Kontrasterande kopieringskaraktärer i Konstnären

Ett vackert porträtt av Palle Torsson pryder omslaget till senaste numret av Konstnären, som är ett slags temanummer om framtiden. Det kryllar av spekulativa scenarion signerade diverse tyckare och tänkare (de allra flesta av manskön). Även jag ger ett litet bidrag i en enkät om konstvärlden år 2025. Ett rundabordssamtal om konsten och tekniken är intressant främst för att det nästan inte kommer fram till någonting alls.

Mitt i detta framtidstema ligger en lång intervju med Palle Torsson om hans historia med konstvärlden (före och efter Pippi Examples) och med Piratbyrån. Citerar några av frågorna en bit in i intervjun:

På vilket sätt tycker du att upphovsrätten är ett hinder för den konstnärliga friheten?
– /…/ Om upphovsrätten är ett hinder för den konstnärliga friheten är det kanske i första hand ett mentalt hinder som vi alla bär på, som en institutionaliserad övertro på jaget. Som en anal störning där man inte klarar av att lämna ifrån sig saker som man borde, en oförmåga att se sig själv i större sammanhang. Ja, som ett manligt konstnärsgeni som tror att allt kretsar kring honom. Ibland tar det sig uttryck i en rädsla för att man skall bli straffad om man använder sig av någon annans upphovsrätt. Man skall skita i det och överskrida sig själv och göra vad man vill. Upphovsrätten och dess organisationer hjälper till att upprätthålla denna mentala krympning av människan, det är det största problemet.

Hur kom du i kontakt med Piratbyrån?
– Jag träffade Piratbyrån i internetsammanhang sommaren 2004. Det var en olikhövdad skara människor. Hackers, demoscenare, aktivister, hästfolk, drönare. Jag upplevde dem som extremt fördomsfria, de förde ett samtal om upphovsrättens problem som ingen annan gjorde på den tiden i Sverige. De stod för aktivism och konkreta lösningar, varav en var The Pirate Bay. De hade en in your face-attityd som gick bortom det vanliga.

Fanns inte de människorna i konstvärlden?
– Nej, det var en stor skillnad. I Piratbyrån fanns ett stort flöde av människor och idéer som pågick hela tiden. Människor tillkom och försvann. Det var inte alls som i konstvärlden där alla sitter på sin position och ruvar. Där flödar idéer och ting otroligt långsamt.

Vad blev din roll i Piratbyrån? Eller fanns det någon sådan?
– Det kanske viktigaste med Piratbyrån för mig, var att jag inte längre behövde vara ensam i det jag gjorde. Därför känns det lite fel att avskilja mig nu. Piratbyrån var som en gasfylld amöba, som hela tiden var dynamisk och satte människor i rörelse genom att andas in dem. Denna kroppa hade inte fungerat utan Daniela Alba och Ibi Kopimi Botani för att nämna några personer. Piratbyrån var också ett projekt för att bryta ner idén om det enskilda arbetet. Det är fortfarande viktigt för mig, och jag tror att just detta är en av de viktigaste erfarenheterna av internet: att vi är mer än ett jag.

Intervjun fortsätter med att fråga Palle om bland annat Embassy of Piracy (2009). Ytterligare ett avsnitt:

Varför lades Piratbyrån ner?
– För att vi hade spelat ut vår roll som intensitetspunkt och andra kluster hade bildats. Och för att tankar och kroppar skulle frigöras från den kopplingen.

Vilka kluster är du engagerad i idag?
– Just nu arbetar jag med ett hackspace och socialt center i Midsommarkransen, en del folk från Piratbyrån är engagerade i det, men många andra också. Vi vill skapa olika slags hybrider, som hacking och pyssel. Nu bygger vi robotar, men jag kan inte säga mer om det just nu.

/…/

Kallar du dig konstnär längre?
– Jag vill inte kalla mig för konstnär om det betyder att jag måste bli till genom det hela tiden, det är tråkigt, osant och farligt.

Du tyckte också att mycket “konst är rätt tråkig”, varför?
– Därför att den måste sållas genom en mängd pedagogiska och ekonomiska instanser för att få kraft och nå ut. Därmed försvinner eller filtreras det viktiga ofta bort. Nätets direkthet måste utgöra en inspiration för alla som vill något mer.

Som jag förstod det menade du att konsten spelat ut sin roll. Är det så?
– Det är ju inte helt sant, men jag syftade på att kreativitet tar nya vägar som vi inte längre direkt kan förstå som konst om vi jämför med hur den såg ut tidigare. Den byter skepnad till något som inte går att känna igen som konst när den negerar sig själv. Man skulle kunna säga att det ligger i konstens natur att spela ut sin roll.

/…/

Betyder det att konsten kommer upplösas, eller vad kommer det resultera i på lite längre sikt?
– Konsten som vi känner den idag och dess överlevnad beror på om dagens samhälle överlever. Jag ser olika scenarion, antingen att vi själva blir konst, det vill säga en slags arte, robot-hybrider, eller så använder vi konsten för att döva oss när mänskligheten går under till följd av att vi inte kan hushålla med våra resurser. Eller så låter vi viljan att upprätthålla konsten och kontroll av den föra oss in i ett kontrollsamhälle utan frihet. Konsten som kreativ, olik, öppen och allmän kommer att behövas i alla dessa fall för att det inte skall bli ett helvete.

Riktigt lustigt blir det att bläddra vidare från denna intervju med Palle Torsson (och tidningens övriga framtidstema) till de sidor med föreningsinformation från KRO/KIF/BUS som i vanlig ordning är placerade sist i Konstnären. Kontrasten mellan redaktion och förening är slående.

Efter att den redaktionellt producerade delen av Konstnärer givit utrymme för radikala ifrågasättanden av tanken på upphovsrätt, avslutas tidningen med att ett antal upphovsrättsbyråkrater från Bus förklarar att man alla som ifrågasätter upphovsrätten är fiender till Konsten. (För den som undrar är alltså Bus bildkonstens motsvarighet till Stim.)
C-Stefan Ahlenius öser beröm över “Kulturskaparna” där han själv är talesperson: “Kanske bidrog Kulturskaparna till någon del av Piratpartiets misslyckande i riksdagsvalet.”
Mars Lindberg, vd för Bus, förklarar att Creative Commons-licenser inte är något som konstnärer ska syssla med. Uppenbarligen är han mycket provocerad av att katalogen till Modernautställningen till större del publicerades just under Creative Commons-licens. Att det blev så var i sig en konstnärlig intervention från konstnären Marysia Lewandowska, vilket dock Mats Lindberg avsiktligen förtiger. “Kulturpolitiskt innebär creative commons ett stort steg tillbaka”, skriver han och får det att låta som att de konstnärer som gått med på licensen – en majoritet av deltagarna i Modernautställningen – ska betraktas som osolidariska svartfötter. Mats Lindberg formulerar sig irriterat:

Problemet för de som godkänt CC-licensen är att de skänker bort ersättningar som de annars skulle ha fått genom sitt medlemskap i BUS. BUS har nämligen redan ett avtal med Moderna som ger dem rätt att publicera våra medlemmars verk bland annat i kataloger. För detta betalar Moderna en klumpsumma per år till BUS för vidare betalning till de konstnärer vars verk använts av Moderna. Klumpsumman är fastställd i avtal som går över flera år och påverkas inte av en enskild katalog.
Modernas rätt att återge verken i katalogen var redan licensierat av BUS och CC-licensen innevar endast att man inte får betalt av BUS.

Endast? Sen var det ju den där lilla detaljen om att även andra än Moderna får sprida vidare bilderna på ens konstverk utan att behöva be om tillstånd.
Mats Lindberg försöker desperat övertyga konstnärerna om att det inte tjänar något till att experimentera med alternativa licenser. Men visst är det intressant, detta att den som avstår från del i klumpsumman bara ger den till dem som väljer att vara kvar i systemet. Ändå väljer de flesta konstnärerna på Modernautställningen att göra det!
Frågan är hur stora eller små summor det kan röra sig om. Gissningsvis inte särskilt mycket alls. Konstnärer som jag känner skrattar bara när Bus-ersättningar kommer på tal, men även om de i vissa fall är internationellt framgångsrika så kanske de inte jobbar på ett sätt som ger utdelning av Bus-systemet. Vad vet jag. Här kan man tycka att Marysia Lewandowskas intervention på Moderna hade varit ännu starkare om hon inte hade nöjt sig med att få till Creative Commons-licenser i katalogen, utan även genomfört en folkbildande insats om vad det i bildkonstens sammanhang innebär att ge upp vissa rättigheter.

11 kommentarer ↓

#1 Christopher Kullenberg on 9 January 2011 at 7:23 pm

Åh vilken fin intervju med Palle! XOXO

#2 Mikael nilsson on 9 January 2011 at 8:39 pm

Vad gäller Mats, så kommer beteckningen “dumsnål” upp som adjektiv…

#3 Palle Torsson on 9 January 2011 at 10:28 pm

Här finns en pdf version av artikel: http://palletorsson.com/pdf/konstnaren_4_2010_pp.pdf

#4 Magnus on 9 January 2011 at 11:13 pm

Jag vet inte om det har med saken att göra, men porträttet luktar Erling Johansson trots att de lite väl mättade färgerna känns datorgenererat.

#5 rasmus on 9 January 2011 at 11:35 pm

Magnus: Alla bilder du ser på din skärm är, per definition, datagenererade. Just denna bild är ett foto av omslaget. Färgernas mättnad har därför påverkats av bl.a. belysningen vid min dator och den rätt dåliga webbkameran. Sånt stör mig inte – jag tror ändå inte på “naturenlig återgivning”.

#6 Magnus on 10 January 2011 at 11:54 am

Suck, behandla mig inte som en idiot är du snäll.

Det är nämligen fullt möjligt att skapa ett program som utifrån ett foto renderar nåt i stil med “Erling J.-bilder”. Någonting i det där porträtet sade mig att detta är fallet. Det i så fall ger ytterligre en vinkel på det hela.

#7 rasmus on 10 January 2011 at 12:10 pm

Magnus: Jag är ledsen om du tog det som ett personligt påhopp, det var verkligen inte mitt syfte.

Jag kan i vart säga att Antti Uotila står angiven i redaktionsrutan som den konstnär som gjort porträttet. Inte ett ord om hur, däremot.

#8 JohanB on 10 January 2011 at 11:32 pm

Det få vet är att Palle också är TERRÄNGMANNEN

#9 COPYRIOT | Varför jag får spader av “konstens födelsedag” on 11 January 2011 at 2:25 am

[…] ← Kontrasterande kopieringskaraktärer i Konstnären […]

#10 Viktualiebrodern on 13 January 2011 at 10:24 am

Det är lite störande att han så slarvigt för in genusperspektivet på det här med Upphovsrätten. Jag kan hålla med om att det finns metafysiska inslag i tron på “Upphovsmannen”, och jag kan förstå att sådana idéer kan störa skapandet.

Men varför måste han drämma till med “ett manligt konstnärsgeni som tror att allt kretsar kring honom”?

Kanske är han bara väldigt “very tenish” i sitt sätt att uttrycka sig. Spelar upp en ny tablå i en gammal språkdräkt.

#11 Palle Torsson: ”Free Fall” | B E S Ö K A R N A on 8 May 2012 at 7:32 am

[…] mera om Palle på http://copyriot.se/2011/01/09/kontrasterande-kopieringskaraktarer-i-konstnaren/ och om Pippi på http://sv.wikipedia.org/wiki/Pippi_Examples […]

Kommentera