Moms och muntlighet

Birger Schlaug har satt ljuset på en (i mitt tycke) högst intressant fråga: relationen mellan skatterätt och upphovsrätt.

Bakgrunden är följande: Sveriges Radio anlitade Birger Schlaug som “sidekick” i ett program som P1 sände inför valet. För detta fakturerade han från sin firma och lade på 25 % moms. Men fakturan godkändes inte av Sveriges Radio, som bara ville betala 6 % moms, med följande motivering:

Eftersom din prestation innebär att du leverera unikt och upphovsrättsskyddat material så tillämpar vi kulturmoms på dylika uppgifter.

Birger Schlaug, som själv suttit i riksdagens skatteutskott, vet dock mycket väl att ingenting sådant som “kulturmoms” existerar. Inom kulturområdet finns olika momssatser: bortsett från standardsatsen 25 % finns det vissa varor och tjänster som staten subventionerar genom att sänka momsen till 6 % medan andra är helt undantagna från moms. Vid vissa av dessa undantag lutar sig Mervärdesskattelagen på den upphovsrättsliga definitionen av “litterära och konstnärliga verk“.

När en artist tar betalt för att framföra ett sådant inför levande publik behöver ingen moms alls betalas. Momsbefrielsen gäller även om man inte själv är upphovsmannen utan t.ex. framför musik eller läser upp poesi som någon annan skrivit. Däremot är Skatteverket noga med att föredrag inte räknas som att framföra ett verk utan ska beläggas med 25 % moms.

Ett helt annat undantag stadgar att endast 6 % moms behöver tas ut när det gäller “upplåtelse eller överlåtelse av rättigheter” till litterära och konstnärliga verk. Detta gäller bara den egentliga upphovsrätten (t.ex. ersättningar från Stim), inte de närstående rättigheterna (t.ex. ersättningar från Sami). Inte minst gäller denna sexprocentiga moms för den som säljer en artikel eller illustration för publicering i en tidning. Vad man då rent formellt för är att “upplåta upphovsrätt” till tidningen, i enlighet med ett (ofta outtalat) avtal.
Sveriges Radio menar att detsamma sker när de hyr in en sidekick i en radiostudio. Att de inte betalar för en arbetsinsats, jämförbar med ett föredrag, utan för ett litterärt verk. Så här skriver de i ett mer utförligt svar till Birger Schlaug:

det [finns] inte någon skillnad mellan det upphovsrättsliga skyddet för traditionella upphovsmän som författare, kompositörer, musiker å ena sidan och “sidekicks” å andra. För att upphovsrättsligt skydd ska uppstå krävs att verket/yttrandet ska ha viss individuell särprägel och vara i någon mån unikt, uppnå verkshöjd. Verkshöjdströskeln i Sverige är låg och utanför det upphovsrättsliga skyddet faller endast enkla nyhetsnotiser o.dyl. /…/
En sidekick på Sveriges Radio väljs ut efter sin förmåga att ställa
relevanta frågor och göra inpass på ett eget och för lyssnarna
intressant och originellt sätt, dvs. det sidekicken yttrar har
verkshöjd. /…/
Det Sveriges Radio köper av en sidekick är rätten att sända och lägga ut på webben det som sidekicken säger, dvs. att sända/webbpublicera det upphovsrättsligt skyddade materialet

Mats Svegfors, vd för Sveriges Radio, upprepar samma argumetation:

Enligt mervärdesskattelagen ska det vara 6 procents moms på ersättningar för upphovsrättsligt skyddade verk och prestationer. /…/
Eftersom Schlaugs yttranden har individuell särprägel och är unika har de också skydd av upphovsrätt. Utan att på något sätt vara polemisk mot Birger Schlaug: tröskeln för det som har upphovsrättsligt skydd sätts i Sverige lågt.

Skatteverket håller inte med om Sveriges Radios tolkning. Bara för orden som yttras under en arbetsinsats eventuellt uppnår verkshöjd, betyder det inte att arbetsinsatsen automatiskt ska definieras som en upplåtelse av upphovsrätt. Men poängen med denna bloggpost är inte att diskutera vem som har rätt och fel rent juridiskt. Poängen är att detta belyser en intressant ambivalens i synen på muntlighet och arbete. Vi hamnar i frågan om hur intervjuoffer ska försörja sig.

Frågan är om inte Sveriges Radio trasslar in sig själv i juridiken, när de så hårt betonar den låga tröskeln för verkshöjd. För i konsekvensens namn borde det betyda att även personer som bara intervjuas kan hävda rättigheter till radioprogram.
Jag tänker t.ex. på min egen harang om Wikileaks drivande ideal som jag uttalade via telefon för Brunchrapporten i P3 för ett tag sedan. Nog har mina ord tillräckligt med individuell särprägel för att omfattas av upphovsrätt. Men låter Sveriges Radio mig hävda den?
Att jag gick med på att intervjuas utan att få betalt är en grej. Det får ses som en del av vårt informella avtal. Men om Sveriges Radio skulle välja att sända en repris av intervjun i något sammanhang – får de då göra det utan mitt tillstånd? Inte om de menar att medverkan i radio är jämförbart med att skriva i tidning.
Att repriser på gamla reportage sänds i Sveriges Radio är inte ovanligt. Med den tolkning av upphovsrätten som företaget nu lanserar för att slippa undan med lägre moms borde de i konsekvensens namn behöva leta upp alla de intervjuade och be om tillstånd innan en sådan repris sänds. Detta är inte rimligt – och sätter fingret på upphovsrättens konstiga förhållande till det muntliga ordet.

(Själv har jag medverkat i Sveriges Radio-program både med och utan betalning. När programmen av externa produktionsbolag får man räkna med att jobba gratis, även om man sitter flera timmar i en studio. För tio minuters direktsändning från radiohuset händer det däremot att man får fakturera några tusen. Och då säger de åt en att lägga på 6 % moms. Många andra än jag och Birger Schlaug har undrat över detsamma, särskilt som ett jämförbart företag som Sveriges Television enligt uppgift räknar med 25 % moms.)