PS om Tunisien

Blev smått överväldigad om den stora responsen på min bloggpost med sju tankar apropå Tunisien. Tack alla ni som via olika kanaler tipsade andra om länken!
Dock att jag blir lite konfunderad när vissa tipsar om inlägget som vore det ett försök till heltäckande “analys”. Det är det inte. Rubriken säger vad det är: sju tankar, utan anspråk på att hänga samman i en större bild av läget i Tunisien.
Så det känns, till allra första början, lite konstigt att se min bloggpost så flitigt refererad bland annat i Aaron Israelsons mycket läsvärda text.

Ett litet förtydligande bara: jag har inte velat förneka eller förminska nätets roll i protesterna. Det vore lika dumt som att förneka betydelsen av mobiltelefoni, eller av att rykten sprids från mun till mun. Allt detta samverkar i mobiliseringen och därför är det bara korkat att namnge upproret efter en viss nättjänst. Särskilt dumt vore det att nu, utifrån rena spekulationer, tillskriva Wikileaks en avgörande betydelse för händelserna.
Samtidigt tror jag, som sagt, att det är på det nätpolitiska planet som vi utanför Tunisien på det mest omedelbara planet kan visa solidaritet. Vilket alltså inte primärt handlar om att bilda opinion utan om att säkerställa kommunikationskanaler som regimen försöker sabotera. Samma sak kommer att upprepa sig i fler folkliga uppror på olika håll i världen och även då gäller att nätpolitisk solidaritet är en stor sak, men inte detsamma som att reducera upproret till nätpolitik.

Tyvärr kommer jag knappast ha tid att följa allt som skrivs om Tunisien, men vid det här laget har ju rentav svenska nyhetsmedier fattat att någonting stort har hänt. En användbar källa för nya länkar är förresten tråden på Libcom (inte själva artikeln utan kommentarerna).

Avslutningsvis får ingen missa slagordet som Monki myntade genom att slå ihop det tunisiska Yezzi fokk! med det isländska Helvítis fokking fokk!. Lingvistiskt är kopplingen slumpmässig, men politiskt betraktat är det ren och skär poesi att länka samman de senaste protesterna i Tunisien med dem på Island två år tidigare. Kort sagt: Yezzi fokkin fokk!

5 kommentarer ↓

#1 MB on 17 January 2011 at 11:16 am

En sak som är intressant i diskursen om upproret är att vänster- och högerdebattörer allt mer fokuserar på upprorets brist på ledning. Rörelsens (ett otillfredsställande ord egentligen…) oförmåga att formulera ett konkret regeringsalternativ tolkas som ett tecken på svaghet. För att upproret ska erhålla legitimitet måste det befinna sig på den ”demokratiska planhalvan”, det ska endast fungera politiskt och rättsetablerande. Upprorets legitimitet kommer i sådana fall från att det utövar tryck på diktaturen, vilket möjliggör att ett demokratiskt ledarskap ska kunna ta över. Rekuperation. I och med att ett sådant demokratiskt ledarskap ännu inte kristalliserats – som om det vore någon naturlag att upproret leds in i politiken/demokratin – läser man av okontrollerbarheten som ett problem snarare än som en möjlighet som varslar om nya samhällsformationer.

Det är därför det är viktigt att det nätpolitiska engagemang du talar om inte rasar in i en borgerlig fetisch av yttrandefrihet (vi är säkerligen överens där); snarare gäller det att se på likheterna mellan upproret i Tunisien och de (mycket mindre och mer marginella) uppror som skakat om Europa på senare tid, jag tänker på studentprotesterna i England och Italien, men också förortskravallerna – Tunisien kallas inte för inte Europas Banlieues – och reaktionen på krisen i Grekland. Två viktiga katalysator i Tunisien är trots allt mycket hög akademikerarbetslöshet (proletarisering av medelklasserna) – vilket ju är en viktig faktor i den senaste femårscykeln av europeisk klasskamp – samt en extrem utstötning av en stor del av proletariatet från ekonomin och arbetet, som ju skapar mycket oro runtom i Europa. Två globala faktorer som alltså getts konkreta politiska uttryck i Tunisien, vi får hoppas på en dominoeffekt…

#2 rasmus on 17 January 2011 at 11:25 am

Tack, MB!

#3 JN on 17 January 2011 at 5:18 pm

Vad de bekymrade bedömarna från det västliga etablissemanget saknar är naturligtvis sina egna manchuriska kandidater av den sort som installerades i exempelvis Ukraina och Georgien efter deras “revolutioner”.

Länge leve upproret!

#4 Lars Aronsson on 19 January 2011 at 8:27 am

Kopplingen mellan Tunisien och Piratpartiet kryddas av landets historia, http://sv.wikipedia.org/wiki/Barbareskstaterna

#5 COPYRIOT | Tunisientystnaden utvärderad on 23 January 2011 at 10:26 am

[…] Kanske liknande PS om Tunisien […]

Kommentera