Fallstudie 4 i realliberalism: Fotolagen

Regeringens förslag om en ny fotolag (Olovlig fotografering, Ds 2011:1) väcker åter frågan om realliberalism – urvalet ur ett överflöd av individuella rättigheter. Anna Troberg (PP) förklarar varför:

Jag tror på två viktiga principer. Jag tror på allas rätt till ett privatliv och jag tror på öppenhet. Det är två principer som inte helt sällan krockar.

Piratpartiet är delvis det realliberala partiet par excellence, i den meningen att de konsekvent belyser hur de liberala rättigheterna kolliderar (t.ex. upphovsrätt och privatliv, upphovsrätt och äganderätt). Ofta har de varit tvärsäkra på vilka av rättigheterna som måste gå före. Så inte denna gång. Anna Troberg framstår som genuint nyfiken på frågan och dess gråzoner utan att ha svaret klart på förhand.

Andra aktörer intar de två realliberala motpositionerna. Å ena sidan Journalistförbundet som menar att rätten att fotografera måste gå före. Å andra sidan ideologiskt liberala forskare i juridik, exempelvis Mark Klamberg och Mårten Schultz, varav åtminstone den senare ytterligare vill stärka privatlivets lagskydd.

Debatten har hittills mest handlat om hur lagen kommer att påverka journalistiken. En pressfotograf som trycker på avtryckaren i fel läge riskerar själv att straffas (till skillnad från felaktiga publiceringar, som går på ansvarige utgivaren). Därför kan de antas ta det säkra före det osäkra, så att viss form av påträngande bildjournalistik försvinner – på gott eller på ont.

“Enligt justitieminister Beatrice Ask kan journalister komma att undantas från lagen”, skriver Journalistförbundet. Men i stället för att vänligt ta emot ett yrkesprivilegium sparkar de bakut och framhäller, precis som piratpartisterna, att “lagen ska omfatta alla medborgare”. Eloge för det.
Undantag i fotolagen för en viss yrkesgrupp vore att betrakta som en slags korporativism – en inte helt ovanlig utväg ur realliberalismens dilemman. Hellre än göra avvägningen mellan rättigheter i en universellt formulerad lag, eller att överlåta regleringen till frivilliga avtal mellan organisationer, innebär den korporativa vägen att lagen särbehandlar medborgare beroende på yrke.
Men det är inte vad som står i lagförslaget. Personer med presslegitimation ska i princip inte få fotografera friare än någon annan. Undantaget som görs är luddigare än så:

Till ansvar do?ms inte om ga?rningen med ha?nsyn till syftet och o?vriga omsta?ndigheter a?r fo?rsvarlig.

“Klarare kan skrivningen knappast vara”, menar Kristanstadsbladets ledarsida, vars idé om klarhet verkar ytterst vid. Jurister som kommenterat lagförslaget menar ju tvärtom att det kommer krävas prejudikat innan vi har en aning om vad som gör en fotografering “försvarlig”. Lagens förarbete ger inte heller klara riktlinjer:

Vid bedo?mningen av om ga?rningen a?r fo?rsvarlig bo?r sa?rskilt beaktas om den sker som ett led i nyhetsfo?rmedling eller i na?got annat sammanhang av samha?lleligt intresse, utgo?r ett inslag i undervisning eller vetenskapligt arbete eller la?ter sig fo?rsvaras av konstna?rliga ha?nsyn.

Allt vi kan säga är att regeringen inte vill ha ett allmänt undantag för journalistisk verksamhet. Möjligtvis för “nyhetsförmedling”, vilket knappast omfattar all journalistik. Däremot kan det vara okej att fotografera in genom folks köksfönster om syftet är vetenskapligt eller konstnärligt – vilket är ännu svårare att avgränsa.
Dessutom varnar lagens förarbete för falska konstnärer. Om någon ger sitt medgivande för att fotograferas “i konstnärligt syfte” så kan medgivandet senare dras tillbaka om syftet inte – enligt konstexperterna i landets domstolsväsende – var tillräckligt konstnärligt:

Inte heller a?r samtycket giltigt t.ex. om det la?mnas till en fotograf som utger sig fo?r att vara konstna?r och sa?ger att fotograferingen sker fo?r ett konstna?rligt syfte men da?r han eller hon i sja?lva verket inte a?r konstna?r och har ett annat syfte med fotograferingen.

Emellertid är det nog inte i avgränsningarna mellan olika syften som lagen får störst praktiska effekter, utan i det offentliga rummets status.

Journalistförbundet anser att det finns en uppenbar risk att allmänheten får den felaktiga uppfattningen att all fotografering på allmän plats blir förbjuden genom lagförslaget.
Förbundet uppfattar den lagtekniska avgränsningen som att endast platser där allmänheten inte har insyn omfattas, men att förbudet inte omfattar fall där fotografering är försvarlig, som rimlig.

Slutligen ett par vidlyftigare reflexioner angående fotolagen. Som namnet antyder omfattas stillbild och video, men inte ljud. Av någon anledning anser vi det mer kränkande att vår kropp fångas på bild i intima situationer än att vår röst spelas in när vi uttrycker våra innersta känslor.
“Fotografi” definieras i förarbetet så att det innefattar även “annan upptagning av bild med tekniskt hja?lpmedel”. Antagligen räknas inte pennor och penslar som tekniska hjälpmedel. Men vad sägs om sonografi via ultraljud? Eller sensorer som registrerar infraröd strålning i form av data som kan representeras som bild?
Inte för att svenskt rättsväsende lär svämma över av sådana fall, åtminstone inte inom den allra närmsta framtiden. Men det är intressant att fundera över de spektrala gränserna för “fotografi” – inte minst med Donna Haraway i bakhuvudet.