1.
För första gången på evigheter har en folklig revolt avsatt statschefen i ett arabland. Det betyder mycket. En hel drös gubbar ligger nu troligtvis sömnlösa av fruktan över att deras undersåtar ska låta sig smittas av upprorsandan i Tunisien.
Epicentrum utgörs av bröd. Ett ganska klassiskt arbetaruppror mot höjda levnadsomkostnader. Men när väl människor samlas gatan vidgas revoltens innehåll automatiskt till att rikta sig mot diktaturen och dess medlöpare.
Protesterna har redan spridit sig till Algeriet och igår demonstrerade tusentals i Jordanien. Igår ska det enligt uppgift ha förekommit kravaller i Marockos huvudstad Rabat när ungdomar protesterade mot att de höga levnadskostnaderna. Det surrar av spekulationer kring om någonting pyr i Egypten.
Visserligen är det svårt att tänka sig ett liknande förlopp i andra länder inom den närmsta framtiden. Men beroende på vad som kommer att hända härnäst är det inte omöjligt att upproret i Tunisien kan påverka arabvärldens politiska kultur på längre sikt.
2.
Islamisterna är inte med på tåget. Religionen tycks ha noll betydelse för upproret i Tunisien. Inte så oväntat, med tanke på att islamismen är svag där. Men intressant nog verkar detsamma gälla även för de senaste protesterna i Jordanien, där Muslimska brödraskapet annars har en stark politisk roll. De organiserades av studenter och fackliga aktivister, inte av imamer.
En grupp uppmärksamhetskåta tomtenazister som kallar sig Al-Qaida har visserligen uttalat sitt stöd för demonstranterna i Tunisien och Algeriet, i hopp att få lite rubriker. Men de spelar ingen som helst roll på plats när det sker. Påståendet att de skulle ha börjat “rekrytera demonstranter” får betraktas som parallellt uppdiktad av Al-Qaida och Ben Ali.
Ett våldsamt, folkligt uppror har just skakat om ett arabland – och det har ingenting med islamism att göra. Detta borde tvinga till eftertanke i Europa, där vi ofta utgår från att kravallande araber alltid drivs av religion. Den antiislamiska extremhögern är förstås knäpptyst om det som sker i Tunisien, för det stämmer inte med dess analys. Samma sak kan sägas om den proislamistiska extremhögern, de som i Sverige svärmar kring Mohamed Omar.
Men eftertanken borde även drabba de inom vänstern som inte tror att araber kan agera politiskt för bättre levnadsvillkor utan att göra det under islamisk flagg.
Vad som skett i Tunisien kan med rätta benämnas som en “radikalisering” – ett ord som nu bör befrias från sin endimensionella association till islamism.
3.
Upproret i Tunisien saknar tydliga ledargestalter. Inga politiska partier har lyckats monopolisera rörelsen. Utomordentligt!
Ett fåtal enskilda aktivister har fått visst utrymme i internationell press, eftersom de gripits (och senare släppts) av Ben Alis säkerhetspolis. Dessa kommer från två små partier, som båda tycks spela en ytterst begränsad roll i upproret men ändå inte vara helt oviktiga. Partierna är av väldigt olika karaktär.
Det ena partiet som synts är tunisiska Piratpartiet. Att säkerhetspolisen riktade in sig på dem tyder på att de har spelat en inte helt oviktig roll. Och att piratpartister är aktiva i ett framgångsrikt bröduppror är om inte annat tänkvärt.
Dessutom är Piratpartiet det enda parti i Sverige som på allvar idkat politik i solidaritet med demonstranterna i Tunisien. Amelia Andersdotter (PP) har stått för den allra mest ambitiösa bloggbevakningen på svenska. Inga representanter för något av riksdagspartierna kan mäta sig med hennes offentliga engagemang för Tunisien. Vad säger det om svensk politik?
4.
Det andra av de två partier som åtnjutit viss uppmärksamhet är Tunisiens kommunistiska arbetareparti (PCOT), vars ledare Hamma Hammami också häktades av säkerhetspolisen tidigare under upproret. Det var inte första gången. Partiet är förbjudet och dess medlemmar har länge varit en måltavla för Ben Alis säkerhetstjänst.
Ideologin för PCOT är inte vilken marxist-leninism-stalinism som helst, utan hårdnackad hoxhaism. Det vill säga de hör till den ursprungligen maoistiska tradition som efter att Mao dött (1976) tog ställning för Albanien som de ansåg vara enda staten på jorden som var trogen arvet från Stalin.
Hoxhaisterna var aldrig någon stor grupp i Sveriges bokstavsvänster. Sista spillran utgav en tidning fram till 2009. Däremot är små hoxhaistiska grupperingar fortfarande aktiva bland annat i Danmark, där de utger en tidning där de påstår att PCOT har “spelat en ledande och organiserande roll i massornas revolt”.
Det är antagligen en överdrift. Men ändå förefaller Hamma Hammami inte helt oviktig som ledargestalt inom Tunisiens illegala opposition. Detta anses ge honom viss trovärdighet som den legala oppositionen saknar.
Möjligheten finns alltså att Hamma Hammami, som öppet dyrkar både Josef Stalin och Enver Hoxha, kan få en roll i formerandet av en ny regering. Däremot är risken obefintlig att detta skulle leda Tunisien i en riktning som skulle kunna kallas stalinistisk. Troligtvis är PCOT skadligare i egenskap av makthungrigt parti än i egenskap av hoxhaister.
5.
Ännu en remarkabel sak: upproret framstår som genuint. Ännu så länge är det omöjligt att hitta konspirationsteorier om att främmande makter skulle ha backat upp protesterna, bortsett från dem som Ben Ali-regimen inledningsvis uttryckte. Frånvaron av konspirationsteorier är i sig en ovanlig sak i arabvärldens politiska kultur. Den utgör också en viktig skillnad gentemot resningen i Iran år 2009. Den här gången har USA visat ett uppenbart ointresse för att ge understöd till upproret.
6.
Vi bör också ta tillfället att fråga oss hur Sverige och EU har agerat i förhållande till Tunisien. Påminna oss om att Sverige exporterat massor av vapen till Ben Ali, om än kanske inte just de handeldvapen som dödat demonstranter.
Angående EU och Tunisien har Amelia Andersdotter (se ovan) sammanställt en hel del information. Det är inte så smickrande för alla de europeiska partigrupper som har hyllat regimen – vilket är alla partigrupper utom de gröna (MP, PP) och de röda (V).
Öppnaste stödet till Ben Ali-regimen kom, föga förvånande, från gamla kolonialmakten Frankrike. Värst är Michèle Alliot-Marie, nytillträdd utrikesminister i Sarkozys regering, känd för sitt flitigaste semestrande i Tunisien. Inför en förbluffad nationalförsamling föreslog hon att Frankrike skulle kunna bistå med kravallpoliser för att kväsa demonstrationerna i Tunisien, uppger The Economist.
7.
Upproret i Tunisien handlar mer om bröd än om nät. Likväl har enstaka kommentatorer i väst försökt etikettera det som en “Twitter-revolution” (Andrew Sullivan) eller en “Wikileaks-revolution” (Elisabeth Dickinson).
Trams. Visst har internet betytt mycket för att mobilisera protester i Tunisien: Twitter i viss mån, Facebook i större mån, YouTube och andra videosajter – men troligtvis har snacket på gatan varit ännu viktigare, om man nu kan göra sådana jämförelser.
Vid det här laget borde vi kunna se det som självklart att revolutioner involverar nätet, utan att det betyder att det är nätet som skapar revolutioner. Däremot är det fullt tänkbart att regimens försök att slå ner på nätet har triggat en ytterligare ilska bland vissa grupper av demonstranter.
Nu verkar det som att Wikileaks (via Twitter) försöker att suga åt sig en del av äran för regimskiftet i Tunisien. Det är i så fall vansinne. Det var inte läckta uppgifter som tände gnistan.
Twitter revolution narratives are popular because rather than being about Tunisia, they are often really about ourselves. When we glorify the role of social media we are partly glorifying ourselves.
Luke Allnuttany attempt to credit a massive political shift to a single factor – technological, economic, or otherwise – is simply untrue. Tunisians took to the streets due to decades of frustration, not in reaction to a WikiLeaks cable, a denial-of-service attack, or a Facebook update.
Ethan Zuckerman
Dessa med flera kommentatorer har stilfullt avrättat de spridda uttalandena om en Twitter- eller Wikileaksrevolution. Frågan är om inte dessa kloka skeptiker har fått höras mer än de naiva röster som de kritiserar, vilket möjligtvis kan leda till en lite skev bild.
Nu gäller det att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Å ena sidan inte överskatta nätets betydelse för upproret i Tunisien. Å andra sidan inse att försvaret av det fria nätet antagligen har varit den främsta möjligheten till snabb och praktisk solidaritet med de revolterande massorna – för oss i Norden, det vill säga. För många den enda praktiska möjligheten till solidaritet. Sånt är viktigt, dels på ett symboliskt plan men främst för att nätet har en reell betydelse för folkliga uppror, vilket inte är detsamma som att något uppror kan reduceras till vad som sker på nätet.Evgeny Morozov konstaterar att bloggar denna gång inte tycks ha haft någon större betydelse för att generera uppmärksamhet kring händelserna i nyhetsmedia. Som exempel på motsatsen kan man visserligen nämna bloggen A Tunisian Girl, som har refererats en del.
Men generellt har pressen varit oerhört seg i att öppna ögonen för vad som sker i Tunisien. Inte minst den svenska pressen. Jag ber att få påminna om det inlägg som jag postade här på Copyriot den 29 december: “Uppror i Tunisien – tyst i svensk press“. Då hade protesterna redan pågått i två veckor, men ingen svensk tidning hade publicerat annat än ett ynka TT-telegram om “oroligheter”. Lika tyst var det på svenska bloggar.PS.
Yezzi fock! har varit ett sammanhållande slagord för protesterna. “Nu är det nog”, betyder det, precis som det slitna ¡Ya basta!, bara tusen gånger hårdare.
28 kommentarer ↓
Tack för det!
Ja, att börja döpa revolutionen till twitterrevolutionen eller wikileaksrevolutionen är bara att trivialisera revolutionen. Internet är en infrastruktur som all annan. Det är en bra infrastruktur i mitt liv, och kanske en bra infrastruktur för revolutionen i Tunisien (jag är inte insatt i hur mycket de använt internet). Och det är klart att revolutionära använder de infrastrukturer som hjälper dem. Men att börja använda sådana namn är bara löjligt och varumärkesfixerat. När senast hörde du om cykelrevolutionen eller telefonrevolutionen? Eller varför inte ännu löjligare? Monark-revolutionen eller Blackberry-revolutionen?
Namngivningen tyder på en alldeles för hypad bild av internet som nästan blivit en dualistisk världsuppfattning (Hur internetvärlden spridit sig ner till köttet är dock fortfarande lika svårt att förklara som hur själen påverkar kroppen). Irriterande nog är fokus som vanligt på den företagsstyrda, varumärkesfixerade delen av internet.
Jag har för övrigt följt upp inlägget du länkade till med ett inlägg på filosofibloggen http://www.filosofibloggen.se/sveriges-ansvar-i-tunisien/
“Frågan är om inte dessa kloka skeptiker har fått höras mer än de naiva röster som de kritiserar, vilket möjligtvis kan leda till en lite skev bild.”
Ja, jag får inte alls känslan av “kloka skeptiker” utan av fradgetuggande människor som av någon anledning tycker det är extremt viktigt att Wikileaks inte ska få någon som helst cred för sitt eventuella bidrag till informationsspridningen.
Att kalla Wikileaks twitterlänkar till tidningsartiklar som omnämner organisationen för “vansinne” är lite i samma anda.
Sam: Om du får intrycket av att skeptiker som Ethan Zuckerman skulle vara “fradgetuggande” så har du inte läst dem. Och så länge ingenting tyder på att Wikileaks skulle haft någon större betydelse för just det tunisiska upproret är det dumt att missbruka det i diverse diskussioner om Wikileaks.
Yezzi fokkin fokk!
Nej, det är en orättvis beskrivning av Zuckerman helt klart. Det är ju också han, inte Sullivan som kallar det tunisiska upproret för ett “twitter-uppror” och som du avfärdar som “trams”. ;)
Jag har bara svårt att förstå varför det är så angeläget att hävda att Twitter/Wikileaks inte hade någon inverkan alls på stämningen i Tunisien.
Är det ett problem att massmedierna tillskriver Wikileaks all ära för revolutionen? Nej, det har ju inte hänt.
Försöker någon reducera upproret till något som hänt på nätet? Knappast.
Försöker Wikileaks ta åt sig äran för revolutionen? Inte vad jag kan se.
Är det ett problem att några debattörer diskuterar Wikileaks bidrag till den informationsspridning som var nödvändig för att missnöjet skulle nå kokpunkten? Nej, det är såklart relevant för dem som vill förstå Wikileaks betydelse.
Det är riktigt att vi inte vet mycket om huruvida Wikileaks-rapporterna betydde något väsentligt för upproret. Men bilden kommer nog att klarna. Tills vidare verkar det lika överilat att hävda att de var betydelselösa som att hävda att Wikileaks var droppen som fick bägaren att rinna över.
Rasmus kritiserar Wikileaks för att vilja “suga åt sig äran” och kallar deras twitterlänkar för “vansinne”, i samma andetag som han lyfter fram den viktiga roll han och hans polare i Telecomix spelat.
Både Wikileaks och Telecomix har mitt självklara stöd, men jag förstår inte det småsinta Wikibashande som förekommer på den här bloggen titt som tätt.
Angående “internets betydelse” har Kyrah publicerat en tänkvärd intervju.
Allt snack om “faktorn” som ledde till revolutionen är oftast i sig politiskt. Även att den handlade om “bröd” som ett priviligerat livsmedel (varför inte köttrevolutionen). Revolutioner är bifurkationer som skapar en händelsehoristont, där många saker måste hända många gånger.
Det rör sig givetvis inte om en Twitterrevolution heller. Om man vill värdera internets betydelse så får man vara försiktig och inte bara analysera en hashtag på twitter. Internet ledde till vissa arresteringar eftersom regimen kapade konton, vilket i så fall skulle vara kontraproduktivt.
Själv byggde jag en spegelsida för videos, och eftersom jag aldrig sparar loggar har jag heller ingen statistik. (Det är min loggpolitiska övertygelse). Men många andra som speglade vittnade om en hög trafik från Tunisiska IP-nummer.
Vid nästa uppror, i nästa diktatorland, är jag ganska säker på att liknande nätscenario kommer utspela sig. Nätet blockas, censureras och övervakas. Oavsett vilken “roll” internet kan komma att spela, finns det god anledning att hålla det öppet och säkert. Och som nätaktivist finns det tusen saker man kan göra, bortom att twittra om det.
Tack för bra genomgång och tolkning!
En intressant tanke, kanske mest väckt av Christoffers kommentar, är att blockeringar av internet i ett land har börjat bli det som triggar internationell nätaktivism till revoltens försvar. Frågan är om det inte är kontraproduktivt att blockera nätet i dag. Åtminstone om man inte gör det extremt bra (Kina) eller direkt fysiskt (Nordkorea).
Lars: Korrekt. Nätaktivister agerar ofta väldigt fort och de hatar blockeringar. Taffligt utförda nätblockeringar (ex. Censilia Malmströms förslag för EU) är garanterat kontraproduktiva eftersom de är så lätta att kringgå, och leder ganska snabbt till uppmärksamhet.
Men det är ingen magisk formel. Nätblockeringar finns i hundratals länder, och de är alldeles för många för att en ganska liten skara nätaktivister ska engagera sig i dem alla.
Här samverkar nog det franska språket väldigt mycket. Att jobba mot den kinesiska nätcensuren är det få europeiska aktivister som fixar att engagera sig i.
Tack för en bra artikel.
Det jag saknar angående Tunisien är mer kommentarer angående att Ben Ali och hans parti ingår i samma international som SAP. Vad säger andra sossar om ett uppror mot en regim som tillhör deras sfär?
Antar att den religiösa frånvaron i protesterna kan bero på att det är ett sekulärt land. Och hur har det kunnat bli så sekulärt? Tack vare eller trots regimen?
Väldigt bra läsning!
Som vanligt ett sjukt bra inlägg. Tack för det! Det sprids i så många kanaler jag har tillgång till. Tyvärr verkar dock merparten ha mer intresse för sin nya barnvagn eller vilket hockeylag som vinner ikväll. Men man får väl bara fortsätta sprida information och hoppas den fastnar hos någon oupplyst någon gång.
[…] dag postade Rasmus Fleischer ännu en insiktsfull blogg om Tunisien där han bland annat påpekar att den organiserade islamismen inte haft något att […]
[…] Kildén & Åsman: Expresståget Tunis LOKE: Vad betyder revolten i Tunisien? Copyriot: Yezzi Fock! Sju tankar apropå Tunisien […]
[…] vilka mina favoriter är, och att Rasmus Fleischer är en av dom: läs nu omedelbart hans “Yezzi Fock! Sju tankar apropå Tunisien” och lär er något, era soppiga söndagsslöbloggsurfare! […]
Mycket bra 7 memon, det är bara på den här, utomparlamentariska, vägen man överhuvudtaget kan bli intresserad av politik igen, och igen…
Men: jag kunde se de där revoltungarna komma innan jag visste (Marocko m.fl), kanske är det vådan av att ha läst Doris Lessings Shikasta; man har alltid “vetat” att upproren skulle börja i syd…
Lysande kommentar.
[…] Kanske liknande Yezzi Fock! Sju tankar apropå Tunisien […]
[…] Yezzi Fock! Sju tankar apropå Tunisien – Copyriot sammanfattar bra vad som hänt i Tunisien den senaste en och en halv månaden. Detta inlägg är publicerat i Uppdatering. Bokmärk permalink. Skriv en kommentar eller lämna en trackback: Trackback URL. « Delat och intressant – 16 January, 2011 […]
Två saker:
* Tunisiens handelsband med EU är skyhöga. Varför återkallar Storbritannien, Nederländerna, Frankrike och Tyskland (sedan en-två dagar också Sverige) sina turister just nu? Tunisiens största importindustri. Tunisien exporterar nästan 900.000 liter olivolja till EU. Deras största exportprodukt i deras största exportsektor mot utlandet. Ben Alis tal kommer tre dagar efter en diplomatkonferens med Ben Alis utrikesminister, och efter samma konferens blir alla politiker tysta (typ inklusive mig, fast inte riktigt eftersom jag inte hänger med i alla svängar).
Jag tycker största hoppet för framtiden är att en aktivism utan gränser (Anonymous, Twitter- och Facebook-självständiga kommunikationskanaler) tagit sig an ett geografiskt begränsat problem. Tror att den formuleringen är den jag kommer använda i framtiden även om jag uttryckt den långrandigare i mina tidigare bloggposter. Pubbade idag http://stenskott.wordpress.com/2011/01/17/efterhand/ i den mån det gör någon lycklig.
[…] Copyriot: Sju tankar om Tunisien […]
[…] inte på samma sätt som Rasmus Fleischer, men klart lur. Mao Tsetung, vars verksamhet i övrigt kanske inte var så lyckad, beskrev att: […]
[…] drivs inte deras revolution av islamism, utan av rättvisa och tillgången till bröd för dagen (Punkt 2). Så kan vi inte – snälla – lägga ner debatten om huruvida man kan härleda […]
Bravo!
Men vad menar du med att de är radikala? Radikala demokrater, ja, det skull jag hålla med om.
[…] Yezzi Fock! Sju tankar apropå Tunisien […]
[…] människor som har samlats till denna rörelse…” Cecilia Uddén Sveriges Radios P1 30/1 Yezzi fock! Ner med alla arbetarmördande […]