Om extrempolitik och “extremism”

Riksdagen hade tydligen en debatt igår, om “våldsbejakande extremism“. Bingo – två lika korkade ord.

Varför inte det mer rättframma ordet “terrorism”? Vissa kanske tänker att det är alltför förenklande att bara se till själva våldsdåden, att man måste gå till dess bakomliggande drivkrafter – ja, ni känner till snacket. Det kan låta vettigt. Men omskrivningen får framför allt till effekt att man utesluter all den terror som inte utförs av “extremister” utan av stater.
Sen kommer man på att de flesta “extremister” är ganska fredliga. Fast å andra sidan räcker det inte att tala om dem som är direkt våldsamma om vi ska komma åt dem som ännu inte utfört våld. Då slänger man inte detta missfoster till ord, som vi eventuellt har Magnus Ranstorp att tacka för: “våldsbejakande”. David Djuphammar:

Ordet “våldsbejakande” låter fortfarande som lyckliga kvinnor med utsläppt hår och frälst blick som dansar på en sommaräng (med AK4:or)

“Extremism” är knappast ett bättre ord. Vadå -ism? Ordet kan delvis räknas till samma grupp som “skepticism”, “plagiarism” och “journalism”, engelska ord som vunnit inträde i svenskan som onödiga ersättare för de befintliga orden “skepsis”, “plagiat” och “journalistik”. Visserligen finns inget motsvarande ord som “extremism” ersätter, men behövs det? Varför kan vi inte tala om politiskt extrema ideologier, individer eller rörelser? Måste allt detta föras in under en föga specifik “extremism”?

Efter de senaste inläggen om “två extremhögrar” förekom viss diskussion om ordval. Jag menar ju att adjektivet “högerextrem” som adjektiv och substantivet “extremhöger” visst kan användas, precis som “vänsterextrem” och “extremvänster” – men som deskriptiva begrepp, inte som glåpord. Tyvärr har detta kanske omöjliggjorts av att det lika svepande som fördömande ordet “extremism” har bredit ut sig. Men om önskar ändå att vi här kunde låta oss influera mer av det språkbruk som verkar gälla i Frankrike.

Såvitt jag förstår har franskans extrême inte riktigt de konnotationer till fanatism som “extrem” har på svenska. Snarare kan väl extrême översättas till “yttre”, en ytterflank som alltid är i förhållande till något. Att då beteckna politiska aktivister som högerextrema eller vänsterextrema betyder inte nödvändigtvis att de stämplas som galna fanatiker utan anger bara deras position i förhållande till ett politiskt mittfält.

Såvitt jag förstår har ordet “extremvänster” en mer precis innebörd på franska. Det har syftat på trotskister, stalinister och maoister som står “till vänster” om PCF. Till extremvänstern räknas nog även vissa anarkosyndikalister. Observera att lägret på intet sätt är enhetligt, exempelvis betraktar ju trotskisterna och stalinisterna varandra som dödsfiender. Ändå finns en gemensam faktor för extremvänstern: de menar att socialism är ett nödvändigt stadium som måste uppnås innan det kan bli tal om kommunism. Extremvänstern skjuter kommunismen på framtiden. Deras omedelbara strävan handlar om att arbetarklassen ska ta makten över produktionsmedlen, oftast även att arbetarklassens parti ska ta makten över statsapparaten.
Därigenom skiljer sig extremvänstern, i franskt språkbruk, från ultravänstern som strikt talat inte är socialistisk. Dess idé om kommunism stavas snarare kommunisering – en slags eskalerande process som upphäver kapitalrelationen, avskaffar pengar och arbete.
Ultravänstern är heller inte politisk utan antipolitisk, “varken demokratisk eller diktatorisk” menar Gilles Dauvé som för några år sedan översattes flitigt till svenska av tidskriften Riff-Raff. Annars är utgörs framtidens mest kända exempel på ultravänster av den omtalade skriften Det stundande upproret medan situationisterna blivit en välkänd historisk referenspunkt.

Frågan är om man inte kan tillämpa motsvarande terminologi på högerkanten. Extremhögern är i själva verket flera, precis som extremvänstern, men förenas av sin strävan att via partier ta makten över statsapparaten. Dit kan vi räkna både Pia Kjærsgaard och Adolf Hitler, vilket inte på något sätt betyder att de skulle stå för en likartad politik, lika lite som en svensk snälltrotskist har särskilt stora likheter med en maoistisk gerillaledare.
Ultrahögern är då någonting annat än extremhögern, i det att den inte organiserar sig i partier och inte i strikt mening är politisk utan håller sig till metapolitik (även om detta begrepp inte bör mystifieras i onödan – metapolitik är ett ofrånkomligt inslag i all politik och allt utbyte av åsikter. Ofta finns inslag av esoterik och nyhedendom. Göran Dahls bok Radikalare än Hitler? är ett slags försök att lista vanliga inslag i ultrahögern. Någon sammanhållen rörelse är det knappast tal om, men i Sverige svärmar ultrahögern för tillfället främst kring bloggportalen Motpol och agitatorn Mohamed Omar.
Ultrahögerns europeiska motsvarighet till Gilles Dauvé är kanske Alain de Benoist (två hyfsat jämnåriga fransmän). Delar av ultravänstern orienterar sig efter Amadeo Bordiga, delar av ultrahögern efter Julius Evola (två hyfsat jämnåriga italienare).

Därmed inte sagt att “extremerna möts” – särskilt som det inte är tal om extrem i bemärkelsen “ytterst” utan om ultra i dess latinska grundbetydelse av “bortom”.
Vänster och höger som politiska begrepp betecknar ju ursprungligen rumsliga placeringar i sessionssalen för Frankrikes parlament. Ultravänstern är bortom vänstern, den ägnar sig inte längre åt vänsterpolitik i ordets vanliga bemärkelse. Ultrahögern är bortom högern och framhåller gärna detta.

För övrigt är såväl ultravänsterns som ultrahögerns teoretiker på ett intellektuellt plan mer givande att läsa än allt som någonsin skrivits av extremvänstern och extremhögern sammantaget, om ni frågar mig.

Hela denna utvikning är av föga värde för så kallade terrorexperter vars främsta intresse är att sortera olika grupperingar utifrån risken att de ska begå terrordåd. Vid olika historiska tillfällen har terrordåd begåtts av både ultrahögern och extremhögern, ultravänstern och extremvänster, därtill av religiösa grupperingar inklusive islamister, av separatister och nationalister samt slutligen även av stater, inklusive stater med liberaldemokratiskt statsskick.

26 kommentarer ↓

#1 Viktualiebrodern on 27 January 2011 at 1:38 pm

“För övrigt är såväl ultravänsterns som ultrahögerns teoretiker på ett intellektuellt plan mer givande att läsa än allt som någonsin skrivits av extremvänstern och extremhögern sammantaget, om ni frågar mig.”

Med risk för att spamma igen, så måste jag +1 det. Jag skäms inte för att jag länkar till en blogg, oskorei, på Motpol.

Inom parentes kallas väl extrema islamister ofta *salafister* (sunni) eller (de “våldsbejakande”) *djihadister* på franska. Jag önskar att en sådan mera specifik terminologi infördes på svenska också. Lite trött på det här islameriet…

#2 rasmus on 27 January 2011 at 1:48 pm

Viktualiebrodern: Ja, en mer specifik terminologi kring olika slags islamister är sannerligen nödvändigt. Salafism är ett bra ord, särskilt som det används även av anhängarna själva. Det är inte synonymt med “extrem islamism”, tvärtom går det att tänka sig flera andra slags extremer. Mohamed Omar, ultrahöger och självutnämnd islamist, avskyr t.ex. salafister som pesten.

#3 mlowdi on 27 January 2011 at 1:52 pm

“Extremism”-frågan är ganska intressant; för mig har alltid engelskans “-ism”-ändelser antytt en aktivitet snarare än en hållning. Journalism handlar om att bedriva journalistik, communism om att bedriva eller sträva efter kommunism (se där kontrasten mellan svenska och engelska!) Extremism läser jag således som att bedriva en extrem hållning till någonting.
Vet dock inte hur korrekt den läsningen är rent språkvetenskapligt.

Ang. själva riksdagsdebatten viskade en fågel i mitt öra att det tydligen varit ett fasligt meck att hitta en rubrik som alla inblandade kunde enas om. Så “våldsbejakande extremism” är inte bara en korkad rubrik, den är också en produkt av åtta tjurskalliga partiers interna bråkande. Fantastiskt!
I övrigt kan jag som var där också meddela att debatten var just så intetsägande som rubriken antyder. På något sätt var det i alla fall charmigt hur SDs ledamöter högt och länge applåderade varje anförande av Åkesson.

#4 rasmus on 27 January 2011 at 1:59 pm

Jo, jag noterade också att “våldsbejakande extremism” var resultatet av att SD först föreslagit en debatt om “våldsbejakande islamistisk extremism”. Ett något mer begränsat alternativ vore ju annars att debattera salafismen.

#5 Lazer Stefan on 27 January 2011 at 5:06 pm

Vad gör du klassar anarkosyndikalismen som extrem och inte ultra vänster?

#6 Autotragisk on 27 January 2011 at 5:13 pm

Mycket intressant läsning. Och tack för att ni kunniga vill vägleda i denna djungel av svenska översättningar från engelskan (och franskan).

Tänkte höra med er, sitter och trilskas med en uppsats angående fundamentalism. Plöjjt en hel del vettiga böcker men har svårt att hitta en tydlig definition på just fundamentalism? Ungefär som frihetskämpe / medlem av motståndsrörelse / terrorist. Måhända är jag bara en simpel student, men många av ordvalen i media tolkar ju en person eller en grupps åsikter just genom ordvalet(tolkningsföreträde något djävulskt).

Lite fragmenterat(kaffehög) men även tidigare diskussioner kring inbördeskrig eller ej i Irak efter invasionen har denna typ av problematik kan jag tycka. Sen det inrikespolitiska trycket av “ordval” mm.

Så, fundamentalism? De flesta jag frågar tänker ju på x person med en AK-47:a gärna i mellanöstern-miljö(gärna 4 sekundersklipp likaså helt utan kontext) medan jag tänker på protestanter som utvandrat till nordamerika. De avskydde katolska kyrkan och valde att undvika politiskt betingade katolska präster som tolkade bibeln åt dem, istället valde de att läsa “orginaltexterna” själva.

Kort sagt, inte helt lätt. Och ursäkta för all min galenskap.

PS. Media älskar att använda “experter” från FOI, försvarshögskolan mm, men ifrågasätter aldrig om deras arbetsgivare kan påverka dem i deras världsyn eller (vetenskapliga) åsikter. “Folk” älskar ju experter och experter(byråkrater) älskar ju ökat anslag DS.

#7 Autotragisk on 27 January 2011 at 5:29 pm

Fundamentalism kontra fundamentalist kontra fundamentalistiska, krångel deluxe.

#8 Steve on 27 January 2011 at 5:40 pm

Mycket bra inlägg. Det som i inlägget benämns som ultravänster respektive ultrahöger kan delvis mötas genom sin aversion mot “medelklassen” (både petit och haute bourgeoisie), fast av helt olika anledningar. Evola och t.ex. Foucault och Deleuze har ju även ett gemensamt intresse för Nietzsche, men i övrigt finns inte mycket som förenar dem – tvärtom är de snarast varandras motsatser.
Gällande Göran Dahls alster så måste jag tyvärr säga att dessa, många förtjänster åsido, är behäftade med till synes bristande förståelse för religion och esoterism. Han är ganska spot off i sina beskrivningar av till exempel René Guénon.

Viktualiebrodern: Rädd för att drabbas av Rasmus “hermeneutics of suspicion”?=)

#9 rasmus on 27 January 2011 at 5:45 pm

Lazer Stefan: Anarkosyndikalismen kan nog vara (och har varit) ganska olika saker vid olika tidpunkter, så mitt intresse är inte att placera en -ism i endera fack. Men vanligtvis är anarkosyndikalister inne på att arbetarna ska kontrollera sina egna arbetsplatser. Det är inte så ultravänster, snarare (frihetlig) socialism.

#10 Autotragisk on 27 January 2011 at 6:10 pm

Fö, kanske redan uppmärksammats men högst otrevligt, http://www.nordisk.nu/showthread.php?t=47661&page=1 angående ärade Rasmus.

nordisk.nu väcker en hel del frågor.

#11 jourvikarie on 27 January 2011 at 10:29 pm

Fast glöm inte att Hitler hade klassats som en galen och totalitär vänsterextremist om han publicerat sin “klasskamp” i dag. Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (National Sozialistische Deutsche Arbeiterpartei) grundat på hat mot kapitalismen, överklassen och borgarklassen (dvs judarna), kapitalism kallades f ö “internationella judekapitalet”. Partiet var ett socialistisk, protektionistiskt och antiborgerligt parti, som företrädde “folket”och “folkgemenskap och kamratskap”. Hitlers socialism och nationella solidaritet yttrade sig i begränsning av äganderätten (staten kunde konfiskera allt från ett hem till en fabrikskoncern). Men Hitler uttryckte, och förklarade handlingen bl.a. med att han beskrev socialisten som “var och en, som inte känner något högre mål än sitt folks väl”.

#12 rasmus on 27 January 2011 at 11:26 pm

Autotragisk:
Äh, det där var väl ingen fara. En person skrev att min föreläsning kunde vara intressant, ingen svarade och antagligen gick ingen dit, åtminstone verkade det inte så när jag föreläste.

jourvikarie:
1) Klart att Hitler hade klassats som galen idag. Det hade nog varit fallet med de flesta politiker om vi gör ditt tankeexperiment att flytta deras retorik 80 år framåt i tiden, varför vi nu ska göra det.
2) Hitler förordade inte klasskamp.
3) Hitler förordade en slags socialism, även om det inte hade samma innebörd som vänsterns socialism eftersom det privata ägandet av industrier bibehölls.
4) Att staten konfiskerar saker är i sig inget tillräckligt kriterium på “vänster”, som du verkar hävda.
5) Protektionism är inte heller nödvändigtvis “vänster”.

#13 jourvikarie on 28 January 2011 at 1:32 am

rasmus:
Observera jag vill inte förstöra nåns illusion. Jag vill bara nyansera och vidga debatten lite, fel forum möjligen?

#14 rasmus on 28 January 2011 at 9:08 am

jourvikarie: Fel forum om du inte tål att få mothugg när du har fel. Annars helt rätt. Här välkomnas folk av olika uppfattningar som vill nyansera frågor.

#15 Pim on 28 January 2011 at 12:06 pm

jourvikarie: Nazisterna var inte emot kapitalism. De var mycket riktigt emot det internationella kapitalet. Den tyska nationella kapitalismen hade de dock inget emot. De var definitivt emot klasskamp. Nazisternas huvudmål var nationenens storhet. Folket var en omskrivning för nationen. Nationen innefattade alla klasser, så länge de var tyska. Både det internationella kapitalet och kommunismen sågs som judarnas verk, två olika sätt att komma åt den tyska nationen. Det internationella kapitalet genom att suga ut nationen och kommunismen genom att så split mellan nationens olika klasser.
Visserligen var nazisterna emot alltför stora klassklyftor och förbättrade i många fall förhållandena för (den tyska) arbetarklassen. Men detta var inget självändamål. Det var för att slå ut grogrunden för klasskamp. Klassamhället hade sin självskrivna plats i nazisternas Tyskland. Det fick dock inte vara för stora klasskillnader. Det hade inte med social rättvisa att göra utan med att få nationen att prestera på topp och nå storhet.

#16 Steve on 28 January 2011 at 4:20 pm

Jag måste erkänna mina bristande historiekunskaper. Hur stor vad skillnaden mellan Tyskland och Sverige mellan säg 1920-1940 om vi bortser från demagogin, det totalitära, vulgärantisemitiska och tittar mer på politologi och monetär politik. Ett övergripande men nyanserat svar vore inte fel, dvs. någon eller några som sätter fingret på likheter och skillnader utan att peka ut det allra mest uppenbara (se ovan).

#17 Lars Aronsson on 28 January 2011 at 6:44 pm

Steve (#16), svensk industri gynnades (högkonjunktur) av att importen var avskuren under första världskriget. När konkurrensen från importen öppnades med freden, kom en lågkonjunktur, som det tog några år att arbeta sig upp ur. Men sedan hade Sverige ungefär samma “glada 1920-tal” som USA. Vanligt folk började spekulera i aktier. Ivar Kreuger var börsens hjälte. Radio och flygplan kom. Men Tyskland var sönderkrigat, hade avsatt kejsaren, infört en svag demokrati (Weimarrepubliken) och hade fått ett gigantiskt skadestånd att betala i Versailles-freden. Inget “glatt 1920-tal” där. Läs “En tysk mans historia” av Sebastian Haffner för en kort sammanfattning av stämningsläget i Tyskland och “Kvartetten som sprängdes” av Birger Sjöberg för Sverige.

#18 Steve on 28 January 2011 at 7:27 pm

Lars: Tackar, inte minst för boktipsen. Ja, demagogin och det totalitära var ju följder av vissa historiska skeenden. Det jag inte minst hade i åtanke var dock Sveriges monetärpolitiska system, industriproduktionen, förhållandet mellan statligt och privatägt och så vidare i jämförelse med Tyskland. Admin nämnde ju exempelvis att mycket var privatägt i Tyskland; fanns motsvarande uppdelning i Sverige under exempelvis 30-talet? Var Sverige “överstatligt” i viss utsträckning?

Men jag ska nog se till att läsa de där böckerna och får lov att återkomma.

#19 Daniel on 28 January 2011 at 7:39 pm

NSDAP:s maktövertagande var en total seger för borgarklassen i Tyskland, observera inte enbart de moderna kapitalisterna utan för klassen som helhet – storgodsägare, militäretablissemanget, kyrkan i den mån de inte opponerade sig. Rojalisterna fick inte sin Kaiser tillbaka, men han hade visat sig oduglig när han släppte makten till Weimarliberalerna och sossarna.

Att plocka upp NSDAP:s 25-punktersprogram från 1920 och leta upp några punkter som går att sätta i en vänsterkontext* säger ingenting om karaktären på det parti som med hela borgarklassens stöd tog makten 1933.

Folkgemenskap är antitesen till klasskampen. Parollen folkgemenskap måste ses utifrån att klasskonflikterna ligger i öppen dager och inte kan vare sig skylas över eller avtalas bort. Det vi kan uppfatta som “vänster” i Hitlers politik handlar om att hantera att SPD och KPD tillsammans (om de hade kunnat samarbeta) slog nazisterna i valet i november 1932. Zentrum och de tysknationella var vart och ett mindre än KPD.

Det tyska folket var alltså i det stora hela antingen socialister eller nazister. Det går inte att upplösa fackföreningarna och partiväsendet utan att ge någonting tillbaka, du kan inte sätta ALLA arbetare i Dachau.

Nationalsocialism är inte socialism annat än till namnet, inte med någon begriplig definition. Det finns säkert någon nyliberal som vill försöka reducera frågan till graden av statlig inblandning i ekonomin. Men tjenare, då kan man utnämna alla möjliga till socialister.

*Exempelvis punkt 21 om avskaffande av barnarbete och punkt 15 om pensionsreformer. Och nationaliseringen av stora företag naturligtvis.

#20 orgone donor on 2 February 2011 at 12:17 am

Det käcka våldsbejakandet: http://www.youtube.com/watch?v=ybxJhTHa8Zw

#21 Gunnel Gomér on 2 February 2011 at 7:58 pm

Hej Jourvikare!

Fascismen är “småfolklig” men knappast “vänster”. Graden av vänster-ism bestäms framför allt av i hur hög grad man som -ist är beredd att acceptera ojämlikhet och hierarkier. Det gäller såväl liberaler som socialister.

Herbert Tingsten skrev Nazismens och fascismens idéer (1936, 1965):

”Fascismen är borgerlig: den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerligt, antisocialistiskt inriktade folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen, och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning.”

#22 MB on 4 February 2011 at 4:08 am

Kul och tänkvärt inlägg, men jag har lite kritik. Det finns, precis som du skriver, visserligen en markant skillnad mellan det som benämns för ultravänster och extremvänster, men det handlar inte om kommunisering etc., utan om synen på parlamentarism, Sovjets utveckling, statskapitalism, partier och fackföreningar osv. Egentligen är inte Gilles Dauvé, DSU och traditionen som har sin upprinnelse i situationismen synonym med ultravänstern. Det förra är en produkt av kampvågen 1968-1977 medan ultravänstern är en produkt av klasskampscykeln 1917-1921/22.

Jag skulle därför inte säga att ultravänstern(=vänsterkommunismen) är ”bortom” vänstern eller socialismen, de försökte snarare omförhandla definitionen av socialismen men de betonade alla nödvändigheten av socialism… Vänsterkommunisterna var djupt rotade i arbetarrörelsens olika organisationer men bröt med den del av den kommunistiska rörelsen som stödde utvecklingen i Sovjet redan 1921, vilket innebar att många av dem isolerades från den officiella vänstern. A. Bordiga menade exempelvis att han var leninist och att han endast stod till ”vänster” om Lenin i frågan om enhetsfronten (en politisk taktik som komintern utarbetade 1921) och synen på parlamentarismen.

Ultravänstern är alltså öknamnet på de grupper som stod till vänster om Lenin/Trotskij i och med debatterna inom komintern 1921, därför epiteten ”vänsterkommunism”, ”ultravänstern”.

Kongressen i Moskva 1921 (den historiska kontexten är NEP, krossandet av Kronstadt osv.) ledde fram till en mängd olika och ofta tämligen divergerande politiska perspektiv men som följaktligen inte är synonyma med den ”kommuniseringstendens” som du lyfter fram i ditt inlägg. Den tendensen är i själva verket en historisk produkt som uppstår runt fyrtio år senare och dessutom som en sorts aufhebung av ”ultravänstern”. (Det är på grund av kontinuiteten mellan säg, Bordiga och Dauvé som även den senare benämns för ultravänster, men det är alltså inte korrekt…)

Man kanske kan säga att marxister som Amadeo Bordiga, Paul Mattick, Herman Gorter, Anton Pannekoek, Sylvia Pankhurst, Cajo Brendel, Otto Rühle, Bruno Maffi, Roger Dangeville, Karl Korsch osv. tillhör ”ultravänstern” – det vill säga vänsterkommunismen, medan Dauvé, Camatte, Roland Simon, Endnotes, Bruno Astarian och andra snarare är produkter av vänsterkommunismens implosion och vidareutveckling genom diverse förgreningar inom marxismen under femtio- och sextiotal.

Den diskussion om kommunisering som du med rätta definierar som ett sorts brott med socialismen är följaktligen också ett brott med ultravänstern. Dauvé och kretsen kring honom distanserade sig exempelvis både från ultravänstern och leninismen redan 1969 i en text som är mycket inspirerad av Bordiga: http://www.riff-raff.se/vd/lenin_ultra.php

(Såväl Troploin som Theorie Communiste uppfattar sig som ett brott med ultravänstern, hela riff-raff #8 hade exempelvis temat ”Kommunistisk teori bortom ultravänstern”: http://www.riff-raff.se/8/ Medan exempelvis ett nätverk militanter som Echanges et Mouvement http://libcom.org/tags/echanges-et-mouvement kanske kan sägas vara kvar inom ”ultravänstern” trots att den är sprungen ur samma mylla och under samma historiska omständigheter som TC och Troploin… Eller den spännande italienska tidskriften N+1 för den delen, http://www.quinterna.org/proletari_unitevi.htm, som skapades av militanter från kretsen kring Bordiga, dvs. från de nätverk av italienska vänsterkommunister som reorganiserats runt 1942 och som hade målet att ta makten i samband med andra världskrigets slut (men misslyckades med det, en del av dem mördades av Togliattis partisaner…)).

Detta var lite obskyr sekthistoria som jag tror implicerar att ”logiken” bakom dina jämförelser störs.

Gilles Dauvé är helt enkelt inte ”ultravänster” även om en Amadeo Bordiga och en Paul Mattick var det, och de senare är fortfarande kvar inom socialismen (eller hur man nu ska uttrycka det). Därför blir det, som jag ser det, mer mystiferande än givande att jämföra en Alain de Benoist och en Gilles Dauvé. I och med att den strukturella likheten dem emellan enbart består i att de är tämligen marginella inom vänstern respektive högern tror jag att dina liknelser mest tenderar att försvåra debatten om vad ultravänster respektive ultrahöger är.

Ultravänstern är helt enkelt inte bortom vänstern, och inte heller ultrahögern är det. I själva verket borde vi kanske fråga oss om inte ”ultrahögern” är en sorts mittens radikalism, en ”ultraliberalism” (om vi med liberalism kan fånga in de egendomsförhållanden som den liberala politiska ordningen är funderade i, vilket vi kanske inte kan…). Den radikala konservatismens teoretiker är åtminstone ur mitt perspektiv först och främst ”reaktionärt liberala”, de omfamnar en form av altliberalismus som vill försvara den liberala ordningens egendomsförhållanden med diktatoriska medel om så krävs. En liberalism tömd på rättigheter (men inte för alla), en demokrati satt på undantag (men inte för alla).

Det här blev för långt, hoppas jag inte tråkade ut dig.

#23 rasmus on 4 February 2011 at 12:01 pm

MB: Dina kommentarer tråkar aldrig ut mig, detta var sjukt intressant.
Du är oändligt mycket mer bevandrad än jag inom (post)ultravänsterns utvecklingar, men jag är i stora drag medveten hur mellankrigstidens vänsterkommunister i bl.a. Tyskland och Italien skiljer sig från tanketradition associerad med Frankrike kring 1968 vilken jag ovan benämnde som “ultravänster”. Begreppet var kanske inte helt korrekt, men utgångspunkten var mest att påvisa den grundliga skillnaden mot “extremvänstern”.

Jämförelserna Benoist/Dauvé och Evola/Bordiga är, precis som du säger, lite mystifierande. Jag slogs mest av att de var jämnåriga, och att deras samtida status inom marginella gruppers textproduktion har vissa ytliga likheter.

Jag sympatiserar med tanken på att förstå “ultrahögern” åtminstone delvis inom ramen för liberalismen – fast det gäller även i den mån som den faktiskt skulle kunna betecknas som antiliberal, dvs reaktiv-reaktionär.

#24 COPYRIOT | Om extrempolitik och “extremism” | Världen kan vänta on 27 August 2011 at 11:05 am

[…] January 27th, 2011 | fascism, kommunism, liberalism  Skriv ut […]

#25 Krönika #19 | Konst & Politik on 16 September 2011 at 9:57 pm

[…] de desinformativa begreppen ”våldsbejakare” resp. ”extremism” finns på sajten Copyriot.se:http://copyriot.se/2011/01/27/om-extrempolitik-och-extremism/ Like this:GillaBli först att gilla denna […]

#26 COPYRIOT | Radikalisering är extremism och extremism är antidemokratiskt? Om regeringens nya flumspråk on 12 December 2011 at 2:05 am

[…] Om extrempolitik och “extremism” […]

Kommentera