Tre vågor av print-on-demand: från författarnas befrielse från förlagen till förlagens befrielse från författarna

Fenomenet “print-on-demand” fick sitt svenska genombrott i januari 1997 då författaren Peter Curman styrde upp en välbevakad presskonferens tillsammans med kollegerna Lars Forssell och Jan Myrdal. Demonstrativt lät de tillverka sina egna böcker hos Arkitektkopia, utan inblandning av bokförlag och skrev i ett pressmeddelande [pdf]:

Vi visar nu i samarbete med Arkitektkopia AB hur man med hjälp av Internet och en avancerad tryckerimaskin på mindre än tio minuter kan omvandla digitala ettor och nollor i en databas till färdiga böcker i den upplaga man för ögonblicket har behov av – två exemplar eller tvåhundra – till ett förnuftigt styckepris. Japanerna kallar det “lean production“.
Men vi öppnar med detta inget eget nytt förlag ty det är fördelaktigt för oss att kunna använda oss av förläggarnas kontor med personal som sköter formgivnig, reklam, distribution och bokföring. Vi visar bara förläggarna vad som kan göras. De bör dra lärdom och snabbt göra upp om de avtal som blivit nödvändiga. Annars kan det gå för dem och deras Förläggarförening som det gått för gaslyktetändarna och deras skrå.
/…/
Men – som sagt – vi är inte förläggarnas fiender. Vi räcker dem handen! Vill de bara sköta sitt uppdrag att föra ut våra böcker på marknaden så sköter vi nog vårt att skriva dem!

Ur detta utspel tillkom sedan (med pengar från stiftelsen Framtidens kultur) ett pilotprojekt som kom att ta sig namnet Podium. Tanken med allt detta var att “professionella” författare (medlemmar i Författarförbundet eller Författarcentrum) skulle befrias från sitt beroende från förlagen. Utifrån den premissen diskuterades print-on-demand i en första vända.

Drygt tio år efter den där presskonferensen på Arkitektkopia lanserade ett par betydligt yngre författare “Vulkanmanifestet“, med lika storslagna formuleringar om allt som print-on-demand skulle förändra. Skillnaden var att man nu inte talade om att förbättra villkoren för en existerande kår av författare, utan om att låta vem som helst bli författare.

Print-on-demand har hittills inte blivit någon revolution, åtminstone inte i fråga om att flytta makt från förlag till författare. Utvecklingen har med digitala mått gått ganska långsamt, men å andra sidan fortsätter den. Frågan är om vi nu inte kan se en tredje våg, som markerar ännu en ny riktning i den långsamma omvälvningen. Om den första vågen symboliseras av Podium och den andra av Vulkan, symboliseras den tredje vågen av Books LLC och VDM Publishing. Båda har över 100000 titlar var tillgängliga via nätbokhandlar som Bokus, samtliga bestående av text från Wikipedia. Förlagen har befriat sig från sitt beroende av författare – en märklig invertering av det som man först förväntade sig att print-on-demand skulle uppnå.

Här finns ett helt spektrum av gråzoner. Tyska VDM Publishing existerar öppet, medan Books LLC framstår som lite mer ljusskygga. Så länge de bara plockar text från Wikipedia och inkluderar licensen så bryter de inte mot upphovsrätten. Fast man kan fråga sig om det verkligen är okej av VDM Publishing att sätta namnet “Frederic P. Miller” som författare till tiotusentals böcker. På den svartare sidan av gråzonen återfinns den påhittade författaren Heinz Duthel, vars böcker är collage från alla möjliga källor på nätet.

Efter att jag för en vecka sedan skrivit om Heinz Duthel-fenomenet, följde Sydsvenskan upp med en artikel om att biblioteken luras att betala dyra pengar för de utskrivna Wikipedia-sidorna. Jag hann själv göra en snabb studie av förekomsten av LLC-böcker på svenska forskningsbibliotek. Jag hittade 18 titlar, utspridda på lika många bibliotek. Från en källa på KTH:s bibliotek fick jag höra att deras LLC-bok kommit till biblioteket via en inköpsprofil, sammansatt av ett företag som tar betalt av biblioteket för sitt urval. Sydsvenskan intervjuar ansvarig bibliotekarie vid Malmö högskolebibliotek, som tycks anse det fullt normalt att biblioteket ska lägga pengar på utskrivna Wikipedia-sidor om någon skulle efterfråga det.
Säg att en student ska skriva en uppsats om The Pirate Bay-rättegången, letar efter litteratur via nätbokhandlarna och hittar “boken” Crime in Sweden: The Pirate Bay Trial, Sala Gang, the Pirate Bay Raid, Ica Meat Repackaging Controversy, Crime in Sweden (Books LLC), som är 108 sidor tjock, har ett ISBN-nummer och uppenbarligen är en utskrift av artiklarna i Wikipedias kategori “Crime in Sweden”. Studenten ber universitetsbiblioteket att köpa in boken, som uppenbarligen fyller en lucka i bibliotekets utbud – kopplingar mellan fildelning och köttsnusk är inte vanliga. Men vore det ändå inte rimligt att säga nej till sådana inköpsförslag av princip? Inte för att texter på Wikipedia skulle vara dåliga, men för att det är onödigt att betala överpris för dem – och för det finns en rad andra skäl till att ifrågasätta allmänintresset av böcker vars totala upplaga hittills har uppgått till noll.

Flodvågen av robotgenererade böcker borde aktualisera bibliotekens roll som urvalsinstitution, men av reaktionerna hittills verkar intresset svalt. Intressant nog är det i stället nätbokhandlarna som talar om detta som “ett branschproblem”. Adlibris och Bokus säger till Sydsvenskan att de arbetar för att rensa bort böcker som dessa ur sitt sortiment, men har i dagsläget sannolikt miljontals i sortimentet. Rutinerna verkar inte riktigt ha kommit på plats ännu, för fenomenet är nytt. “Det fanns i mindre skala redan 2009, men har ökat i år och accelerat de senaste månaderna”, säger Bokus på Twitter. Frågan är bara hur många barn som följer med badvattnet ut.

Vi ser att print-on-demand fortsätter att omvälva den litterära offentligheten, fast inte alls bara på det sätt som folk tänkte sig för några år sedan. Några klara vinnare eller förlorare är svåra att utse. Allt vi kan vara säkra på är att vi ännu bara sett en liten föraning av den boktsunami som är under uppbyggnad. Snart säkert också på svenska.
Själva teknologin för att framställa böcker var nog i sig inte det avgörande. Det är när denna teknik sammankopplas med andra teknologier som böckerna tycks börja skriva sig själva. Så fort en trend noteras på nätet triggas en algoritm som samlar ihop lämpliga artiklar från Wikipedia, packeterar det som bok och lägger ut till försäljning i hopp att någon ska nappa. Detta hade inte kunnat ske år 1997. Då fanns inte Wikipedia, heller inte de algoritmer för sökmotoroptimering och spambombning som dessa förlag använder. Med tanke på hur bra spamrobotarna är på att ta sig förbi spamfilter för att posta kommentarer på bloggar, är det inte svårt att tänka sig ett scenario där spamförlag blir allt bättre på att få in sina “böcker” i bokkatalogerna och även ta hjälp av lingvistiska algoritmer för att få böckernas innehåll att se helt oklanderligt ut.
Problemet är inte att innehållet i Wikipedia-böckerna skulle hålla dålig klass rent faktamässigt. En bok är väl mer än bara fakta? En bok är exempelvis ett beslut om utgivning. Dock inte dessa böcker, som genereras i hundratusentals varianter varav antagligen bara en bråkdel någonsin materialiseras. Ändå har de ISBN-nummer, fyller upp katalogerna med brus och ställer frågan på sin spets: Vad är en bok?

10 kommentarer ↓

#1 P O on 17 December 2010 at 9:15 am

Jag skrev en text till morgondagens kultursida i VK (där jag naturligtvis ger dig cred för ditt grävande), men som faktiskt inte mynnar ut i något annat än “Först måste
vi bestämma vad som är problemet” med det jag kalla bokbotfenomenet. Att det är ett urvalsproblem för vissa aktörer, som exempelvis bibliotek, visst, men varför är det ett problem för nätbokhandlare?

Möjligen är problemet den fråga du avslutar med, och som jag inleder min artikel med: “Vad är en bok?” Ett beslut om utgivning, skriver du, men frågan är om det räcker. Vems är beslutet? Vem ska ges beslutsprivilegium? Heinz Duthel har bevisligen fattat ett antal sådana beslut.

Det är ett synnerligen intressant spår du har nosat upp. Jag funderar nog också på att problemet är att här möts “det virtuella” och “det materiella” på ett ovant sätt. För ingen ser något särskilt problem med bruset av tweets eller blogginlägg – därför att dessa aktiviteter krockar inte med någon materialitet. Eller med dina egna ord: de äger inte rum. Problemet med boktsunamin är att den upplevs uppta ett rum som vi inte har medgett.

#2 Kb on 17 December 2010 at 10:53 am

Ett besläktat fenomen jag personligen till min grämelse utsattes för när jag köpte “Sartor Resartus” över Adlibris är “förlag” som scannar in public domain-böcker med textigenkänningsmjukvara och sedan trycker dem utan tillstymmelse till redaktionellt arbete, så att texten är på vippen till oläslig på grund av alla märkliga fel.

#3 chrisk on 17 December 2010 at 11:20 am

Sen tillkommer även Foucaults tes om författarfunktionen. Att i den där skoluppsatsen skriva “källa Wikipedia” eller (Duthel, Heinz 2010:24) är två olika epistemiska teknologier, varav den senare är långt mera accepterad inom akademin eftersom vi kan ställa en “författare” mot väggen, och vi har en statisk artefakt att hänvisa till.

Nästa krux blir systemet (s)Urkund. Vid direkta citat kommer Duthels bok att flagga rött i systemet och peka till Wikipedia. Men kommer Urkund även att lägga till Duthels bok?

Spännande!

#4 Några reflektioner över Fri Kunskap « Viktualiebrodern on 18 December 2010 at 11:17 am

[…] Lägg in dina 25 öre för att lägga till eller korrigera. Det finns till och med sådana som tar hela sjok av wikipedia och trycker i bokform. Så ja, modifiering är […]

#5 Viktualiebrodern on 18 December 2010 at 11:25 am

Varför är ofri kunskap mera accepterad av akademien än kollektivt producerad “fri” kunskap?

När det gällde encyklopedisterna var väl istället idealet att kunskap inte skulle ha någon författare. Artiklarna var osignerade.

Har akademierna ändrat uppfattning sedan dess? Varför då? När skedde det i så fall?

#6 Fredrik on 19 December 2010 at 2:02 am

Snyggt!

#7 Anders Andersson on 19 December 2010 at 7:19 pm

Jag ser fenomenet “dyra utskrifter från Wikipedia” som en variant av problemet spamdexing, och i allt väsentligt inget nytt, frånsett att det nu konstateras kosta biblioteken reda pengar. Spam av alla de slag har förbrukat materiella resurser sedan dag ett, annars skulle det inte ha varit ett problem. Utrymmet på min bildskärm är materiellt, den tid och därmed de pengar jag kastar bort på att sålla vetet från det konstlade överflödet av agnar likaså.

Tack vare att ISBN-numren har ett givet format med ett visst antal siffror baserat på förväntad bokutgivning, så utgör dessa också en ändlig resurs, trots att numren i sig inte är materiella. Lösningen på det problemet är inte att utöka nummerserien, om nu någon skulle komma på den tanken, ungefär som bristen på 32-bitarsadresser i IPv4 har föranlett införandet av 128-bitarsadresser i IPv6.

Lösningen måste i stället bygga på en ransonering av utnyttjandet, antingen det sker genom avgifter eller genom behovsprövning. Det skulle inte vara ekonomiskt hållbart att registrera 100.000 “boktitlar” med nollupplaga om varje registrering kostade, säg, 5 kronor (att betalas i klump för hela nummerserien). Samtidigt kan invändas att en fixerad avgift för något som hela tiden blir billigare att göra inte är hållbart i längden, så det tål att funderas på.

Google och andra söktjänster gör säkert vad de kan för att motarbeta index-spammarna, men det finns tyvärr ingen exakt algoritm för att avgöra vad som är vad, och precis som i fallet med Bokus ovan kan man befara att många barn åker ut med badvattnet när katalogerna “städas”.

#8 COPYRIOT | Skäl till att skilja mellan böcker och icke-böcker on 26 December 2010 at 11:43 pm

[…] Tre vågor av print-on-demand: från författarnas befrielse från förlagen till förlagens befriel… […]

#9 COPYRIOT | Nytt från Books LLC on 15 January 2011 at 1:53 pm

[…] Tre vågor av print-on-demand: från författarnas befrielse från förlagen till förlagens befriel… […]

#10 COPYRIOT | Ytterligare två noteringar om robotförlagen on 2 February 2011 at 12:30 am

[…] Tre vågor av print-on-demand: från författarnas befrielse från förlagen till förlagens befriel… […]

Kommentera