Horror vacui ægyptii – الخوف من فراغ المصرية

Från Washington till Peking, från Tasjkent till Nouakchott, för att inte tala om Riyadh – världens ledare darrar när de ser Egypten resa sig mot sin Farao.

USA:s vicepresident Joe Biden kläckte i förrgår ur sig att Mubarak inte skulle vara en diktator – ett yttrande som erinrar om hur Lars Werner beskrev Erich Honecker vid DDR:s 40-årsfirande 1989, några månader innan regimen kollapsade.

Visserligen kan vi beakta skillnaden mellan DDR:s “folkdemokrati” och Egypten som är en republik med formellt flerpartisystem men där undantagstillstånd har gällt nästintill oavbrutet sedan 1967. Giorgio Agamben skriver i sin bok om undantagstillståndet hur det senare fallet snarare handlar om en “dubbelstat”, vars syfte är att upprätthålla ordningen medan den demokratiska konstitutionen fortfarande finns kvar i botten. Därför kanske Joe Biden trots allt har rätt, i formell mening.

Termen “diktator” är helt inadekvat för att på ett rättsligt plan kunna förstå sådana regimer, liksom för övrigt den summariska motsatsen mellan demokrati och diktatur leder fel när det gäller att analysera de idag dominerande regeringsparadigmen.

Och så har vi Tony Blair, som formulerade en väletablerad teori om politiskt tomrum:

Blair also said Egypt should “evolve and modernise”, but in a way that ensured stability.
“The challenges have been the same for these countries for a long period of time”, he added. “The question is how they evolve and modernise, but do so with stability. The danger is [that] if you open up a vacuum, anything can happen.

Rädslan för tomrum, horror vacui, sågs under medeltiden och även renässansen som en naturlag. Uppfattningen löper tillbaka till Aristoteles. Först på 1660-talet krackelerade teorin till följd av Robert Boyles experiment med en luftpump, men inte utan att samtiden insåg de politiska implikationerna i att erkänna möjligheten av tomrum. Därav den berömda debatten mellan Robert Boyle och Thomas Hobbes som varit föremål för en berömd studie av vetenskapssociologerna Steven Shapin och Simon Schaffer, senare delvis omvärderad av Bruno Latour i hans huvudverk We have never been modern.
Skulle vi moderna människor ha lämnat horror vacui bakom oss? Nja. Vi ser nu överallt hur de folkliga upprorens avsaknad av ledare tolkas som ett skrämmande vacuum som snarast måste fyllas, “som om det vore någon naturlag att upproret leds in i politiken/demokratin“. Att upproret är okontrollerat tolkas “som ett problem snarare än som en möjlighet som varslar om nya samhällsformationer”. (Citat från MB:s kommentar angående Tunisien.)

Rubriken till detta inlägg är alltså tänkt att betyda “rädsla för egyptiskt tomrum”, först på latin och sedan på arabiska. Oklart om grammatiken är korrekt, men tack till Malte Persson respektive Tony Ernst för generös språkhjälp!

Uppdatering: Som helt korrekt påpekades av Erik Svensson hade även DDR ett flerpartisystem. Där fanns bl.a. ett parti inriktat på f.d. nazister, “Nationaldemokraterna” (även om namnet inte innebar några särskilda likheter vare sig med Egyptens regeringsparti eller det svenska nazistpartiet). Visserligen dominerades det politiska livet i DDR fullständigt av SED, men till en början var denna dominerande roll inte inskriven i författningen, det blev den inte förrän 1968. Däremot tror jag inte att DDR (eller de andra “folkdemokratierna” i öst) satte det permanenta undantagstillståndet i system. Det kan förstås diskuteras huruvida denna skillnad är av vikt eller en blott teknikalitet.

16 kommentarer ↓

#1 Isak Gerson on 29 January 2011 at 2:42 pm

Jag ber om ursäkt om jag ignorerar innehållet i min kommentar, men mitt gymnasielatin reagerar på æ. Det kan handla om dialektskillnader (för den latinkunnige som svarar läste vi enligt Oxford-dialekten) eller att jag bara läste i två år, men jag har aldrig sett den bokstaven användas i mina latinstudier.

#2 rasmus on 29 January 2011 at 2:48 pm

Isak Gerson: Jag vet ingenting om latinsk stavning. Men min uppfattning är att ae/æ har ansetts som utbytbara eller identiska, åtminstone tidvis och i Skandinavien – långt innan skrivmaskinen kom och bestämde att alfabetiska tecken skulle vara diskreta enheter.

#3 Rasmus Kaj on 29 January 2011 at 3:28 pm

Ett politiskt “horror vacui” kan i och för sig i viss mån vara motiverat av jämförelser med den iranska revolutionen 1978-79? Även där handlade det till en början till stor del om att folkets spontana uppror mot en envåldshärskare, men kyrkan lyckades utnyttja det “politiska vakuum” som uppstod och gripa makten.

#4 kristoffer on 29 January 2011 at 4:20 pm

Om någon som befinner sig i Berlin är intresserad av gemensam läsning av just Agamben i relation till Egypten/Nordafrika så tipsar jag om vår läsgrupp: http://radicaltheoryberlin.blogspot.com/2011/01/february-3rd-state-of-emergency.html

#5 Viktualiebrodern on 29 January 2011 at 5:29 pm

Apropå summariska motsatser mellan demokrati och diktatur, så har jag alltid känt en viss undran inför republikaner (som i Republikanska Föreningen), som menat att republik är mera demokratiskt än monarki, per definition.

Därför att monarkier kan mycket väl vara valkungadömen, precis som republiker kan vara ärftliga.

Just ärftliga republiker är ingen okänd företeelse i Afrika/Främre Asien. Syrien till exempel. Och just Egypten har ju länge setts som just en ärftlig republik, där unge herr Mubarak har trotts vara självklare efterträdaren som president.

Skulle inte förvǻna mig om det blir det som händer – en modern “demokratisk” Mubarak “ärver” presidentskapet, som en kompromiss mellan nomenklaturan och den mera moderata oppositionen runt El Baradei.

#6 rasmus on 29 January 2011 at 5:43 pm

Rasmus Kaj: Utan tvivel är det på sin plats att fundera på vad som gick snett i Iran. Men då måste man väga in misstag som gjordes bl.a. av stora delar av de vänstergrupper som var ett starkt inslag i revolutionen i Iran. Det blir alltför enkelt att bara varna för tomrum.

Kristoffer: Såg det, följer er läsgrupps rss-flöde (men missade att länka). Ser fram mot rapporter från vad ni kommer fram till!

Viktualiebrodern: Angående “monarkiseringen” av Nordafrikas republiker nämnde jag tidigare att Aron Lund skrev om saken i Internationella Studier.

#7 Henrik on 29 January 2011 at 6:48 pm

Grejen är ju att det faktiskt inte är så oerhört svårt att gissa vilka som kommer fylla tomrummet om Mubarak faller. Muslimska Brödraskapet är ju ansett som USA:s nickedockor av al-Qaeda, vilket definitivt ökar risken för ett slags lågnivåinbördeskrig a la Irak.

#8 Jan on 29 January 2011 at 7:42 pm

Den stora skillnaden mellan de nämnda revolterna och Egypten i dag är att i dagens revolt finns inga ideologiska mål, inte heller något uppror mot en ideologi. Det finns bara ett otroligt starkt, uppdämt missnöje. Vilken samlad riktning detta uppror tar sig är oklart.

#9 “Det här är arabvärldens Berlinögonblick” | Pressyltaredux on 29 January 2011 at 10:23 pm

[…] hundratals bättre länkar, men själv läser jag The G:s livefeed, al-Jazeera, samt tittar in hos Rasmus då och […]

#10 Jonas on 29 January 2011 at 10:46 pm

“Rädslan för vakuumet” är en ännu mer politiskt motiverad metafor idag i ljuset av hur den moderna fysiken har utvecklat en fördjupad förståelse av vad ett vakuum faktiskt är.

Om Robert Boyle visade att vakuumet var frånvaron av någonting (i termer av luftpumpen frånvaron av luft), så visar modern kvantfältteori hur vakuumet är ett dynamiskt tillstånd i egen rätt. Virtuella partiklar kan materialiseras ur vakuumet för att sedan annihileras. Under vissa omständigheter kan de även undvika annihilation och fortsätta existera. Etc.

Så när Blair & co är rädda för för vakuumet i termer av frånvaron av politisk ledning (Boyles vakuum), så är de också rädda för vakuumet i termer av det dynamiska grundtillstånd då nya konfigurationer kan materialiseras (kvantmekanikens vakuum). Den som kontrollerar undantagstillståndet kontrollerar alltså detta senare vakuum, själva grundtillståndet.

#11 Stackarnas Portugal! « Stenskott on 30 January 2011 at 5:24 pm

[…] kan man i alla fall läsa på: DN: 1, 2, 3, 4, 5. SvD: 1, 2, 3. Bloggar om Egypten (analys): Copyriot om diktaturens historia. opassande om värdet av realtiden. In i skogen om den sista faraon. Martin […]

#12 Amelia Andersdotter on 1 February 2011 at 11:40 am

du försvann. så här är det iaf: http://13festival.zemos98.org/Por-que-Walter-Benjamin-no-ha

spanien tillämpar för verk skapade innan 1987 sin gamla upphovsrättslag som gav livstid+80 års skydd (jfr t ex mexikos livstid+90 <– hispanohablantes är i detta avseende fullständigt galna). det betyder att walter benjamin är "fri" överallt i hela europa (tror jag) utom i spanien.

jag vet inte vilken organisation i spanien som skulle se sej som förpliktigad att upprätthålla den här rättigheten, men om det skulle vara sociedad general de AUTORES ligger spanska benjamin-fans rätt risigt till.

den här texten: http://www.jacquesderrida.com.ar/restos/benjamin_arte.htm är hostad i argentina, vars upphovsrättslagar jag inte vet något om. däremot är presidenten kirschner på Mycket Dålig Fot med argentinas största mediamogul.

#13 Henrik on 1 February 2011 at 11:18 pm

OT, men Google (via Safaris malwarevarningssystem) anser numera att copyriot är en skadlig sida.

#14 Lars Aronsson on 3 February 2011 at 1:12 am

Om jag var Mubarak idag, så skulle jag vara mycket intresserad av att lära av kineserna rörande “utveckling under stabilitet”. För att bara ta ett exempel, så verkar den egyptiska nätcensuren vara mycket klumpigare än den kinesiska. Det är lätt att dra paralleller till revolutionerna i Ryssland och Iran, där maktvakuum banade vägen för fanatiska kuppmakare (Lenin respektive ayatollorna). Men idag kan nytt inflytande i Egypten komma inte bara från fanatiska islamister, utan även från exempelvis EU, USA eller Kina. Och ännu har inget maktvakuum uppstått i Egypten. Mubarak sitter fortfarande kvar.

#15 Egypten, regimets liberale støtter og hvad vi kan gøre for at hjælpe oprøret / Commoniser on 27 April 2011 at 9:46 am

[…] Men i stedet ser de liberale blot i venteposition på at “uroen” skal dæmpe af – være det gennem en regulær overvindelse af statens politi og militær, eller omvendt. For liberale er der nemlig altid en grund til at vente. Først når der er en tydelig vindende part, ønsker man at tage stilling. På den måde risikerer man ikke at komme i konflikt med nogen. Men de liberale kan ikke løbe fra, at de borgerlige (venstre- som højreorienterede) revolutioner af samfund altid kommer efter succesfulde optøjer: Når den herskende magt er tilpas truet på gaden og svækket nok i sin legitimitet til, at den ikke udgør en trussel for de liberale. Også vore egne demokratiers udvikling bygger på gentagende optøjer. Men undervejs vil de liberale hele tiden gentage sine bekymringer om den manglende “stabilitet” og “orden” og “faren for magtens tomrum”, der følger et fald af et regime. Dette tomrum tolkes som et problem snarere end som en mulighed der varsler nye samfundsformationer. […]

#16 Jubelpessimisme / Commoniser on 27 April 2011 at 9:49 am

[…] det her med at vente og at ikke gå til forhastede beslutninger, skynde sig at fylde det “vakuum af magt” som Mubarak efterlader sig. Det er rigtigt, at fx i Afghanistan at det var en fejl at hurtigt […]

Kommentera