Ljudbokens estetik och varför den tråkar ut mig

Började lyssna på radioversionen av Robert Musils Mannen utan egenskaper och uppskattade verkligen att öronledes känna igen sådant som jag en eller flera gånger tidigare läst med ögonen. Samtidigt kunde jag inte avstå från att fundera på mitt problem med detta sätt att framföra litteratur – med må kallas radiouppläsning eller ljudbok, skillnaden är i praktiken obefintlig.

Problemet är inte det som Viktualiebrodern tog upp i en kommentar, om att ljudboken låser fast en i ett linjärt förflytande nu. Visserligen är detta en grundlig skillnad mot bokläsandet, som i praktiken är ett ständigt hoppande fram och tillbaka. Därför är jag också mycket tveksam till att kalla ljudböcker för böcker.
Men skälet till att skilja mellan böcker och icke-böcker är inte att böcker alltid är bättre. Det finns ett klassrelaterat förakt mot den lyssnade litteraturen, vilket litteraturvetaren Jerry Määttä skrivit lite om. Hellre än att bedöma ljudboken utifrån bokens måttstock borde den betraktas som ett eget medium. Och när det gäller Mannen utan egenskaper – en bok som skriven i en speciell slags tankspridd stil, och som jag redan har läst på papper – finner jag det utmärkt att även kunna lyssna på den. Mitt problem handlar snarare om själva inläsningen.

Anders Ahlbom Rosendahl läser. Han är en erfaren skådespelare som medverkat i massor av tv-produktioner, dessförinnan utbildad på Teaterhögskolan i Malmö. Detta hörs på hur han utför sitt uppdrag som inläsare. Det är ytterst kompetent, utan tvivel. Frågan är bara om en kompetent skådespelare är det som Robert Musils text behöver.

Eftertänksamma inbromsningar som utmynar i en suggestiv halvviskning av frasens slutord. Stilfullt minimala utstötningar av vokalen “e”, som en fernissa av talspråklighet. Samt idoga konstpauser, både stora och små.
Ungefär så vill jag sammanfatta den främsta konstgrepp som används. Inte bara av Anders Ahlbom Rosendahl, utan av alla de skådespelare som läser in litteratur för radions P1 eller för bokförlagens ljudböcker. Skådespelarkonsten har dock klara gränser. Att exempelvis skrika vore otänkbart, liksom alla ljudeffekter (inklusive de allra enklaste som att knacka i bordet).

Ljudbokens estetik verkar fångad i ett relativt smalt mittfält på en skala vars två ytterpoler utgörs av talboken och radioteater. Av någon anledning verkar nu bokförlagen utgå från att all skönlitteratur passar just där, i stället för att göra en bedömning i varje fall av vilka skådespelarinsatser som eventuellt är på sin plats. Då skulle vissa böcker resultera i storslagen radioteater med en hel ensemble av skådespelare, musiker och ljudkonstnärer – men andra läsas in helt utan manér.

Halvgjord dramatisering – det är ljudbokens norm. Inte för stora skådespelarinsatser, men heller inte för små.

Mannen utan egenskaper är, som sagt, en speciell bok. Passar den verkligen till att halvdramatiseras på detta vis? Jag är tveksam. Undrar om det inte rentav mer lyckat att minimera åtbörderna. Undvika konstpauser och subtila halvviskningar till förmån för en stramare uppläsning. Trots allt inleds boken av en metereologisk beskrivning av Centraleuropas väderförhållanden – kanske borde P1 ha testat att låta en av sina knastertorra väderuppläsare även läsa upp Mannen utan egenskaper?

Jag noterar att Mannen utan egenskaper även finns som talbok, producerad av den statliga myndigheten TPB. Talböckerna har rykte om sig att vara just torra, utan ambitiösa skådespelarinsatser, precis som jag efterfrågar i detta fall. Visserligen visar det sig att även talbokens inläsare, Ewert Ellman, är skådespelare. Men jag blir ändå nyfiken på att jämföra lyssnarupplevelsen.
Därför hoppas jag att någon kan fixa fram talboksversionen åt mig. Det vore ett regelbrott, eftersom jag inte hör till de funktionshindrade som enligt lag har rätt till talböcker. Men det vore av stort värde för min pågående utredning av bokmediets framtid, som ska publiceras i min egen kommande bok. Om någon som läser detta har möjlighet att hjälpa mig med detta så ska jag givetvis inte skvallra, däremot bli mycket tacksam.

14 kommentarer ↓

#1 MagnusS on 1 January 2011 at 3:06 pm

Att du via någon får ta del av en talbok kan nog inte räknas som regelbrott. Att den sedan sprids till flera utan att synskadade förlorar tillgång, snarare får större tillgång, har jag svårt att se som något direkt ‘regelbrott’ – åtminstone moraliskt.

#2 Gunnar on 1 January 2011 at 3:16 pm

Håller helt med om skådespeleriet, det är ett otyg lika mycket som när operasångare envisas med att sjunga Brecht/Weill/Eisler. Brecht ska sjungas av skådespelare med sångröst, som Gisela May, Ernst Busch, Lotte L. osv. Bokläsandet ska likdant utföras med en något monoton röst: Alan Bennett när han läser sina egna texter, eller Wind in the Willows, är paradexemplet. Syns det mig.

#3 Lars Sagan on 1 January 2011 at 3:19 pm

Ernst-Hugo Järegårds inläsning av Lovecraft rekommenderas varmt. Pekoralt och alldeles underbart.

#4 rasmus on 1 January 2011 at 3:54 pm

Tackar för alla tips! Ernst-Hugos storartade läsning av Lovecraft har jag hört innan, Alan Bennet kollar jag upp.

#5 NilsOla on 1 January 2011 at 6:52 pm

Problemet är väl egentligen det att en uppläsning innebär en bestämd tolkning av texten. Denna tolkning kan skilja sig från den man skulle fått eller får om man själv läst texten direkt. Så är det oavsett om skådespelaren läser monotont eller inte. Att läsa monotont innebär ju bara en annan tolkning av texten.
Att läsa monotont kan ju dessutom innebära att det hela blir ganska tråkigt.
Det finns ju inte någon direkt enkel lösning på detta, utan jag tycker man får betrakta uppläsningen som ett eget konstverk med sina egna förutsättningar.
En intressant variant är ju när författaren själv läser in sin bok till ljudbok. Då blir det ju åtminstone en tolkning som författaren själv står bakom. Fast det är ju inte alla författare som är bra på att läsa.
En annan intressant variant är när man spelar upp boken med högre hastighet, exempelvis dubbla hastigheten. Synskadade brukar ju kunna läsa talböcker på det viset. Då försvinner ju en del av de påträngande nyanserna. Det blir också en hastighet som mer närmar sig den man har när man läser texten själv.

#6 Gunnar on 1 January 2011 at 9:59 pm

Jag håller inte riktigt med, NilsOla. En av de fraser jag allra helst önskat att jag formulerat hörde jag uttalad för c:a 20 år sen, i en ytterst släpig, nasal, monoton, akademisk amerikanska: “The radical solitude of consumerism”. Och just pga sin släpighet gjorde den så mycket större intryck. Tror jag.

Författare som läser sina egna är helt riktigt, dock. Särskilt Ezra Pound. Och Dante ska vi inte prata om.

#7 johan ronström on 1 January 2011 at 10:06 pm

Jag ska kolla på talboksbiblioteket om den går att få fram! Men ring dem och fråga, det kan hända att de får låna ut till forskning.

#8 Billy R on 2 January 2011 at 3:20 pm

Om det är ok går jag lite ot med en personlig spaning om ljudböcker…

När jag lyssnar på inlästa böcker så får jag en känsla för karaktärerna och dialogen. Inte samma känsla som om jag läst boken själv, förmodligen, utan en känsla baserad på inläsarens “rollprestationer”. Men jag känner i alla fall något.

Däremot: När jag lyssnar på ljudböcker så kan jag för mitt liv inte se miljöerna. De visualiseras inte. Om det utspelar sig i England så ser jag ett schabloniserat tvåvåningshus i rött tegel. Utspelar det sig i New York ser jag den klassiska New York-filmstudiogatan.

Vet inte varför det är så. När jag läser tryckta böcker så får jag väldigt levande intryck av hur platserna ser ut, men ljudböcker… det är blankt.

Därför är jag noga med att välja romaner som främst är dialog- och konfliktdrivna snarare än bygger på att man ska plockas in i en air när jag väljer just ljudböcker.

#9 Shakti on 2 January 2011 at 4:36 pm

Superintressant inlägg och kommentarer för mig som talboks/ljudboksläsare. Jag håller verkligen med dig Rasmus ibland är det mycket bättre med knastertorra t.o.m speedade talböcker eftersom jag då slipper andras tolkningar.
Maila eller ring om du behöver hjälp med att låna talböcker.

#10 Karl B on 3 January 2011 at 1:14 am

Det brukar inte vara svårt att få låna talböcker; säg att du lånar åt någon bekant och glömt få med dig intyget. De flesta bibliotekarier är otroligt snälla och hjälper glatt till ändå.

#11 Tobias Carlsson on 3 January 2011 at 3:38 pm

Vi har ingen rätt att kolla talbokslåntagaren.
Gå till ditt folkbibliotek och be att få låna boken, ansvarig bibliotekarie laddar då ned den som iso-format och bränner den till dig.

Mvh
Tobias Carlsson
Bibliotekarie

#12 Viktualiebroder on 3 January 2011 at 4:34 pm

Det där med en meteorolog från radion som uppkläsare är ingen dum idé. Sjörapporten speciellt. Musil var ju ingenjör i botten, och ingenjörens rädsla för att öppna munnen utan att ha fullt ut på fötterna, inte ha tagit hänsyn till alla detaljer i verkligheten, genomsyrar hela boken.

Det som faktiskt en gång fick mig att intressera mig för Musil, var ett citat som inledde ett kompendium i matematik på LTH i Lund: “Vad är en själ? Det är vad som springer och gömmer sig när den hör talas om numeriska serier”.

Rädslan för att inte vara helt vattentät, ha såväl livrem, hängslen och insydd resår, märker man också i hur den fjärde delen, sammanställd av anteckningar som man hittade efter hans död, är så mycket mindre precis i formuleringar och tankar än de tre första.

Så en andäktig röst, meteorolog eller en ingenjör rädd för att göra fel skulle kunna vara helt rätt. Sachlichkeit, sachlichkeit, sachlichkeit.

Då blir också kontrasten mot de officiella “sanningarna” Fredsfursteprojekt etc ännu tydligare.

#13 Emil Vikström on 3 January 2011 at 8:54 pm

Apropå TPB så verkar de ha börjat med något så lustigt som “envägslån”:

http://www.tpb.se/verksamhet/punktskrift/lana/#envagslan

De verkar alltså tillverka boken vid beställning, och den behöver inte lämnas tillbaka när man är klar. Dessa “lån” verkar bara skilja sig från “e-bokslån” genom att de saknar DRM.

#14 Erik R on 6 January 2011 at 1:45 am

Off topic, men är det inte lite kul att TPB har samma initialer som en viss annan sajt?

Kommentera