Kultursverige 2040: prognoser för konstarter

En rad inlägg i antologin Framtiden är nu – Kultursverige 2040 – där jag själv medverkar – förtjänar att kommenteras här på bloggen. Till att börja med dem som behandlar olika konstarter (bland vilka två – dansen och seriekonsten – lyser med sin frånvaro i antologin).

Hynek Pallas skriver om film. Hur grunden för denna konstart ofrånkomligen förändras när barn lär sig filma innan de lär sig skriva. En av slutsatserna är att kortfilmens status kommer att öka under de närmaste decennierna. Frågan är om kulturpolitiken (Filminstitutet) lägger vikt vi att kortfilmen fortsätter att “utvecklas i ett samspel mellan det konstnärligt utforskande, reklamfilmen och mobiljättarnas behov av content.”
Hynek Pallas skriver även helt om hur 2000-talet hittills varit en gyllene era för tv-serierna. Han utvecklar inte vad detta kan betyda för kulturpolitiken, konstaterar däremot att “det kräver nya vinklar, närbilder och linser på en inspelning för att berätta på 10×20 centimeter i stället för på 40 tum eller 10×6 meter”. Här väcks intressanta formatfrågor, som inte heller utvecklas i kapitlets begränsade utrymmet. Ingenting säger ju att en tv-serie idag beskådas på skärm. De allra bästa gör sig ofta bäst på projektor, i det halvt privata och halvt offentliga utrymmen som filmens upphovsrättsliga komplex vill förneka.

den krympande kommersiella biografmarknaden kommer att vara reserverad för de allra största blockbuster-verken. Den kommer att följa en utveckling som började i samma stund som biografen blev den minst inkomstbringande delen av upplevelseindustrins näringskedja: storfilmerna ger inte längre spin-off-produkter (i form av Star Wars-dockor, orcher eller dataspel) – de är spin-off-produkter.

Owe Ronström skriver om musik i allmänhet (till skillnad från symfoniorkestrarna som Fredrik Österling skriver om i ett särskilt kapitel). Betoningen av rummets betydelse, särskilt de mellanstora rummen, resonerar våldsamt med mitt eget bidrag till boken. Owe Ronström kritiserar (likt mig) satsningarna på “arenahallar, konsert- och kongresspalats, anläggningar som kräver stora ekonomiska resurser och stora kostsamma produktioner”. Kulturpolitikens uppgift framöver bör vara att satsa på “mellanutrymmena”:

Inte minst fäller det de emllanstora arenorna för musik, därför att de är en så väsentlig del av det som kallats “den tredje platsen”, alla de urtymmen mellan hemmet och arbetet som är så betydelsefulla för upprätthållandet av idéerna om ett jämlikt medborgarskap och en lokal demokratisk offentlighet.

Ann Steiner står för kapitlet om litteraturen, vilket avslutas med: “Boken må inte vara hotad, men utmanad är den.” När jag läser detta slår det mig hur skönt det vore att komma bort från frågan om huruvida boken är “hotad” eller ej, för att i stället diskutera vad “en bok” kan vara i framtiden. (Detta alltså inte sagt som en kritik just mot Ann Steiner – hon bara relaterar till den fråga som alla alltid envisas med att ställa.)
Prognosen för bokmarknaden handlar om polarisering. Storförlagen satsar på det verkligt lönsamma, vilket lämnar utrymme för mindre aktörer, medan de halvstora kanske faller bort.
“Förläggareföreningens medlemmar står i dag bara för omkring halva bokmarknaden”, skriver Ann Steiner – men den utsagan måste nog problematiseras. Numera har ju Bonniers ofta del i bokmarknaden, exempelvis genom Adlibris, även när de inte själva ger ut böckerna.

Per Arne Tjäder ger en prognos för teatern som inte är helt olik Ann Steiners för litteraturen. Vi kommer att se en polarisering (som inte utesluter utbyte) mellan stora populärscener och små källarscener, förutspår han.
Bo Nilsson som skriver om konsten förbiser dock helt de små gallerierna och konstrummen. För honom tycks konstvärlden bestå av stora museum och konsthallar medan återväxten liksom sker av sig självt. Hans kapitel i boken rymmer ett stort mått av önsketänkande:

jag vågar påstå att konstlivet håller på att förvandlas från en marginaliserad kulturföreteelse till en bred folkrörelse i framtiden.
/…/
Nya grupper av konstintresserade som inte tillhör de traditionella kulturbärande skikten och den unga medelklassen, har fattat tycke för konstens sfär. /…/ Med en mer avslappnad inställning till konsten framstår den i deras föreställningsvärld mer som en livsstilsfråga som inte skiljer sig särskilt mycket från heminredning, vinprovning och andra centrala medelklassvärlden.

Man får kämpa hårt för att föreställa sig detta klientel som å ena sidan inte alls är “medelklass”, å andra sidan känner sig lika avslappnade med konst som med vinprovning.

Inslag av önsketänkande finns även hos Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström som skriver om framtiden för tidningar. Dock med skillnaden att han är helt öppen med att vi inte kan veta ett skit om vad som kommer att ha hänt med nyhetspressen år 2040. Detta är uppfriskande. Daniel Sandström gissar:

En inte alltför vild gissning är att år 2040 kommer de traditionella innehållsproducenterna och de digitala infrastrukturföretagen att ha gått amman. Annorlunda uttryckt: publicisterna och ingenjörerna kommer att vara allt svårare att skilja från varandra. /…/
Min gisning är att Google en dag kommer att köpa The New York Times och att det kommer vara en symbolisk vigsel av stora mått.

Återkommer senare till ett par andra kapitel i boken.