Två extremhögrar i Europa: Front National vid ett vägskäl

Franska partiet Front National var en gång i tiden den parlamentariska extremhögerns flaggskepp i Europa. Från grundandet år 1972 och ända fram tills i lördags leddes partiet av Jean-Marie Le Pen.
Hans efterträdare utsågs i en omröstning där 17000 medlemmar i Front National valde mellan två kandidater. Vinnare med två tredjedelar av rösterna blev partigrundarens dotter Marine Le Pen, medan återstående tredjedelen röstade på Bruno Gollnisch.

Tidningarna har beskrivit Marine Le Pen som en “förnyare” vars politik är “mjukare” och “mindre extrem” – i jämförelse med både sin far och sin motkandidat. Detta må visserligen stämma, men det är knappast tillfredsställande att bedöma högerextrema rörelser utifrån en endimensionell skala, där allt som finns är mer eller mindre extremism. Marine Le Pen och Bruno Gollnisch representerar nämligen kvalitativt annorlunda riktningar, vars skillnad har relevans även utanför Frankrike.

Under de senaste tio åren har Europas högerextrema partier allt tydligare delat upp sig i två olika läger, till den grad att vi kanske kan tala om två extremhögrar i Europa. Sverige var relativt tidigt ute: redan för tio år sedan skedde splittringen mellan Sverigedemokraterna (SD) och Nationaldemokraterna (ND). Just i det svenska fallet är det uppenbart att ND är “extremare” än SD, vilket på vår horistont lätt överskuggar den kvalitativa skillnad som inte kan reduceras till grader av extremism.
Två partier som däremot avvaktat ovanligt länge med att välja sida är franska Front National och österrikiska FPÖ. Detta trots att båda partierna relativt nyligen genomgått splittringar (MNR bröt sig 1999 ur Front national med en stor del av medlemmarna bara för att snart tyna bort; Jörg Haiders BZÖ bröt sig 2005 ur FPÖ). Antagligen är det deras relativa storlek och långa historia som gjort det möjligt för Front National och FPÖ att hålla sig över den tilltagande klyvningen av Europas extremhöger. Men nu verkar det som att även dessa är på väg att välja sida, vilket har betydelse även för hur vi ska bedöma den framtida utvecklingen av t.ex. Sverigedemokraterna.

Jag har ännu inte karakteriserat de två extremhögrarna i Europa. Det kommer i en uppföljande bloggpost. Först tänkte jag teckna en bild av det vägskäl som Front National står vid, eller möjligtvis passerade genom valet av Marine Le Pen. Detta görs till stor del med hjälp av den tyska journalisten Bernard Schmid som skrivit initierade artiklar i Telepolis och Jungle World.

Av tradition har årtalet 1792 – då första republiken utropades – markerat skiljelinjen mellan den borgerliga och den extrema högern i Frankrike. Även om Front National inte har varit monarkister så har de heller inte accepterat den positiva värdering av begreppet “republik” som gäller som trosbekännelse inom det borgerliga etablissemanget i Frankrike, från vänster till höger. Inte heller har de slutit upp bakom åtskillnaden mellan kyrka och stat, utan haft en stark falang av katolska traditionalister.

Länge förekom inte ordet “republik” i Front Nationals vokabulär. Därför väckte Jean-Marie Le Pen viss uppmärksamhet när han bekände sig programmatiskt till Republiken, i det tal år 2006 som markerade starten på hans sista presidentkampanj. Här befann han sig under inflytande av sin dotter Marine Le Pen, som under sitt segertal i söndags också nämnde Republiken påfallande ofta.
Att ta ställning för Republiken (och därmed för Revolutionen) var att bryta ett tabu inom stora delar av Frankrikes extremhöger. Men det betydde inte nödvändigtvis att Front National närmade sig den borgerliga högern. Arkitekten bakom 2006 års utspel uppges ha varit Alain Soral, en f.d. marxist som förvandlats till rödbrun agitator och gått med i Front National. Hans dröm var att inkludera muslimska fransmän i en front mot “den nya världsordningen”, ytterst representerad av judarna. Hans kanske främsta hatobjekt är feminismen och även här ser anser han sig stå på samma sida som muslimerna: “jag föredrar slöja framför stringtrosor”.
Alain Soral representerade en tänkbar form av “modernisering” av Front National, vilket attraherade Marine Le Pen. Hon såg till att ge honom en stark roll i faderns presidentkampanj, men fann honom senare svårhanterlig. Alain Soral lämnade Front National för att satsa på den egna organisationen “Égalité et Réconciliation” och blev senare en av grundarna till det antisemitiska Parti Antisioniste. Han företräder kort sagt samma slags extremhöger som i Sverige svärmar runt Mohamed Omar. Men hans “modernisering” av Front National kom av sig.

Marine Le Pen vände kappan tvärt. Bort från den extremhöger som flirtar med Irans president Ahmadinejad som allierad i kampen mot “den nya världsordningen”. In med den extremhöger som är fixerad vid “islamiseringen” och vars starkast lysande stjärnor heter Geert Wilders och English Defence League.

Marine Le Pen profilerar sig som en värnare av laïcité, den starka åtskillnad mellan politik och religion som anses vara ett fundament för den franska republiken. Islam anklagas för att inte göra denna åtskillnad. Men detta antiislamiska argument riskerar även att stöta bort den traditionellt katolska flygeln inom Front National, som helst av allt skulle vilja återinföra den katolska statskyrkan.
Kopplat till detta är en delvis annan inställning till kvinnors rättigheter. Marine Le Pen kanske inte kallar sig feminist, men hon är uttalat förespråkare av rätten till abort – i motsats till den hårde abortmotståndaren Bruno Gollnisch.
Ytterligare en skillnad handlar om historiebruk. Bruno Gollnisch talar gärna om att minnas “våra döda” och syftar då bland annat på kuppförsöket i februari 1934 anfört av Action Française, en slags protofascistisk rörelse som resolut motsatte sig allt som år 1789 stod för. Han är även ökänd för uttalanden som ifrågasätter Förintelsen.
Marine Le Pen förefaller mindre förtjust i att tala om historia, men om hon gör det är det nog snarare i termer av att beskriva invandre från muslimska länder i termer av den forna nazityska ockupationsmakten – precis som Pia Kjærsgaard.

Sammanfattningsvis är det lätt att förstå varför Marine Le Pen framstår som “mjukare” än Bruno Gollnisch. Kanske är hon det. Men framför allt företräder de två radikalt olika typer av högerextremism, även om de tills vidare samsas i samma parti.
En som lämnade partiet under den gångna kongressen var däremot Farid Smahi, en av de få Front National-aktivister som har arabisk bakgrund (han var en av de algeriska “harkis” som stred på kolonialmaktens sida i Algeriets befrielsekrig omkring 1960). Fram till kongressen var Farid Smahi högt uppsatt i Front National såsom ledamot av dess politiska byrå. Men efter att han förlorat den posten, och hans allierade Bruno Gollnisch förlorat striden om partiledarskapet, ställde Farid Smahi till en scen på partikongressen. Han påstod sig ha blivit utrensad på rasistiska grunder och riktade en anklagelse mot Marine Le Pen:

Marine Le Pene tillhör den del av den nationella högern som finansieras av en sionistisk lobby för att skapa en front mot muslimerna och förbereda ett angrepp mot Iran.

Ja, inställningen till Iran utgör en intressant indikator när det gäller att skilja mellan Europas två extremhögrar. Mer om hur skiljelinjen ser ut kommer i en uppföljande bloggpost.

Tills vidare kan vi bara spekulera i om Sverigedemokraterna åter kommer att intressera sig för samarbete med Front National efter att Marine Le Pen tagit över. Eftersom deras nättidning SD-Kuriren ligger nere ges inga tydliga indikationer. Däremot uttrycker Nationaldemokraterna – det pytteparti som fått äran att vara Front Nationals svenska partner – viss besvikelse över att Bruno Gollnisch förlorade partiledarstriden.

23 kommentarer ↓

#1 Patrik Ehn on 20 January 2011 at 7:14 pm

Tack för intressant artikel och matnyttiga länkar. Hittills har jag bara skummat på ytan:

http://folkhemmet031.blogspot.com/2011/01/presidentens-utmanare.html

http://folkhemmet031.blogspot.com/2010/04/goteborg-marseille-tur-och-retur.html

#2 Peter Jacobsson on 20 January 2011 at 8:07 pm

Om vi sätter upp SD och ND som mallar är det ingen tvekan om vilket håll Le Pen kommer gå. Antisemitismen har ingen framtid för extremhögern. Den är till för sådan som Lars Krantz och rena nazistsympatisörer på NDs yttersta högerkant.

Det är i muslimhatet som framtiden finns för extremhögern.

Pierre Gilly har skrivit bra om det här

http://pierregilly.blogspot.com/2010/02/antisemitismens-nya-skepnad.html

#3 rasmus on 21 January 2011 at 12:31 am

Patrik Ehn: Varsågod. Jag undrar om ni i SD går i tankar på att återuppta kontakterna med Front National nu. Men nu när SD-Kuriren ligger nere är det svårt att skaffa sig en bild av SD:s internationella relationer och uppfattning om andra europeiska partier.

Peter Jacobsson: Jag håller inte med dig om tesen att “araben” har ersatt “juden”. Tvärtom menar jag att hatet mot muslimer skiljer sig strukturellt från antisemitismen. Jag tror heller inte att det ena ersätter det andra utan att båda kommer att fortsätta existera parallellt. En extremhö ger som kämpar mot “islamiseringen”, en annan extremhöger som kämpar mot “den nya världsordningen”.
Din tes, att antisemitismen skulle vara passé, innebär att extremhögern i länder som Tyskland (NPD) och Ungern (Jobbik) kan avfärdas som en kvarleva av historien. En problematisk slutsats, som jag ser det.

#4 Steve on 21 January 2011 at 1:12 am

Vad är er egen uppfattning om islam då? Är det oproblematiskt att den svenska muslimska, eller för all del europeiska, minoriteten växer? Har SD bara fel? Debattnivån är pinsamt låg när det gäller just detta ämne, men det beror oftast inte på okunskap utan antingen på bristande cynism/realism eller p.g.a. feghet. Hur svårt kan det vara att förstå att bara för att islam inte är en monolit – som om det över huvud taget behöver sägas, det är snarast en truism – och att väldigt många muslimer är “nominella”, “sekulariserade” och “moderata” så kommer det att uppstå slitningar när stora demografiska omvälvningar görs. Islam är historiskt sett en expansiv religion och generellt sett inte förenlig med “socialliberal” lagstiftning: i England har man givit efter för diverse krav; i Singapore har man inte gjort det i samma utsträckning. Sverige?

#5 Peter Jacobsson on 21 January 2011 at 1:17 am

Det är nog inte så att islamofobin ersatt antisemitism rakt av, snarare än kalejdoskopisk förändring. Jag tror absolut inte att antisemitism är passé som fenomen. Det jag menade var att det finns inga förutsättningar för extremhögern att bygga en solid väljarbas på antisemitism. Det går däremot att göra med islamofobin.

Antisemitismen 2011 ser jag som mer besläktad med paranoida konspiracistiska föreställningar om NWO Illuminati än hat mot faktiskt fysiskt existerande judar. Det är en antisemitism utan judar, om man så vill. Visst antisemitismen växer i Polen och Ungern. Men den är inte beroende av vad verkliga judar faktiskt säger och gör. Det är rent paranoida föreställningar. Jag ser ingen som helst psykologisk skillnad mellan utsagan “judarna styr världen” och “Illuminati styr världen”.

Islamofobin korrelerar på ett annat sätt med verkligheten. Den kan mycket väl bottna i att man tvingas möta beslöjade kvinnor på gatan och tycker det är en jobbig social situation.

Muslimers rent fysiska uppenbarelse på gatan i staden där man bor och det faktum att de är en underklass tror jag gör att många röstar på Gert Wilders och sd.

Men visst, Eurabia-litteraturen med Bat Yeor är lika paranoid som antisemitismen. Skillnaden är att de säger “muslimerna vill ta över världen” medan antisemiterna säger “judarna har tagit över världen”. Båda är paranoida hotbilder.

#6 Peter Jacobsson on 21 January 2011 at 1:25 am

Mitt svar #5 var ett svar till Rasmus.

Steve, det finns inget hot. Det finns heller inga “stora demografiska omvälvningar”. I Sverige föds 1,9 barn i snitt. 2,2 på landsbygd och 1,7 i storstad. Invandrare från medelutvecklade länder som Iran, Chile och Irak föder 2,2.

Bara en grupp invandrare i Sverige märker ut sig med barnafödande, det är somalier som ligger på 3,7. Men de är en relativt nyanländ grupp och somaliernas släktingar i Somalia föder hela 7,2. På bara ett decennium är det alltså en kraftig minskning. Vilket är precis vad man kan förvänta sig om man har ett hum om elementär sociologi.

#7 Steve on 21 January 2011 at 1:36 am

Ursäkta min rättframhet men du talar uppenbarligen till bättre vetande. För det första så är det där med “hot” en ren straw man, i alla fall i mitt fall – det här är alltså inte Politiskt Inkorrekts kommentarfält bevare mig väl. Situationen i England och Frankrike är en realitet som en följd av en omfattande invandring; jag syftar inte primärt på ett “expansivt barnafödande” som mycket riktigt minskar successivt även om det karakteriseras av viss tröghet. Om denna omfattande invandring inte minskar så kommer det att finnas ännu fler svenska muslimer i framtiden. Se där, ännu en truism.

Problemet med många politiska partier i Sverige är att de inte kan växla tempo och uppenbarligen inte förmår att vara tillräckligt cyniska/realistiska.

#8 Shaun on 21 January 2011 at 1:42 am

Även jag anser, estetiskt, slöja vara att föredra framför stringtrosor.
SD, verkar så brokiga att de antagligen inte kommer få någon homogen ideologisk ledning. Bara skugg’luntan’ var ju lite av villervalla.

#9 JN on 21 January 2011 at 8:20 am

Det främsta “hotet” är naturligtvis vissas villighet att anpassa sig till förbannelse efter en gapig minoritet. Här kan SD kliva in och skörda vad framförallt vänstern sått. Förhoppningsvis kan upproret i Tunisien bli en väckarklocka för vissa. Bruna människor måste inte ta omvägen via islam för att revoltera.

#10 Patrik Ehn on 21 January 2011 at 10:10 am

Rasmus: Vi nöjer oss nog med DF/DFU tills vidare, men efter ett inträde i EP blir det givetvis skarpt läge och partiet måste välja samarbetspartier/grupp. Jag tror att vi följer DF och att Sannfinländarna gör samma sak. Hur vår grupp i övrigt kommer att se ut vet vi ju inte, men rent matematiskt krävs en kombination av många och stora partier. Idag är UKIP och Lega Nord de stora partierna i EFD. Personligen så föredrar jag Finis nya futurister framför Lega Nord, men det finns ju inget som hindrar att flera partier från ett land ingår i samma grupp.

#11 bjälken on 21 January 2011 at 7:52 pm

i Sverige var det extremvänstern som svärmade runt Mohamed Omar. Andreas Malm och hela stöveltrampsvänstern var helt till sig hade kristallnatt i press och medierna dagligen, illa dold antisemitism rätt in i vardagsrummen. Galet. Vänster/höger-extremism är samma skit: kollektivism..

#12 Mårten Fjällström on 21 January 2011 at 8:41 pm

Om man tittar på vilket kollektiv dessa grupper är för, ger mina intryck vid handen att vi har nationalstatsvurmarna vars hotbild är den judiska, liberala kosmopolitiska världen vs den vita kristenhetens försvarare vars hotbild är de muslimska massorna med annorlunda värderingar. Naturligtvis är nationalstatsvurmarna också för kristendom och den vita kristenhetens försvarare för nationalstaten, poängen är att den senare gruppen har ett större och något annorlunda “vi”.

#13 COPYRIOT | Två extremhögrar i Europa: Laguppställning on 23 January 2011 at 1:29 pm

[…] Kanske liknande Två extremhögrar i Europa: Front National vid ett vägskäl […]

#14 Chris Forsne on 23 January 2011 at 4:07 pm

Rasmus,

Två reflexioner. Det är självklart att SD och Nationella Fronten ligger närmre varann än de små extremiströrelser du tar upp.
För det andra vore det oerhört intressant om någon seriöst, utan pekpinnar, kunde analysera Mohamed Omars utveckling. Jag har känt honom länge och i hög grad förvånats över hur han utvecklats politiskt och religiöst. Men häe finns nycklar till vad som händer såväl inom som utom Sverige.

#15 Daniel on 24 January 2011 at 10:36 am

“Om denna omfattande invandring inte minskar så kommer det att finnas ännu fler svenska muslimer i framtiden.”

OK, eftersom detta alltså inte är Politiskt Inkorrekts kommentarsfält så kanske det finns möjlighet att få ett vettigt svar på en fråga jag inte blir klok på: Vad spelar det för roll om det kommer att finnas fler svenska muslimer i framtiden? För vem är det ett problem?

Förvisso är det lätt att dra en förhastad slutsats där man kopplar ihop stenkastning mot brandbilar osv med förekomsten av många muslimer/människor från länder där islam dominerar – men kom igen, ingen kan väl på allvar hävda att en specifik religion är den viktigaste faktorn?

När Brixton brann 1981, eller Derry 1969, eller Detroit 1967, var det muslimer som kravallade? Nej, i samtliga fall var det framför allt människor med kristen bakgrund som kastade sten och brandbomber på polisen.

Men naturligtvis var det inte religionen som var den gemensamma nämnaren, utan fattigdom och diskriminering. Sånt som gör folk förbannade på allvar.

En annan aspekt av frågan om andelen muslimer i Sverige – även den som definierar en ökning som ett problem måste väl inse, att många av dem rimligen bör sekulariseras precis som de kristna gjort? Givetvis under förutsättning att det finns en sekulär välfärdsstat som konkurrerar ut den religiösa gemenskapen på det materiella området – men se till att kämpa FÖR den då, istället för MOT de fattigaste i samhället.

#16 Steve on 24 January 2011 at 4:22 pm

Daniel: Det står ingenstans i mitt inlägg att islam eller muslimer är det “största problemet”. Jag är inte dualist i något avseende beträffande invandring-/flyktingmottagning, och ser ingen i hotbild gällande vare sig en minoritet av muslimer eller någon specifik etnisk grupp. Men “massinvandringen” till Sverige är och har ganska länge varit ett stort problem och har varit dömd att misslyckas sedan dag ett. Det är nu hög tid att fler än SD vågar erkänna detta i stället för att syssla med semantisk ingenjörskonst eller ynkryggade ursäkter (för att inte tala om de försök till skuldbeläggande av de som säger som det är (bortom diskursiva sanningsregimer)). Detta behöver inte slå över i vare sig “högerpopulism”, “fascism” eller “nationalism” om det görs av rätt individer och grupper och på rätt sätt.

Om vi för enkelhetens skull enkom fokuserar på den socioekonomiska aspekten så är det väl tämligen relevant att beakta kvantiteten av invandrare när man talar om integration? Det är lättare att integrera – det vill säga undvika ekonomisk segregation – låt säga 600 000 människor än 1 600 000? Med en mer restriktiv invandringspolitik hade detta kunnat lösas, men nu är det som det är och till att börja med så ser man till att växla tempo och minska invandringen kraftigt. De som vill öka invandringen ännu mer, bl.a. Vänsterpartiet, är de som kämpar MOT de fattigaste i samhället eftersom klassklyftorna kommer att öka ännu mer om mängden människor ökar. Att de inte förstår det själva är ju en annan sak men sedan är det också ett av de partier som har sämst monetärpolitisik och fiskal kompetens. Det är nästan så att man blir mörkrädd, faktiskt.

Om vi specifikt tittar på muslimer så håller jag nästan helt med dig om att “stenkastande ungdomar” inte korresponderar med islam. Tonåringar, företrädesvis från relativt socioekonomiskt utsatta områden, som slukas upp av gangsterism kan lika gärna vara icke-muslimer, och det finns givetvis även infödda svenskar – ja eller pursvenskar för att raljera lite – som blir “kickers” eller helt enkelt kriminella. Även detta är snarast truismer. Däremot så har religiöst anknutna problem – det är en enkel måltavla men terrorattentatet i Stockholm kan inte bortses från – blivit så att säga immanent p.g.a. att det helt enkelt bor en hel del muslimer i landet i dagens (och morgondagens) läge. I denna minoritet finns i sin tur en liten minoritet som kan tänkas begå små eller stora “teologiskt anknutna” brott. Likaså, om den muslimska minoriteten växer, ökar sannolikheten för krav på särlagstiftning. Detta kommer i sin tur att balkanisera Sverige ytterligare, för det är naivt att tro att samtliga muslimer vill avsäga sig sina “religiösa idiosynkrasier” till fullo, och lösningen blir då att som i bl.a. England låta dessa grupper leva i öar i samhället. Det är ännu ett framtida problem – men inte det enda.

#17 Daniel on 24 January 2011 at 5:16 pm

Jo, OK, min poäng var i och för sig att våldsutbrott i slumområden inte nödvändigtvis är “gangsterism” utan kan vara en högst begriplig reaktion på den situation man lever i. Men det hänger inte främst ihop med islam (eller folk från sk MENA-länder för den delen), utan med livssituationen.

Jag förstår inte riktigt hur du menar att flyktingmottagande ökar klassklyftorna – det är ju knappast pga flyktingarna de senaste årens arbetarfientliga politik förts, utan för att finansiera skattesänkningar och för att tvinga fram lägre lönenivåer på sikt. Det är politiskt motiverat, och inte något som “tvingats” fram pga flyktingmottagande. Och politiken syftar i sig till att öka klassklyftorna.

#18 Steve on 24 January 2011 at 5:50 pm

Ja men det är ju det jag säger – det var i stort sett dömt att misslyckas från första början. Om man betraktar situationen nyktert, pragmatiskt och realistiskt – hur skulle den lyckade integrationen som inkluderar cirka 1,6 miljoner människor ha gått till då? Högre skatter? Det är inte realistiskt och inte heller ekonomiskt försvarbart mot den inhemska befolkningen. Det skulle dessutom, om än inte lamslå, så åtminstone successivt undergräva ekonomin och indirekt skulle alla bli lidande eftersom grupp två är beroende av att grupp ett konsumerar och genererar skatteintäkter i samband med att den förra slussas in i samhället. Detta är ABC och verkligheten inom en senmodern ekonomi.

Och notera, nu diskuterar vi enbart socioekonomiska aspekter. Sociokulturella dito har vi inte ens börjat med: denna problematik finns liksom även den inbyggd i hela idén med mångkulturalism. Värdenihilismen är en annan våt filt som ligger över både liberalhögern och vänstern, men framstår ändå som underordnad. Det är i vilket fall som helst något man bör ha i åtanke när man belyser varför en så stor del ungdomar och unga vuxna slukas upp av “gangsterism”. En annan närliggande orsak, utöver självfallet det socioekonomiska, är förstås viljan till makt och inflytande. Kom inte och säg att personer i grupp som våldtar och misshandlar måste göra det för att överleva eller p.g.a. att de är frustrerande – det är att göra sig mer än lovligt dum i huvudet. Det är rent maktutövande, och ingenting annat än skandalöst att man tonar ner dessa saker.

Ett rätt har du i alla fall lyckats pricka in: Alliansen vill dumpa löner. Det betyder dock inte att det andra – ännu sämre alternativet – är att föredra. Oppositionen är i stort sett enbart antitetisk – de har inga egna, realistiska idéer.

#19 COPYRIOT | Två extremhögrar i Europa: Vari skillnaden består on 24 January 2011 at 6:17 pm

[…] Två extremhögrar i Europa: Front National vid ett vägskäl […]

#20 Fleischer om Europas två högerextremismer | Tidskriften Libertas on 24 February 2011 at 11:23 pm

[…] Två extremhögrar i Europa: Front National vid ett vägskäl Två extremhögrar i Europa: Vari skillnaden består […]

#21 Widar Nord on 19 March 2011 at 9:57 pm

Det är inte jättesvårt att se splittringen, i alla fall inte här hemma i Sverige.

De som kallas “mest extrema” är ju de nationalister som vill att staten ska gå in och bevara den västerländska etniciteten, kulturen, sin suveränitet i världen etc och som oroas av “rasblandning”, överstatliga projekt, imperialism etc. De betraktar ofta dagens framväxt av global socialliberalism som en sorts fördold socialism – förespråkarna av kulturmarxism ses som trotskister som bytt strategi och nu kallar sig neokonservativa eller liberaler istället men som fortfarande är internationalister och vill etablera sin världsregering i slutändan. Som ett brev på posten kommer såklart antisionismen/antisemitismen eftersom så många på motståndarsidan är judar.

I motsats till detta har vi sedan SD, DF, Wilders, Sannfinländarna och liknande som är vanliga sossar och borgare som tröttnat på problemen med invandringen. De här grupperna har inte något intresse för världen i stort och bryr sig inte om att utveckla ideologier. Deras “politiska tänkare” utgörs vanligen av neokonservativa, inte sällan just judar faktiskt, som gett sig in i rörelsen för att sätta fokus på islam och söka stöd för sionism, imperialism etc. Liksom neokonservativa i USA är man positiv till att staten går in och lägger sig i olika oviktiga symbolfrågor som det kristna kulturarvet etc, men man förespråkar etnisk mångfald och man är noga med att upprätthålla liberala tabun mot diskussioner om “ras”, imperialism, antisemitism, frimureri och annat som “extremhögern” gillar att diskutera.

På sikt kommer naturligtvis någon av de här falangerna att mer eller mindre ta över Europa. Front Nationals omsvängning i liberal riktning tyder på att det blir SD-falangen som vinner i väst, men i Östeuropa ser det fortfarande ljust ut för antisemiterna. Även i USA ser vi förvånande nog hur libertarianerna håller på att göra antiimperialismen rumsren. Det blir väl som i Sovjet kanske, att imperiet helt enkelt imploderar.

#22 Widar Nord on 19 March 2011 at 10:02 pm

Mårten Fjällström lyckades uttrycka samma sak kort och enkelt. Kan bara hålla med.

#23 COPYRIOT | Åter till frågan om Europas två extremhögrar on 24 July 2011 at 9:23 am

[…] Två extremhögrar i Europa: Front National vid ett vägskäl […]

Kommentera