Varför jag får spader av “konstens födelsedag”

Efter att jag mumlande uttryckt vissa antipatier mot “Art’s Birthday Party” – ett musikjippo som P2 ordnar på lördag, för sjunde året i rad – får jag stå mitt kast. Vänner på IRC och löst folk på Twitter har nämligen försynt frågat varför jag verkar så sur, om det är för att jag ogillar musiken som spelas där.

Nej, det är inte musiken. Som vanligt samlar P2 en habil skara av artister inom electropop, minimal techno och konceptuell ambient. Man kan och bör visserligen fråga sig varför just “elektronisk musik” (med slagsida mot laptopdyrkande) ska fortsätta att buntas samman och associeras med progressivitet. Men när det nu brukar göras så finns det oftast någon höjdpunkt.
Själv alltid haft trevligt de gånger som jag har besökt “Art’s Birthday Party”. Ja, trevligt är nog ordet – hur gärna P2 må vilja, så står det inte i deras makt att styra upp dansgolv som sträcker sig bortom trevnadens horisont.
Hur som helst har jag ingenting att invända mot att Sveriges Radios musikkanal ordnar smärre festivaler. Det är utmärkt, även om det väl vore ännu bättre att någon gång förlägga dem utanför huvudstaden.

Vad jag däremot inte tål är allt tjat om själva konceptet, att fira “konstens födelsedag“. Att detta konstfirande motiveras med ständiga hänvisningar till Fluxus. Att kontentan blir att Konsten reduceras till en kär gammal vän vars födelsedag vi än en gång samlas för att fira, under det att vi bekräftar den självklara uppdelningen mellan artister och publik, sändare och mottagare.

Fluxus var – i likhet med Data, lettristerna och situationisterna – en av dessa rörelser som ville upplösa åtskillnaden mellan konst och liv. Det är inte bara en käck fras, utan har för alla dessa rörelser varit liktydigt med att avskaffa konsten. Inte nog med det. Att upplösa åtskillnaden mellan konst och liv innebär också att avskaffa arbetet. Upphäva separationen av skönhet och nytta till förmån för kommunism. Typ.

Att fira “konstens födelsedag” var ett infall från Robert Filliou. Firandet genomfördes som en Fluxus-happening år 1963 – alla är nog överens om att det är mindre viktigt exakt hur det gick till. Däremot älskar P2 att återberätta den lilla myt som Robert Fillou skaldade ihop till denna happening om hur en slumpmässig händelse för 1000047 år sedan ledde till att konsten föddes på dagen den 17 januari, som också råkade vara Robert Fillous egen födelsedag.

Handlade detta, som nu P2 påstår, om en “hyllning till konsten”? Knappast. Ironin torde vara uppenbar. Fluxusrörelsen ville visa på det absurda i att separera konsten från livet. Ett sätt att göra detta var att överaffirmera konstens myter, exempelvis genom att hävda att Konsten skulle ha uppstått över en natt.

Men därigenom öppnades också tanken på en värld utan konst, det vill säga en värld där leken inte förvisas till en avskärmad estetisk domän medan resten kan bli till arbete. Robert Fillou förklarade, i samband med 1963 års happening:

Voici un million d’années ART était VIE, dans un million et 10 ans il le sera encore

KONST var LIV fram tills för 1000000 år sedan, och om 1000010 år kommer det åter att bli så.

“Konst är det som gör livet intressantare än konst”, hävdade Robert Fillou. När han år 1973 inbjöds att göra en Art’s Birthday-happening på ett konstmuseum i Aachen bestämde han att alla konstverk tillfälligt skulle plockas bort från muséet, för att visa hur konsten borde uppgå i livet. Vilket i efterhand ter sig ganska löjligt, med tanke på att det trots allt skedde på ett museum bland en publik av människor som likväl fortsatte att befästa sina positioner i en separat konstvärld. Likväl är sådant en del av en konsthistoria som P2 nu glatt viftar undan, till förmån för en kitschig bild av Fluxus som en samling oförargliga pajasar.

Fluxus misslyckades och blev konst. Men lyckades ändå, i mindre omfattning, bidra till att kartlägga omfattningen av problemet – åtskillnaden mellan konst och liv. Dessutom utgick från Fluxus en mängd influenser som än idag är högst livaktiga, både inom och utanför de olika konstarterna. Inte minst gäller det ett koncept som Robert Fillou lanserade i samband med Art’s Birthday: “The Eternal Network“, som syftade till att komma bort från fixeringen på upphovsmannaskap och färdiga “verk”.
Konstnärerna som deltog ägnade sig i stället åt ömsesidigt utbyte av brev via postsystemet. Detta blev starten på fenomenet “mail art” som leder rakt fram till 1980-talets neoism och plagiarism, förknippad med kollektiva pseudonymer som Monty Cantsin och Karen Eliot. Under 1990-talet övergick dessa kretsar till att kommunicera via BBS:er och kom på en mängd krokiga vägar att utöva en grundlig influens på en del av den tidiga nätkultur som vi i efterhand kan associera vidare till kopimi.
Tanken på att upplösa gränsen mellan konst och liv är just vad Palle Torsson talar om i senaste Konstnären. Robert Fillou drömde om “The Eternal Network” där det som räknades blev själva cirkulationen, kopieringen och dess glapp, inte individuella upphovsmän och deras verk. Sådant sker idag i form av fildelning – knappast på den “hyllning till konsten” som P2 arrangerar i Robert Fillous namn.

Men alltså, problemet är inte att P2:s arrangemang skulle vara ett “svek” mot en tradition. Ingen renlärighet är möjlig i sammanhanget. Fluxus är historia (förhoppningsvis inte bara konsthistoria) och funkar som referenspunkt, däremot inte som ledstjärna.
Problemet är att P2:s pompösa ordande om “hyllning till konsten” är T-Ö-N-T-I-G-T. Dessutom är den ett hån mot alla dem för vilka ordet “konst” trots allt betyder något, eftersom den reducerar konst till någonting tandlöst. Kära favoritkanal P2: Ordna gärna musikfestivaler, men testa åtminstone en gång att göra det utan k-ordet.