Kommer ni ihåg ordet “medborgarjournalistik”? För några år sedan var det hur hett som helst. Nu nämns det alltmer sällan. Jag gjorde en helt ovetenskaplig studie över antalet gånger som ordet “medborgarjournalistik” förekom i de massmedier som arkiveras i Mediearkivet åren 2006–2010 och fick fram följande resultat:
Flera skäl kan tänkas till att begreppet medborgarjournalistik började falla bort under förra året. Ett är utan tvivel att alla pratade om Wikileaks, som kom att stå för någonting helt annat än medborgarjournalistik när de började sälja exklusiv information till utvalda tidningar.
Ett annat skäl handlar om nyhetens behag – att alla kan publicera sig kanske nu är så självklart att vi inte längre behöver sätta ett särskilt ord på det. Varför måste det nödvändigtvis kallas för journalistik när engagerade människor går samman och gräver i saker? För att det låter “finare” än aktivism? Enligt vem?
Ett tredje skäl kan vara att den idealiserande aura som omger begreppet “medborgarjournalistik” ter sig allt mer hycklande. Det är liksom svårt att komma ifrån Flashback vars deltagare står för en medborgarjournalistik av helt unik omfattning i Sverige (och som till stor del drivs av ett hat mot judar, muslimer och/eller kvinnor).
Själva omfattningen är inte det viktigaste, utan det faktum att Flashback blivit en oumbärlig källa för journalister särskilt på kvällspressen. Samtidigt som ressentimentet mot nyhetsmedierna fortsätter att vara en oumbärlig drivkraft för grupparbetena på Flashback. En oslagbar symbios. Medborgarjournalistiken har segrat, men inte riktigt på det sätt som många hoppades på för fem år sedan.
43 kommentarer ↓
Japp. En annan sak med Wikileaks är ju den ursprungliga tanken som failade; Att allt skulle samlas i en wiki och helt plötsligt skulle medborgarna börja skriva om läckorna. Det hände inte, utan läckorna var tvungna att skickas tillbaka upp i de traditionella medierna.
Flashback å andra sidan drivs av hatsensationalism, som ofta säger sig vara emot sk. “Aftonhoran-journalistik”, men ändå klänger sig fast i kvällstidningarnas rubriker bara sekunder senare. Att kvällstidningsreportrarna sen följer trådarna med största intresse kan inte betecknas som något annat än symbios.
Så det blev aldrig finrummet med modiga medborgare som avslöjade makten. Istället blev det smuts och äckel. Eurotrash.
Min åsikt är: “Det är intressant”.
Jag tycker mig (helt utan belägg, förstås) se en liknande utveckling för prefixet ’pirat-’. För inte länge sedan användes det mer eller mindre provocerande eller indignerat för en massa företeelser inom konst, politik och uppovsrättsbrott. Nu har det som gjorde piratverksamheterna till ’pirat-’ normaliserats och prefixet institutionaliserats till att beteckna Piratpartiets verksamhet.
Är inte etablissemangshat och ressentimentet djupt förknippat med vår (eller kanske främst medias) syn på medborgarjournalism? De gånger saker jag skrivit beskrivits som medborgarjournalistiska alster så har det just handlat om kartläggning av högerns monentära relationer eller min historia om tunnelbanepoliserna som satte igång #gategate.
Samtidigt finns det massa intressanta mailinglistor, bloggar och handgjorda tidningar där amatörer bedriver ett behjärtansvärt journalistiskt arbete. Jag prenumererade ett tag på en e-postlista om släktforskning kring den bruksort jag växte upp i. Utifrån den författades det ned fantastiska texter om bruksortens historia, levnadsöden och spreds intervjuer. Historier som utmanade den officiella historieskrivningen på ett fantastiskt sätt.
Idag följer jag flera arbetsplatsbloggar som också bedriver ett journalistiskt intervenerande arbete kring flera olika arbetsplatser. Också här utmanas sanningar och bloggarna skänker en viktig inblick i de anställdas vardag till läsarna.
Samtidigt hör jag aldrig hur dessa typer av journalistiskt arbete på amatörnivå beskrivs som medborgarjournalism.
Det mest motbjudande exemplet på symbiosen flashback/PI – Aftonbladet/Expressen är hur de senare börjat namnge misstänkta brottslingar med hänvisning till att det redan skett hos de förra. Riktigt vidrigt, särskilt när de sker till brösttoner om det stora “allmänintresset”. Skillnaden mellan att bli uthängd på en tråd på flashback och på expressens löp är ju alltjämt enorm.
Att kvällspressen sedan inte kan nämna flashback utan föregående invektiv stör mig något enormt, inte minst med tanke på att kvaliteten på många flashback – inlägg är betydligt högre än den normala kvällspress – krönikan.
Här är en annan jämförelse:
http://www.digitalidag.se/wiki/Special:Allpages
http://werebuild.eu/wiki/Special:AllPages
Intressant läsning. Personligen tror jag att det som tidigare benämnts som medborgarjournalism numera återfinns på bloggarna, sedan dem blivit mer rumsrena.
Själv gör jag vad jag kan för att åter höja “medborgarjournalismen” till skyarna. Detta genom att starta en tidning i Lidköping som jag hoppas ska baseras mycket på just journaistisk verk från medborgare och läsarna.
Christopher Kullenberg & JN & Sebastian Suarez-Golborne: Tack för att ni utvecklar resonemanget om symbiosen kvällspress/Flashback, håller med helt.
Jesper Nilsson: Exemplen du nämner är jätterelevanta, men får man inte fråga sig varför de nödvändigtvis ska kallas för journalistik bara för att det går? Kan inte släktforskare få vara släktforskare och fackliga aktivister få vara aktivister? Att de utför mer eller mindre “journalistiska” sysslor (liksom litterära, vetenskapliga etc) borde vara en självklarhet. Att lyfta fram dessa personer som en slags journalister kan för mig kännas som en överdriven respekt för journalistiken, om du förstår vad jag menar.
Erik Josefsson: Bra jämförelse. Tycker att den illustrerar lite poängen jag försöker göra här i min kommentar.
Digital Idag (2006-) hade medborgarjournalistik som uttalad ambition.
Telecomix (2009-) har spelat många roller men sällan en journalistisk, i praktiken främst en aktivistisk. Att insamling, bedömning och framställande av faktauppgifter är en del av denna aktivism är självklart, utan att man behöver dra till med j-ordet.
Instämmer. Journalistik handlar om, rent formatmässigt, att man tillverkar slutprodukter för masspublicering (vissa undantag som företagsjournalistik finns visserligen). Telecomix och många andra aktivistgrupper tillverkar inga slutprodukter, utan “grävandet” som ibland är mycket avancerat, är snarare en politisk process. Rent arkivmässigt är ju dock dessa processer mycket intressanta att bevara, men då kanske inte som “verk”, utan snarare som flöden.
Definition av journalism efterfrågas?
@rsms
Jag hoppas att du inte förstod mitt inlägg som ett argument för att vi bör belöna släktforskare och aktivister med journalistikens “aura”. Det var menat som exempel för att bena ut vad de som använder ordet “medborgarjournalistik” egentligen syftar till.
Jesper: Givet.
Petter: Journalistik är det svenska ordet för vad som på engelska heter journalism. Jag är inte säker på alla definitioner som finns men tänker mig att det handlar om något som följer vissa (föränderliga) normer som jag inte ska våga mig på att sammanfatta här.
Jag har förvisso också < A HREF=http://copyriot.se/2010/11/30/wikileaks-drivkraft-fundamentalistisk-journalism/">använt ordet “journalism” på svenska, men då just om en slags -ism, som ställer stora förhoppningar just på journalistikens traditionella normer.
Sebastian: “Själva begreppet medborgarjournalistik låter nog bara fint om man ser journalistyrket som något svåruppnåeligt med hög status. Och det kan man gissa att den som kallar landets största tidning för “Aftonhoran” inte gör”
Åh, det är ju det de gör. De har ett sjukt mindervärdeskomplex som slår igenom på en massa vis. De föraktar alla som jobbar på Bladet men samtidigt ser de ju upp till journalister. De har köpt hela kvällspressens självgodhet fast tvärtom, från andra sidan liksom.
Håller helt med Oscar om kritiken mot Flashback. Själva poängen med flashback är ju friheten på gott och ont, med dess frånvaro av krav vad det gäller såväl kvalitet som moral – det enda krav som ställs är att vara on topic. Därmed får vi naturligt en situation där vi måste vada genom skit för att hitta guldkornen – men hellre detta än den etablerade pressens jämntjocka havregröt.
Ursäkta spam, men jag byggde vidare i ett eget inlägg som kanhända har viss relevans:
http://mnmlsmn.blogspot.com/2011/01/journalistskraet.html
[…] Om “medborgarjournalistik” […]
Café Babel finns kvar
http://www.cafebabel.co.uk/
och skriver om nyheter från ett europeiskt perspektiv med redaktioner runt om i Europa på de olika europeiska språk. I Sverige fungerade inte idén då intresset saknas för vad som händer i Europa.
Kommentera