Tre varianter på “vänstern” och “liberalismen”

Helt grovt tycks det mig som om “vänstern” kan relatera till “liberalismen” på tre helt olika sätt. Jag sätter båda orden inom citationstecken här, för just här finns ingen mening med att ge något av dem en fast definition.

1. Liberalismen som kris. Hit hör dem som inte bara betonar en spänning mellan “politisk” och “ekonomisk” liberalism, utan därtill menar att vänstern bör ta fasta på de möjligheter som ligger i att utveckla denna motsättning. Att vända den liberala ideologin mot den liberala praktiken i en dialektisk process som i förlängningen siktar på att överskrida eller upphäva liberalismen.
Två gubbar som jag spontant associerar till detta läger är Sven-Eric Liedman och Immanuel Wallerstein. Här någonstans hittar vi också Fronesis temanummer om liberalism (2006) vars programförklaring talar om att ta “liberalismens radikala arv i försvar – mot samtidens liberaler”. Men i samma tidskrift publicerades också en essä av Wendy Brown som kritiserade denna strategi:

Avståndet mellan de liberaldemokratiska idealen och den levda erfarenheten är inte längre möjligt att utnyttja politiskt, eftersom den liberala demokratin själv inte längre utgör den mest framträdande diskursen för politisk legitimitet och det goda livet. /…/
Följaktligen kan inte vänstern utgå från att det räcker med att avslöja bedrägerier, hycklerier, dubbla styrelseuppdrag, statliga stödåtgärder eller korruption för att organisera ett motstånd mot den rådande ordningen.

2. Liberalismen som passé. “Vi står snarare på tröskeln till en ny politisk formation som formerar och legitimerar sig enligt andra principer än den liberala demokratin”, hävdade Wendy Brown i nämnda essä. Den skrevs år 2003, när det neokonservativa projektet började nå sin kulmen under president George W. Bush.
Till detta läger går det också att räkna ett antal analyser som influerats av Giorgio Agamben, bland dem tidskriften Tiqqun, som skrev i Den cybernetiska hypotesen (2001) att det inte längre är värt att kritisera liberalismen. En ny cybernetisk maktmodell har nämligen tagit dess plats, något som Tiqqun menar skedde redan efter andra världskrigets slut. Sedan dess har den liberala individualismen varit föga mer än en ideologisk dimridå. Men de flesta av dem som idag menar att liberalismen idag är passé förlägger tidpunkten långt senare, kanske till 2008 års finanskollaps.
Ivern att påvisa ett historiskt brott medför vissa problem. Å ena sidan överskattas den liberala ideologins betydelse för hur makt utövats i tidigare samhällsordningar, å andra sidan ignoreras det mesta av den formella politiken och samhällsdebatten – som fortsätter att kretsa kring frågor om individuella rättigheter.

3. Liberalismen som hegemoni. I skarp kontrast mot dem som hävdat att liberalismen är passé hävdar andra att liberalismen åtnjuter en massiv hegemoni. Inte så att alla är liberaler, men att vi hamnat i ett slags “postpolitiskt” tillstånd där vissa liberala principer ter sig omöjliga att ifrågasätta. Slavoj Žižek och Chantal Mouffe står för var sin variant på detta; medan den förstnämnde inte spar på det verbala krutet i sina maningar till attack är väl den senare mer pragmatisk. Mitt minne av exakt vad de har skrivit är dock svagt och det finns säkert redan tillräckligt att korrigera i denna hastiga anteckning som jag nu postar på bloggen.
Lägg gärna till och ta bort företrädare för de tre positionerna och kommentera framför allt om det är en uppställning som över huvud taget klargör någonting!

5 kommentarer ↓

#1 avadeaux on 15 December 2010 at 11:41 am

Intressant. Jag skulle vilja se motsvarande analys av hur liberaler kan relatera till vänstern. Jag identifierar mig till övervägande delen som liberal, men har allt svårare att se skillnad mellan mina ståndpunkter och ”vänsterns”, när nu den ”ekonomiska liberalismen” blivit så hegemonisk att den nästan framstår som mer hotfull än den sedan länge avbrutna socialiseringen, samtidigt som de borgerliga partierna (inklusive Socialdemokraterna) i allt högre grad struntar i de värderingar som ligger till grund för den liberala demokratin (”politisk liberalism”?).

#2 Viktualiebrodern on 17 December 2010 at 12:01 am

“…å andra sidan ignoreras det mesta av den formella politiken och samhällsdebatten – som fortsätter att kretsa kring frågor om individuella rättigheter.”

Även dessa frågor om individuella rättigheter förs på en väldigt abstrakt nivå.

För mig manifesteras liberalimens kris och död genom den alltmer minskande affordansen, valmöjligheterna, hos de ting vi möter i vardagen.

Liberalismens stora fiende är den optimering av alla funktioner som blivit en förutsättning för vårt komplexa samhälle. En optimering av transportsystem och föremål för enbart deras (huvud) syfte och eliminerandet av allt det “slack” som ger de lustfyllda vardagsvalen.

Men eliminerandet av affordansen och bortoptimerandet av slack vänjer människor av med att tro att de kan välja själva. Gör dem mer ångestfyllda även för små störningar.

Liberalismens kris är en kris i människors hjärtan och är, om man så vill, ett materiellt resultat av produktivkrafternas utveckling. Åtminstone så länge dessa produktivkrafter har tillgång till fossila bränslen i överflöd.

Sen blir det stopp och då kan kanske på sikt liberalismen komma tillbaka.

Mina förvirrade spekulationer.

#3 Viktualiebrodern on 17 December 2010 at 12:08 am

Liberalismens kris är förstås ett immateriellt resultat av produktivkrafternas utveckling, felskrivet av mig.

#4 daniel on 19 December 2010 at 3:53 pm

Man kan fråga sig om liberalismen någonsin gått utanför idestadiet.

Den “liberalism” som fanns i vilda väster var mer anarki, det ekonomiska systemet har aldrig varit liberalistiskt och politiskt så har människan inte haft särskilt mycket vad gäller valfrihet.

#5 Thomas Tvivlaren on 28 December 2010 at 7:21 pm

Intressant Rasmus!

Kanske än mer intressant vore att relatera såväl “höger” som “vänster” (eller dess ideologiska motsvarigheter) till möjliga (troliga) framtidsscenarion där:

– Resursbrist (peak oil, peak phosforus etc) blir verklighet.

– Fortsatta tekniska landvinningar (FTL) gör beroendet/behovet av människor allt mindre.

– FTL maximerar kommunikation samt informationsflöden mellan människor och med färre (inga?) mellanhänder.

– FTL maximerar transparens och genomlysning av tidigare “maktstrukturer” som sällan eller aldrig lämnat det fördolda. Tänk bortom Wikileaks/Openleaks och sätt det i större perspektiv där hemligheter och att agera i lönndom är nödvändigheter sett till vad-vi-ser-som-självklart ex. prissättning (kostnad i relation till pris), handel (mellanhänders andelar) etc.

Slänger in brasklappen att ovanstående förutsätter möjligheten för människor att praktiskt kunna fortsätta använda teknik och de möjligheter som uppstår. Kanske sätts detta punkt för långt innan ev. potential uppnås?

Etablerade etablissemangssanningar och trosartefakter som ex. arbetslinjen har jag svårt att få in i den bild som potentiellt utmejslas. Å andra sidan har jag svårt att tro på att ovanstående tillåts realiseras också…

Slutspånat för stunden.

Kommentera