Tjugo anledningar till att det brakar loss överallt listas av Paul Mason, ekonomijournalist på BBC. Det handlar om gemensamma nämnare för vågen av protester och uppror i både Västeuropa och Mellanöstern. Jag gör ett försök att sammanfatta Paul Masons teser:
Unga människor med examen men utan framtid (1). Bättre utbildade än sina föräldrar men mer skuldsatta och utlämnade åt en skoningslösare arbetsmarknad. (9-10) “Proletarisering av medelklasserna” är en lämplig formulering om man vill vara sociologisk. (11-12)
Samtidigt rör det sig om människor för vilka nätvaro i bredaste bemärkelse (2-3, 17) betyder mer än några ideologier (4). Dessa organiserar sig horisontellt i ad hoc-nätverk som hålls samman av memer, inte av ledare (6-8). De är i hög grad kvinnor. (5). Vad som motiverar deras uppror är en analys av makt, snarare än en analys av utsugning (18-19).
Arbetslivets prekarisering färgar av sig på upproret. Varje deltagande individ kan göra en tillfällig reträtt från barrikaderna för att återkomma nästa dag, en möjlighet som inte erbjuds för en arbetarrörelse som tar till strejkvapnet. (13) Och de tenderar att kombinera olika typer av engagemang på ett sätt som kan få många att tala om smörgåsbord. (14) Kunskap är ingen bristvara (15) – frågan är om inte överflöd av faktauppgifter utgör ett större problem. Teknikutvecklingen har omvandlat och kanske utvidgat individualitetens roll i upproret, men inte på något entydigt vis. (20)
Om detta låter alltför glättigt – observera då att Paul Mason fortsätter med att lista fem komplikationer. Läs.
35 kommentarer ↓
Yezzi fokking fokk vs. “Stoppa Gatuvåldet”. Gillar den generella upplejsringen av världen.
..i vissa fall kan man nog t o m tala om en “prekarisering av medelklasserna” redan i det sammanhanget. Jag tror det kommer med det ökande innehavet av F-skatt över tid. En grupp som jobbat inom lite mer attraktiva tjänste/kommunikationsbranscher men som på en allt mer mättad marknad utelämnas åt samma typ av förhållande som just-in-time-arbetarna på Bemanningsföretagen. Långa arbetsdagar, dålig lön, inga sociala skyddsnät, inga säkra garantier. Det finns ju redan tendenser men jag är övertygad om att det kommer på bred front. Och då är nog “prekarisering” ett mer exakt begrepp än “proletarisering” i sammanhanget. Men nu är jag kanske lite dryg… :)
“Proletarisering av medelklasserna” var ett (dolt) citat från MB. Jag ser inte någon som helst motsättning mellan proletarisering och prekarisering som begrepp för att greppa detta här. Åtminstone inte om vi använder begreppen så som jag tänker dem, dvs. som abstraktioner som inte behöver referera till några kvantifierbara mängder av typen “proletariatet” eller “prekariatet”.
Yezzi fokking fokk!
Debatten om prekarisering är tvivelsutan ett väldigt stort steg framåt, men som jag ser det är det problematiskt att sätta termen i motsatsställning till proletarisering, vilket tyvärr händer titt som tätt (och vilket framförallt visar sig i den politiska praktik som utformats runt begreppet). En bra definition av proletariatet är en klass utan reserver, vilket visar att proletariatets vara är synonymt med instabilitet, negativitet, osäkerhet, kris…
”Proletären är den utblottade, det vill säga den egendomslösa, den utan reserver och inte den dåligt betalda. Meningen är formulerad i en text av Marx från 1854 som beskriver att desto fler proletärer ett land har desto rikare är det. Marx definierar proletariatet på följande sätt: den avlönade anställde som producerar och värdeförmerar kapital och som kapitalet kastar ut på gatan så fort det blir överflödigt för ”Mr. Capital”.” (A. Bordiga)
Hans Kohleofen är en som skrivit bra om problemet med prekariseringsperspektivet. Han menar att vi måste ta fasta på tre olika begrepp om prekariseringen, omfamna de första två och kritisera det tredje. Det tredje är väldigt utbrett, tyvärr främst inom just de politiska miljöer, konstnärskretsar osv. som använder sig av termen i sin propaganda.
1) En grundläggande/logisk. Allt proletärt arbete är till sitt väsen prekärt eftersom dess nödvändighet grundas i ett vinstförhållande. Lön är för kapitalet en negativ storhet som måste pressas ned, antingen indirekt genom rationaliseringar, omorganisering av arbetsorganisationen m.m. och ibland direkt genom lönesänkningar. Fackföreningarna världen över dokumenterar det sisofysarbete som försvarandet av ”det proletära arbetets” säkerhet innebär. Proletarisering är prekarisering och kommer inte av någon F-skatt eller dylikt, utan måste rent strukturellt härledas från den grundläggande distinktionen mellan nödvändigt arbete och merarbete som gör den proletära tillvaron rent definitionsmässigt instabil och prekär.
2) En specifik form av prekarisering. Prekariseringen är inte en nyliberal politik som liksom installerats von oben utan en produkt av kapitalförhållandets historia, dvs. av faktumet att lönen är en negativ storhet som måste pressas ned. Om man förstår prekariseringen som ”atypisk” infinner sig alltför lätt en quid pro quo, man förhärligar ett tänkt normaltillstånd som aldrig varit en realitet för majoriteten av världsbefolkningen och som dessutom få av dem som tillhör den s.k. säkra arbetsstyrkan tjänar på.
3) Prekariseringstermen blir alltför enkelt en fetisch om man uppfattar den som en sjukdom som man ska operera bort från en annars frisk samhällskropp. De prekära som de ”superexploaterade” som inte har något gemensamt med de ja, vadå… Klasserna fetischeras som statiska storheter som plötsligt prekariserats, och med hjälp av ”statlig chockterapi”, en ny planekonomi eller dylikt ska osäkerheten försvinna… Men prekariseringen är inte enbart ett juridiskt förhållande, utan snarare sprungen ur en mer fundamental osäkerhet som kommer av proletariatets vara: motsättningen mellan tiden för reproduktion och tiden för vinst. Den juridiska prekariseringen föregås följaktligen av en prekarisering som är grundad i själva faktumet att proletärt arbete är en vara som måste säljas.
Prekariseringen är alltså inte grunden till eländet, utan ett medel för en mer djupgående proletarisering. Ska man diskutera prekarisering ska man alltså begripliggöra det just som proletarisering. En total mobilisering av världen som arbetskraft, paradoxalt nog även ”säker” sådan. Därför tror jag det är mer träffande att tala om proletarisering (även om det kan vara taktiskt riktigt att rida prekariseringstrenden vars barnsjukdomar dock börjar bli alltför många att räkna), det är åtminstone inte fel.
Paul Masons lista är ju mycket intressant. Konflikterna handlar kanske i grund och botten om en reproduktionskris som tenderar att göra själva faktumet att vara proletär – det vill säga en utan reserver – till en ”yttre skranka” som människor omedelbart måste bekämpa. Det är knappast en slump att den tändande gnistan i Tunisien var ett självmord. Den tragiska händelsen kanske kan tolkas som ett tecken?
”Den karakteristiska egenskapen för arbetarklassens revolutionära parti är dess medvetna organisering för klassens självförintelse” skrev en italienare för snart femtio år sedan…
‘Yezzi fokking fokk’ … beautiful, where Tunisian dialect Arabian meets Icelandic.
Here’s what I think, and you won’t like it. While the USSR existed, capitalism had to curb itself, restrict itself to ‘capitalism with a human face’. It doesn’t need to do that anymore, there is no competing ideology (not in economics, anyway).
So the super capitalist class (Goldman Sachs, et al) has been unrestrained in maximising both its political and economic power (the global financial crisis being simply the most blatant example). The economic divisions between the super rich and everybody else is growing wider everyday. At the same time – and as a consequence – the welfare state, which traditionally moderated the effects of capitalism to the benefit of the middle-class (think free university education, maintenance grants, etc) is being destroyed.
This is the macro context of all this, all else is merely detail.
Horace ovan ligger ganska nära min ståndpunkt, men i makroperspektivet går ju oljekrönet inte att komma ifrån. Här har vi även en parallell till Sovjetunionens fall som håller streck redan nu: östblocket nådde sitt interna oljekrön på mitten av 80 – talet.
Rasmus: Sorry, var nog lite trött.
MB: Riktigt bra och intressant skrivet.
@JN And the US peaked in 1971…Peak oil may be a factor in US geopolitical thinking, and oil – peak or not – will become an ever more serious problem (as will all commodities) as China, India, et al continue to develop. It is not the size of populations that is the problem, it is their level of development (500 million Chinese on bikes is one thing, 500 in cars is something else). Also as people become a little richer, the first thing that happens is they eat less grains/vegetables and more milk, meat, chicken & fish.
But is it not ultimately the same problem? How we divide limited resources?
Förresten gär det helt bra att svara på svenska. Själv skriver jag pä engelska helt enkelt pga att åäö inte finns på tangentbordet och det blir tråkigt med massor ‘cut and paste’.
Jag skulle vilja se en renässans för en memetisk analys i statsvetenskapen överhuvudtaget. Tror att en sådan tolkning av till exempel Sverigedemokraternas framväxt skulle kunna ge ganska mycket intressanta inblickar.
hjälp mig. vilka bloggar ska man följa? var hittar man de bästa analyserna av revolutionerna? (förutom ovan nämnda Paul Mason)
Har du läst Stig-Björn Ljunggren reflektioner? som växt och utvecklats till -och blivit nån form av serie, knivskarpt.
http://www.ljunggren.com/?p=500
kan t ex. rekommendera del:10 – vad är höger och vänster? (med f.ö. August Strindbergs, mollskinns-skolan, samfundisterna etc.)
http://www.ljunggren.com/?p=415
från början:
http://www.ljunggren.com/?p=390
http://www.axess.se/blog/post/2011/02/06/Myter-om-sociala-medier.aspx
En annan analys av de arbetslösa akademikerna är de här folkmassorna, som i ett tidigare århundrade hade varit vanliga kroppsarbetare med kollektivavtal, nu har fått akademisk utbildning, en gratis klassresa, men de har ännu inte tillägnat sig den klassiskt borgerliga livsstilen av pianospelande, författande och eget företagande, utan de förväntar sig fortfarande att “bli anställda” med samma slags trygga kollektivavtal som en arbetare vid löpande bandet. Dessa kroppsarbetets attribut är förstås oförenliga med sådant tankearbete, som följer av akademisk bildning. Men det har ingen berättat för dem. “Prekariseringen”, otryggheten, nödvändigheten av egna initiativ, har alltid funnits där för akademiker och företagare.
Jag tänker prompt ta ner nivån intellektuellt, men ändå hålla mig till ämnet memer; memer av cheezburger-karaktär, inte ens avstängt internet kan stoppa dem: http://chzmemebase.files.wordpress.com/2011/02/memes-y-u-no-mubarak.jpg
@ JN harru sett?
“US diplomat convinced by Saudi expert that reserves of world’s biggest oil exporter have been overstated by nearly 40%”
http://www.guardian.co.uk/business/2011/feb/08/saudi-oil-reserves-overstated-wikileaks?INTCMP=SRCH
[…] Allmän upprorsanalys […]
[…] Allmän upprorsanalys […]
@ Horace: Nej, den har jag inte missat, men som vanligt med wikiläckorna var det inte direkt något nytt under solen för de som följt den mer initierade debatten med i vart fall ett halvt öga: OPEC – länderna har ju länge haft incitament till att kraftigt överdriva sina oljetillgångar, och de flesta seriösa bedömare har gissat att siffrorna blåsts upp i ungefär den storlektsordningen, så det är ju inte direkt förvånande att amerikanska diplomater dragit liknande slutsatser. (Diplomater och politiker är nog för det mesta klokt och bildat folk, man ska inte låta sig luras av det babyspråk de använder när de talar till allmänheten) Det spännande är förstås att dessa analyser genom wikileaks tvingats ut på manstream-arenan.
[…] Fleischer har tidigare bloggat om allmän upprorsanalys (inspirerad av BBC:s Paul Masons lista å faktorer) och några bakgrundsfaktorer till varför det […]
Kommentera