“En ensidig attack mot det abstrakta”

När det efter protesterna mot WTO-mötet i Seattle 1999 växte fram någon slags globaliseringskritisk rörelse nämndes ofta, åtminstone till en början, David Korten och hans bok When corporations rule the world (1955). Där skriver han om hur det var bättre förr, när “rika och fattiga gemensamt delade en känsla för det nationella intresset”. David Kortens är knappast någon vänstertänkare, möjligtvis “grön” men företräder i grunden konservativa värderingar. Hans fördömande av finansspekulation är i motsvarande mån en romantisering av små familjeföretag och hederligt lönearbete.
Under nollnolltalet hörde man mer sällan talas om David Korten, men efter 2008 års finanskollaps har vissa försök gjorts att nylansera den konservativa globaliseringskritiken. Förra vintern gästade han Stockholm på inbjudan av Cogito. Sedan lanserade Humanistiska förlaget en svensk översättning av David Kortens senaste bok, Agenda för en ny ekonomi – från fiktiv rikedom till verklig rikedom. Boken har väl inte fått något större genomslag, men hyllas i LO-tidningen, Miljömagasinet och Dalademokraten. Därför är det uppfriskande att läsa den sågning som publicerats i Vänsterpartiets medlemstidning Vänsterpress (12/2010). Erik Hegelund beskriver boken som “en tröttsam klyschsamling med minimal substans, diverse faktafel och allmänt förvirrad huvudpoäng”.
David Korten utgår från en motsättning mellan “Wall Street” och “Main Street”, som Erik Hegelund sammanfattar:

På Wall Street är företagen “mycket stora”, På Main Street är företagen “små och medelstora”. På Wall Street investerar man för att maximera profiten, på Main Street för att förbättra produktionen.
/…/
Den här boken känns som en bra illustration för vad som blir resultatet när progressiva människor inte orkar läsa ekonomi. Istället för att ta vara på de spaltmeter av användbar litteratur och forskning som skrivits om ekonomi uppfinner Korten nya flumbegrepp som mer förvirrar än förklarar.

Fast problemet är nog inte att David Korten är “progressiv” men dålig på ekonomi. Tvärtom – han har ägnat många år åt ekonomisk forskning och är politiskt konservativ. Hans nya flumbegrepp är heller inte så värst nya. För den som är bekant med Karl Marx ekonomikritik torde det stå klart att Wall Street och Main Street är andra ord för bytesvärde och bruksvärde, varans dubbelkaraktär, abstrakt och konkret.

David Korten är knappast först att ställa det abstrakta Wall Street mot det konkreta Main Street, utan hör till en lång tradition av tänkare som attackerat finanskapitalet utan att samtidigt ifrågasätta varuformen.

This form of “anticapitalism”, then, is based on a one-sided attack on the abstract. The abstract and concrete are not seen as constituting an antinomy where the real overcoming of the abstract—of the value dimension—involves the historical overcoming of the antinomy itself as well as each of its terms. Instead there is the one-sided attack on abstract reason, abstract law, or, at another level, money and finance capital. In this sense it is antinomically complementary to liberal thought, where the domination of the abstract remains unquestioned

Så skriver Moishe Postone i “Anti-Semitism and National Socialism“. Med utgångspunkt i Karl Marx förklarar han varför det konkreta är lika lurigt som det abstrakta:

The dialectical tension between value and use-value in the commodity form requires that this “double character” be materially externalized. It appears “doubled” as money (the manifest form of value) and as the commodity (the manifest form of use-value). Although the commodity is a social form expressing both value and use-value, the effect of this externalization is that the commodity appears only as its use-value dimension, as purely material and “thingly”. Money, on the other hand, then appears as the sole repository of value, as the manifestation of the purely abstract, rather than as the externalized manifest form of the value dimension of the commodity itself.

Att välja sida mellan Main Street och Wall Street är, kort sagt, att ta varuformen för given. Alternativet till detta är att låta kritiken av finanskapitalet vara oskiljbar från en kritik av vardagslivet. Tala gärna om modeller för lokal självförsörjning, men rikta då inte bara skuld mot Wall Street utan ifrågasätt också varför Main Street ser ut som den gör.

John Michael Greer, ärkedruiden som teoretiserar kring det industriella samhällets utdragna kollaps, är allt annat än marxist, men även han totalsågar David Korten. Särskilt då hans näst senaste bok The Great Turning som utnämns till “en av de mest antidemokratiska böckerna på senare år”.

Korten argues that certain people – essentially, those who share his background and values – are at a superior “developmental stage” to others and are therefore better suited to rule, and the only way to survive the spiralling crises of the present and near future is to take power away from the “developmentally inferior” people who now hold it and give it to the gifted few. The idea that these few might need to be subject to checks and balances to keep them from abusing their power, it hardly need be said, finds no place in Korten’s book – a point that has done uncomfortably little to decrease its popularity.
It’s from sources like these that a neofascism of the left could quite readily emerge on American soil. Of course a neofascism of the right is equally possible, and the most dangerous possibility of all – because the most likely to slip past social critics unnoticed – might well be a movement that places itself in the abandoned middle ground of American politics.

Dessa idéer om den upplysta elitens styre har möjligtvis utelämnats i David Kortens senaste bok och vid hans föreläsning i Sverige. Men det är ändå anmärkningsvärt har okritiskt han tagits emot av vissa i Sverige, inklusive tankesmedjan Cogito som står nära Miljöpartiet.

6 kommentarer ↓

#1 Kb on 17 December 2010 at 10:18 am

Miljörörelsen i stort verkar ofta ganska okritiskt omfamna ett slags makroförvaltningsåtgärder som, för att kunna genomdrivas i verkligheten, skulle kräva ett mer eller mindre despotiskt styre. Ett annat exempel jag kommer på är David Jonstad med hans bok “Vår beskärda del”, vari förespråkas global mobilisering kring klimatfrågan efter mönster av britternas mobilisering under andra världskriget (och inspirerad av hans engelske motpart George Monbiot), med drastisk omställning av industrin, ransonering etc. Johan Ehrenberg från ETC påpekade i en debatt i Uppsala att den brittiska mobiliseringen var möjlig eftersom man, i kraft av det nödläge kriget utgjorde, hade suspenderat de gängse demokratiska processerna. Jonstad hade inget svar.

Det är emellertid inte utan att jag kan förstå dem. Vi famlar i mörkret när de gäller de globala utmaningarna, de marxistiska idéerna har i halvannat sekel visat sig sorgligt maktlösa när det gäller att få till stånd genuin, varaktig förändring i större skala, och något alternativ finns knappast, så att förfasade människor ropar efter upplysta despoter är väl bara att räkna med.

#2 Kb on 17 December 2010 at 10:36 am

Det slog mig också att osynliga kommittén riktar en liknande kritik mot det franska begreppet décroissance (“avväxt” as opposed to “tillväxt”); “Miljöekonomin” som innebär en ekonomifiering av miljön, hela biosfärens underkastelse under förvaltningsåtgärder, biopolitiken förd till sin logiska slutpunkt.

#3 JN on 17 December 2010 at 2:44 pm

Jonstad mfl resonerar helt bakvänt. Ett samhälle förbrukar energi efter grad av komplexitet, storlek och centralisering. Att försöka lösa energikrisen genom att centralisera makten på överstatlig nivå är därför som att försöka blåsa ut en eld. Lyckligtvis kommer alla sådana försök att fortsätta misslyckas. Det finns inte resurser för någon världsregering, upplyst eller inte.

#4 Viktualiebrodern on 18 December 2010 at 11:21 am

Att lösa ett komplexitetsproblem med mera komplexitet är till och med ännu värre än att försöka blåsa ut en eld. Det är snarare som när Ludvig Holberg försökte bota sina magbesvär genom att dricka mer kaffe.

Eller som att “slåss för fred”. Eller låna mer för att betala gamla skulder.

Jag är pessimist och tror på att det blir just sådana åtgärder som kommer att vidtas. Och det gör fallet när avkomplexifieringen kommer i alla fall ännu värre.

#5 Jan Wiklund on 22 December 2010 at 10:02 pm

Det är uppenbart att gamla idéer från Romklubben har seglat upp igen. Men är det så konstigt? Krisen är så stor att även konservativa människor får ångest.

Inför den stora omställningen på 30-40-talen då den fordistiska krislösningen lanserades fanns på liknande sätt en sorts informell allians mellan höger och vänster mot finanskapitalisternas destruktiva styre. Därför var det t.ex. lätt för en ungkonservativ som Gunnar Myrdal att bli en av socialdemokratins främsta tänkare.

Vart det hamnar beror på vilka som rör sig mest. Och det är där det finns anledning att vara oroad, inte för att Korten kommer med konservativa idéer och att några lyssnar. Då fanns en ilsken arbetarrörelse som tryckte på åt det demokratiska hållet, men var finns den idag?

#6 COPYRIOT | Perspektiv på Occupy Wall Street on 9 October 2011 at 6:46 pm

[…] Kanske liknande “En ensidig attack mot det abstrakta” […]

Kommentera