TT meddelar:
Journalisten Lars Krantz död
Journalisten och tv-producenten Lars Krantz är död. Han började som journalist i Göteborg och var senare med om att starta den nya TV 2-kanalen i Sveriges Television. Bland annat producerade han program som dramaserien “När kriget kom till Äppelbo” och dokumentären “Vikingar i Österled”.
På senare år ägnade han mycket tid och kraft åt att försöka lösa gåtorna kring mordet på Olof Palme, bland annat skrev han en bok om fallet.
Lars Krantz dog före jul och blev 84 år.
Levnadsödet påminner om en klassisk tragedi. Efter sin död är Lars Krantz åter ihågkommen som journalist, men för stockholmarna har han nog varit mer känd för sina lappar i City med budskap som “NATIONALMORDET FEMINISTERNAS FULLTRÄFF“.
Det fascinerande med Lars Krantz är att hans resa från journalist till konspiracist förefaller alldeles gradlös. Till en början hörde han till den krets av privatspanare som arbetade relativt förutsättningslöst och samarbetade så gott det gick. Men efter hand var det som att insatsen ökade, allt fler bitar drogs in i megakonspirationen och Lars Krantz blev allt ensammare. Åtminstone är det den bild som framträder vid en kronologisk läsning av sajten Nationalmordet.nu som Lars Krantz drev sedan 1996.
För fem år sedan, inför tjugoårsdagen av Palmemordet, skrev jag ett reportage om privatspanarnas uppgång och fall. Då skrev jag följande om Lars Krantz tjugo år som privatspanare:
Det började med att Lars Krantz under själva mordkvällen den 28 februari 1986 såg en person bete sig underligt vid en busshållplats. Senare identifierades personen som en viss polisman utpekad som högerextremist, vilken namngavs i boken Ett verkligt drama.
Polismannen väckte, med hjälp av sitt fackförbund, åtal mot Lars Krantz, som tolkade det hela som en fälla gillrad av hans förläggare, ty denne ”var också med i den stora konspirationen”.
Även om Lars Krantz kan ses som polisspårets fader, tog han själv konsekvent avstånd från det till förmån för sin egen mer fantastiska teori, som upprepades i boken Dö i rättan tid (1996), utgiven på eget förlag. Där hävdas att Olof Palme var insyltad i en härva av vapenhandel, korruption och bögsex och därför var tvungen att undanröjas, och själv gick med på att låta sig likvideras av sin fru Lisbeth, som höll i pistolen, och sonen Joakim.
Nu har ännu ett decennium gått. Lars Krantz har fortsatt att utöka sin digra hemsida, och konspirationen har vuxit. Och vuxit. Och vuxit.
Mordet beskrivs nu som ”feministernas fullträff”, det ”lade grunden för feminismen i Sverige. Kvinnor kan.” Lisbeth Palme mördade nämligen på uppdrag av Grupp 8! Misstänksamheten mot kvinnor fick uppenbarligen en skjuts när Lars Krantz kom till övertygelsen om att hans egen fru var en illasinnad agent, en ”Mata Hari” som han tvangs lämna för att kunna fortsätta söka sanningen ohindrat.
Feministerna har, enligt Lars Krantz, en nära koppling till scientologerna, som numera också intar en viktig roll i den ständigt expanderande konspirationen. Och det slutar inte där:
”Mycket tyder på att scientologerna ingår i ett nätverk med andra maktorganisationer som frimurarna, feministerna, judiska lobbygrupper, homosexuella, Rotary, diverse kyrkor och frikyrkor, adel och kungahus.”
Varje tänkbar konspirationsteori – Anna Lindh, John F Kennedy och Estonia är bara några – kopplas samman med Palmemordet till en enda jättekonspiration, där allt hänger samman. Och som ett brev på posten kommer, jämte kvinnohatet, konspiracismens trogna följeslagare: antisemitismen.
Allt mer frekvent har Lars Krantz börjat sticka in insinuerande påpekanden om personer med judisk börd och göra utfall mot ”den judiska lobbyn” och ”haussandet av judeutrotningen”. Kopplingarna till Palmemordet blir allt svårare att hänga med i, men Lars Krantz ser uppenbarligen sin privatspaning som en kamp mot en enda gigantisk maktstruktur. Faller bara en bit, så faller allt, intalar han sig själv: ”Nu knakar det i fogarna på snart sagt varje myt som är i omlopp. Förintelsen, feminismen, scientologin”.
På senare år har Lars Krantz trängt så djupt in i konspiracismens labyrinter att han nått fram till siffermystiken. Mordet förklaras nu ha involverat kabbala, den judiska mystiken: ”7 var för judarna ett heligt tal. 28 är jämnt delbart med 7. Palme mördades den 28. Estonia gick till botten den 28.”
Sina sista fem år levde Lars Krantz på ett serviceboende. Han berättade om sitt liv i december 2006:
Sedan några veckor har jag flyttat till ett serviceboende VÄDUREN, med anknytning till sjukhuset. Jag hyr en ljus tvåa på femte våningen med fönster åt två håll. Det som förmörkar mitt sinne är att jag på grund av inkontinens måste springa på toaletten två gånger i timmen dygnet runt.
Män och kvinnor i vita rockar har misslyckats med mitt problem, och ibland undrar jag om det inte finns en ond avsikt. Eftersom jag nekas göra reklam för min hemsida i något medium brukar jag sätta upp anslag på väl synliga platser på stan, där jag utan omsvep talar om att Lisbet Palme ljög om OLOF PALMEs mördare
Om det fanns en kärna i Lars Krantz teorier, eller snarare en återkommande punkt, så var det att Lisbeth Palme var skyldig till mordet på sin man. Därigen gavs en antifeministisk riktning åt hans tilltagande bitterhet över läget i landet. “Feminismens maktställning i Sverige bygger enbart på att den som dödade Olof Palme utan att bli lagförd var kvinna.”
Bitterheten och ensamheten blir nästan kroppsligt kännbar för den som ägnar lite tid åt att följa den åldrade Lars Krantz svindlande tankebanor på hans sajt Nationalmordet. Leendet som kanske finns där under de första minutrarnas läsning blir snart förbytt i en ilande förhoppning om att Lars Krantz nu äntligen har fått frid i sinnet.
Jag tänker mig att Lars Krantz liv och skrivande rentav skulle hålla som tragiskt råmaterial för teaterscenen. Eller kanske som seriealbum. Nästintill självskriven som serietecknare vore väl då den yngre namnen Lars Krantz, som tidigare utkommit med albumet Dödvatten på Kolik förlag.
Dödsruna ur Dagens Nyheter. Klicka på bilden för större storlek.
12 kommentarer ↓
Om en psykiskt sjuk man talar illa om judar och sen kolar vippen, är det kosher att hänga ut honom som en tok?
Harry: Du skriver “psykiskt sjuk” och hänger därmed ut honom som “en tok”. Inte jag.
Jag skriver om de flytande gränserna som skiljer journalistik, privatspaning, konspiracism och en möjligtvis sjuklig paranoia. Det gjorde jag för övrigt redan 2006, så att Lars Krantz nu är död är ingenting som får mig att skriva annorlunda.
Däremot spelar det roll att Lars Krantz har publicerat sina tankar offentligt – både på nätet, i bokform och på väl synliga anslag i centrala Stockholm. Han har gjort det i eget namn, kontinuerligt i 15 års tid. Därför är det orimligt att påstå att den här bloggposten skulle “hänga ut” Lars Krantz. Uthängning förutsätter att någonting offentliggörs som tidigare inte var offentligt.
PS. Lars Krantz skrev själv: “Ingen författare sedan August Strindberg, utan jämförelser i övrigt, har blivit så illa hanterad som jag”. Jag tycker på allvar att jämförelsen är tänkvärd. Skulle det inte vara okej att skriva om Strindbergs paranoida drag? Förminskar det på något sätt respekten för Strindbergs författarskap eller mänskliga värdighet?
Din text är ett föredöme, Rasmus. Balanserad och sympatisk. Took the words out of my mouth. (Jag träffade LK en gång, lite grand innan det spårade ur)
Blev väldigt ledsen när jag läste att han gått bort.
Har följt hans hemsida med intresse ett tag. En gång mailade jag honom för att jag undrade om han kunde hjälpa mig att få tag på en pamflett om läkaren och palmehataren Alf Enerström, som han skrivit om på sin hemsida. Han svarade dock att han inte ville ödsla tid på Enerström “när hela rättsstaten stått på öronen”. Hans två böcker i ämnet Palmemordet är även de fascinerande läsning. Hans andra bok, “Dö i rättan tid”, är nästan som en osannolik thriller.
Det är klart att det finns, tragiska, inre orsaker till att logikkedjan så spårade ur hos Krantz. Du skriver att utvecklingen var gradlös, men var någonstans kom släppet, går det att rekonstruera? Han borde få en biograf.
Kan Krantz idéer också ha börjat som taktik, för att nå ett mål? Kanske som försöksballonger för att känna av reaktionen? Som i avsaknad av feedback blev alltmer extrema?
Det hade väl inte hjälpt Krantz, men tystnad är verkligen inte bra. Göran Lambertz har väl skrivit något i den riktningen om hur man skall bemöta rättshaverister. Inte försöka tiga ihjäl dem.
Yttrandefrihet är förebyggande psykvård.
Jag fick precis reda på den tråkiga nyheten att Lars Krantz har gått bort. Det gör mig ledsen, för jag hade förmånen att bo granne med honom på Ingemarsgatan i ett antal år.
Jag minns honom som en vänlig, försynt man med ett närmast oändligt förråd av upplevelser och historier ur sitt rika liv att berätta, något som jag önskar att jag hade haft förstånd att värdesätta mer under tiden vi delade trappuppgång.
Han bodde fem trappor upp i ett hus som saknar hiss, och han kämpade sig alltid träget upp steg för steg utan att be om minsta hjälp. De sista åren blev det för svårt för honom att klara trapporna, så han blev tvungen att flytta till ett servicehus, men jag tror inte det var lätt för honom att inte ha ständig närkontakt med sitt källmaterial.
Det hände att han bjöd in mig till sin lägenhet för att berätta om någon ny upptäckt han hade gjort eller bara för att beklaga sig över hur illa elektrikerna hade dragit om hans el. Hans hem var som en blandning av ett museums och en tidningsredaktions arkiv, fullt med intressant material ur hans journalistkarriär.
Visst drog han synnerligen kreativa slutsatser om såväl palmemordet som andra händelser i vår tid, men jag kan ändå inte hjälpa att då och då tänka att det bland hans närmast oändliga material kanske faktiskt ligger en avgörande pusselbit gömd och väntar på att bli återupptäckt…
Det är alltid med ett visst vemod man tar emot nyheten om en människas bortgång om man haft någon form av kontakt med personen.
Jag talade ett antal ggr i telefon med Lars Krantz på den tiden jag reagerat starkt på hans bok “Dö i rättan tid” och varit tvungen att ställa honom frågor och få olika källhänvisningar.
Vad som slog mig då var hans värme men också hans förmåga att plötsligt slå om till en viss upprördhet, detta utan att jag riktigt kunde förstå varför. Han var som ett uppslagsverk men också med en sorts nervighet närvarande, och det är min högsta önskan att det inte berodde på någon yttre form av förföljelse eller terror mot hans person.
Han gav mig flera vägar att söka information och jag
upplevde det som riktigt anmärkningsvärt att de uppgifter som jag kontrollerade alltid visade sig stämma.
Däremot håller jag inte med om slutsatsen i hans teorier kring Palmemordet.
Han var nog en vänlig själ innerst inne som sögs in i Palmemordets informations-spiral och kanske det även bidrog så smått till att hans fru övergav honom.
Vila i frid Lars Krantz.
BL & Matte: Tack för att ni bidrar med personliga minnen, det är mycket välkommet.
Tack för en bra artikel!
Det är jag som skrivit “Dödvatten”. Innan jag visste att denne andre Lars Krantz existerade så hade jag tankar på att göra en serie med Christer Petterson som privatdetektiv. Det har jag fortfarande.
En lustig sak som jag såg när jag läste detta var att han hade talet 28 som sin grej. Att det verkade betyda något i hans stora konspirationsteori. Jag är nämligen född den tjugoåttonde dagen i den åttonde månaden.
Se på fan! Idag är det den 28 Januari.
Bussspåret alltså polisspåret är inte fy skam men det här med Lisbert Palme kan jag bara inte förstå
Kommentera