Vi är långt ifrån klara med den spännande frågan om bibliotek som urvalsinstitutioner. Somliga provoceras av bara tanken. Som signaturen “Harry” skriver:
Lever vi inte i en demokratisk värld där jag som nyttjare ska få välja vad jag vill läsa? Är det inte ett fritt land vi bor i? Varför ska bibliotek göra urval? Efter vems smak då? Den enskilda individen som arbetar på biblioteket eller de som vill låna en bok?
Ett talande exempel på en viss slags vulgärliberal inställning. En något mer sofistikerad variant har uttryckts i riksdagsmotioner av Täbymoderaten Fredrik Schulte. Med hänvisning till ett gammalt Timbro-utspel har han upprepat kravet att avskaffa bibliotekslagen, som föreskriver att alla har rätt till avgiftsfria boklån. Konsekvensen av den inställning som “Harry” uttrycker kan knappast bli annan än att de skattefinansierade folkbiblioteken måste läggas ned.
Vi som vill försvara biblioteken gör därför bäst i att hålla frågan om urval vid liv – inte, som Biblioteksföreningens generalsekreterare Niclas Lindberg, vifta bort den. Niclas Lindberg gör en logisk kullerbytta när han skriver:
Vad är det för fel på profilinköpen egentligen? Om man, som jag och de flesta andra, anser att folkbiblioteken även ska ha ett utbud av efterfrågade och populära titlar som samtidigt figurerar på försäljningens topplistor är det väl inte mycket att bråka om? När det beslutet väl är fattat, så är ju de profilerade inköpen ett sätt att praktiskt ordna inflödet. Självklart måste folkbiblioteket i ledet innan ta ansvar för att ange profilen och vilka kriterier som ska styra förvärven och ha en strategi för hur samlingarna ska utvecklas.
Vi är överens om att biblioteken även bör ha populära topplisteböcker. Men detta är inte samma sak som att biblioteken ska ta in vilka böcker som helst, bara för att de finns på topplistan. Frågan blir desto tydligare när det kommer till facklitteratur. Ska det lokala folkbiblioteket exempelvis ta in medicinsk litteratur som är ren kvacksalveri bara för att denna råkar vara efterfrågad av dem som köper böcker på Adlibris? Det är ytterst beklagligt att Niclas Lindberg undviker sådana frågor.
En ypperlig ingång till bibliotekens urval av facklitteratur erbjuds av en ordväxling mellan bibliotekarier i kommentarsfältet på bloggen Bibliobuster. Särskilt inläggen från Bibliobusters egen Anna-Stina Takala (utvecklingsledare vid Regionbibliotek Stockholm) samt Lena Kjersén Edman (fil.dr. i litteraturvetenskap).
Medan den ena tycker att det räcker med att en bok är efterfrågad för att den ska platsa på biblioteket betonar den andra vikten av ett aktivt urval från bibliotekets sida. Frågan konkretiseras när någon som exempel nämner “böcker om astrologi och astronomi och religion och historia och yoga och husdjursskötsel”. Lena Kjersén Edman skriver då:
När det gäller till exempel kokböcker och astrologi kommer det ut ofantligt många böcker. Det är heller inte så att det de mest efterfrågade fackböckerna (till exempel inom dessa områden) har den högsta kvaliteten.
Kolla bara i BTJ-listan när det gäller floden av kokböcker! Många av kokböckerna är skrivna inte av fackmänniskor utan av ”kändisar” av olika slag.
Ska de verkligen köpas in bara för att dessa kändisar just för tillfället är populära? Var kommer då bibliotekarierna kompetens in?
Astrologi kan i bästa fall vara en charmig lek, men är ju inte på något sätt en vetenskap. Om vi på biblioteken skulle öppna alla slussar för inköp av all önskad astrologisk litteratur (á la tv-program på TV-plus) – då har vi i realiteten avsagt oss hela folkbildaruppdraget.
Anna-Stina Takala replikerar att kvalitet är ett svårt begrepp när det handlar om kokböcker och astrologi. Därför, menar hon, bör efterfrågan trots allt få styra åtminstone till viss del. Lena Kjersén Edman vidhåller dock att bibliotekarier måste våga ta ordet “kvalitet” i sin mun.
Hon ifrågasätter också Anna-Stina Takalas åsikt att biblioteken bör köpa in i princip allt som låntagare uttryckligen ber om. De modiga som stegar fram till disken för att framföra sina önskemål är ett fåtal som knappast är representativa för låntagare i allmänhet. “Det är inte demokrati att alltid ge dem det de vill ha, så som jag definitionar demokrati”, skriver Lena Kjersén Edman och fortsätter:
Jag tror att bibliotekens bibliotekarier, mycket mer än vad som i dag görs, ska ta hjälp av specialister när det gäller inköp av facklitteratur, till exempel kokböcker – och (just som den snuttefiltslängtande allmänheten gärna vill tro) att vi verkligen ser till att vi istället blir kunniga specialister när det gäller skönlitteratur.
Tidigare har jag prövat att jämföra bibliotekariens roll i bibliotekets urval med curatorn på en konsthall. Lena Kjersén Edman gör en liknande parallell till dem som köper in teaterpjäser till en teater. Skillnaderna är visserligen enorma – framför allt för att utbudet av böcker är så mycket större att en bibliotekarie inte kan läsa ens en bråkdel av vad som i slutändan kommer att köpas in.
Poängen är att se urval och gallring som en konstnärlig värdefull verksamhet, inte blott “mekanisk”. Lena Kjersén Edman tar därför kategoriskt avstånd från de “profiler” som utformas av aktörer som BTJ eller Adlibris. Om jag förstår henne rätt menar hon att inte ens en mindre del av bibliotekens inköp bör skötas så.
En invändning mot detta är att varje bok de facto är resultatet av en “mekanisk” process, om nu inte bibliotekarierna själva skriver dem för hand. Jämförelsen kan göras mellan en inköpsprofil skulle kunna jämföras med en antologi. Biblioteket som tar in en antologi väljer att köpa grisen i säcken i stället för att ta ställning till varje enskilt bidrag. Men då har säcken packats av ett förlag, vars urval kan bli föremål för kritik.
De profiler från Adlibris som nu främst diskuteras är emellertid inte utformade som genomtänkta helheter, utan sammanför enskilda titlar i olika kategorier utifrån det enda kriteriet att de är efterfrågade på bokmarknaden. Utifrån en liberal, individualistisk utgångspunkt är det inget konstigt att tala om “vad folk vill ha”. Men i praktiken är detta ingen storhet som aggregeras utifrån individuella preferenser. Intresset för en viss bok väcks alltid inom ett eller annat kollektiv: en vänkrets, en tidnings läsekrets, en klass på universitetet, en religiös församling. Den som efterfrågar en bok har redan valt att lita på någon: en vän, en litteraturkritiker, en topplista, en annons, en sökmotor eller en bibliotekarie.
Lena Kjersén Edman får avsluta:
Och visst är det HÄRLIGT om bibliotekarier blir lika ifrågasatta i debatten som till exempel läkare – då blir vi ju tagna på allvar.
16 kommentarer ↓
Att besöka biblioteket var någon av det roligaste jag visste när jag var i tonåren.
Men biblioteken måste anpassa sig till dagens omvärld.
Det biblioteken borde göra idag, förutom att tillhandahålla ett grundutbud av kunskap i pappersform är att lära ut hur man söker information i världens största bibliotek, nämligen Internet.
De skall lära ut vilka fildelningsprogram man skall använda, hur de skall konfigureras, hur man skall formulera sökningarna, var man skall leta o.s.v.
Nu går inte detta att genomföra just nu på grund av att upphovsrätten. Enligt upphovsrätstalibanerna skall upphovsrätten gälla i evigheter.
Men, men, förr eller senare kommer det att ske en omtänk, även i denna fråga.
Jag antar att jag och flera med mig ser en viss del av bibliotekens inköp som relativt oproblematiska. Det är lätt att förutsäga vilka (ofta skönlitterära) titlar som kommer att få stor efterfrågan på ett folkbibliotek. Det är ofta titlar av väletablerade författare som också säljer mycket i bokhandeln. Om de inte skulle finnas på bibliotek skulle troligen en stor krets människor uppleva biblioteken som irrelevanta.
Men det är väl inte detta som diskussionen handlar om? Det är ju när det gäller urvalet av allt det andra som diskussionen öht är intressant.
Jag undrar om jag verkligen ha skrivit att i princip allt som låntagare frågar efter bör köpas. Det jag anser är att alla folkbibliotek bör ha en tydlig policy vad gäller förvärv av medier. Det har de allra flesta bibliotek idag. Denna policy, eller plan, är ofta resultatet av ett intensivt arbete med medieplanering, som inkluderar diskussioner kring bibliotekets alla avdelningar och ämnen, prioriterade befolkningsgrupper i kommunen, etc.
Resultatet av detta kan t ex bli att man väljer att inte köpa in en bok i medicin som inte verkar vederhäftig. Eller en fackbok på engelska på mycket avancerad nivå. Resultatet kan också bli att man väljer att inte köpa in ytterligare en bok i indisk matlagning, eftersom man redan har tio stycken och kanske behöver komplettera samlingarna på andra ämnesområden. (Resurserna är som bekant begränsade.)
Inte minst kan resultatet bli att man fortsätter att köpa in lyrik, som inte får så många utlån.
Till hjälp vid urvalet har bibliotekarierna recensioner från BTJ och dagstidningar, bland annat.
Jag tycker inte att man kan neka ett inköpsförslag inom ämnet astrologi (eller för all del “omstridda fenomen och företeelser” (t ex UFOs)) bara därför att själva ämnet är ifrågasatt, som Lena KE anser. Ska vi bara ha vetenskapligt underbyggd litteratur på biblioteken? Det leder inte rätt.
Vissa debattörer framför att bibliotekens urval skulle vara mycket mer oreflekterat än vad det i verkligheten är. Jag kan inte svara för hur det ser ut på varenda kommunbibliotek i det här landet, men på det folkbibliotek där jag arbetade tidigare fanns en mycket medveten och utarbetad medieplan. Det var ett långsiktigt arbete för att få ett bestånd med hög kvalitet(!) och även attraktivitet hos dem som vi fanns till för.
Precis som Lena KE tycker jag det är mycket bra med debatt om biblioteken, men det är synd om den bygger för mycket på missuppfattningar.
Jag kan inte låta bli att känna mig lite tveksam till tendensen att å ena sidan oroa sig för att det kan komma att framstå som biblioteken endast väljer bort böcker och å andra sidan enbart lyfta fram exempel på situationer där biblioteken bör välja bort böcker.
I det ljuset framstår det lätt som att den enda funktionen med bibliotekspersonalens självständiga urval är att maskera att man faktiskt väljer bort litteratur. Om bortväljandet av en del titlar var det enda viktiga vore kanske profilinköp kombinerat med en viss mängd bortval, i öppenhetens och ärlighetens namn, den bästa lösningen.
Vi kan anta att användandet av profilinköp kommer ge ett åtminståne något anorlunda urval av böcker än om vi inte använder det. Men det borde vara lika naturligt att diskutera detta som att profilinköpen innebär ett bortval av en del av vad bibliotekspersonalen själva hade valt som tvärtom. Detta perspektiv hade jag tyckt varit intressant att få mer belyst.
Sen tycker jag att det kan vara värt att poängtera att det inte bara handlar om “topplisteböcker” kontra “smal litteratur”. “Topplisteböckerna” bör väl kanske också kunna vägas mot varandra på andra grunder än hur bra de säljer. Det behöver inte heller handla om att helt välja bort vissa titlar för att de bedöms som “olämpliga”, utan helt enkelt att prioritera vissa böcker framför andra när begränsade resurser ska spenderas.
Om profilinköpen nu är baserade på böckernas försäljningssiffror kanske det också vore intressant att fundera över vad som kan vara specifikt problematiskt med att använda sån statistik som indikator för böckers popularitet. Försäljningsiffrorna är gissningsvis kraftigt influerade av böckernas pris, tillgänglighet i affärerna, publicitet i media etc, saker som i sin tur hänger tydligt ihop med författarens kändisskap, vilket förlag som står bakom etc. En annan intressant tanke är att människor som köper mycket böcker kanske har andra preferenser än människor som lånar mycket böcker på biblioteket. I så fall kan det tyckas underligt att bokköpen ska få “styra” boklånen.
En bör kanske iofs skilja på diskussion om biliotekspersonalens konstnärliga urval kontra ett mekaniskt system och diskussionen kring det specifika mekaniska system som profilinköpen innebär.
Det ideala vore om bibliteken kunde komma över eböcker till ett lågt eller obefintligt pris. Ett lågt pris i kombination med att hantering och lagerhållning i av eböcker är nästintill obefintligt skulle ge bilblioteken en möjlighet att ta in allt som kom i deras väg. Vilket vore strålande, i mitt tycke. Det är ju först när folk på allvar drabbas av det digitala överflödet ( som märks av hos youtube, torrentsajter, spotify etc) som de desperat börjar ropa efter filter, vägledning och tips. Bibliotekariens vägledande roll skulle plötsligt bli oumbärlig, efterfrågad och statusfylld.
Som låntagare skulle man själv kunna välja om man vill använda sig av bibliotekens egna urval (enligt de kriterier för kvalitet som för tillfället råkar råda i biblioteksvärlden) eller om man vill söka fritt själv i ett oändligt arkiv. Många skulle kanske i ett första steg välja bort urval och filterfunktioner men troligen återvända den dagen inspirationen tryter.
jag tycker att vi redan är i en situation där tillgången på böcker och texter är så stort att det är helt omöjligt att sålla själv, men att biblioteken inte riktigt lever upp till rollen som TJs. Vill jag ha en bok (och inte redan vet vilken) så kan jag gå in på Åhléns eller akademibokhandeln och kolla vad som ligger på borden, eller så kan jag gå till ett bibliotek och mötas av… samma böcker?
Kanske behöver biblioteken, om de ska jobba med topplistor, vara tydligare med vilka böcker som de tar in för att folk ska slippa köpa på Åhléns (vilket ju också är bra ur miljösynpunkt) och vilka de faktiskt tycker att jag borde läsa. Kanske skilda sektioner/rum/bibliotek?
Kan någon förklara varför biblioteken alls är intresserade av att ha böcker bara för att de är efterfrågade? Är det för att de egentligen vill ha allt och försöker komma undan med att nöja de flesta? Eller för att de tror att det är samhällsnyttigt? Eller kanske för att de tror att efterfrågan=kvalitet? Eller kanske för att arkivera lästrender?
Anna-Stina Takala: Tack för din utförliga kommentar! Sådant lyfter verkligen samtalet, känner jag.
Du ifrågasätter om du skrivit att (i princip) allt som låntagare efterfrågar bör köpas; detta baserade jag på att du skrev att “det är mycket sällan som det finns anledning att neka ett inköpsförslag. Att biblioteken ska erbjuda de populäraste böckerna tycker jag är självklart.”
Jag håller i princip med dig om att biblioteken inte ska inskränka sig till det vetenskapligt grundade, när det gäller fenomen som t.ex. UFO. Det blir svårare när det kommer till kvacksalveriets gränsmarker, där människor faktiskt kan lida skada, eller till vissa konspirationsteorier som spekulerar i antisemitiska antydningar. Jag kollade hur många bibliotek som har böcker av David Icke och noterade att de var relativt få, med tanke på hans relativa popularitet. Detta förefaller utmärkt, tycker jag – både att flertalet bibliotek inte tar in böckerna och att några gör det.
En sak jag funderat lite på är om det inte i ett större perspektiv även kan finnas ett speciellt slags värde som skapas av att böcker inte finns på bibliotek. Då är de verkligen underground, då kan de verkligen bli något särskilt för den som slutligen hittar dem.
Pim: Tråkigt att du finner det “tveksamt” att lyfta fram sådant som kan te sig paradoxalt. Själv finner jag det stimulerande. Bara för att jag i just detta inlägg lyfter fram en diskussion annorstädes om att välja bort, betyder det fortfarande inte att urval bara handlar om att välja bort – fast det är väl ändå en självklarhet. Liksom att profilköpen givetvis handlar om att välja bort.
Annars håller jag med Johan Ronström gentemot Jack.
Johan Ronström,
anledningen till att biblioteken vill ha det som efterfrågas är självklart att biblioteken är till för användarna. Ett bibliotek utan de efterfrågade böckerna är ett bibliotek som inte är intressant för den största gruppen användare. Det betyder inte att hela mediebudgeten avsätts till topplistan. Enligt mig ska bibliotekets bestånd styras delvis av användarnas önskemål. Är det lång kö på Oksanens Utresning så bör några fler exemplar köpas in om det gäller ett större bibliotek. Är det kö på kurserna i svenska för invandrare bör man köpa in några fler exemplar. Att gå tillbaka till det gamla biblioteket där böcker c-märktes om de inte höll tillräckligt hög kvalitet eller var osedliga vore djupt tragiskt. Bibliotek behöver innehålla böcker för alla människor, från den mest finsmakade lyrikälskaren till den storläsande deckarälskaren. Det finns inget motsatsförhållande dem emellan.
Många bibliotek är tydliga med att de köper in topplisteböckerna, dock är det oftast lång kö på dem. Spill av Combüchen hade 270 i kö i Göteborgs kommun när jag tittade igår. För att visa att böckerna finns kompletterar många bibliotek med exemplar med kortare lånetid som inte kan reserveras.
Siska: Jag vill problematisera uppfattningen om att biblioteken är till för användarna. Är de inte snarare till för medborgarna – oavsett om dessa väljer att använda bibliotekets tjänster eller inte? Jag ser en viss skillnad här och uppfattar nog strikt talat att Bibliotekslagen talar för att bibliotekens målgrupp inte ska vara användarna utan medborgarna.
Detta är inte ett argument mot topplistelitteratur. Snarare tvärtom, eftersom vissa av de medborgare som inte använder biblioteken och knappt läser böcker eventuellt skulle kunna lockas av sådan. Å andra sidan går det att även argumentera för det extremt smala genom att hänvisa till ett medborgerligt intresse (även om nästan ingen efterfrågar viss poesi, kanske den handfull som läser den använder den för att berika det gemensamma språket).
Förutom användarna och medborgarna kan man även tänka sig att bibliotek i egenskap verkar för framtiden, för de människor som kanske inte har fött. Men det gäller nog i första hand KB, inte folkbiblioteken i någon nämnvärd grad.
Annars håller jag med om att efterfrågan till viss del ska styra inköpen.
Vad är (var) c-märkning, Siska?
Jag uttrycker mig klumpigt och med bibliotekslingo, självklart menar jag samma sak som du; medborgarna.
C-märkning användes tidigare för den litteraturen som inte borde finnas på biblioteket. Eftersom det här var långt innan min tid är jag inte så insatt. Men det här är det jag har hört av äldre kollegor. Tidigare var du t.ex. tvungen att låna en “fin” bok om du lånade en “dålig”. Vissa bibliotek som köpte in c-märkta böcker var vad jag har förstått tvugna att ha dem i låsta skåp.
Intressant disksusion!
“Medborgare” är ett användbart begrepp i detta sammanhang – när det gäller “efterfrågan”. (De som vågar komma fram till en infornationsdisk och personligem önska speciella böcker är sällan representativa för låntagarna, medborgarna, i området – men väldigt ofta författare till böcker från ett eget förlag.)
lena kjersén edman
P S
C-bok har vi aldrg talat om i Västerbotten (det var där jag arbetade som bibliotekarie).
Ett lokalt begrepp?
C-märkning är kanske ett lokalt begrepp. Fenomenet var dock inte lokalt. Vad jag vet förekom kvalitetsmärkning på många bibliotek.
[…] när vi annars mest brukar avfärdas som navelskådande, verklighetsfrämmande och preciösa. Som bibliotekarien skulle man vilja utbrista: Härligt – det betyder ju att vi blir tagna på […]
Pim är inne på att problematisera statistiken. Det tycker jag vi borde göra i högre grad inom biblioteken. Vad mäter den egentligen, hur, varför och vad mäter den inte.
Betydelsefullt är också det faktum att populära medier ger högre utlånings-och besökssiffror, något som jagas inom många bibliotek. Jag skulle också vilja veta hur de bibliotek som har prestationsersättning förhåller sig till kvalitetsmått. Vad gör man med lyriken som lånas två ggr om året? (Eller är jag ute och cyklar gällande prestationsersättning? Visst handlar det om att anslagen till biblioteken varierar med statistiken?)
Är vi tillräckligt modiga inom biblioteken för att våga satsa på det mindre efterfrågade? Priset är kanske att vi inte blir lika populära, att vi förlorar i legitimitet. Och ja, jag har skrivit om det förut: http://bisbloggen.blogspot.com/2010/11/kvalitet-och-jakten-pa-legitimitet.html
(Bibliotekarie, men skriver som privatperson)
Johanna, den direkta kopplingen mellan kvantitativa prestationsmått och tilldelning av anslag finns, vad jag vet, inte på många ställen. Men det finns helt uttalat i en kommun och det är Nacka. Måtten son har använts har varit ffa besökare och utlåning. Det gäller alltså att få så många som möjligt innanför dörrarna och at få dem att låna. Vad betyder det för bibliotek som t ex det i Fisksätra?
Bibliotekschefen i Fisksätra ifrågasatte i tv igår nästa steg i detta “bibliotekstänkande” – privatiseringen som nu ske ske av samtliga bibliotek i denna kommun. Medborgarna förvandlas i högre grad till kunder(?) och vilka kunder är det då man vill ha? Kanske inte dem som Siska skrev så fint om igår på Peter Alsbjers blogg?
I många kommuner finns som tur är inte den här prestationskopplingen lika tydligt. Men visst ligger den någonstans i bakgrunden ändå på många håll.
Apropå Nackas 3 mät-stickor…
Hur”mäter” man läsecirklar på bibliotek?
Hur “mäter” man babyprat?
Hur “mäter” man de fackböcker som aldrig lånas hem men ofta plockas upp från magasinet (på de bibliotek som ännu har vettiga magasin) för att låntagaren på plats behöver kolla vissa uppgifter?
Hur “mäter” man bibliotekariernas kunnighet om äldre litteratur/äldre media?
Hur “mäter” man bibliotekariernas mod att våga hävda att biblioteket är en kultur- och informationsinstitution – och att man därför inte köper in all litteratur/alla media som efterfrågas?
Hur “mäter” man bibliotekspersonalens tålamod och vänlighet?
Hur “mäter” man att bibliotekarierna arbetar utåtriktat, också utanför huset, och att de informerar om bibliotekets tjänster i andra bloggar än bibliotekets egna?
Hur “mäter” man personalens bemötande mot dem som talar ett annat språk än svenska, har handikapp eller tänker långsamt?
Hur “mäter” man bibliotekariernas aktiva arbete för yttrandefrihet, egensinnig kultur och ökad kunskap?
Kommentera