Tahrir Square ميدان التحرير

Bilderna i det här inlägget är tagna av Hossam el-Hamalawy.

29 kommentarer ↓

#1 chrisk on 11 February 2011 at 1:18 pm

Intressant text på många sätt. Men filosofiskt felaktig. Oavsett akademiska trender, ursäkta om jag blir lite 90-tal, så måste två kort bytas ut.

Kant bör bytas mot Spinoza och Platon mot Tarde. Först då slipper vi abstraktionerna “demokrati och frihet”, det senare en käpphäst för Kant. Och vi får en bättre förklaring till den bifurkation som uppstår när folk inte längre är rädda! Rädsla är ju smittsamt, och speciellt paranoian är en mikropolitik av cancerartad karaktär. Det fanns en given bifurkationspunkt när egyptierna slutade vara rädda, och spridningen av just detta ögonblick skedde varken genom uttalanden av höga militärer eller konstitutionella ändringar. Istället spreds små mikrorykten på gatan om att “den där polisen tog av sig uniformen” osv.

Detta är i sin tur direkt bärande på den spinozistiska analysen av staten. Staten skall lydas tills dess att den inte längre motsvarar multitudens affekter, och garanterar dess ihärdigande. Då är revolten alltid legitim.

Dessutom, vilket Zizek nämner, pekar det faktum att kristna och muslimer tillsammans visar solidaritet mot förtrycket från regimen på att tractatus religio-philosophicus ligger nära till hands. Den slags proto-liberala konstitutionen om religionsfrihet.

Sen har ju Zizek väldigt rätt i hur västvärlden här hycklar och velar och så gärna vill ha svart mot vitt.

Sen, som en annan manöver, kanske man inte bara måste tänka allt genom västerländska upplysningsfilosofer. Never forget Ibn Khalduns viktiga bidrag till att förstå nomadsociologins förhållande till staden. Undrar vad han hade sagt om dagens uppror?

#2 rasmus on 11 February 2011 at 1:21 pm

Precis så. Älskar när en sammanfattning på bloggen bygger ena halvan i ett resonemang vars andra halvan faller på plats redan i första kommentaren :)

#3 chrisk on 11 February 2011 at 1:22 pm

Rent biografiskt är det dessutom intressant att Ibn Khaldun kommer från Tunisien och bodde länge i Egypten. Yezzi fokking fokk!

#4 Andreas E on 11 February 2011 at 1:24 pm

Halvt off-topic: Du är modig och/eller dumdristig som publicerar en DN-sida utan tillstånd… Det är ju viktigt att SZ blir läst, vilket då kanske kan motivera det. Men om de fåtaliga medieföretag som har råd att köpa in hans texter för översättning och publicering inte kan erbjuda sina läsare något som liknar en egen unik service, ett speciellt material, presenterat på ett speciellt sätt, på grund av att upphovsrätten inte respekteras… Ja, kommer DN även i framtiden att ha råd och/eller välja att köpa in SZ? Och om/när DN inte gör det, kommer någon annan att göra det? Jag hoppas det, men jag är inte säker, och jag är heller inte säker på att den som då i stället kanske översätter den ideellt och sprider den illegalt är lika skicklig som en professionell översättare, som också huvudsakligen får sin ersättning tack vare en fungerande upphovsrätt.

#5 Horace Rumpole on 11 February 2011 at 1:33 pm

Žižek is unusually sloppy here:

1) he equates/reduces any dislike of Israel to mere antisemetism, as if Israeli actions CANNOT be objected to on any other basis.

2) his claim that a popularly elected government in Egypt would be more friendly to Israel is tendacious. The fact that Mubarak is ‘friendly’ to Israel might, just possibly, have something to do with the $1.25 billion his regime gets in ‘aid’ from the US every year. While a popular government would probably not be militarily hostile to Israel (ie end Camp David), it is hard to believe that it would continue to seal the Egyptian side of the Gaza ghetto.

Mind you, he also claims (in ‘In Defence of Lost Causes’) that Iosif Djugashvili ‘saved the humanity of man’. I reserve judgement.

PS “Därtill visar han på hyckleriet i att, som västliga realpolitiker…”. är det inte så att ‘hyckleri’ (eller ‘dobbelmoral’) ingår alltid i realpolitik, att det är en del av ordets innebär?
Sawdust and Empire

#6 monki on 11 February 2011 at 1:35 pm

Chrisk: Väl rutet! Smittologin hjälper oss också att förstå att vad som händer inte i första hand handlar om att avsätta en diktator utan om att ett nytt egypten redan skapats i tahrirs tältstäder och avsättningen bara är ett sätt för den smittan att spridas ytterligare.

#7 rasmus on 11 February 2011 at 1:38 pm

Andreas E: Jag är gärna både modig och dumdristig i den upphovsrättsliga fråga du nämner, men vill framför allt vara pragmatisk. Och då har jag svårt att se var DN skulle göra en ekonomisk förlust på att essän scannas/rippas (likvärdigt) för att publiceras som en pdf på en privat server, ett antal timmar efter att prenumeranterna kunnat läsa texten på svenska och ett par dagar efter att alla kunnat läsa den på engelska fritt på nätet.

Om detta verkligen skulle påverka DN:s prenumerantsiffror – en mycket spekulativ tanke – har jag svårt att föreställa mig att den påverkan skulle vara negativ. Snarare bidrar jag väl till att lyfta fram exempel på hur DN:s kultursida håller hög klass vilket torde kunna locka prenumeranter från konkurrenten SvD. Precis som när jag tidigare lagt upp en artikel jag själv skrev för DN.

#8 Horace Rumpole on 11 February 2011 at 1:49 pm

ChrisK
Bra skrivet – ‘courage is contagious’
Yezzi fokking fokk!

#9 Horace Rumpole on 11 February 2011 at 1:52 pm

Shit! Förlåt men jag glömmde tilläga det här … kan rädslan/modighet tolkas som en ‘meme’?

#10 Andreas E on 11 February 2011 at 1:55 pm

Jag hoppas att du har rätt! I de fall man själv är författare tycker jag att det är ok, men det klart, hade jag varit chefredaktör hade jag kanske tyckt annorlunda…

#11 rasmus on 11 February 2011 at 2:03 pm

Horace Rumpole: “Mem” är ett av de ord som kan användas för att tala om smittsamhet i rädsla och i mod.

#12 chrisk on 11 February 2011 at 2:05 pm

Horace: Jag undviker just begreppet “meme” då det är lite skumt laddat med evolutionsteori. Men visst är det så att rädsla, som ofta är en irrationell emotion, byggs upp, förstärks och försvagas allra mest mellan människor. Om någon säger till mig “äh, det är inget att oroa sig för” så är det oftare en starkare affekt än om nån myndighet utfärdar en policy till massorna. Så, visst finns det en mikronivå av smittsam rädsla/mod som jag tror är väldigt stark i kritiska situationer som ett uppror, ett krig eller dyl.

#13 chrisk on 11 February 2011 at 2:07 pm

Om meme ska fortsätta vara en slags parafras på “gene” så måste man än starkare betona aparallell evolution/horisontell gentransfer. Vilket kan bli svårt eftersom vårt tänkande ständigt drar mot linjaritet och teleologi. Så jag brukar säga smittor istället för memer.

#14 chrisk on 11 February 2011 at 2:08 pm

Och, för att fortsätta inzoomningnen mot komplexiteten: Vi ska skylla Kant för denna linjaritet som drabbat varat sen den europeiska modernitetens gryning. Det är dags att slänga förbränningsmotorn ur skallen och elda upp en bil!

#15 Horace Rumpole on 11 February 2011 at 2:08 pm

apropå Egypten – har ni sett hur NDP sajt ser ut nu?

http://www.cairondp.org/new/

Den har hackats (det var nog anonymous som hade med detta att göra..)

#16 Horace Rumpole on 11 February 2011 at 2:14 pm

Yezzi fokking fokk!

Ja, jag förstår meme/gene förhållandet och tycker att du har nog rätt (när jag tänkerefter saken…) ‘smitta’ får det fårbli…

#17 Hilton Friedman on 11 February 2011 at 4:13 pm

Intressant och lärorikt! Undrar hur Zizek hade varit om han exempelvis haft Roy Bhaskar istället för Lacan som ledsagare? En del av hans problem, eller snarare mina problem att läsa honom, är att han hela tiden måste relatera allt till en psykoanalytisk diskurs.

Men hur många slutar prenumerera på DN för att vissa artiklar hamnar på andra sidor efter ett tag? Det är ju bara bra reklam.

#18 Ännu mera Zizek om Egypten « Skumrask on 11 February 2011 at 5:53 pm

[…] också Rasmus egen text och kommentarerna till den. Copyriots kommentatorsfält är som vanligt en källa till bildning och olika typer av […]

#19 CA on 11 February 2011 at 6:04 pm

Finns de inte möjligen nåt liberalt och frisinnat alternativ i Egypten? Istället för att välja antingen pest eller kolera?

#20 MB on 11 February 2011 at 6:04 pm

En parentes: Tariq Ali jämför upproren i arabländerna med 1848 snarare än 1789, ingen stor vän av T. Ali, men i den här frågan har han ju rätt. Läs, väl att uppmärksammas: http://www.counterpunch.com/tariq02022011.html

Med tanke på att Mubarak nyss avgick så är texten av stort värde: “The Arab masses have not been overwhelmed by force this time and they will not succumb. What will those who replace the despots in Tunis and Cairo offer their people? Democracy alone cannot feed or employ them…”

***

Vore intressant med en gemensam ansträngning att följa upp vad som händer i Tunisien, din blogg är väl en utmärkt yta för det. Här finns en intressant intervju med två som är aktiva i upproret (på franska och tyska):

http://www.wildcat-www.de/aktuell/a0…erview.htm#fn1 (tyska)

http://www.magmaweb.fr/spip/spip.php?article435 (franska)

Sammanfattning:

Man betonar att det inte handlar om en regelrätt revolution utan liknar det med intifadan, det är en folkrörelse (mouvement populaire, volkserhebung) för demokrati och grundläggande rättigheter, men också en social rörelse som kämpar mot ekonomisk otrygghet osv. Rörelsen är både politisk och social, och det finns en intressant motsättning här.

De intervjuade påpekar att de objektiva omständigheterna för uppror funnits åtminstone sedan 2008 och att Sidi Bouzids tragiska självmord var den tändande gnistan. Efter detta säger man (kasst översatt): “Detta är inte en revolution i betydelsen att den leder en politisk rörelse, en viss samhällelig makt, en social klass, eller en eller flera politiska grupper, till makten. En sådan tolkning bör helt och hållet undvikas , det begränsar bara den allmänna ramen för analysen.”

Man betonar också kontinuiteten mellan Bourguibas regim och Ben Alis, den förres enpartisystem möjliggjorde den senares polisstat. Den nuvarande rörelsen måste därför, menar de intervjuade, analyseras som en rörelse mot den politiska form som behärskat landet sedan 1956. (Vilket tycks bekräfta Tariq Alis analys, att det är en demokratisk process som är igång – men också en social, ekonomisk rörelse – vilket gör att 1848 snarare än 1789 är en mer träffande historisk jämförelse, vilket givetvis många vill förneka.)

Medelklassens passiverande roll för upproret betonas, man tar fasta på en utbredd småborgerlig rädsla som infann sig efter att Ben Ali flydde landet. Delar av medelklassen önskade redan första dagen efter att presidenten flytt att landet återgick till det normala. Å andra sidan fortsatte protesterna, demonstrationerna osv. Det finns två krafter: en rörelse som kämpar mot makten (och som både har en politisk och en ekonomisk logik), en mer småborgerlig tendens som antingen försöker begränsa upprorets vidd eller använda sig av det för att tillgodose sina partikulära/sekteristiska intressen.

De sociala relationer som präglar livet i Tunisien kontrasteras med de som är förhärskande i Frankrike, man betonar hur viktiga relationer av inbördes hjälp var för upproret i Tunisien. Familjeband, specifika kulturella egenskaper, bekantskap och vänskap, relationen med grannar m.m. har spelat en viktig roll i spridandet av upproret (… hur var det nu, Facebook-revolutionen…).

Tydligen finns det runt 26 stycken grupperingar – vänster och nationalister – som tillhör oppositionen, dessa har som mål, menar de intervjuade, att “stoppa rörelsen så att de kan komma till makten.” Medan de självorganiserade tendenserna snarare försöker generalisera upproret, omvandla det så att det går från demonstrationer till strejker osv., från det demokratiska mot det sociala. Man betonar också att många tendenser går från det politiska mot det sociala, men man är medvetna om problemen som finns i den processen och att Baath-grupper, vänsternationalister, liberaler m.fl. uppmanar den utvecklingen just för att senare kunna ta makten. Risk för att barnsjukdomar och äventyrlighet kan spela just de politiska grupperna i händerna.

Runtom i landet har det mer eller mindre spontant bildats kommittéer, som jämförs med råden i Iran 1978 och de som bildades vid strejkerna i Kairo 1946. Återigen fokuseras det på den demokratiska dimensionen: diskussionerna, samtalen, debatterna – huvudgatan i Tunis, Avenue Bourguiba, ska ha förvandlats till en väldig agora, ett diskussionsrum osv. Dessa strukturer kan dock omvandlas till organ för en social emancipation, militären har sagt till folk att lämna gatorna, “målet är uppfyllt”, men dessa organ för självbestämmande och självorganisering finns och kan utvecklas i en social riktning. Det sker också en fraternisering med militären, man delar mat osv.

Man betonar de sociala konflikterna inom befolkningen, framförallt mellan fattiga och rika regioner, man kritiserar partivänsterns och framförallt fackföreningen UGTT:s – som man menar agerar som ett parti – lösning på detta problem, som man menar är alltför produktivistiskt. Mot denna tillväxtinspirerade politik för att rycka upp de fattigare regionerna fokuserar de intervjuade snarare på en radikal omfördelningspolitik och betonar att fattigdomen skär igenom regionerna och inte endast går mellan dem. I Sidi Bouzid produceras exempelvis 17% av all frukt och grönsaker men arbetarna har ingen kontroll över detta, trots att de tillhör den rika regionen.

Landets klassammansättning diskuteras ytligt, många daglönare, arbetare utan rättigheter osv. Utbredd korruption och bisarrt lagsystem.

Man betonar UGTT:s oerhörda betydelse för oppositionen, dock mycket kritiskt (här tycks analysen inte överensstämma med Fulivo Massarellis syn på facket som en “taktisk enhet” för upproret: http://motkraft.net/2011/02/08/anteckningar-fran-klasskamperna-i-tunisien/). UGTT fungerar likt ett parti, som en “regering i regeringen”. I praktiken står alla oppositionens politiska grupperingar – som benämns som småborgerliga – under UGTT:s makt, då UGTT är den viktigaste makten i landet sedan deras försök till kollektivisering på 60-talet. UGTT kämpar genom en gemensam front för att bilda en regering, organisationen kan jämföras med CGT i Frankrike och bildades 1946 och har alltid varit en politisk kraft, man går så långt som att beskriva UGTT som “ett politiskt parti och en politisk kraft för bourgeoisien i Tunisien” Dvs. en kraft som kämpar för nationell befrielse…

Upproret 2011 jämförs med ett uppror 1952, som dock ledde till underjordisk väpnad kamp mot kolonialmakterna.

Militärens roll diskuteras, de ingrep inte mot folket i samband med att Ben Ali flydde men har nu fått en mer polisiär roll och försöker skapa ordning.

Islamisterna försöker parasitera på upproret, de är där och är redo att gå till aktion, de blandar sig in i demonstrationer etc. al-Gaddafi stödjer vissa av islamisterna, det betonas att han inte är en fundamentalist men att han är rädd att förlora makten och att han därför förordnar “en brända jordens taktik” som kan slå sönder de sociala strukturer som kan spridas och utmana hans makt. En positiv faktor är att den yngre generationen, 15-25 år, är skeptisk mot såväl vänsternationalisterna som islamisterna (för att inte tala om liberaler o.dyl.), de har inte varit i kontakt med dessa rörelser som ska ha varit starkare tidigare. Man varnar speciellt för de politiska samarbeten mellan vänstern, liberaler och islamister som redan ser ut att bildas och som har målet att etablera politisk makt. Ett sådant samarbete ska ha skett i samlingen av partierna: fundamentalister, stalinister, trottar, liberaler… “För oss är det helt obegripligt att folk går samman på det sättet”.

Man betonar att USA agerat klokare än Frankrike, de förra har offrat sin gamle allierade Ben Ali och letar nu efter en ny makt att samarbeta med.

Upproret måste analyseras utifrån Tunisiens roll för världskapitalismen och de imperialistiska makterna, upproret bör förstås i relation till vad som nu pågår i Egypten men också i Algeriet, lillasystern Albanien och kanske Italien…

(Obs, intervjun är från slutet av januari, mycket har hänt sedan dess).

#21 Sol on 11 February 2011 at 8:38 pm

Tack för det här blogginlägget!

#22 fantastic friday « it sounds like a whisper on 11 February 2011 at 9:01 pm

[…] Mubarak har avgått. Det behöver i sig inte kommenteras ytterligare, men om man vill läsa bra tankar och reflektioner kring revolutionen i Egypten så rekommenderar jag inlägget hos Copyriot. […]

#23 Horace Rumpole on 11 February 2011 at 9:31 pm

1789
1789
1789

Why? Because 1789 demonstrated that despite the authoritarian nature of the Catholic church, Catholics could make a democratic revolution. This was particularly significant in Ireland where it led the Presbyterian radicals to forge an alliance with the Catholic Defenders. Theobald Wolfe Tone’s ‘An Argument on Behalf of the Catholics of Ireland’ (1791) is the key text.
It led to the creation of Irish Republicanism and to the 1798 Rebellion – it resonated in Irish history up to the present day.

If the Muslims of Egypt have now – themselves, from the grass roots up, not as a result of an imported ‘regime change’ – created a democratic revolution, the entire manner in which the Middle East is understood will change.

So I say 1789 – though in a very particular sense. Those who say 1848 also make a valid point, though a different one.

#24 Karin Ohlsson on 12 February 2011 at 10:15 pm

“Kommer det muslimska brödraskapet ta över Egypten?” är en läsvärd artikel på Newsmill.

Författaren ger inga enkla svar men han problematiserar den muslimska tolkningen av demokrati.

Länk till artikeln:

http://www.newsmill.se/artikel/2011/02/12/kommer-det-muslimska-br-draskapet-ta-ver-egypten

#25 Horace Rumpole on 12 February 2011 at 11:04 pm

It’s Christianity that worries me in Africa ….they torture children and say they are witches

http://www.guardian.co.uk/news/video/2007/dec/09/video?INTCMP=SRCH

#26 Horace Rumpole on 12 February 2011 at 11:38 pm

Pepe Escobar har mycket som e intressant att säga om det hela (och kom i håg att det var han som skrev Get Osama! Now! Or else …
skrivit 30 augusti 2001 , dvs han kan sin sak. Så

The Brotherhood factor

#27 mary eng on 14 February 2011 at 12:11 pm

thank you. i trust your redux more than others and how funny you are, zizek, “not a household god.” well indeed you can be to me a bit of a household god, and a namedrop, and i try to fight this human instinct towards idolatry of the human divine.
thanks for the pdf.
feel the swedish grow. it was mostly that i read cr in swedish, now i am letting my google chrome translate it so i get more meaning and less the linguistic feeling mixed with a lot of guessing.

how funny that a volunteer digitization event alerts the copypolice, when DN accepts money for (free speech/hatespeech) racist adverts. sweden dmocrats? correct me if i am wrong. oh, ethics!

everybody gets their money from somewhere! no tears for DN.
tears for copyriot.se and its elegant non-monetary esthetic.
paypal icon? . . . oh yes . . . paypal anon well
all money is dirty money sometimes
got efter the pirate bay at kulturhuset yesterday, tak and congrats it looks so booky!

#28 COPYRIOT | Hur befrielse äger rum on 15 February 2011 at 11:26 am

[…] Slavoj Žižek och Peter Hallward om upproret i Egypten […]

#29 Max Andersson (mp) on 15 February 2011 at 12:30 pm

Ännu en väst-centrerad analys av 2011. :-)

http://deathstarpr.blogspot.com/2011/02/advice-for-dictators-120.html

Kommentera