Jag minns ganska tydligt Macintosh System 6 och dess MultiFinder (för att inte tala om asballa HyperCard). På den tiden låg programmen i en mapp som hette “Tillämpningar“, vilket jag hade svårt att förstå. Med tiden lät också Apple den där mappen byta namn till det betydligt intuitivare “Program”. För det är ju så man säger, eller hittills har sagt. Att man installerar ett program eller en mjukvara i datorn, inte en “tillämpning”.
På engelska har dock samma mapp alltid hetat “Applications folder“. Först på senare år har jag funderat på vad det betyder. Att det handlar om att skilja mellan olika slags program utifrån en tanke om flera skikt.
Applikationer (tillämpningsprogram) betecknar då en kategori program som syftar till att utföra specifika syften åt människor. De antas vara någonting helt annat än systemprogram som följaktligen inte har något specifikt syfte. Mellan den högsta och lägsta nivån kan man prata om mellanprogram.
Frågan är bara om inte dessa uppdelningar ter sig lite krystade i ett öppet system, där olika paket av programkod kan kombineras på olika sätt utan att på förhand vara stämplade som “tillämpning” eller inte. Det är talande att Apple avskaffade ordet på svenska kring förra sekelskiftet, i övergången från OS 9 till OS X. Och det är lika talande att begreppet nu åter populariseras på bred front – under förkortningen “app” – när Apple går mot mer slutna system.
Från applikation till app har ändå någonting försvunnit. Applikation kommer från applicera, som kan jämföras med implicera, replikera och komplicera. Skillnaden mellan dessa ord är prefixet: på-, in-, åter-, samman-. Ordens gemensamma mellanled är le pli, vecket. Just detta veck är vad som fallit bort, eller slätats ut, när applikation ersätts med app. Ganska talande.
27 kommentarer ↓
I Linux kör man ju med “paket” istället. Ex. i Debian/Ubuntu så är ju Aptitude ens bästa vän, som är Advanced Package Manager.
Vilket gör att man har en “paketchef” i datorn som håller reda på alla beroenden och vart allt ska ligga och när det ska uppdateras.
Fördelen med aptitude är att man installerar en liten diktator i maskinen som är omnipotent och håller reda på vartenda litet paket. Som tur är kan man byta diktator om det inte passar.
Nostalgi. Ung som jag är växte jag upp med System 7 från att jag kunde räkna min ålder på ena handen. Jag har växt upp med att Apple var underdogen som kunde hota Microsofts monopol. Tyvärr fick jag rätt…
ResEdit ftw. tack för nostalgitrippen – och påminnelsen om hur skönt det är då man numera slipper kallsvettas i tid och otid över att datorn skall totalfrysa.
Ganska off topic, men:
Den första mac jag använde fick jag låna 1990. Det var en upphottad Mac 128 (till 512K) med 2 diskettenheter. Programmen jag fick med var ffa MacsBug och liknande. Efter en dag hade jag sabbat systemdisketten, för jag tyckte att FNDRs ägare ERIK borde bytas till MRTN. Good times.
Fö kan även mac köra med extra pakethantering. Efter MacPorts och fink använder jag numer utmärkta homebrew: http://mxcl.github.com/homebrew
ang “världen idag”. siewert öholm = redaktör?
lulz wtf.
men vafan, radera dessa inlägg. fel blogpost.
[…] Applikation, utslätning […]
Någon gång för längesedan (mitten av nittiotalet) så fick jag förklarat för mig att ordet applikation för datorprogram kom av att man såg det som att man genom att fylla i uppgifter inför exekvering sände en applikation (dvs ansökan, formulär eller liknande) till datorn att genomföra vissa beräkningar. Detta blev då benämningen på mer användarorienterade program i en tid när de flesta program inte var särskilt interaktiva utan man specade vad som skulle göras, exekverade och väntade på resultat.
Kommentera