Entries from January 2011 ↓

Radioprogrammet Medierna frågade sig igår varför nyhetsmedierna var så sena att notera upproret i Tunisien. (Begriper inte varför alla nu kallar det som hänt för “revolution”. Skulle uppror klinga mindre ädelt?)
Eftersom jag redan den 29 december skrev bloggposten “Uppror i Tunisien – tyst i svensk press” intervjuades även jag i radioprogrammet, vid sidan av Cecilia Uddén på Ekot och den initierade twittraren @ibnkafka. Vad jag säger i radioprogrammet är följande:

Kanske är det så att nyhetsjournalistiken intresserar sig först när det finns tydliga politiska linjer. Att fattiga människor revolterar för att de inte har råd med bröd är liksom inte tillräckligt intressant.
Nyhetsmedier finner det kanske intressantare när man kan hitta en konflikt mellan två sidor på det sättet att USA har en tydlig roll. När folk i Iran revolterade så sa regimen att USA stod bakom protesterna och det var uppenbart att USA också hade ett intresse av att stödja protesterna. Då kunde man göra en “krig mellan civilisationerna”-vinkling.

Tunisien framstår lite på samma sätt som Paris förorter. Utifrån vårt nordiska perspektiv ser vi unga arga araber och tolkningsramarna passar inte riktigt för att se det politiskt.
Precis som när Paris förorter brann för några år sen, så uppfattades det bara som en störning av ordningen, inte som en politisk protest. Likadant har det nog varit med Tunisien, vars position i förhållande till Europa är lite som Paris förorter i förhållande till Paris.

Beatrice Ask befinner sig just nu i Ungern på ett “informellt ministermöte” för EU:s justitie- och inrikesministrar. Ämnena som ska diskuteras är “organiserad brottslighet och medborgerliga rättigheter”. Kanske kan Beatrice Ask finna inspiration i den framväxande enpartistaten.
Värd för mötet är Ungerns inrikesminister Sándor Pintér, som härom dagen slöt ett samarbetsavtal om nätcensur med Bajerns inrikesminister.

Sándor Pintér har tidigare varit rikspolischef, därefter inrikesminister i Viktor Orbáns förra regering, för sedan bli rik som ett troll på att driva ett privat företag i säkerhetsbranschen. Som av en händelse råkade det nysålda företaget få feta statliga kontrakt just efter att Sándor Pintér förra året åter inträdde som inrikesminister.

Under hans tid som policechef frodades en “oljemaffia” i Ungern. Rykten har gjort gällande att Sándor Pintér hade ett finger med i spelet. Dessa rykten är helt obekräftade, men när de dök upp – det var under Viktor Orbáns förra regeringsperiod – beslöt regeringen hastigt och lustigt att lägga ner den särskilda kommitté som skulle utreda oljeaffärerna. Allt material hemligstämplades – inte i 25 eller ens 50 år, utan 85 år.
Fast det är klart, eftersom den efterföljande socialistregeringen med all sannolikhet var ännu mer korrumperad så är det (enligt Fidesz‘ supportrar) suspekt att föra upp en sådan här sak. Bara fosterlandsförrädare kritiserar den sittande regeringen.

Fidesz-företrädare riktar nu allt hårdare ord mot dem som kritiserat de nya medielagarna. Särskilt gäller det ungrare i utlandet, regeringskritiska kulturpersonligheter, som nu utsätts för en veritabel hatkampanj i medier som står nära Fidesz. Utfallen riktar sig mot “liberala kretsar” som inget annat vill än att skada Ungern – vilket i ungersk nationalistretorik kan tolkas som kodord för judar.
Särskilt framträdande i denna kampanj är Zsolt Bayer, en öppet antisemitisk skribent. Just denna fredag erhåller Zsolt Bayer ett prestigefyllt kulturpris, Madách-priset, från en parlamentarisk kommitté där 10 av 15 ledamöter representerar Fidesz. Två av de övriga ledamöterna kommer från nyfascistiska Jobbik och dessa har protesterat mot valet av pristagare. Men inte av ideologiska skäl – de understryker att de “inte betrider hans förtjänster som publicist” – utan för att Zsolt Bayer är att betrakta som “partisoldat” för regeringspartiet.

Samtidigt i Europaparlamentet: Viktor Orbán jämförs med Hugo Chávez.

Varje år i januari publicerar Ifpi sin “Digital Music Report”. Copyriot har gluttat i den 2007, 2008, 2009 och 2010 så det är inte mycket som överraskar i Digital Music Report 2011. Huvudbudskapet är fortfarande “ISP responsibility”, operatörsansvar.

Sverige föräras titeln “framgångssaga” och en särskild fallstudie i rapporten. Där berättas det Ipred-lagen var en stor framgång eftersom internettrafiken i Sverige föll (tillfälligt) med 40 % den 1 april 2009.

“The introduction of IPRED sent a message that was loud and clear to all Swedes, who then looked for something else that was consumer-friendly. They found Spotify, and as a result the service moved people from illegal downloading. The Pirate Bay trial helped too. It helped people understand that file-sharing isn’t cool”, says Per Sundin, managing director, Universal Music Sweden.

“Fildelning är inte coolt”, säger Per Sundin. Fast på svenska Ifpis nyhetssida fuskar Lars Nylin med översättningen – han påstår att vad Per Sundin säger i rapporten är “att illegal fildelning inte är coolt”.

Så nu när Ipred-lagen är i kraft och The Pirate Bay-rättegången rullar på, är allt frid och fröjd för Ifpi. Så kunde man tro, men icke!

At the start of 2011 however, there are signs that the Swedish success story may be at risk. New figures from research company MediaVision indicate a recent increase in piracy levels. This coincides with a sharp decline in physical sales in Sweden in 2010.
IFPI Sweden chief executive Ludvig Werner says the trend highlights the critical need for increased enforcement measures.

Vad bra, då var det avgjort hur ofta Ifpi-bolagen behöver “increased enforcement measures” för att hålla sig vid god vigör. Nya lagar måste stiftas vartannat år för att inte skivbolagen ska förblöda.

Det är karakteristiskt hur alla siffror – ökande fildelning, minskande fildelning, ökande försäljning, minskande försäljning – leder fram till samma slutsats: NYA LAGAR ANNARS DÖR VI.

Ingenting om Ifpis rapport har dykt upp i svensk press än, men så är den heller inte alls särskilt spännande. Däremot har The Guardian gjort en okritisk sammanfattning.

Franska partiet Front National var en gång i tiden den parlamentariska extremhögerns flaggskepp i Europa. Från grundandet år 1972 och ända fram tills i lördags leddes partiet av Jean-Marie Le Pen.
Hans efterträdare utsågs i en omröstning där 17000 medlemmar i Front National valde mellan två kandidater. Vinnare med två tredjedelar av rösterna blev partigrundarens dotter Marine Le Pen, medan återstående tredjedelen röstade på Bruno Gollnisch.

Tidningarna har beskrivit Marine Le Pen som en “förnyare” vars politik är “mjukare” och “mindre extrem” – i jämförelse med både sin far och sin motkandidat. Detta må visserligen stämma, men det är knappast tillfredsställande att bedöma högerextrema rörelser utifrån en endimensionell skala, där allt som finns är mer eller mindre extremism. Marine Le Pen och Bruno Gollnisch representerar nämligen kvalitativt annorlunda riktningar, vars skillnad har relevans även utanför Frankrike.

Under de senaste tio åren har Europas högerextrema partier allt tydligare delat upp sig i två olika läger, till den grad att vi kanske kan tala om två extremhögrar i Europa. Sverige var relativt tidigt ute: redan för tio år sedan skedde splittringen mellan Sverigedemokraterna (SD) och Nationaldemokraterna (ND). Just i det svenska fallet är det uppenbart att ND är “extremare” än SD, vilket på vår horistont lätt överskuggar den kvalitativa skillnad som inte kan reduceras till grader av extremism.
Två partier som däremot avvaktat ovanligt länge med att välja sida är franska Front National och österrikiska FPÖ. Detta trots att båda partierna relativt nyligen genomgått splittringar (MNR bröt sig 1999 ur Front national med en stor del av medlemmarna bara för att snart tyna bort; Jörg Haiders BZÖ bröt sig 2005 ur FPÖ). Antagligen är det deras relativa storlek och långa historia som gjort det möjligt för Front National och FPÖ att hålla sig över den tilltagande klyvningen av Europas extremhöger. Men nu verkar det som att även dessa är på väg att välja sida, vilket har betydelse även för hur vi ska bedöma den framtida utvecklingen av t.ex. Sverigedemokraterna.

Jag har ännu inte karakteriserat de två extremhögrarna i Europa. Det kommer i en uppföljande bloggpost. Först tänkte jag teckna en bild av det vägskäl som Front National står vid, eller möjligtvis passerade genom valet av Marine Le Pen. Detta görs till stor del med hjälp av den tyska journalisten Bernard Schmid som skrivit initierade artiklar i Telepolis och Jungle World.

Av tradition har årtalet 1792 – då första republiken utropades – markerat skiljelinjen mellan den borgerliga och den extrema högern i Frankrike. Även om Front National inte har varit monarkister så har de heller inte accepterat den positiva värdering av begreppet “republik” som gäller som trosbekännelse inom det borgerliga etablissemanget i Frankrike, från vänster till höger. Inte heller har de slutit upp bakom åtskillnaden mellan kyrka och stat, utan haft en stark falang av katolska traditionalister.

Länge förekom inte ordet “republik” i Front Nationals vokabulär. Därför väckte Jean-Marie Le Pen viss uppmärksamhet när han bekände sig programmatiskt till Republiken, i det tal år 2006 som markerade starten på hans sista presidentkampanj. Här befann han sig under inflytande av sin dotter Marine Le Pen, som under sitt segertal i söndags också nämnde Republiken påfallande ofta.
Att ta ställning för Republiken (och därmed för Revolutionen) var att bryta ett tabu inom stora delar av Frankrikes extremhöger. Men det betydde inte nödvändigtvis att Front National närmade sig den borgerliga högern. Arkitekten bakom 2006 års utspel uppges ha varit Alain Soral, en f.d. marxist som förvandlats till rödbrun agitator och gått med i Front National. Hans dröm var att inkludera muslimska fransmän i en front mot “den nya världsordningen”, ytterst representerad av judarna. Hans kanske främsta hatobjekt är feminismen och även här ser anser han sig stå på samma sida som muslimerna: “jag föredrar slöja framför stringtrosor”.
Alain Soral representerade en tänkbar form av “modernisering” av Front National, vilket attraherade Marine Le Pen. Hon såg till att ge honom en stark roll i faderns presidentkampanj, men fann honom senare svårhanterlig. Alain Soral lämnade Front National för att satsa på den egna organisationen “Égalité et Réconciliation” och blev senare en av grundarna till det antisemitiska Parti Antisioniste. Han företräder kort sagt samma slags extremhöger som i Sverige svärmar runt Mohamed Omar. Men hans “modernisering” av Front National kom av sig.

Marine Le Pen vände kappan tvärt. Bort från den extremhöger som flirtar med Irans president Ahmadinejad som allierad i kampen mot “den nya världsordningen”. In med den extremhöger som är fixerad vid “islamiseringen” och vars starkast lysande stjärnor heter Geert Wilders och English Defence League.

Marine Le Pen profilerar sig som en värnare av laïcité, den starka åtskillnad mellan politik och religion som anses vara ett fundament för den franska republiken. Islam anklagas för att inte göra denna åtskillnad. Men detta antiislamiska argument riskerar även att stöta bort den traditionellt katolska flygeln inom Front National, som helst av allt skulle vilja återinföra den katolska statskyrkan.
Kopplat till detta är en delvis annan inställning till kvinnors rättigheter. Marine Le Pen kanske inte kallar sig feminist, men hon är uttalat förespråkare av rätten till abort – i motsats till den hårde abortmotståndaren Bruno Gollnisch.
Ytterligare en skillnad handlar om historiebruk. Bruno Gollnisch talar gärna om att minnas “våra döda” och syftar då bland annat på kuppförsöket i februari 1934 anfört av Action Française, en slags protofascistisk rörelse som resolut motsatte sig allt som år 1789 stod för. Han är även ökänd för uttalanden som ifrågasätter Förintelsen.
Marine Le Pen förefaller mindre förtjust i att tala om historia, men om hon gör det är det nog snarare i termer av att beskriva invandre från muslimska länder i termer av den forna nazityska ockupationsmakten – precis som Pia Kjærsgaard.

Sammanfattningsvis är det lätt att förstå varför Marine Le Pen framstår som “mjukare” än Bruno Gollnisch. Kanske är hon det. Men framför allt företräder de två radikalt olika typer av högerextremism, även om de tills vidare samsas i samma parti.
En som lämnade partiet under den gångna kongressen var däremot Farid Smahi, en av de få Front National-aktivister som har arabisk bakgrund (han var en av de algeriska “harkis” som stred på kolonialmaktens sida i Algeriets befrielsekrig omkring 1960). Fram till kongressen var Farid Smahi högt uppsatt i Front National såsom ledamot av dess politiska byrå. Men efter att han förlorat den posten, och hans allierade Bruno Gollnisch förlorat striden om partiledarskapet, ställde Farid Smahi till en scen på partikongressen. Han påstod sig ha blivit utrensad på rasistiska grunder och riktade en anklagelse mot Marine Le Pen:

Marine Le Pene tillhör den del av den nationella högern som finansieras av en sionistisk lobby för att skapa en front mot muslimerna och förbereda ett angrepp mot Iran.

Ja, inställningen till Iran utgör en intressant indikator när det gäller att skilja mellan Europas två extremhögrar. Mer om hur skiljelinjen ser ut kommer i en uppföljande bloggpost.

Tills vidare kan vi bara spekulera i om Sverigedemokraterna åter kommer att intressera sig för samarbete med Front National efter att Marine Le Pen tagit över. Eftersom deras nättidning SD-Kuriren ligger nere ges inga tydliga indikationer. Däremot uttrycker Nationaldemokraterna – det pytteparti som fått äran att vara Front Nationals svenska partner – viss besvikelse över att Bruno Gollnisch förlorade partiledarstriden.

Svensk Biblioteksförening ställer ett intressant krav i en debattartikel: “samma utlåningsrätt för e-böcker som för tryckta böcker”. Intressant inte minst för att de undviker att beröra problemets kärna: att e-böcker inte kan “lånas ut”, de kan bara kopieras.
Det som får kopieringen att framstå som ett “lån” kallas för DRM – olika slags spärrar i den mjukvara som anbefalls. Spärrarna kan alltid kringgås, med resultatet att låntagaren kan behålla sin lånade e-bok, men det kräver visst trixande.

Utlåningsrätt för e-böcker skulle då kunna betyda en av två saker. Ena alternativet är att biblioteken får rätt att erbjuda sina användare DRM-fria kopior på e-böcker. Upphovsrättsligt betraktat vore det en smärre revolution. Även om många bibliotekarier säkert sympatiserar med tanken så är det knappast politiskt realistiskt, annat än som en del i en större nedmontering av rådande upphovsrätt.
Andra alternativet är att via lagstiftning upprätta ett standardiserat DRM-system som upprätthåller illusionen om att e-böcker kan lånas ut. Tanken är intressant eftersom den trots allt implicerar ett politiskt ansvar för DRM-systemen, till skillnad från idag då biblioteken köper grisen i Adobe-säcken.
Bland annat ställs krav på att låntagarna måste använda operativsystem från Apple eller Microsoft. De som använder fria operativsystem (Linux) utesluts från rätten att “låna” e-böcker. Är detta rimligt? Tyvärr verkar Biblioteksföreningen inte så intresserad av att röra vid den frågan.

TT meddelar:

Journalisten Lars Krantz död

Journalisten och tv-producenten Lars Krantz är död. Han började som journalist i Göteborg och var senare med om att starta den nya TV 2-kanalen i Sveriges Television. Bland annat producerade han program som dramaserien “När kriget kom till Äppelbo” och dokumentären “Vikingar i Österled”.

På senare år ägnade han mycket tid och kraft åt att försöka lösa gåtorna kring mordet på Olof Palme, bland annat skrev han en bok om fallet.

Lars Krantz dog före jul och blev 84 år.

Levnadsödet påminner om en klassisk tragedi. Efter sin död är Lars Krantz åter ihågkommen som journalist, men för stockholmarna har han nog varit mer känd för sina lappar i City med budskap som “NATIONALMORDET FEMINISTERNAS FULLTRÄFF“.

Det fascinerande med Lars Krantz är att hans resa från journalist till konspiracist förefaller alldeles gradlös. Till en början hörde han till den krets av privatspanare som arbetade relativt förutsättningslöst och samarbetade så gott det gick. Men efter hand var det som att insatsen ökade, allt fler bitar drogs in i megakonspirationen och Lars Krantz blev allt ensammare. Åtminstone är det den bild som framträder vid en kronologisk läsning av sajten Nationalmordet.nu som Lars Krantz drev sedan 1996.

För fem år sedan, inför tjugoårsdagen av Palmemordet, skrev jag ett reportage om privatspanarnas uppgång och fall. Då skrev jag följande om Lars Krantz tjugo år som privatspanare:

Det började med att Lars Krantz under själva mordkvällen den 28 februari 1986 såg en person bete sig underligt vid en busshållplats. Senare identifierades personen som en viss polisman utpekad som högerextremist, vilken namngavs i boken Ett verkligt drama.

Polismannen väckte, med hjälp av sitt fackförbund, åtal mot Lars Krantz, som tolkade det hela som en fälla gillrad av hans förläggare, ty denne ”var också med i den stora konspirationen”.

Även om Lars Krantz kan ses som polisspårets fader, tog han själv konsekvent avstånd från det till förmån för sin egen mer fantastiska teori, som upprepades i boken Dö i rättan tid (1996), utgiven på eget förlag. Där hävdas att Olof Palme var insyltad i en härva av vapenhandel, korruption och bögsex och därför var tvungen att undanröjas, och själv gick med på att låta sig likvideras av sin fru Lisbeth, som höll i pistolen, och sonen Joakim.

Nu har ännu ett decennium gått. Lars Krantz har fortsatt att utöka sin digra hemsida, och konspirationen har vuxit. Och vuxit. Och vuxit.

Mordet beskrivs nu som ”feministernas fullträff”, det ”lade grunden för feminismen i Sverige. Kvinnor kan.” Lisbeth Palme mördade nämligen på uppdrag av Grupp 8! Misstänksamheten mot kvinnor fick uppenbarligen en skjuts när Lars Krantz kom till övertygelsen om att hans egen fru var en illasinnad agent, en ”Mata Hari” som han tvangs lämna för att kunna fortsätta söka sanningen ohindrat.

Feministerna har, enligt Lars Krantz, en nära koppling till scientologerna, som numera också intar en viktig roll i den ständigt expanderande konspirationen. Och det slutar inte där:

”Mycket tyder på att scientologerna ingår i ett nätverk med andra maktorganisationer som frimurarna, feministerna, judiska lobbygrupper, homosexuella, Rotary, diverse kyrkor och frikyrkor, adel och kungahus.”

Varje tänkbar konspirationsteori – Anna Lindh, John F Kennedy och Estonia är bara några – kopplas samman med Palmemordet till en enda jättekonspiration, där allt hänger samman. Och som ett brev på posten kommer, jämte kvinnohatet, konspiracismens trogna följeslagare: antisemitismen.

Allt mer frekvent har Lars Krantz börjat sticka in insinuerande påpekanden om personer med judisk börd och göra utfall mot ”den judiska lobbyn” och ”haussandet av judeutrotningen”. Kopplingarna till Palmemordet blir allt svårare att hänga med i, men Lars Krantz ser uppenbarligen sin privatspaning som en kamp mot en enda gigantisk maktstruktur. Faller bara en bit, så faller allt, intalar han sig själv: ”Nu knakar det i fogarna på snart sagt varje myt som är i omlopp. Förintelsen, feminismen, scientologin”.

På senare år har Lars Krantz trängt så djupt in i konspiracismens labyrinter att han nått fram till siffermystiken. Mordet förklaras nu ha involverat kabbala, den judiska mystiken: ”7 var för judarna ett heligt tal. 28 är jämnt delbart med 7. Palme mördades den 28. Estonia gick till botten den 28.”

Sina sista fem år levde Lars Krantz på ett serviceboende. Han berättade om sitt liv i december 2006:

Sedan några veckor har jag flyttat till ett serviceboende VÄDUREN, med anknytning till sjukhuset. Jag hyr en ljus tvåa på femte våningen med fönster åt två håll. Det som förmörkar mitt sinne är att jag på grund av inkontinens måste springa på toaletten två gånger i timmen dygnet runt.
Män och kvinnor i vita rockar har misslyckats med mitt problem, och ibland undrar jag om det inte finns en ond avsikt. Eftersom jag nekas göra reklam för min hemsida i något medium brukar jag sätta upp anslag på väl synliga platser på stan, där jag utan omsvep talar om att Lisbet Palme ljög om OLOF PALMEs mördare

Om det fanns en kärna i Lars Krantz teorier, eller snarare en återkommande punkt, så var det att Lisbeth Palme var skyldig till mordet på sin man. Därigen gavs en antifeministisk riktning åt hans tilltagande bitterhet över läget i landet. “Feminismens maktställning i Sverige bygger enbart på att den som dödade Olof Palme utan att bli lagförd var kvinna.”

Bitterheten och ensamheten blir nästan kroppsligt kännbar för den som ägnar lite tid åt att följa den åldrade Lars Krantz svindlande tankebanor på hans sajt Nationalmordet. Leendet som kanske finns där under de första minutrarnas läsning blir snart förbytt i en ilande förhoppning om att Lars Krantz nu äntligen har fått frid i sinnet.

Jag tänker mig att Lars Krantz liv och skrivande rentav skulle hålla som tragiskt råmaterial för teaterscenen. Eller kanske som seriealbum. Nästintill självskriven som serietecknare vore väl då den yngre namnen Lars Krantz, som tidigare utkommit med albumet Dödvatten på Kolik förlag.

Dödsruna ur Dagens Nyheter. Klicka på bilden för större storlek.

Har just deltagit i debatt på Publicistklubben angående Wikileaks. Den var fasligt lång och eftersom jag själv fick lite att tänka på – mest rörande nätläckor som överflöd av information och olika sätt att hantera detta – har jag svårt att ge ett allmänt omdöme om den. Men jag ser att Eric Rosén delar med sig av reflexioner. Om fler dyker upp ska jag försöka uppdatera med länkar här.

På torsdag är det dags igen. Ämnet är åter Wikileaks och platsen är åter Kulturhuset i Stockholm, fast på bottenplanets bibliotek. Panelen är också bara en tredjedel så stor – Jesper Huor och jag – vilket kan innebära en annat slags utrymme för spekulation. Och inriktningen är inte uttalat journalistisk eftersom arrangören är en annan. Gratis förstås.

På tal om detta: SvD publicerar en bra artikel om nätläckor som blickar bortom organisationen Wikileaks, precis som jag själv försökte göra på Publicistklubben.

(Satte först “Veckans läcksnack” som rubrik på inlägget. Lät klatschigt, men sen slog det mig att det nog ändå är bättre svenska att skriva “läckosnack”.)

Uppdatering: Maria Georgieva på Dagens Arena.

“Copyswede vill lägga avgift på hårddiskar, men kommer de att lyckas?” Så löd rubriken på en bloggpost här för tio dagar sedan. Frågan hänger fortfarande i luften.
Copyswede meddelar att de vill ta ut de nya avgifterna från 1 april. Elektronikbranschens organisation säger nej. Copyswede säger att det nog ska bli en överenskommelse ändå och får det att låta som att de enda berörda var de företag som tillhör nämnda branschorganisation. Men så är inte fallet.

Copyswedes vd Mattias Åkerlind skrev en kommentar här som tyvärr inte svarade på frågan om de även tänkte ta ut avgifter på usb-minnen som inte är tomma.
För det första förekommer det ju att programvara säljs på usb-pinne. Gnutiken i Göteborg säljer exempelvis “Ubuntu-on-a-stick“. Det är aningen ohyfsat av Copyswede att inte ge besked om de tänker kräva ut avgifter även på sådan försäljning.
Ett andra exempel är när usb-minnen skänks bort i reklamsyfte, med information på. Nu undrar vi om Copyswede menar att även sådana minnen är “särskild ägnade” att (efter radering) användas för kopiering av upphovsrättsligt skyddade verk.
Därtill vore det väl på sin plats att Copyswede avslöjade någonting om hur de hade tänkt sig att fördela de nya intäkter som de hoppas få in. Hur många procent vill de ge till musik, film och andra medieformer?

Min kritik mot Copyswede handlar inte om att de suger ut oss stackars teknikkonsumenter. Den handlar i första hand om att systemet – både formerna för att ta ut avgifter och fördelningen av dem – präglas av en slutenhet.
Att förstatliga Copyswede vore en fullt rimlig reform. Pengarna skulle kunna tas in av staten genom avgifter liknande dagens, fast med politiskt ansvarstagande. Fördelningen till olika slags kulturutövare skulle kunna ske via en fristående stiftelse – utifrån kulturpolitiska grunder, utan dagens diffusa koppling till upphovsrätt.

Gårdagens inlägg “Alternativ till operahus” rörde vid ett delvis känsligt ämne. Kommentarerna gav exempel på både välkommen breddning av diskussionen och på den polarisering som ständigt ligger på lut när det talas om opera.

Jag är inte den som kritiserar att skattepengar går till operakonsten. Om jag själv finge välja, skulle jag vilja se en större satsning på barockopera. Inte minst vill jag påminna om Utomjordiska barockbolaget i Göteborg, vars planerade uppsättning Lully-operan Roland har fått läggas på is eftersom pengar saknas. Stockholm har Drottningholmsoperan som får förlita sig på studenter.
Detta är värt att påpeka emedan Kungl. Operans repertoar är fastsyltad i 1800-talet. Vare sig den tidiga eller nutida musiken – om vi nu inskränker oss till den “klassiska” traditionen – lär få särskilt stort utrymme på ett nytt operahus. Ingenting säger heller att den musiken behöver större lokaler.
Musiken från 1800-talet, såväl operor som symfonier, kräver generellt större ensembler och större rum än både den tidigare och den nyare musiken. Att i någon mån kanalisera resurser bort från 1800-talets musik skulle därför innebära öppna för en större spridning av den klassiska musiktraditionen. Kammaropera och kammarmusik kan turnera på ett annat sätt. Och även om vi stannar inom Stockholms horisont, öppnas möjligheten för att ta musiken ut i förorterna. Allt sådant borde väl anses prioriterat om opera är en brett älskad konstart.

Jag argumenterar inte mot ett nytt operahus. Jag argumenterar däremot för att frågan förtjänar en seriös debatt vars utgångspunkt är musikens och scenkonstens väl snarare än vårt behov av arkitektoniska monument. (Kulturministerns uttalanden i dagens DN pekar dessbättre i den riktningen – även om jag här ska avstå från att kommentera hennes faktiska politik.)
Framför allt måste vi ifrågasätta en konformistiska dogm som säger att varje huvudstad måste satsa miljarder på ett modernt operahus. Vägen till att bli en kulturell metropol ligger inte i att göra som alla andra utan i att arbeta utifrån sina lokala förutsättningar.
När nu Stockholm trots allt är bas för Kungl. Operan som daterar sin födelse till 1773, är det kanske rimligt att räkna staden som svensk operahuvudstad. Men frågan om operahus bör då diskuteras utifrån operakonstens förutsättningar, inom ramen för scenkonstens och musikens bredare kulturpolitik – och med hänsyn till en bredare repertoar än 1800-talets!

PPS.
Detta inlägg skrevs till tonerna av Pergolesis Stabat mater (1736) samt de Mariakantater som tillskrivs Händel med delvis förefaller härstamma från en viss Ferrandini.

Uppdatering: Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt (FP) summerar sin syn på debatten och samlar länkar.

Blev smått överväldigad om den stora responsen på min bloggpost med sju tankar apropå Tunisien. Tack alla ni som via olika kanaler tipsade andra om länken!
Dock att jag blir lite konfunderad när vissa tipsar om inlägget som vore det ett försök till heltäckande “analys”. Det är det inte. Rubriken säger vad det är: sju tankar, utan anspråk på att hänga samman i en större bild av läget i Tunisien.
Så det känns, till allra första början, lite konstigt att se min bloggpost så flitigt refererad bland annat i Aaron Israelsons mycket läsvärda text.

Ett litet förtydligande bara: jag har inte velat förneka eller förminska nätets roll i protesterna. Det vore lika dumt som att förneka betydelsen av mobiltelefoni, eller av att rykten sprids från mun till mun. Allt detta samverkar i mobiliseringen och därför är det bara korkat att namnge upproret efter en viss nättjänst. Särskilt dumt vore det att nu, utifrån rena spekulationer, tillskriva Wikileaks en avgörande betydelse för händelserna.
Samtidigt tror jag, som sagt, att det är på det nätpolitiska planet som vi utanför Tunisien på det mest omedelbara planet kan visa solidaritet. Vilket alltså inte primärt handlar om att bilda opinion utan om att säkerställa kommunikationskanaler som regimen försöker sabotera. Samma sak kommer att upprepa sig i fler folkliga uppror på olika håll i världen och även då gäller att nätpolitisk solidaritet är en stor sak, men inte detsamma som att reducera upproret till nätpolitik.

Tyvärr kommer jag knappast ha tid att följa allt som skrivs om Tunisien, men vid det här laget har ju rentav svenska nyhetsmedier fattat att någonting stort har hänt. En användbar källa för nya länkar är förresten tråden på Libcom (inte själva artikeln utan kommentarerna).

Avslutningsvis får ingen missa slagordet som Monki myntade genom att slå ihop det tunisiska Yezzi fokk! med det isländska Helvítis fokking fokk!. Lingvistiskt är kopplingen slumpmässig, men politiskt betraktat är det ren och skär poesi att länka samman de senaste protesterna i Tunisien med dem på Island två år tidigare. Kort sagt: Yezzi fokkin fokk!