Tunisientystnaden utvärderad

Radioprogrammet Medierna frågade sig igår varför nyhetsmedierna var så sena att notera upproret i Tunisien. (Begriper inte varför alla nu kallar det som hänt för “revolution”. Skulle uppror klinga mindre ädelt?)
Eftersom jag redan den 29 december skrev bloggposten “Uppror i Tunisien – tyst i svensk press” intervjuades även jag i radioprogrammet, vid sidan av Cecilia Uddén på Ekot och den initierade twittraren @ibnkafka. Vad jag säger i radioprogrammet är följande:

Kanske är det så att nyhetsjournalistiken intresserar sig först när det finns tydliga politiska linjer. Att fattiga människor revolterar för att de inte har råd med bröd är liksom inte tillräckligt intressant.
Nyhetsmedier finner det kanske intressantare när man kan hitta en konflikt mellan två sidor på det sättet att USA har en tydlig roll. När folk i Iran revolterade så sa regimen att USA stod bakom protesterna och det var uppenbart att USA också hade ett intresse av att stödja protesterna. Då kunde man göra en “krig mellan civilisationerna”-vinkling.

Tunisien framstår lite på samma sätt som Paris förorter. Utifrån vårt nordiska perspektiv ser vi unga arga araber och tolkningsramarna passar inte riktigt för att se det politiskt.
Precis som när Paris förorter brann för några år sen, så uppfattades det bara som en störning av ordningen, inte som en politisk protest. Likadant har det nog varit med Tunisien, vars position i förhållande till Europa är lite som Paris förorter i förhållande till Paris.

10 kommentarer ↓

#1 Marcus on 23 January 2011 at 11:14 am

Varför oviljan att kalla det en revolution? För mig känns det som att gränsen mellan ett uppror och en revolution går någonstans där upproret får omvälvande konsekvenser för ett politiskt eller ekonomiskt etc system: Exempelvis när en diktator tvingas fly ett land och lämna makten. Eventuellt är det för tidigt för att ropa hej – inga fria val har ännu hållits – men helt galet att nu, till skillnad från för några veckor sedan, kalla det revolution är det då inte i in bok.

Eller hur tänker du?

#2 rasmus on 23 January 2011 at 11:37 am

Jag utesluter inte att det skulle kunna vara fråga om en revolution, men tänker som historiker att det är alldeles för tidigt att avgöra. Åtminstone 5-10 år bör vi nog vänta.
Tydliga kriterier vore något. Regeringsskifte är inte tillräckligt för att tala om revolution, inte heller demokratisering. Jag funderar på om inte revolutioner måste innebära en förändring som går bortom sånt som kan etiketteras som “politisk” och/eller “ekonomisk” förändring, i det att själva relationen mellan “politik”, “ekonomi” och vardagsliv förändras i grunden.

#3 Marcus on 23 January 2011 at 11:48 am

Lite snålt, tycker jag… :-) Men tydliga kriterier saknas, som sagt. Jag menar alltjämt att ett uppror som får en tydlig konsekvens (och där själva konsekvensen har ett relativt hastigt förlopp – tidsspannet är ett kriterium!) mycket väl kan få kallas revolution.

#4 FåtöljStrategen on 23 January 2011 at 1:11 pm

Inte bara var gammelmedia sena med att börja rapportera.

Man har även varit snabba med att dra ned på rapporteringen efter “några” dagar.

Om det maktspel som just nu torde pågå bakom kulisserna kommer det inga bulletiner om.

#5 Jajaja on 23 January 2011 at 3:05 pm

Jag tror media har problem nu när de inser att de har talat så mycket genom åren om Vitrysslands diktatur men inte märkt att Tunisien varit ungefär samma sak. Att deras bild av världen är helt styrd av slentriantänkande plus anpassning till EU/USA-realpolitik, helt renons på kritisk granskning. (Detta förklarar förvisso inte varför de inte upptäckte upproret på så länge.)

#6 list on 23 January 2011 at 4:09 pm

Som du antyder ovan handlar det nog mest om att det inte är “elitens” politik. Politik utan staters, partiers eller företags inblandning går inte att beskriva eller förstå utifrån den normala mediediskursen.

Utan gubbar i kostym med stora planer för andra människor faller det utanför politikmallen.

#7 erik on 23 January 2011 at 9:05 pm

Badiou, vars seminarie i år intituleras: “vad betyder ‘förändra världen’ “, där han försöker reda ut vad en riktig förändring, dvs en förändring där inte allt förblir det samma i förändringen, utan där, som du själv uttrycker det:

“Jag funderar på om inte revolutioner måste innebära en förändring som går bortom sånt som kan etiketteras som “politisk” och/eller “ekonomisk” förändring, i det att själva relationen mellan “politik”, “ekonomi” och vardagsliv förändras i grunden.”
denna förändring ‘i grunden’ är vad Badiou kallar transcendentalen, kortfattat den räkneoperation som (ideologiskt och verkligt) bestämmer vad som finns i en värld, vad som är möjligt och tänkbart, en förändring i grunden skulle förändra dessa grundläggande strukturer för vad världen är och får/kan vara, för att öppna öpp för det nya som förträngs av ideologin.
det kan då ses som ett försök att förminska förändringen i tunisien genom att kalla den resultatet av ett uppror. Däremot så gick Badiou nu senast i onsdag in i tunisiendebatten med att operativt använda sig av distinktionen mellan revolution och uppror (émeute) för att förklara potentialen hos denna förändring gentemot revolutionens kraft, en distinktion han inte byggde upp på temporala kriterier.

Revolution är ett lyckat genomförande av en statskupp där en mängd samlas kring en gemensam idé, förändringen i statsskicket är då, åtminstone i grunden, förberett och innehållet i denna idés formulering. det positiva exemplet är franska revolutionen, där universella idén frihet förändrade världen från grunden, och resonerade vidare. det negativa exemplet är ryska oktoberrevolutionen, där kraften till förändring aktualiseras helt i partiet (armén som revolutionens förkämpar, tvärtemot Maos vilja till att behålla förändringens potential hos folket).

Uppror däremot, om det lyckas som nu i tunisien, innehåller inte förändringens formel i sin egen rörelse, det är snarare en öppning, som kan då vara både reaktiv eller affirmativ (här får historien döma i efterhand).

Badiou frågar sig vidare om vi lever i en intervallsperiod, dvs mellan stora revolutioner, där kampen står mellan två klara positioner (kommunism-kapitalism), lever vi då inte i en tid där motståndaren är så stark att den helt bestämmer vad som är “naturligt”, dvs hela världen bestäms av en ideologi vars transcendental har naturaliserats. Namnet för nutidens naturliga ideologi är parlamentarism-kapitalism, som uttrycker sig i fyra sfärer;
politik: demokrati;
produktionsform: liberalistisk kapitalism
makt: internationellt samfund
andligt/filosofisk övertygelse: civilisation

denna transcendenta norm kallar Badiou för Västerlandet (Occident), och han trycker på det faktum att ALLA välkomnar förändringen i tunisien, trots att väldigt många egentligen är emot den, men ideologin kräver att man ställer sig på vinnarens sida, inte för att folket var förtryckta, utan för att de uttryckte ett begär till västerlandet, dvs de stödde sig på den franska revolutionens idés potential.
i denna mening är då förändringen i tunisien inte ett exempel på en förändring i grunden, för den välkomnas i den mån den håller sig till den härskande normen. det spelar då mindre roll om den kallas för uppror eller revolution. Men det faktum att det var ett uppror, utan en idé som kunde ställas upp gentemot en rådande ordning tyder även på att något nytt nu kan komma, såvida den inte blir reaktiv eller sällar sig till västerlandet (badiou ropar på en ‘désoccidentalisation’).

Det intressanta hos den uppdelning mella revolution och uppror hos Badiou är framförallt denna oupptäckta potential hos upproret. Upproret som symtom på omöjligheten att samlas kring en idé gentemot den rådande ideologin/transcendentalen betyder inte i första hand att vårt största problem är att vi saknar ett tydligt politiskt subjekt (Multituden är väl det skrattretande namnet på den återvändsgränd motståndets krafter befinner sig i idag, när det enda som återstår är att ge upp genom att gå med i ledet skrattandes..) Att vi kanske lever i upprorens tid (Thailand, Iran, Grekland etc.) betyder att dessa inte kan vinna, då de inte samlas som en kraft med en plan att genomföra, men detta tillstånd är inget negativt: Badiou tar åren 1820-1850 som exempel, en upprorens tid, då revolution inte vann, men där det mesta av frihetens idés potential visade sig i verkliga kamper, något som förberedde för dess förverkligande, genom denna tids fruktbarhet.

välkomna upproren, så dem, låt våra barn skörda frukterna av grundens förändring och förverkligandet av en ny idés potential.

frågan är väl som mest pressande, om denna förändring endast kan komma genom en désoccidentalisation, hur skulle ngt sådant ta sig uttryck i tunisien eller resten av den arabisktalande/muslimska världen? välkomnar omk någon kan ge exempel något som avviker från västerlandet och/eller reaktionär traditionalism

#8 Patrik Ehn on 23 January 2011 at 10:16 pm

Skrev några rader om Tunisien/Nordafrika:

http://folkhemmet031.blogspot.com/2011/01/karthago-quo-vadis.html

#9 Mårten Fjällström on 24 January 2011 at 12:02 am

Det har väl knappast rapporterats från Tunisien alls, så det fanns ingen färdig story att börja modda. Om ett uppror tog plats i Libyen skulle media ha en grundstory on Khaddafi att starta med.

Om jag förstår eriks läsning av Badiou rätt, så blir revolution något som bara kan analyseras fram i efterhand, och det ganska långt i efterhand, på basis av om tillräcklig förändring nåtts. Den användningen av “revolution” har förvisso en lång historia, men jag tycker att dem är ganska problematisk, i det att den antyder att något slags tabula rasa har skapats. Det finns också en tydlig slagsida åt uppror som innefattar intellektuella proklamationer om den nya ordningens ideologiska förträfflighet. Alla regeringsombildningar medelst våld rymmer både förändringar och kontinuitet och ett dra en skarp gräns känns inte speciellt funktionellt.

Då föredrar jag ett uppror, i det att det är en beskrivning på en händelse.

#10 Karim on 26 January 2011 at 11:05 am

Jag håller i stort med Copyriots analys. Mycket bra skrivet. Men jag tror att den stora svårigheten för att sammanföra dessa händelser i ett narrativ ligger i att förstå att unga araber vill ha demokrati och yttrandefrihet. Den etablerade bilden av “arga unga araber” är “den arga islamisten”. När nu unga arga araber ropar efter klassiska “västerländska” värden, och den påtagliga frånvaron av islamister bakom protesterna så blir det en krock mellan förväntningar och faktiska händelser. Denna krock säger en hel del om oss.

Kommentera