Två extremhögrar i Europa: Vari skillnaden består

Förra inlägget delade in Europas högerextrema grupper i två läger. Det rör sig om en framväxande uppdelning som sannolikt kommer att bli allt tydligare. Men de båda lägren har ännu inga bra namn.
Försöken att benämna skillnaden leder ofta ner i ett av två diken. Här tänkte jag börja med att identifiera dessa för att sedan gå vidare till en diskussion om hur vi bättre bör förstå Europas parlamentariska extremhöger, dock utan att komma fram till någon ny terminologi.

Inom samhällets liberala mittfält, inklusive den mesta nyhetsjournalistiken, beskrivs extremhögern i första hand som extrem. Skillnader mellan olika högerextrema partier framställs inte som kvalitativa utan kvantitativa – mer eller mindre extremism. Ena lägret beskrivs då ofta som “mjukt” medan det andra är “hårt”. De ena kallas för populister, de andra för extremister.
Ofta ligger ett outtalat antagande i botten: de hårda ska marginaliseras medan de mjuka i princip går att samarbeta med. Mycket av den liberala antirasismen går ut på att försöka bevisa att t.ex. Sverigedemokraterna inte alls är så mjuka som de framstår, utan egentligen är hårda eller åtminstone “crunchy” (mjuka på utsidan med hårda bitar inbakade på djupet).

En alternativ inställning, vanligare till vänster, är att beskriva båda extremhögrarna som i grunden lika. Enda skillnaden sägs vara vilken grupp som hatet riktas mot: ena lägret hatar muslimer, andra lägret hatar judar. Ofta kombineras detta med en analys som betonar historisk kontinuitet: på 1930-talet riktades hatet mot judar, idag riktas det mot muslimer. Bilden tecknas av en “gammal” och en “ny” fascism som båda bygger på samma hat, det är bara hatobjektet som har bytts ut.
Analysen lider av en rad problem. Här räcker det att nämna några. För det första är det omöjligt att förstå extremhögerns attraktionskraft enbart i termer av hat. Skulle den då motverkas genom kärlek? För det andra är det alls inte en identisk mekanism som ligger till grund för hatet mot muslimer som för antisemitismen. Hotbilderna skiljer sig åt och förtjänar att analyseras var för sig. För det tredje stämmer det inte att antisemitismen skulle ligga “på historiens sophög“, bara för att det inte förekommer några utfall mot judar inom den ena av Europas extremhögrar. Ett sådant perspektiv präglas av grav nordvästeuropeisk närsynthet. Det gränsar till en paradoxal metanationalism, där “vår” extremhöger i det upplysta Norden antas vara modernare än den efterblivna extremhögern i Ungern och Bulgarien.

Visst – ena lägret varnar i första hand för “islamisering”, andra lägret varnar för “den nya världsordningen” som domineras av “sionister”. Men dessa två hotbilder är inte bara omskrivningar för hat mot muslimer respektive hat mot judar. De rymmer fler dimensioner än så.
“Islamisering” associeras med horder av unga män som pratar ett obegripligt språk och bränner bildäck på gatorna medan deras slöjtäckta kvinnor föder nya hotfulla horder av män som växer upp till en ockupationsarmé vars yttersta mål är att föra Europa tillbaka till medeltiden. “Den nya världsordningen”, å andra sidan, pekar inte mot medeltiden utan snarare mot ett science fiction-dystopiskt kontrollsamhälle där allt sunt, naturligt och jordbunden undertrycks av en rotlös elit.
Dock är de båda hotbilderna inte fullt så motsatta som de skulle kunna verka. För en konspiracist är det fullt möjligt att se “islamisering” som en del i planen för att manipulera fram “den nya världsordningen”. Och inom den antiislamiska extremhögern görs alltid en analys av hur västerlandets vekhet har tillåtit den islamiska invasionen, vilket kan leda till ambivalenta slutsatser om varifrån det yttersta hotet kommer.

Vissa kommentatorer här på bloggen har redan hunnit påpeka att de två extremhögrarna skapar delvis olika “vi”. Daniel skrev:

De nordiska partierna och de i övriga protestantländer i norra Europa åberopar dessutom allt som oftast en liberal frihetstradition när de hetsar mot muslimer, och tar avstånd från nazism och antisemitism. Det skiljer dem från partierna längre söderut och i Tyskland.

Det är knappast en slump att Danmark, Norge och Nederländerna har gått i bräschen för det första lägrets framväxt. Efter att dessa länder varit ockuperade av Nazityskland likställdes nationalism med antinazism. Det skapades en riklig arsenal av metaforer för de politiker som ville jämföra muslimska invandrare med en nazistisk ockupationsarmé. Västeuropa tror dessutom att det var Västerlandet som besegrade Nazityskland, vilket bäddar för en tanke om ett enat västerland. Mårten Fjällström påpekade att ena lägret ser sig som “den vita kristenhetens försvarare vars hotbild är de muslimska massorna med annorlunda värderingar”, medan det andra lägret utgår från att den egna nationalstaten måste försvaras mot “den judiska, liberala kosmopolitiska världen”. Men detta betyder inte att det andra lägret skulle vara mer “inskränkta”. Tvärtom söker de allierade även utanför Europa. För tillfället ser många av dem upp till Irans president Ahmadinejad.

Ett litet japanskt fascistparti höll i höstas en kongress som gästades av bland andra Front National, FPÖ, Jobbik, Vlaams Belang och BNP. Ledare för den europeiska delegationen tycks ha varit Bruno Gollnisch, andra lägrets ledare inom Front National – som tillika är professor i japanska har tre barn med sin japanska fru. Att han därmed är “rasblandare” framstår som paradoxalt för dem som förstår andra lägrets extremhöger enbart i termer av extrem rasism, men i själva verket kan idén om en gemensam kamp mot “den nya världsordningen” bädda för mer tolerans mot människor av främmande härkomst. Åtminstone så länge de står på samma sida i kampen mot en gemensam fiende som är global.
Se också exemplet i inlägget om Front National om hur Farid Smahi – en ledande partiaktivist av algerisk härkomst, allierad med Bruno Gollnisch – nu anklagar Marine Le Pen för rasism. Sådant blir närapå obegripligt för den som bara läst svenska tidningar och uppfattat partiledarstriden i Front National som en kamp mellan en “mjuk” och en “hård” fraktion.

Ungefär samtidigt som några partier åkte till Japan åkte en annan grupp till Israel. Sverigedemokraterna (Kent Ekeroth), Die Freiheit, Vlaams Belang och FPÖ gjorde studiebesök på en bosättning och undertecknade en gemensam deklaration om kampen mot islam. Uppenbarligen är FPÖ, vid sidan av Vlaams Belang, den felande länken de två gängen. Ena dagen hänger de med Dansk folkeparti, nästa dag med Jobbik. Min gissning är dock att de inom något år kommer att ha valt sida. Om inte annat är det svårt att tänka sig att ett parti som Jobbik vill förbli intima med partier som antar viftar med Israels flagga.

Israel är en symbolisk skiljelinje, utan tvivel. Men det vore lite missvisande att tala om “Israelvänner” kontra “Israelmotståndare”, när det snarare handlar om olika sätt att utnyttja en konfliktzon för sina egna syften. Båda vill helst av allt att konflikten ska bestå och fördjupas.
Observera att antisemitism är fullt möjlig att kombinera med (selektiv) filosemitism. Sådant förekommer inom båda lägren – inget är så spännande för extremhögern som att visa upp sig tillsammans med utvalda favoritjudar, vars judiskhet framhävs till den grad att man inte ser människan bakom juden. Ena lägrets favoritjudar är det bosättarrörelsen på Västbanken, andra lägrets favoritjudar är den antiisraeliska sekten Neturei Karta. Precis som att evangeliska kristna gärna lyfter fram “messianska judar” (som kort sagt är kristna) som sina favoritjudar. Ju mer favoritjudarna idealiseras, desto skarpare görs kontrasten till de 99,9 % av världens judar som inte lever upp till bilden av den goda juden.

Att förstå Europas två högerextremismer – både skillnader och likheter – förutsätter en förståelse av antisemitism. Men den förståelsen får inte fastna i frågan om hur dessa partier ställer sig till staten Israel eller i om de har judiska medlemmar. Betydligt relevantare är vad som kan kallas för “strukturell antisemitism” i form av ett visst slags konspirationstänkande och en viss form av antikapitalism. Ett hett tips är att läsa Moishe Postone som med hjälp av Marx analyserar antisemitismen som “a fetishized, profoundly reactionary form of anti-capitalism”.

Så mycket mer kan skrivas, men det här inlägget börjar redan bli alltför långt. Vad jag framför allt vill säga är att lagen om hets mot folkgrupp är analytiskt värdelös. För att begripa de två extremhögrarna räcker det inte att lista exempel på uttalad rasism. Inte heller att titta på hur de ställer sig geopolitiskt, exempelvis i förhållande till Iran. Lika viktigt är att analysera hur de använder eller avvisar olika feministiska krav, hur de relaterar till historiska händelser och hur de analyserar ekonomi och finansväsende.

37 kommentarer ↓

#1 Ola on 24 January 2011 at 6:25 pm

Tre strålande trivsamma (om än inte som de mest trivsamma ämnen) inlägg efter varandra. Tack för det!

#2 Dawwe on 24 January 2011 at 9:27 pm

Väldigt intressant läsning men det verkar saknas ord på vissa ställen.

#3 Erik E on 24 January 2011 at 11:47 pm

Ord som extremhöger och fascism säger vanligen mer om den som använder dem än om dem de riktas mot.

Sedan tror jag inte att det handlar så mycket om “hat mot muslimer”. Snarare om att analysera vilka värderingar islam bär, hur islam vill påverka samhället, hur det fungerar i praktiken i länder med en stor muslimsk minoritet/majoritet, hur islams inflytande förändras över tid (det ökar i många länder, minskar ingenstans vad jag känner till) och dra ut denna trend och fundera över om det är ett samhälle man vill ha (eller riskera att ha) för sig själv och sina barn i framtiden.

Om man svarar nej på det, så är det fullt logiskt att motarbeta islams framväxt i Europa på samma sätt som man vill motarbeta nazism och kommunism. Det betyder inte att man hatar individuella nazister och kommunister – eller muslimer.

En intressantare fråga är kanske hur det kommer sig att vänstern, som har i sin historia att slåss för jämställdhet mellan könen, för homosexuellas rättigheter, för människors lika värde, mot religionens makt över människor, mot hierarkier och för demokrati, så ivrigt försvarar en auktoritär religion som går emot allt detta.

En del säger att det bygger på att “min fiendes fiende är min vän” och att antiamerikanismen leder vänstern till sympatier för islam. Men jag har svårt att tro att det kan vara huvudförklaringen.

#4 rasmus on 25 January 2011 at 12:16 am

Hastigt svar ang. termen “extremhöger”:
Precis som andra ord finns stora besvär med detta, men jag försöker att använda det rent deskriptivt. Precis som “extremvänster” används på franska om allt från trotskister till maoister, samtidigt som det är någonting annat än “ultravänstern” (och på motsvarande vis går det att tala om en “ultrahöger” dit jag spontant skulle räkna t.ex. alla anhängare till Julius Evola).

#5 Leonidas on 25 January 2011 at 4:08 am

Jag håller med om att man behöver behålla sin analytiska kyla när man närmar sig ämnet, och du skiljer fint mellan de två olika formerna. För att kunna bekämpa något så behöver man veta vad det är man bekämpar och inte bara bunta ihop skilda fenomen lite bekvämt och retoriskt. Visst kan vänstern ofta göra sig skyldig till detta.

Men i din iver att slå undan benen på vänsterns traditioner av antifascism genom att tala om en kvalitativ skillnad rätt och slätt så tycker jag att du går lite väl långt.

Vi kan till och med stanna i dina egna exempel: ja, i de f.d. naziockuperade länderna fungerar antisemitismen av naturliga skäl sämre rent retoriskt. Men detta kan ju precis lika gärna styrka tesen att det handlar om samma rörelse som behöver begagna sig av olika retorik. Visst, det handlar aldrig bara om retorik – rent faktiskt så kan ju motsättningar uppstå (uppdelningen form/innehåll är dessutom naturligtvis en tankekonstruktion), men en analys av en rörelses karaktär måste väl även ta hänsyn till deras demografi och vilken roll man intar i det specifika landets politiska fält.

Och då intar dessa “kvalitativt skilda” rörelser faktiskt ofta en väldigt likartad position både med historiska fasciströrelser och moderna sådana. Missnöjesgrupper som med tuff retorik organiserar utslagna och arbetslösa män mot en utpekad fiende med enkla lösningar, slår till mot arbetarrörelsen och som i de flesta delar av världen på ett eller annat sätt stötts finansiellt eller militärt av kapitalet.

Oavsett om du håller med om denna syn så är det detta vänsterlinjen handlar om – att fokusera på rörelsernas innehåll. Vad är innehållet då; jo för vänstern så är det mindre retoriken och mer politisk position och klass som avgör. Inte “hat” resp. “kärlek”…

#6 Stefan on 25 January 2011 at 5:07 am

Jag fattar fortfarande inte varför du menar att utpräglat högerpopulistiska partier, som norska FrP, är högerextrema? För mig är de i grunden liberalkonservativa partier som främst intresserar sig för lägre skatter och minskade offentliga utgifter. Invandringsfrågan kommer därför främst in som en utgiftspost och man motsätter sig inte kulturellt avlägsen invandring som man bedömer som ekonomiskt lönsam. Kopplingen till extemhögern är väl att man lånar en del av retoriken, begrepp som mångkultur osv, för att få sin politik att gå hem bland de bredare folklagren – därav populismen. De har mycket mer gemensamt med de etablerade partierna (såväl höger som vänster, som också är för en begränsad invandring och lånar främlingsfientlig retorik ibland, “social turism” osv) än med nationalsocialister och andra nationalistiska gräsrotsrörelser som drivs av idéer om etnisk och/eller kulturell homogenitet och folkgemenskap. SD placerar jag med ena foten i det högerextrema lägret eftersom folkgemenskapen fortfarande framstår som ett självändamål, medan liberal ekonomisk politik inte ens eftersträvas.

#7 Delat och intressant – 25 January, 2011 | [insert random stupid name here] on 25 January 2011 at 8:17 am

[…] COPYRIOT | Två extremhögrar i Europa: Vari skillnaden består – Det här var verkligen en sjuuukt intressant analys av de två extremhögrarna i Europa. […]

#8 JagVillVaraFarlig on 25 January 2011 at 9:50 am

Tack för de intressanta inläggen.

Jag skulle dock vilja ställa mig lite frågande till betoningen av en “framväxande” uppdelning bland högerextremisterna. Även om du vill påpeka på något djupare än antisemitism kontra islamofobi (eller populism kontra extremism) så har ju sådana uppdelningar funnits under en lång tid, i alla fall sedan efter andra världskriget.
När jag läste Goodrick-Clarkes “Black Sun” (rekommenderas) slogs jag av beskrivningen av Savitri Devi och hennes närvaro i den internationella högerextrema rörelsen. Boken beskriver ett fantastiskt möte mellan denna sydeuropeiska, Hitler-dyrkande hindu och ett gäng brittiska skinheads och fotbollshuliganer som mest tycker om att spöa pakistanier. Å ena sidan en esoteriskt grundad antisemitism och elitism, å andra sidan en vulgär främlingsfientlighet.

En annan kommentar: som jag förstått det har Dansk Folkeparti i perioder bedrivit propaganda mot svenskar som “utlänningar”. Det antyder, för mig i alla fall, att populistisk främlingsfientlighet inte är en helt tokig rubrik på det partiet.

#9 Viktualiebrodern on 25 January 2011 at 10:04 am

“Ett sådant perspektiv präglas av grav nordvästeuropeisk närsynthet.”

Jag har svårt för denna upprördhet över ordet “neger”, som jag uppfattar som en reception från en nordamerikansk kultur. Den rasism som ligger inbäddad i det ordet där, är inte den samma som historiskt funnits här. Det har till och med spillt över på det fornnordiska ordet “Blåman”, som också det, helt ohistoriskt, fått en aura av negativ värdering över sig.

På samma sätt motsätter jag mig att (om) du försöker dra in en kontinentaleuropeisk eller främreasiatisk diskurs i vårt “nordvästeuropeiska” hörn, genom att närmast ridikulisera de som vill hålla diskursen här utifrån den lokala kulturhistorien.

Det är sant att högern uppehåller sig med mycket (avskyvärt) strunt som “islamisering” eller diverse antisemitiska konspirationsteorier. Jag ser det ändå i många fall som efterhandsrationaliseringar för det stora flertalet inom extremhögern.

Det mera väsentliga skälet för de högerextrema, och det tycks många inom antifascisterna bortse ifrån, är de spelteoretiska överväganden (spela hök i det fångarnas dilemma som är det svenska välfärdssystemet) som man uppfattar att människor med utländsk härkomst ägnar sig åt.

Jag tror att i den mån det går att urskilja etniska mönster i det hökspelet får man inte vara rädd för att uttala det. Det är i så fall långt ifrån det flummiga “islamisering” eller “judekonspirationen”, som är lika avskyvärt som det är stolligt.

#10 rasmus on 25 January 2011 at 10:27 am

Leonidas: Tack, jag håller i breda drag med om vad du skriver. Kan tillägga en sak. När jag talar om kvalitativa skillnader i politik, som går bortom ett simpelt val av objekt för en rasism, får det möjliga konsekvenser även för rörelsernas sociala sammansättning.
Om vi t.ex. tittar på hur de två extremhögrarna förhåller sig till ekonomiska frågor visar det sig att den första är besatt vid att hushålla med skattemedel medan den andra är besatt av att utpeka “internationella bankirer” (även om de förstås fortfarande upprepar att invandrare kostar skattepengar, etc.). Såvitt jag vet är bankväsendet något som Sverigedemokraterna helst inte pratar om alls. För dem leder det bara bort från deras kärnfråga, medan däremot den andra extremhögern (inklusive Nationaldemokraterna) kan prata om bankväsendet och få det att leda till deras kärnfråga, motståndet mot New World Order.
Rimligtvis leder detta till att delvis olika grupper attraheras. Man kanske rentav kan tala om en delvis annorlunda klassamansättning i tillblivelse. Men skillnaden ska heller inte överdrivas. En stor del av poängen med att klargöra att det finns en kvalitativ skillnad är att sedan kunna få bättre sikt mot vad som är gemensamt för extremhögerns partier.

Stefan: “Extremhöger” används av mig som analytiskt begrepp, inte som skällsord. (Observera att jag inte talar om “extremism”, ett i min mening något slafsigt begrepp.)
Det syftar på partierna som ligger till höger om de stora liberalkonservativa eller kristdemokratiska partierna. Ingen har påstått att gränsen är absolut, men jag vill nog ändå räkna FrP dit sedan de i tilltagande grad har fixerat sig vid islam. Och närmare bestämt vid samma kulturella aspekter som t.ex. DF och SD, vilket går klart utöver det skattesänkarparti som FrP en gång var. Deras historia känner jag till, men detta syftar som sagt till att karakterisera något som växer fram nu.

JagVillVaraFarlig: Den esoteriska höger som beskrivs av Goodrick-Clarke (liksom i Göran Dahls senaste bok) skulle jag nog snarare beskriva som “ultrahöger” (att jämföra med “ultravänster” i framför allt franskt språkbruk).
Populistisk främlingsfientlighet är absolut en passande beteckning på mycket som de här partierna ägnar sig åt till vardags. Men det är fel att reducera dem till det. Dansk Folkeparti, t.ex., har en intressant historia i Den Danske Forening och den lågkyrkliga Tidehverv-rörelsen som gör det klart att det alls inte bara handlar om populister som värvar röster utan om en högerextrem rörelse med intellektuellt fundament.

Viktualiebroder: För en gångs skull förstår jag inte vad du pratar om. Neger? Den nordvästeuropeiska närsynthet som jag kritiserar handlar alltså om vissas vana att vifta bort antisemitismen som ett i stort sett utdött fenomen.

#11 Viktualiebrodern on 25 January 2011 at 11:00 am

Jag kan hålla med om att antisemitismen kommit tillbaka genom konspiracismen och genom derivering av kritik mot Israel. Men den “gamla” antisemitismen *har* varit i stort sett utdöd i nordvästeuropa. Att den inte varit det på annat håll tycker jag inte motiverar att man börjar diskutera konspiracisterna/rationaliserande antisionister utifrån dragen hos en antisemitism som är avlägsen i tiden eller rummet. Det finns inte en antisemitism utan antisemitismer. Det går inte att övertyga människor om att de har fel med argument som de uppfattar som halmgubbar.

Angående om hatbrottslagstiftning är “effektiv” (jag vet att du inte gillar det ordet… :-) ) eller inte, så
kan den här artikeln vara en ingång. Själv orkar jag inte sätta mig in i det.
https://webspace.utexas.edu/wisemant/www/HateCrimes.pdf

#12 rasmus on 25 January 2011 at 11:13 am

Viktualiebrodern: Nej, det finns inte “en” antisemitism, utan de skiljer sig åt inte minst baserat på religion. Samtidigt överlappar de varandra och lånar flitigt teman (varav många finns i provkartan Sion Vises Protokoll). Jag tror det blir fel att beskriva “östlig” eller “sydlig” antisemitism som frånvarande här i “nordväst”. Tvärtom finns här i Sverige aktiva antisemiter med ursprung både i Ryssland, den islamiska Mellanöstern och det katolska Sydeuropa. Alla samlas de kring en person som Mohamed Omar.

#13 San on 25 January 2011 at 1:46 pm

Efter att ha läst inlägget så uppfattar jag den ena extremhögern snarare som vänster, eller åtminstone kan motståndet mot den kosmopolitiska världsordningen hittas även på vänsterkanten, kanske särskilt i Skandinavien (eller nordväst).

#14 Steve on 25 January 2011 at 8:34 pm

Om man vill ta del av en skärskådning av Maximiani Portaz AKA Savitri Devis tankegods så är “Hitler’s Priestess” att föredra framför “Black Sun”; den förra handlar i stort sett enbart om grekiskan/fransyskan i fråga. Större delen återfinns på Google Books. Hon var ju å andra sidan antisemit i ordets bredare mening eftersom hon ansåg att samtliga abrahamitiska/monoteistiska religioner var “icke-ariska”. Detta skrev hon om i “A Warning to the Hindus” (1939).

#15 Stefan on 25 January 2011 at 9:16 pm

San: Precis – extemhögern i läger två hör definitivt inte hemma till höger på en traditionell ekonomisk höger/vänster-skala. Dock så är extremhöger ett så pass vedertaget begrepp att det nog bara är att gilla läget. Det är förstås en mer framkomlig väg att betona höger/vänster-skalans otillräcklighet, än att försöka omdefiniera ett minst sagt negativt värdeladdat begrepp. Metaforen om (extrem-)höger/vänster som två ändar som möts är också användbar.

Högerpopulism är däremot ett begrepp som jag till slut valt att acceptera, för liberalkonservativa partier som vill ha mindre (olönsam) invandring. Dock tycker jag det är viktigt att betona att SD inte hör hemma i det lägret -åtminstone inte ännu- nu när Rasmus försöker leverera vänsterbudskapet att alla som “fixerar sig vid” islam är högerextremister, i en ny förpackning.

Att partier i olika länder samarbetar kring vissa frågor, som Europas anpassning till islam, betyder inte att de är samma sorts partier. Jag är inte heller övertygad om att högerpopulistiska partier bidrar till någon framväxande högerextremism – de kan snarare fungera dämpande. Det tror jag att NyD gjorde på 90-talet, tvärtmot vad alla proffstyckare säger. Utan högerpopulister blir det högerextremister som sätter agendan istället. Motsättningar i samhället skapas av de partier som sätter “locket på” och kan inte skyllas på nya uppstickarpartier som tar av locket när det kokar över.

#16 San on 26 January 2011 at 7:56 am

Stefan, min poäng var inte att motståndet “mot den kosmopolitiska världsordningen” är utpräglat vänster, men att i t.ex Sverige hittar du det motståndet främst på vänsterkanten. Vilket kanske förklarar varför ND inte lyckas så bra.

#17 rasmus on 26 January 2011 at 9:46 am

Jag lägger gärna till ett skäl till varför andra lägets extremhöger bör kallas höger: den kallar ofta sig själv för höger.
Ta t.ex. ungerska Jobbik, vars namn enklast skulle kunna översättas till Högern. Eller ta Tyskland där det knappast råder några större tvivel om höger och vänster.
Förvisso kompliceras saken av att tredjepositionisterna – närmast att betrakta som den radikalaste falangen inom andra lägret – beskriver sig som “bortom vänster och höger”. Fast många av dem vill samtidigt vara “den nya högern” och om man jämför antalet utfall mot “vänstern” med de oftast obefintliga utfallen mot “högern” så kan man nog fortfarande sluta sig till att de ser sig själva som hemmahörande på högerkanten.

#18 Marcus on 26 January 2011 at 9:55 am

@San Vänstern motsätter sig kosmopolitiken pga att den förkastar den liberala medborgartanken å ena sidan och den kapitalistiska imperialismen å den andra, men vänstern är ju samtidigt i grunden starkt internationalistisk.

Dock har vänstern, iaf i nordväst, sedan 1970-talets begynnande sk strukturomvandling, i praktiken kommit att identifiera arbetarintressen med att behålla jobb i landet och få staten att bevaka arbetarintressen genom lagstiftning. Detta innebär naturligtvis i förlängningen en protektionism som alltför enkelt lierar sig med rent nationalistiska intressen.

Jag tror att det finns utrymme att här undersöka varför den statsbärande socialdemokratins intressen (allt) ofta(re) sammanfaller med nationalistiska intressen, men det är viktigt att behålla skillnaderna också.

#19 rasmus on 26 January 2011 at 10:27 am

Nu verkar många olika begrepp om “vänstern”, breda såväl som smala, vara i svang. Marcus verkar främst syfta på en den marxistiska (kanske även fackliga) vänstern, medan jag ovan har använt begreppet så att det inbegriper även vänsterliberaler.

#20 Marcus on 26 January 2011 at 10:36 am

@rasmus Ja, viktigt påpekande. Jag svarade mest på Sans kommentar, där vänstern identifierades som antikosmopolitisk – i en sådan vänster kan man knappast räkna in vänsterliberaler. Varken vänsterliberaler eller den antikosmopolitiska vänstern, med några slags marxistiska rötter, är dock nationalistisk. Intressant är dock att nationalistiska och socialdemokratiska intressen trots detta ofta har kunnat liera sig med varandra sedan 1970-talet.

#21 San on 26 January 2011 at 2:05 pm

Marcus, jag identifierar inte all vänster som antikosmopolitisk, men att i Sverige hittas de inom vänstern vilket förklarar den motsvarande högerns misslyckande.

#22 San on 26 January 2011 at 8:10 pm

Blev lite intresserad av Sannfinnarnasparti och vid en googling hamnade jag på en Flashbacktråd med en diskussion som borde vara relevant här.

Synen på finlandssvenskarna. Ett intressant problem uppstod med det Sannfinskapartiets motstånd till svenskan (och i förlängningen finlandssvenskarna).

En del såg detta motstånd som oproblematiskt och anklagade finnlandssvenskarna för att vara mångkulturkramare och elitistiska.

Medans ett fåtal såg det som deras plikt att stå upp för svenskan i Finland.

Min gissning skulle vara att de förstnämnda är Sverigedemokrater och de sistnämnda Nationaldemokrater.

#23 Stefan on 27 January 2011 at 1:41 am

Under extremhögerns glansdagar beskrev de verkligen inte sig själva som höger. Socialist, arbetare och folk var prefixen som gällde då, och då tänker jag inte enbart på NSDAP. Här i Sverige hette de sådant som nationalsocialistisk, socialistisk, folk-, bonde-, arbetar- och folkparti/förbund etc. Sveriges fascistiska folkparti låter förvisso lite höger idag, men hade andra associationer då :-)

Beskrev sig något enda högerextremt parti själva som höger, borgerliga eller liknande på den tiden? Ideologiskt markerade man mot såväl kapitalism/liberalism som kommunism/marxism, men inte socialism och man riktade sig till arbetare. Därefter har begreppet socialism fått andra associationer som förklarar varför de undviker att kalla sig så. Det samt att andra kallar dem extremhöger är min förklaring till varför de idag definierar sig mer åt höger. Vänstern har vunnit striden om det begreppet, tycker jag man kan säga.

Egentligen är de dock varken höger eller vänster utan just en tredje position – nu som då – kanske vi kan enas om?

#24 rasmus on 27 January 2011 at 9:17 am

Stefan: Fast syftet med de här bloggposterna var ju inte att beskriva förhållanden på 1930-talet eller ens 1990-talet, utan någonting som växer fram nu på 2000-talet.
Jag har lite svårt för dem som vill reservera “höger” för sin egen typ av renlärig liberalism (ofta objektivism à la Ayn Rand) medan allt annat stämplas som grader av “vänsteravvikelse”. Då är begreppen meningslösa. Om vi ska prata om vänster och höger måste vi kunna acceptera att både vänstern och högern rymmer en uppsjö av olika hållningar i konflikt med varandra.
Jag har förvisso även vissa problem med begreppen vänster och höger. Det är inga favoritord. Men i dessa sammanhang tror jag de är svåra att komma undan. Särskilt när vissa påstår sig vara “bortom vänster och höger”, vilket är en positionering som förutsätter att alla andra är kvar i antingen höger eller vänster – ett rätt billigt trix som man inte bör köpa rakt av.

#25 Isobel on 27 January 2011 at 10:15 am

Jag tror att det är viktigt att ha med ytterligare en komponent som bara ligger implicit i det Rasmus skriver och det är vad man skulle kunna kalla upplysningsfundamentalismen. De högerextrema “liberala” partierna i Holland är det bästa exemplet (vilket egentligen är rätt konstigt utifrån den holländska pluralistiskt separatistiska traditionen) men samma sak återfinns hos FrP, SD, Lega Nord (om än med lite andra begrepp) liksom inne i generellt ickeextrema högerpartier i nästan hela Europa. Motståndet mot islam formuleras där utifrån en förvriden bild av upplysningen med dess frihetsidéer som essentiellt västerländsk och omöjlig att förena med religiös eller etnisk/kulturell pluralism. Här återfinns eurabia-tankarna, där varje född muslim (eller arab, religionen är underordnad även om den medvetna argumentationen handlar om just islam) är ett hot mot ett fritt europa, “pursvensk”-diskussionen, minaretförbuden osv. De talar om religionen islams hot mot “västerländska friheter” -“intolerans mot intoleransen” samtidigt som de t ex betraktar alla invandrare till sverige från huvudsakligen muslimska länder som “muslimer”, oavsett dessa religiositet. En muslim kan med denna världsbild aldrig bli europé, möjligen genom total assimilering och aktivt avståndstagande från islam och islamisk (och arabisk/nordafrikansk whatever) kultur.

Jag tycker att det är detta upplysninsspår som skiljer de olika sorternas högerextremism tydligast, där exempelvis Jobbik ju på inget sätt menar sig stå för upplysning.

#26 rasmus on 27 January 2011 at 10:37 am

Isobel: absolut. Jag kände när jag skrivit på inlägget ett tag att dess omfång började svämma över, så jag bestämde mig för att sätta punkt innan jag gått in på upplysningsidéerna.

#27 COPYRIOT | Om extrempolitik och “extremism” on 27 January 2011 at 1:16 pm

[…] Två extremhögrar i Europa: Vari skillnaden består […]

#28 Lars Aronsson on 28 January 2011 at 5:50 pm

San (#13) har rätt. Rasmus begår ett metodfel när han sätter sökljuset på extremhögern och ser antiglobalism inom en gren av extremhögern, utan att betrakta den vänster-antiglobalism (Tobin-skatt etc.) som ligger utanför ljuskäglan. Jag tror man tjänar på att betrakta antiglobalism som en mem (ett tankevirus) som frodas inom olika rörelser.

#29 rasmus on 28 January 2011 at 6:50 pm

Lars Aronsson: Vem påstår att jag inte skulle betrakta vänster-antiglobalismen? (Jag skrev f.ö. en hyfsat uppmärksammad artikel om saken för typ sju år sedan.) Måste alla möjliga vinklar in i varje enskild bloggpost? Hjälp vilka krav du ställer på mitt bloggande, i så fall.

#30 Jan Wiklund on 1 February 2011 at 10:46 am

Finns det inte också påtagliga likheter mellan de konspirativa delarna av extremhögern och liknande konspirativa kulturer som definierar sig själva som “vänster”? Typ alla dom där som är fixerade vid Bilderberggruppen. Samma oförmåga att förstå strukturella förklaringar, samma tro på att allt ont härstammar från “onda” individer som antagligen måste utrotas.

Och om deet finns likheter, borde det då inte kunna växa fram affiniteter och allianser? Man borde hålla koll på det där, tycker jag.

#31 Horace Rumpole on 4 February 2011 at 1:31 pm

The only difference is fashion and opportunism. The BNP was virtually a traditional Nazi party in the 1990s under John Tyndal, Nick Griffin took over and set out to make the BNP electable (he explained it in a meeting with the KKK as being ‘not about selling out our ideas, but about selling our ideas’) Today the BNP is even more anti-Muslim than in the 1990s (which is virtually socially acceptable today) but doesn’t express open Anti-Semetism (which is socially unacceptable) Nick Griffin has a deeply anti-semetic past. How is he different from Tyndall? Only in that he wants POWER; Tyndall wanted purity – who is more dangerous? Or look at what’s happened with Sd – they were old style racists/anti-semites in the 1990s, today they are anti-Muslim. Why? Because that’s socially acceptable and makes them electable. If you want to defeat this stuff, you have to make anti-muslim prejudice as socially unacceptable as anti-semetism. And in France and Italy you have to make anti-Roma sentiment as socially unacceptable as anti-semitism. The situation is different in the east – but the situation that is easiest for us to influence is not in the east – it is here, in the west.

#32 rasmus on 4 February 2011 at 1:57 pm

Horace Rumpole: You’re probably right regarding the BNP.
Yet, here I count them to the group of parties which less concerned with “fighting the war between civilizations” than to “unite against the new world order”. That is in first hand because of their international connections, which go to Jobbik in Hungary, ND in Sweden, etc. It’s a fact that these groups have diffuse borders to openly nazi groups, but we should still not reduce them to refashionings of the same old NSDAP nazism.

#33 Horace Rumpole on 4 February 2011 at 10:08 pm

Rasmus, much of the difference is pure window dressing (see http://www.youtube.com/watch?v=04QolIvfQEw and http://www.youtube.com/watch?v=6X8QQwU00Jk&NR=1 )

Tyndall’s BNP was Nazi, and Griffin’s BNP has ‘backstage’ links to Combat 18

“Yet, here I count them to the group of parties which less concerned with “fighting the war between civilizations” than to “unite against the new world order”. That is in first hand because of their international connections, which go to Jobbik in Hungary, ND in Sweden, etc.”
Fascism and NAziism were ALWAYS internationalist in that they supported other similar parties in different countries (look at the Spanish Civil war) and opposed the “Jewish Bolshevik world order”. That is not to say it is ‘the same thing’ exactly, it is to say that this is what the ‘same thing’ looks like in societies which are radically different than in the 1930s. Eastern Europe has changed less than the west (hence many of the politicians in Poland today are v similar to those of Poland in the 1930s). The population (in terms of ethnicity, for example) in the West is different to what it was in the 1930s, in the East the population is much the same as it was in the 1930s.
Remember that fascism and racism are irrational at a deep level (kom ihåg Jacki Arkelöv – en svart nazi) but logical enough to change appearances to adapt to different environments.

#34 Horace Rumpole on 4 February 2011 at 10:13 pm

PS det går an att svara på svenska. Jag skriver helst på engelska helt enkelt pga att det fattas vokaler på tangentbordet (åöä)

#35 Horace Rumpole on 5 February 2011 at 10:38 am

It is deeply depressing to see David Cameron say this http://www.guardian.co.uk/politics/2011/feb/05/david-cameron-muslim-extremism on the same day as this is happening http://www.guardian.co.uk/uk/2011/feb/04/edl-rally-european-far-right?intcmp=239

Perhaps his pandering to the far-right – just like Sarkozi’s – is aimed at winning voters from the BNP (or Front National in Sarkozi’s case), but while that may explain it, it does not excuse it.

#36 Fleischer om Europas två högerextremismer | Tidskriften Libertas on 25 February 2011 at 11:33 am

[…] Två extremhögrar i Europa: Front National vid ett vägskäl Två extremhögrar i Europa: Vari skillnaden består […]

#37 COPYRIOT | Åter till frågan om Europas två extremhögrar on 24 July 2011 at 9:27 am

[…] Kanske liknande Två extremhögrar i Europa: Vari skillnaden består […]

Kommentera