Fallstudie 5 i realliberalism: Förläggaransvar

Yttrandefrihetskommittén (SOU 2010:68) har föreslagit en del förändringar i grundlagen. Bland annat föreslås att ansvaret för vad som trycks i böcker inte längre ska ligga på författaren utan läggas över på utgivaren. Böcker (icke periodiska skrifter) ska då fungera likadant som tidningar och tidskrifter (periodiska skrifter). Bokförläggaren blir alltså ansvarig utgivare.

Förslaget lyfts upp stort av DN Kultur där en lång rad röster pekar på problematiska effekter. Nästan alla som kommer till tals fruktar att förlagen ska bli försiktigare i vad de vågar ge ut. Särskilt vad gäller debattböcker och bekännelselitteratur, där förlaget ofta varken har tid eller möjlighet att kontrollera alla författarens uppgifter.
“Det skulle bland annat kunna innebära att förlagen utvecklar självcensur”, säger Förläggareföreningens vd Kristina Ahlinder till DN. Björn Wiman bidrar med en intressant spekulation: “Risken finns att vissa titlar sugs ner i en utgivarmässig undervegetation – ett slags litterära lönnkrogar där publicistiska ‘målvakter’ tar stöten för förgripligt innehåll.”

Allt detta är högst relevanta farhågor. Ändå är det lite tråkigt att ingen gör det busenkla draget att vända på steken. Om ansvarigt utgivarskap leder till alla dessa saker så kan man tänka sig att det är illa ställt med pressen. Förekommer det att tidskrifter har publicistiska målvakter, Björn Wiman? Tillämpar tidningarna självcensur, Kristina Ahlinder? Om svaret är ja så blir följdfrågan om det är ett problem.
Om det är ett problem borde den rimliga lösningen vara den rakt motsatta typen av reform: att göra journalister ansvariga för vad de skriver. Enligt vad som framkommer i kritiken mot Yttrandefrihetskommittén borde detta leda till en modigare press, fri från självcensur. Det skulle också leda till att journalisterna kompenseras för risken genom högre löner, om jag förstår kritikerna rätt. Men såvitt jag vet finns det ingen som företräder denna linje.

Alla tycks tycks tvärtom överens om att ansvarigt utgivarskap inte är ett problem inom den periodiska pressen. Kritikerna av förläggaransvar förutsätter med andra ord en fundamental skillnad mellan journalist och författare – som dessutom är möjlig att koda i lagtext. Skillnaden sammanfattas så här av förläggaren Svante Weyler:

En journalist är anställd eller agerar på uppdrag av utgivare. En författares relation till sin text är mycket starkare, eftersom han/hon inte agerar på uppdrag av förlaget.

Så är det, idealiskt. Kruxet är bara att journalister och författare inte är två olika grupper av människor utan två roller som många går in och ut ur. Samma sak gäller för diverse förlag och mediehus, vilka ofta står bakom såväl böcker och tidskrifter som bloggar, “appböcker” och andra digitala medier. Frågan som spökar i Yttrandefrihetskommitténs kulisser är hur den nuvarande grundlagens gräns mellan “periodisk” och “icke-periodisk” skrift kan tillämpas i det digitala. Jag har inget svar, men skulle gärna se ett seriöst försök från någon av förläggaransvarets kritiker.

6 kommentarer ↓

#1 Magnus N on 11 February 2011 at 12:03 pm

Intressant inlägg. “De publicistiska målvakterna som tar stöten för förgripligt innehåll” är väl idag tidningarnas ansvariga utgivare, vilket får som följd att det i första hand är pressen Wiman skriver om. Då infinner sig frågan som ett brev på posten: eftersom ofta samma personer är verksamma både som journalister och författare, ibland även som förläggare och redaktörer, är gränsen redan idag godtycklig.
Lägg till detta den digitala utvecklingen, som du skriver. Kommer vi i framtiden snarare att få se en utveckling i motsatt håll, att enskilda skribenter även i tidningar med mera själva ansvarar för innehållet?

#2 kjell on 11 February 2011 at 3:01 pm

…jag gjorde en liknande reflexion om att vända på steken och fann en skillnad;
en författare skriver alltid i “egen sak” emedan en journalist aldrig skriver i “egen sak” då övergår det till författeri (fiction).
En författare polemiserar en journalist rapporterar.

#3 rasmus on 11 February 2011 at 3:21 pm

kjell: Fast din reflexion verkar mest gälla nyhetsreportrar, inte t.ex. skribenterna på kultursidor som också är journalister när de skriver där, även om de kanske är författare i andra sammanhang.

#4 kjell on 11 February 2011 at 4:21 pm

Rasmus, visst, det går att problematisera, men en författare som skriver på en kultursida är inte journalist. En författare blir inte journalist per automatik för att han skriver i en tidning. Vad jag försöker säga att författaren och journalisten har olika uppdrag.

#5 Magnus N on 12 February 2011 at 12:37 am

Författaren och reportern har olika uppdrag. Men det finns ju böcker med journalistisk prägel. Boken om kungen, t.ex. Hade den faktiskt blivit åtalad om uppgifterna först tryckts i en tidning, med ansvarig utgivare? Förläggaren antyder väl det.

#6 Maurice on 12 February 2011 at 11:42 am

Det nya lagförslaget tycks ha tagits fram med t.ex bekännelseböcker och kungaboken i åtanke. Varför tidskrifter och tidningar (tänk t.ex alla krönikor…) skulle lyda under andra regler än böcker är otydligt.

Kommentera