Entries from November 2010 ↓

Informationsbrist, informationsöverflöd och konspirationstänkande

Precis i början av Googlekoden nämner Andreas Ekström hur en lätt paranoid man kontaktar honom med sina idéer om en “ondskefull konspiration som driver Microsoft, Apple och Google att i skön förening med CIA ta över världen”. Detta föranleder en kort reflexion:

För trots att vi förmodligen lever i den mest informationstäta tid man kan tänka sig, där det är lättare än någonsin tidigare att söka och kritiskt värdera information direkt från källorna, så lever uppfattningen om den dolda agendan starkare än någonsin.

Detta lilla “trots” fick mig att stanna upp i läsningen. För det antyder möjligheten till två diametralt olika sätt att förstå de tider och sammanhang där konspirationsteorier blomstrar som förklaringsmodell.

1. Brist på information får konspirationsteorier att blomstra.
2. Överflöd av information får konspirationsteorier att blomstra.

Andreas Ekström tar inte ställning för någondera, utan snuddar mest vid frågeställningen i förbifarten. Observera också att ingen av dessa två motstridiga teser har att göra med huruvida konspirationsteorierna är sanna eller falska. Utan tvivel existerar det konspirationer och därmed även adekvata konspirationsteorier. Men det existerar också stora skillnader mellan olika tider och platser vad gäller intresset för att hitta dolda agendor bakom allt som sker i världen. Frågan är hur dessa skillnader hänger samman med varierande utbud på information.

Däremot råkade jag snubbla på en annan artikel som klart pläderar för den första av teserna “Internet ger konspirationsteorier problem” lyder rubriken på en nästan fem år gammal bloggpost av Waldemar Ingdahl. Den publicerades även i bloggantologin Läs mig: bloggar 2005/2006, en bok som nu börjar få visst historiskt intresse.
År 2005 var den tidpunkt då bloggar, YouTube och Wikipedia började explodera på allvar. Det digitala överflödet nådde en ny nivå och Waldemar Ingdahl förutspådde att detta skulle minska cirkulationen av konspirationsteorier.

Han jämförde åren kring 1995 “popula?rkulturen var full av referenser till utomjordingarna” med åren kring 2005. Slutsatsen blev att konspirationstänkandet var på nedgång:

Jo, UFO-entusiasterna finns ju kvar. En so?kning pa? na?tet ger ma?nga tra?ffar, men jag tror att deras mo?jlighet att direkt pa?verka mainstream inte finns da?r la?ngre.
Internet inneha?ller en funktion av kritisk rationalism som a?r va?l va?rd att ta fasta pa?. Den ma?rks inte omedelbart fo?r oss, det finns perioder vi kan uppfatta att en massa da?liga tankar verkar dominera det samtida ta?nkandet. Men i sluta?ndan elimineras de sa?msta genom uteslutning.
/…/
Det hegemoniska samha?llet a?r nog borta, men med ra?tt memetisk ingenjo?rskonst kan man ha?lla memer isolerade och hyfsat harmlo?sa. Det och en o?ppenhet som genomlyser tankar som inte ha?ller vatten.

Waldemar Ingdahls förutsägelse slog knappast in. Tvärtom ökade konspirationstänkandets popularitet explosivt under nollnolltalets andra halva, inte minst till följd av en rad filmer som spreds fritt på nätet. Att förklara detta med “fel” memetisk ingenjörskonst leder bara till ett cirkelresonemang.
Frågan måste ställas om det verkligen är så att internet bär på en “kritisk rationalism” som automatiskt eliminerar dåliga idéer. De som idag skulle vara mest ivriga att svara ja är, tror jag, just de utpräglade konspiracister som samlas på forum som Vaken.se. De skulle hävda att deras konspirationsteorier är just en kritisk rationalism som eliminerar de lögner som “den nya världsordningen” planterat.

Vi kan i efterhand konstatera att åren 2005-2006 snarare var den tid då konspirationsteorier om 9/11 började bli betydligt mer populära än innan på nätet. Detta talar snarare för den andra teorin, att konspirationsteorier frodas i ett överflöd av information (även om fler faktorer än så helt klart måste till).

Visst har envar möjlighet “att söka och kritiskt värdera information direkt från källorna”, men ingen kan på egen hand värdera all den information som krävs för att t.ex. ta ställning till olika teorier om vad som händer den 11 september 2001. För att ta ställning till frågan om explosionernas förlopp måste man läsa in sig ordentligt på fysik och hur ska man då få tid att läsa in sig på all den religionshistoria, ekonomi och medicin som krävs bara för att ta ställning till några andra av de teorier som ofta framförs i direkt anslutning till 9/11-teorierna?
Mer information ska göra oss fria, menar både “foliehattar” och “foliehatare”. Den ena gruppen tror att information ska få oss att inse den globala sammansvärjningen som styr världen, den andra gruppen tror att mer information ska få oss att inse att det inte finns någon global sammansvärjning. Grupperna förenas i sin övertro på individens praktiska förmåga att värdera all information. Ingen av dem kan riktigt förklara hur någon ska få tid att på egen hand ta ställning till allt.

Svajig Linander

En till sak om dagens utspel för lagstiftad internetcensur från Johan Axhamn/Nepotia som just publicerat rapporten “Mellanhandsansvar på internet”.

Såvitt jag kan se har bara en enda rikspolitiker kommenterat saken, nämligen Johan Linander som är Centerpartiets rättspolitiske talesperson. Detta kan man tolka på flera sätt. Man kan tycka det tyder på lågt nätpolitiskt engagemang inom etablerade partier. Man kan tycka det är skönt att inte fler än en har tagit utspelet på allvar. Man kan glädjas åt att Johan Linander positionerar sig som kritisk mot censurförslaget. Eller så kan man oroas över att hans respons signalerar en liten glidning mot större acceptans för censur.

Tyvärr kan jag inte hjälpa att luta åt det senare hållet. Jag oroas av Johan Linanders svar. Oavsett om det är avsiktligt eller inte så väcker det alltför starka minnen av hur det lät i debatten om Ipred.
Då florerade viss Ipred-kritik av mindre välgrundat slag. Invändningen löd ungefär att “internetoperatörerna ska inte övervaka sina kunder“. Man upprepade hur hemskt det skulle vara om t.ex. Telia skulle läsa ens e-post eller kontrollera vad man fildelar, som om detta var vad Ipred gick ut på. Därpå kunde Ipred-förespråkarna lugnt upplysa om att så inte alls skulle bli fallet. Inga internetoperatörer skulle övervaka någon. Rättighetshavarna skulle själva hålla koll på vad som fildelades och därefter få ut uppgifterna. Därmed kunde det rentav låta – åtminstone för sämre pålästa politiker – som om frågan var löst i någonting som liknade en kompromiss.

Jag får lite vibbar av detta när jag läser Johan Linanders respons på censurkraven. Först konstaterar han helt korrekt att upphovsrättsindustrin härmed utmanar principen om mere conduit, även känd som budbärarimmunitet – att nätoperatörer inte ska ha ansvar för informationen de skickar, precis som inte posten har det. Sedan skriver Johan Linander:

Skulle internetleverantörerna göras ansvariga för innehållet så tvingas de att bli övervakare och sortera Internet. Vill vi det? Inte jag i vart fall. Skulle jag vilja att min Internetleverantör kontrollerar vad jag lägger ut här på min blogg och att de skulle ha ansvar för vad jag skriver? Det skulle vara en mycket olämplig väg att gå

Detta låter ju i sig helt vettigt, men mot bakgrund av turerna i Ipred-debatten borde varningsklockorna ringa. För ingenstans skriver Johan Axhamn att internetoperatörer själva ska åläggas att hålla koll på vad som läggs upp på deras webbhotell. Förvisso skriver han om “uppsiktsplikt”, men med detta menar han en plikt “att reagera på påståenden om förekomst av visst oönskat material”. Enklare uttryckt: ingen har föreslagit att internetoperatörerna ska utöva kontroll, däremot att de ska kunna tvingas att blockera vissa nätadresser om så begärs av s.k. “berörda intressen” (upphovsrättsindustrin).

Varför invänder då Johan Linander mot en detalj som inte ens finns med i censurförslaget, i stället för att kommentera den större bilden – vad innebär det att införa lagstadgad censur av webbsidor?
Ingenting hjälper censurförespråkarna så som motargument av detta slag. Precis som i Ipred-debatten kan de då lugnt intyga att internetoperatörerna minsann inte ska övervaka vad som sker på nätet. Så var missförståndet undanröjt och Johan Linander kanske rentav kan presentera det som en seger när han trycker på ja-knappen för att tvinga internetoperatörerna inte att övervaka nätet, men censurera det.

“Berörda intressen” vill svartlista nätplatser

Johan Axhamn var sekreterare i den s.k. Renfors-utredningen som klurade ut hur Ipred skulle implementeras men även ville gå längre, bl.a. genom att införa ett svenskt Hadopi efter fransk modell som stänger av enskilda från internet enbart baserat på påståenden framkastade av skiv- och filmbolag. Ingen blev nöjd med implementeringen av Ipred. Det blev bara ett stort frågetecken i lagen och ett stort hål i rättssäkerheten, samtidigt som den ännu inte har använts på riktigt. Johan Axhamn gick vidare i sin karriär på regeringskansliet där han jobbade som svensk förhandlare i de delar av Acta som berör internet.

Nu har Johan Axhamn köpts av lobbyorganisationen Nepotia för att skriva en rapport som idag presenteras på ett seminarium och via en debattartikel: “Tillsätt en utredning kring internetleverantörernas roll“. Den här gången handlar det inte om att stänga av enskilda användare, utan om “tekniker för blockering och filtrering” som internetoperatörerna ska tvingas använda. Kort sagt om att upprätta en statlig svartlista över förbjudna nätplatser.

När det handlade om att stänga av användare jämfördes ofta internetoperatör och flygplats. Så inte denna gång. Nu dras parallellen i stället till bankväsendet och dess plikt att motverka penningtvätt. För tillfället har jag varken tid eller ork att ens börja gå in på varför denna parallell är orimligt. Så vi nöjer oss att konstatera att Nepotia anser att utbytet av pengar är en bra förebild för utbytet av information.

Frågan återstår – vad är det som ska upp på svarta listan? Johan Axhamn börjar med att dra på brett om de olika slags hemskheter som ska bekämpas: “till exempel integritetskränkningar, barnpornografi, information som uppmuntrar till människohandel, terrorism, otillbörlig marknadsföring, olaglig spelverksamhet eller upphovsrättsintrång.” Terrorismen utgör en kulmen medan upphovsrätten fått en blygsam placering på slutet. Sedan kan man jämföra detta med vad som konkret föreslås:

I rapporten föreslås därför att det bör tillsättas en utredning med uppdrag att inventera förekomsten av olika former av oönskat material, vilka möjligheter som står till buds att efter beslut av domstol eller alternativt tvistlösningsorgan få till stånd ett föreläggande mot en internetleverantör att snabbt vidta åtgärder, till exempel filtrering eller blockering, i syfte att avbryta en påstådd överträdelse och hindra ytterligare skada av berörda intressen.
/…/
Det bör därför övervägas om ansvarsfriheten bör balanseras med lagstöd för möjlighet att snabbt vidta åtgärder i syfte att avbryta en påstådd överträdelse och hindra ytterligare skada av berörda intressen, uppförandekoder och eventuellt också uppsiktsplikt.

Rättens subjekt är här “berörda intressen”. Syftar detta på offren för människohandel eller sexuella övergrepp? Knappast. Syftar det på den berömda terrorismen? Nej, när det talas om terrorism är per definition alla berörda. Syftar det då kanske på människor som blivit offer för “integritetskränkningar”? Knappast det heller.
Typiskt sett tänker vi oss en tonårig tjej vars plågoandar har lagt upp kränkande bilder och text av henne på internet. Skulle hon då gå till “domstol eller alternativt tvistlösningsorgan” för att få bort dessa? Det är osannolikt av två skäl. För det första tyder ingenting på att staten skulle stå för juridiskt bistånd i dessa Ipred-liknande ärenden. Det betyder att hon måste ta en jättelik ekonomisk risk att få betala för hela processen om hon förlorar. För det andra vet vi att den som trakasserar någon annan på internet knappast håller sig till servrar inom ett lands gränser. Sveriges lagstiftning kan inte detaljreglera vad som läggs upp på Facebook eller Flashback. På sin höjd kan den bestämma att hela sidorna måste blockeras av alla svenska internetoperatörer.

De enda “berörda intressen” som på allvar skulle kunna använda lagar som dessa är de som har den ekonomiska styrkan att agera internationellt. Kort sagt: upphovsrättsindustrin. Den som företräds av Nepotia. Nu kräver de att själva få skriva den svarta listan över vad som ska blockeras i Sveriges internet.

Fallstudie 3 i realliberalism: Livsstil

På senaste tiden har två stycken artiklar i Dagens Nyheter – om vindsvåningen och om livsstilsboendet – lett till ymniga diskussioner. Efter några dagar hade det i båda fallen kokat ner till en fråga om begreppet “livsstil” och om livsstilens relation till politiken. Därför tänkte jag testa att se hur detta kan kopplas till den pågående undersökningen av realliberalismen.

Först av allt krävs dock en begreppshistoria, följt av ett svep över samtida livsstilspolitik.

År 1933 noterades ordet “livsstil” för första gången av SAOB. Det uppgavs då betyda detsamma som “livsföring”, ett ord som efter hand kom helt i skymundan av livsstilen. Har någon hört talas om livsföringstidskrifter?
Skillnaden kan vara värd att tänka på. Livsföring för tankarna till navigation. En aktiv handling där jaget styr sin väg genom livet. Livsstil klingar då jämförelsevis passivt och kollektivt, mer som en kategori där den enskilda kan placeras av utomstående bedömare.
Sociologen Max Weber gjorde just en sådan distinktion mellan Lebensführung och Lebensstil, men när han sedan översattes till engelska fick det heta “lifestyle” i bägge fallen.

Ett delvis annat livsstilsbegrepp etablerades vid 1920-talets slut av psykologen Alfred Adler. För honom hörde livsstilen (style of life) till personlighetens djupare skikt, som enheten av tanke, känsla och beteende. Alfred Adler menade att livsstilen vanligen förblev oförändrad från barndomen och genom hela personens liv. Det förefaller ha varit i denna specifika mening som ordet först vann inträde i svenskan.

Hypotes för begreppets vidare utveckling: Från 1960-talet och i än högre grad 1970-talet förändras dess innebörd i grunden. Livsstil börjar nu beteckna någonting som individen kan välja, förverkliga, förfina och inte minst konsumera. Det blir dessutom en nationell exportprodukt. Poängen med en livsstil är att den skiljer sig från andra livsstilar och därmed skapar känslan av ett fritt val.
För ett år sedan startade Dagens Nyheter temasajten DN Livsstil var inriktning beskrevs med följande ord: “trender, hälsa, mode, träning, smink, relationer med mera”. Sådant som alltså är “kulturellt” men ändå inte anses platsa i DN Kultur. Framför allt: sådant som av tradition är kodat som kvinnligt.
Till detta kommer framväxten av en medicinsk och en ekologisk diskurs om livsstil, som var och en delvis egen historia.

Fråga: Vad har då livsstil att göra med frågan om realliberalismen?

Svar: Enligt liberala principer betecknar “livsstil” en sfär som ligger utanför politikens rätta domäner. Livsstilar är privata angelägenheter medan politiken i teorin ska inskränka sig till det offentliga. Därför är livsstil endast relevant i den mån som politiken kan sägas göra orättmätiga ingrepp i människors fria val av livsstil. För enligt liberalismen är livsstilar i princip alltid någonting bra, som det bör finnas många av – precis som vilken annan vara som helst. Men vad detta betyder rent realliberalt beror helt på vad man väljer att stoppa in i begreppet.

Exempel 1: “Haschrökning är inte en livsstil. Fildelning är inte en livsstil.” Så skrev Sanna Rayman på SvD:s ledarsida för två år sedan. Citatet visar extremt tydlig den liberala grundpremiss som säger att livsstilar i grunden är bra och okränkbara. Om haschrökning eller fildelning skulle kunna kallas för livsstil, resonerar Sanna Rayman, skulle det inte gå att försvara förbud. Därför gäller det att först slå fast att de inte har med livsstil att göra. Detta visar också hur den samtida liberala användningen av livsstilsbegreppet är någonting helt annat än den äldre sociologiska eller psykologiska.

Exempel 2: Isobel Hadley-Kamptz har beskrivit en antiliberal liberalism med bland annat dessa ord: “Dess företrädare säger sig försvara moderniteten, toleransen och friheten, men definierar denna så snävt att det blott blir ett försvar för en viss livsstil.”
Genom att identifiera sig med “en viss livsstil” blir liberalismen antiliberal. Men betyder det å andra sidan att det mest liberala vore en politisk rörelse som strikt vägrar att nudda vid allt som luktar livsstilsfrågor?

Exempel 3: Familjepolitiken är ett av de områden där realliberalismerna spretar som mest. Samma grundargument om rätten att välja livsstil kan användas både för och emot sådant som vårdnadsbidrag och avdrag för “hushållsnära tjänster”. Kom ihåg – även konservatismen är ett svar på den realliberala frågan.
Å ena sidan kan vi åter ta som exempel vad Isobel har skrivit: “Det finns en kärnfamiljs- och hushållsnormering i RUT/ROT som söker konservera och gynna en viss sorts livsstil där allting som sker inom det egna hemmet är att föredra framför det som sker utanför.”
Att gynna en viss livsstil på bekostnad av en annan är i sig problematiskt utifrån ett liberalt perspektiv. Just detta är för många ett skäl till att betrakta vårdnadsbidrag som någonting förkastligt. Men samma liberala livsstilsargument används av de värdekonservativa debattörer som vill att staten aktivt ska underlätta för familjer där kvinnan stannar hemma med barnen.
“Livsstil” är ett centralt begrepp för organisationen Haro, som slåss för utökat vårdnadsbidrag och återinförd sambeskattning. Ur det familjepolitiska programmet för Haro:

Svensk familjepolitik har rubbat den naturliga balansen genom att ensidigt styra mot en modell av livsstil under småbarnsåren, lönearbete plus dagis. /…/
gynna familjens möjligheter att själva välja livsstil. /…/
All ekonomisk och politisk styrning, som likriktar familjernas olika livsstilar, måste upphöra.

Om man skulle ta de där fraserna bokstavligt skulle konsekvenserna bli ganska märkliga. Är alla politiska åtgärder som “likriktar familjernas olika livsstilar” verkligen förkastliga. Är då idealet det motsatta, det vill säga att en maximal mångfald av livsstilar och familjeformer? Det senare låter snarare som vad värdekonservativa brukar beteckna som moraliskt förfall. Men tack vare det magiska ordet “livsstil” går säcken ändå att knyta ihop.

Exempel 4: Isabella Lövin visade i boken Tyst hav att en viktig faktor bakom Europas katastrofala fiskepolitik är en “ärligt känd sympati för den naturnära livsstil som representeras av yrkesfiskaren”. Livsstilarnas egenvärde, ännu en gång.
Samma sak förekommer i frågan om jakten. Jägareförbundet och andra betonar ofta att “jakt är en livsstil” (och inte bara en hobby) – vilket i sig antas tala för att den ska visas särskild hänsyn.
Kanske kan man rentav tala om en framväxande “livsstilsekologi”, som kopierat argument från miljörörelsen för att vända dem mot den. När miljövänner värna hotade arter som vargen eller ålen, kommer genast motargumentet att vi också måste skydda jägarens och fiskarens livsstil från utrotning.

Fascism och livsstil? Om fascismen är antiliberal så betyder det att den förkastar den liberala toleransen inför alla livsstilar. Framför allt genom att peka ut en rad olika “livsstilar” (den homosexuella, den kriminella, den muslimska) som hot mot den egna. Här är den egna livsstilen inte ett val bland flera likvärdiga alternativ, utan det enda sunda valet. Egentligen kan man tycka att livsstilsbegreppet borde vara oförenligt med den fascistiska visionen om en organisk totalitet, så vurmen för en nationell livsstil kan förefalla lite paradoxal – eller pragmetisk, om man så vill. Det visar väl i slutändan på fascismens reaktiva karaktär.

Kommunism och livsstil? Om kommunismen är ickeliberal så borde detta innebära en grundläggande främlingsskap till begreppet livsstil. Dels för att kommunismen inte opererar med idén om en privatsfär, dels för att livsstil kan sägas ha blivit till en vara (eller en fetisch). Frågan är bara vilka alternativ som produceras.
Här kan jag bara associera till Giorgio Agamben med sitt inte helt lättföreståeliga begrepp “form of life” som alltså inte är detsamma som “livsstil”. Diskussionen om hur de förhåller sig till varandra har han skjutit upp till den kommande fjärde delen av Homo Sacer-projektet, säger han i en intervju.

Socialism och livsstil? Om vi insisterar på att placera socialismen innanför den realliberala horistonten så blir det nära till hands att hit räkna politiska försök att uppmuntra förändrade vanor inom det som ändå fortfarande ses som människors privata sfär. Särskilt handlar det kanske om folkhälsa och miljö. En typisk åtgärd är stadsplanering, där den socialistiska inställningen är att erkänna och bejaka hur politiken kan forma vilka livsstilar som ges utrymme. Typiskt sett retar detta gallfeber på libertarianer, som vi såg i diskussionen om “livsstilsboendet”.

Frågan är om denna utredning har lett någonstans. Det hela är ganska förvirrande, eftersom “livsstil” är ett ganska förvirrande begrepp. Ändå känns det relevant att försöka öppna locket på frågan. Annars riskerar den liberala idealiseringen av allt som kan kallas för livsstil leder till en oändlig mängd fluff – eller till mindre trevliga motreaktioner.

Biblioleaks! “Klassifikationssystem för svenska bibliotek” befriad via bittorrent

Mycket biblioteksfrågor på Copyriot nu och några av er kanske undrar varför. Nej, det handlar inte om en kampanj eller om ett missnöje med hur biblioteken fungerar. Däremot jobbar jag på ett par längre essäer om bok- och biblioteksväsen till min nästa bok som ska komma på Ink i vår. Bloggposter som dessa fungerar då som nedslag i ämnen där det känns extra värdefullt med respons. Min tacksamhet är enorm mot er bibliotekarier och andra som delar med er av erfarenheter i kommentarsfältet.

För ett tag sedan promenerade jag runt och funderade på, well, hur man sortera information. Jag fick då ett plötsligt infall att bläddra i Klassifikationssystem för svenska bibliotek – den bok som inleds med signum A (Bok- och biblioteksväsen) och listar dess underkategorier ända ned till specifika nivåer som Abdag (Gallring), därefter fortsätter med signum B (Allmänt och blandat) och så vidare genom hela SABsystemet.

Faktum är att jag är tillräckligt gammal för att minnas tiden då denna katalog låg framme på varje bibliotek och var ett naturligt ställe att börja sitt sökande innan man gick vidare till kortkatalogen. Detta var väl kring 1990 och platsen var Halmstads stadsbibliotek som visserligen redan hade dataterminaler – jag minns att de hade gulbrunt monokroma skärmar och körde OS/2 – men bara en del av bokbeståndet hade lagts in där. Sedan dess har biblioteken förändrats något enormt, men de flesta organiserar fortfarande sina böcker efter samma klassifikationssystem.
Döm då av min förvåning när jag fick veta att katalogboken inte alls fanns att tillgå på den biblioteksfilial där jag tittat in. Bibliotekarien bakom disken såg mest förbryllad ut över att någon efterfrågade så pass underlig meta-information som bibliotekens system för att sortera böcker. Responsen var ungefär densamma som jag skulle ha fått om jag ringde till Comhem och bad dem ge mig Googles algoritm för sidrankning.

Nu har jag förklaringen, tror jag: Klassifikationssystem för svenska bibliotek utges numera form i digital form under namnet “e-SAB“. Den finns att tillgå som betaltjänst på webben eller i form av en pdf-fil som i senaste versionen är 552 sidor lång. Pris: 700 kronor per år.

Tidigare köpte biblioteken Klassifikationssystem för svenska bibliotek som bok och kunde därmed göra systemet tillgängligt för allmänheten. Numera köper de den som en pdf-fil som de knappast har tillåtelse att sprida. De köper den från Bibliotekstjänst (BTJ), ett företag som startades och tidigare ägdes av Biblioteksföreningen men som under nollnolltalet såldes ut till ett par riskkapitalbolag. Fortfarande är det Biblioteksföreningens experter som uppdaterar klassifikationssystemet men sedan får BTJ i uppdrag att sammanställa ändringarna till nya versioner. Systemet säljs sedan som en “e-tjänst” till de enskilda biblioteken.

Tre frågor:
1. Är det förenligt med folkbibliotekens grundidé att “metadatan” – koderna som används för att organisera beståndet – blir något som endast bibliotekets personal får tillgång till, inte allmänheten?
2. Är det rimligt att den kunskap om klassifikation som produceras ute på landets skattefinansierade bibliotek sedan monopoliseras av ett privat företag som sätter prislapp på systemet och sedan säljer det tillbaka till biblioteken?
3. Att sälja en pdf-fil för 700 kronor… lol wtf?

Dessbättre finns det bibliotekarier som ställer dessa frågor på sin spets genom att läcka pdf-filen i fråga.

Klassifikationssystem för svenska bibliotek, 8:e omarbetade upplagan, version 2010:3.
e-sab.pdf (3,2 MB) | .torrent | The Pirate Bay

Biblioleaks ftw!

Möjligtvis kan det anses otillåtet att tillgodogöra sig pdf-filen. BTJ uppger att “kopieringsförbud” råder, men utan hänvisning till upphovsrättslagen – för de innehar knappast upphovsrätt på klassifikationssystemet. Frågan är om man alls kan tala om verkshöjd. Däremot är det troligt att Biblioteksföreningen skulle kunna hävda katalogskydd (URL §49) med hänvisning till att sammanställningen innebär “en väsentlig investering”.
Oavsett vilket så är det knappast förbjudet att besöka en webbadress där pdf-filen ligger uppe, om någon skulle välja att lägga upp den (och framtida uppdateringar) där. Det skulle i princip betyda att bibliotek kunde komma åt informationen utan att betala 700 kronor per år. En symbolisk kostnad, visst, men principiellt intressant. Vad händer om ett bibliotek begår civil olydnad genom att fortsätta organisera sitt bestånd enligt ett uppdaterat SAB-system, men utan att betala för abonnemang hos BTJ?

Vad gör biblioteket den dag då en topplistebok inte är okej att ta in?

När nu diskussionen har inletts om bibliotekens rutiner för inköp av litteratur vill jag först av allt problematisera frågan om brett och smalt. Så fort vi talar om den allra mest efterfrågade litteraturen så återkommer vi till deckarförfattarna: “Läckberg, Guillou, Marklund m.fl”. Visserligen handlar det inte bara om deckare, men dessa får stå som exempel för topplistelitteraturen i allmänhet.

Frågorna som sedan ställs är om biblioteken alls ska köpa in dessa, i vilken mån som inköpen av topplisteböcker ska återspegla de förväntade låneköerna samt slutligen om det är okej att låta privata företag göra dessa inköp åt biblioteken. Ett vanligt argument från bibliotekshåll är att bibliotekarierna får mer tid över åt att välja ut smal litteratur om de slipper att manuellt välja ut topplisteböckerna, som biblioteken i stället kan “prenumerera” på i form av s.k. profilinköp via t.ex. BTJ eller Adlibris.

Låt oss bordlägga frågan om brett kontra smalt. Det behöver ju inte finnas en motsättning mellan att biblioteken tillhandahåller bägge delar. Låt oss alltså utgå från att biblioteken ska köpa in deckare av Läckberg, Guillou och Marklund. Liksom för den delen de småsliskiga självhjälpsböckerna som återfinns på fackböckernas topplista. Låt oss rentav säga att alla de böcker som idag finns på bokhandlarnas topplistor även bör köpas in av biblioteken. Frågan är bara – kommer det alltid att vara så?

Högt upp på topplistorna befinner sig nu en omdiskuterad bok om kungens privatliv. Därför får vi väl anta att den även hamnar i inköpsprofiler som vissa bibliotek prenumererar på. Kungaboken tas då in på biblioteken enbart på grundval av stor efterfrågan, utan att bibliotekarier tagit ställning till om den bör tas in. Detta är kanske inget problem i sig. Rimligtvis hade flertalet större bibliotek även vid en självständig bedömning kommit fram till att den borde tas in.

Utan att diskutera kungaboken i sig, ger fallet tillfälle att spekulera i framtida utvecklingar. Vad händer om en dåligt underbyggd, sensationssökande skvallerbok om en känd persons privatliv skulle hamna allra högst på topplistan?
Vi kan tänka oss andra fall som är hypotetiska men principiellt viktiga: Vad händer om om t.ex. den SD-närstående bloggen Politiskt Inkorrekt gör en “best of” där de i bokform samlar uthängningar av brottsdömda invandrare och denna bok hamnar på topplistorna för facklitteratur? Vad händer om vi i Sverige skulle få en bästsäljande deckarförfattare vars tematik är uttalat rasistisk? Om rentav en variant på Sion vises protokoll skulle hamna på försäljningstopplistorna i Sverige, så som varit fallet bl.a. i delar av Mellanöstern?

Enligt de rutiner för profilinköp som biblioteken idag omfamnar skulle dessa böcker då per automatik tas in i bibliotekens bestånd. Visst kan biblioteken säkert hävda en rätt att lägga in veto. Men då har man inte bara erkänt att bibliotekarierna visst måste ägna viss tid åt att sålla även i floden av topplisteböcker. Vad värre är, har man accepterat en utveckling där bibliotekens eget urval reduceras till en slags censur.

Allt som presenteras i bokform kan inte vara okej, inte ens om det skulle efterfrågas av många köpare. Ju billigare det blir att ge ut böcker, desto lättare blir det att jaga snabba rubriker genom att ge ut böcker med uppgifter som provocerar och kittlar. Om det dessutom går att ge ut “e-böcker” utan att ha en pappersbok som förlaga kommer denna tendens sannolikt att eskalera ytterligare.
Det är ofråkomligt att biblioteken måste upprätthålla vissa etiska gränser. Om de både väljer ut och väljer bort litteratur så förefaller detta inte särskilt konstigt. Om de däremot låter någon annan välja ut så sätter de sig i en farlig sits. Det kanske fungerar bra i ett, två eller tio år. Men förr eller senare blir de tvungna att välja bort en bästsäljare av skäl som är politiskt brännbara. Då är målet öppet för populistiska motattacker mot bibliotekens själva existens.

Om cyberkriget



“Cyber” är knappast ett ord som man hör särskilt ofta nuförtiden – förutom i militären, åtminstone den amerikanska. Där är tvärtemot “cyberkriget” det nya svarta, för att inte säga det nya terror. Närmast okontrollerat växer sig ett cyber-militär-industriellt komplex i USA som årligen göds med åtskilliga miljarder dollar.
Richard A. Clarke slog an tonen under Bush-administrationens sista år och publicerade i våras boken Cyber War där några av de återkommande hotbilderna bankas in.
Han påstår att en “cyberattack” mot USA kan spränga pipelines, slå ut elnätet, stoppa tågen, skapa kaos på vägarna och – kanske värst av allt – förstöra de finansiella register som håller reda på vem som äger vad. Attacken kan komma från en ensam individ eller från en främmande nation. En klar tendens i dessa sammanhang är att varningarna särskilt syftar på Kina. Glöm skäggiga terrorister – nu hotas USA av de kinesiska superhackarna!

Om “cyberkrig” som ny industri skriver den rutinerade journalisten Seymour Hersh i ett långt och läsvärt, om än aningen rörigt, reportage i The New Yorker. Han reser minst två stora invändningar mot de dominerande hotbilderna samt lyfter fram en stor principfråga.
För det första finns det knappast någon grund för det myckna pratet om hur USA:s elnät kan slås ut med en knapptryckning. Framför allt av det enkla skälet att det inte finns ett enda nationellt elsystem. Genom att hundratals olika privata och statliga elbolag opererar egna nät med egna datorsystem är elförsörjningen relativt decentraliserad, vilket utgör det bästa skyddet. Underförstått i tanken på storskaliga cyberattacker tycks finnas en idé om tilltagande centralisering (jämför gärna med tidigare inlägg om atomkraften).

För det andra visar Seymour Hersh att det sker en systematisk sammanblandning av cyberspionage och cyberkrig. Detta har varit lönsamt för de företag som får kontrakt av militären, men innebär i förlängningen att nästan allt som handlar om hård- eller mjukvara kan dras in i krigets logik. Efter att Pentagon nu har etablerat “cyberspace” som ett nytt stridsfält fortsätter frågorna att hopas om i vilken mån civila datorer hemma hos vanliga amerikanska medborgare – datorer som kanske har tagits över av virus – nu kan vara legitima mål för militära insatser. Eller om Island kan invaderas för att stoppa Wikileaks/Wikigeysir.

Frågan som allt kan kokas ner till handlar enligt Seymour Hersh om kryptering, som kan betraktas som det civila svaret på säkerhetshoten. Militären vill i allmänhet inte att enskilda och företag ska skydda sig genom starkare kryptering, eftersom detta försvårar för dem att cyberkriga. Vad nu cyberkrig i slutändan innebär – ingen vet exakt och kanske är det just poängen att inte veta, att ha ännu ett krig med oklar fiende som inte går att besegra utan bara suga åt sig allt större resurser.

Å andra sidan har vi Howard Schmidt, president Obamas särskilde rådgivare i frågor om datorsäkerhet. Han står fast vid att USA inte befinner sig i något som liknar “cyberkrig”. Frågan är bara vad hans ord väger gentemot myllret av nya cyberkrigardivisioner inom armén, flygvapnet, flottan och inte minst NSA.

Jamie King gör några noteringar “related to my ongoing research into post-state actants” (en formulering som gör mig nyfiken), bland annat om hur de nya strategierna kring cyberkrig kan kopplas till konflikterna om intellektuell egendom.

Viruses are increasingly seen as weapons, or even actants, in international warfare. They are products of individuals and groups but take on qualities associated with state opponents.

Slutligen måste förstås nämnas att Hans Rosén skrev ett ambitiöst reportage i Dagens Nyheter som delvis utgick från Seymour Hersh men också gräver i vad som sker i Sverige och EU.

I slutet av september deltog svenska myndigheter för första gången i Cyber Storm, en USA-ledd övning i nätsäkerhet. Tillsammans med elva andra länder kallas Sverige numera för internationell partner. Med i övningen var också amerikanska försvarsdepartementet Pentagon.
Deltagarna i Cyber Storm ställdes inför scenarier där fienden attackerade fundamentala delar av internet med förlust av människoliv och haveri i centrala samhällsfunktioner som följd. Den svenska delen kretsade främst kring störningar i elförsörjningen och hur kraftbolag och myndigheter gemensamt kan bemöta detta.

En detalj som jag reagerar på är att FRA-medarbetare som Dan Larsson fortfarande talar om “cyberterrorism”. Det gör däremot inte amerikanarna, åtminstone inte att döma av Seymour Hersh. Faktum är att begreppet “terror” spelar en påfallande liten roll i hans artikel.
En av de cyberkrigare som han intervjuar säger rakt ut att cyberkriget inte handlar om terroristgrupper, åtminstone inte idag. Terroristerna kommunicerar visserligen via nätet, men bara för att planera attacker som i sig inte involverar nätet. För att bekämpa terrorister måste nätet övervakas, men strategier för cyberkrig går bortom simpel övervakning. Ungefär så låter det. Man får känslan av att vissa i amerikansk militär redan har börjat räkna med att terrorhotets bäst-före-datum närmar sig och gått in för att producera helt nya hotbilder.

Paranoia querulans

Förra månaden körde TT ut en artikel under rubriken “Rättshaverister utmanar samhället” (GP, DN, BT, DT, etc). Ingressens första mening exotiserar de knasiga rättshaveristerna som om det var fråga om underhållning, vilket journalisten snabbt dementerar genom att att i andra meningen lyfta fram ett påstått samhällsproblem som angår oss alla:

De vadar i papper och kräver upprättelse om allt möjligt och omöjligt – rättshaveristerna. Men de kräver också tid och pressar anställda i domstolar, myndigheter och kommuner.

Två personer intervjuas. Förre justitiekanslern Göran Lambertz ger ett sympatiskt intryck då han betonar vikten av att även sådana som uppfattas som rättshaverister ska få ett tålmodigt korrekt bemötande av myndigheterna. Som hans raka motsats framträder psykiatern David Eberhard som jämför rättshaverister med “mobbare” och “våldsverkare”. Han förfasar sig över att staten “kapitulerar” inför dessa och menar att myndigheterna kan spara in miljonbelopp genom att blankt ignorera de medborgare som är “kverulansparanoiker”.

Kverulant” kommer från latinets querulari som betyder klaga. “Kverulansparanoia” syftar på en patologisk rättshaverism, en av de former som paranoid psykos kan ta sig.

Bibliotekarien Siska Humlesjö bloggar om de människor som besöker hennes bibliotek för att kopiera högar av papper, brev och protokoll:

Eberhard, du är varmt välkommen att besöka mig på biblioteket! Då kan du få träffa några av de främsta rättshaveristerna jag träffat, bland annat kvinnan som inte får träffa sina barn, mannen som blivit tvångsstreiliserad, den psykiskt sjuka kvinnan som fick alla sina möbler beslagtagna, mannen som inte får pengar från försäkrningskassan.
Min erfarenhet av rättshaveristerna är att det är djupt olyckliga människor som någon gång blivit utsatta för en väldigt stor åtgärd från samhället som totalt förändrat deras liv. I vissa fall kanske den var befogad, det vet inte jag något om. Men nog fan skulle jag bli knäpp och kopiera papper om någon omhändertog mina barn eller drog in mina pengar från Försäkringskassan! Det känns värre än om någon tar din golfboll, David Eberhard.

Göran Lambertz och David Eberhard är överens om en enda sak – att antalet rättshaverister tycks ha ökat under de senaste årtiondena. Deras förklaringar skiljer sig dock åt. David Eberhard menar att det handlar om att nya medier gör det lättare att skicka 150-sidiga inlagor till en lång rad myndigheter. Göran Lambertz lutar snarare åt att det handlar om nedskärningar i offentliga verksamheter.

Vid ett mycket välbesökt seminarium på Nordiska Juristmötet i Reykjavik år 2005 presenterade Göran Lambertz en i sammanhanget egenartad uppsats: “Rättshaverister – problem eller utmaning?“. Hans läsvärda resonemang utmynnar i ett antal teser:

Tes 1: Antalet rättshaverister i ett samhälle kan fungera som en måttstock på rättsväsendets och förvaltningens kvalitet från ett medborgarperspektiv.
Tes 2: Så gott som alla kverulanter känner sig djupt kränkta.
Tes 3: Somliga jurister i rättsväsendet och förvaltningen har del i den negativa utvecklingen för många rättshaverister. Det beror bl.a. på bristande engagemang och dålig psykologisk blick.
Tes 4: Den som har utvecklats till kverulant kan ytterst sällan ”botas”, i varje fall inte av oss jurister.
/…/ Har rättshaveristerna drabbats av samhällsutvecklingen i den meningen att det finns något i denna utveckling som medverkar till att människor utvecklas till rättshaverister? /…/
för min del tror jag samhällsutvecklingen spelar in, i varje fall om man ser brådska, stress och hårda krav som en del i denna utveckling. Att människor slås ut i ett samhälle med små marginaler är ingen hemlighet. Ett sådant samhälle får därför sannolikt också många rättshaverister (Tes 5).
I så fall borde kverulanternas antal ha ökat på senare år. Jag vet inte hur det är med den saken, men min känsla är onekligen att de har blivit fler.

Det verkar dock som att synen på rättshaverism som samhällsproblem har pendlat fram och tillbaka. Jag noterar att idéhistorikern Annika Berg är i färd att inleda ett forskningsprojekt med arbetstiteln “De sjukligt kränkta: Om kverulans som samhällsfara i folkhemmets Sverige“. Citerar ur projektbeskrivningen:

I slutet av 1960-talet diskuterade utredare om vissa former av samhällsaktivitet kunde betraktas som grovt störande och därmed motivera psykiatrisk tvångsvård. Som exempel nämndes “att oavbrutet skicka brev till myndigheter eller på andra sätt utan sakliga skäl besvära dem”. Detta kan tyckas anmärkningsvärt. Men exemplet var knappast taget ur luften. Redan kring sekelskiftet 1900 diskuterade läkare Paranoia querulans som en processlystnad som gått över en – erkänt svårdefinierad – gräns för sjuklighet. /…/
I min studie undersöker jag hur gränserna under perioden från 1930- till 1960-tal kunde dras mellan acceptabla uttryck för förbittring och vrede av en grad eller natur som bedömdes hota samhället. Jag gör detta med hjälp av material från Sinnessjuknämnden och någon lokal utskrivningsnämnd, men även utifrån psykiatrisk litteratur, lagstiftning och offentlig debatt.

Tidigare har även Maciej Zaremba i förbifarten lyft fram Alfred Petrén (1867-1964) som var psykiatriker, rasbiolog och socialdemokratisk riksdagsledamot, tillika utpekad som ansvarig för inte bara storskalig tvångssterilisering av sinnessjuka utan även inlåsning av rättshaverister. David Eberhards förakt mot “lättkränkta” förtjänar att sättas i detta historiska ljus.

Än idag rymmer WHO:s klassifikationssystem ICD-10 såväl kverulansparanoia (F22.8) som paranoid personlighetsstörning av kverulantisk typ (F60.0). Enligt obekräftad uppgift har psykiatriker konstaterat att lika många män som kvinnor drabbas, oftast med början någonstans mellan 40 och 60 års ålder.

Precis som man kan vänta sig verkar inte den psykoanalytiska traditionen ha ägnat något större intresse åt fenomenet, även om Karl Abraham som skrev om paranoia querulans i sina brev till Sigmund Freud. För en ortodox freudian lär det väl inte råda någon tvekan om att rättshaverismen är anal (se William Tilden).

Svensk uppslagsbok (1955):

Processsjuka, paranoia querulans, en form av paranoia. Vid p. behärskas den sjuke, kverulanten, av den fixa idén, att han blivit orätt behandlad av domstol el. annan myndighet och söker med sjuklig oresonlighet och påstridighet skaffa sig rätt genom överklaganden el. nya processer, vilkas förande snart blir hans enda livsintresse.

Encyclopedia Britannica (1911):

Litigious Paranoia (paranoia querulans). The clinical form of litigious paranoia presents uniform characteristic features which are recognized in every civilized community. The basic emotion is vanity, but added to that is a strong element both of acquisitiveness and avarice. Moreover the subjects are, as regards character, persistent, opinionative and stubborn. /…/
It is important to observe that the rights such people lay claim to or the wrongs they complain of may not necessarily be imaginary. /…/
After exhausting his means and perhaps those of his family and finding himself unable to continue to litigate to the same advantage as formerly, delusions of persecution begin to establish themselves. He accuses the judges of corruption, the lawyers of being in the pay of his enemies and imagines the existence of a conspiracy to prevent him from obtaining justice. /…/
Paranoia is generally a hopeless affection from the point of view of recovery.

År 1905 ska den moderna psykiatrins fader Emil Kraepelin ha beskrivit syndromet med särskild hänvisning till kverulanternas korrespondens: brevens sidor var fyllda av text ut i varje marginal och påfallande många fraser var understrukna.

Paralleller kan också dras till Heinrich von Kleists roman Michael Kohlhaas (1811) som kan sägas handla om en rättshaverist, uppkallad efter den verkliga figuren Hans Kohlhase som avrättades i Berlin år 1540 (se bilden ovan).

En alldeles speciell form av rättshaverism kan kallas för upphovsrättshaverism. Det finns ganska många tragiska fall där personer uppfattar att kända poplåtar egentligen är deras skapelse som någon annan har “stulit” och lägger hela sitt liv på att få upprättelse. Jag känner dock inte till några studier i just detta ämne.

Bibliotekens urval måste bli mer transparent

Under veckan uppmärksammade SVT:s Kulturnyheterna att Stockholms stadsbibliotek har överlåtit större delen av sina inköpsval till Adlibris, som kontrolleras av huvudägaren Bonniers. Sextio procent av bibliotekets inköp väljs ut av fyra personer på Adlibris, som rankar nyutkomna böcker efter förväntad kommersiell framgång, baserat på recensioner och författarens kändisskap. Bibliotekschefen förklarar att det alls inte finns någon risk för litterär likriktning eftersom bibliotekarierna nu får mer tid över åt att välja ut återstående fyrtio procent – men en intervjuad bibliotekarie menar att denna tid sedan länge ätits upp av neddragningar. Bibliotekariernas tid går till att hålla öppet, inte åt att sålla i bokfloden.

Redan i våras rapporterade Svensk Bokhandel att biblioteken i Stockholm och Malmö “outsourcat” inköp till Adlibris. Martin Hafström på Stockholms stadsbibliotek uttalade då en högst anmärkningsvärd syn på litteratur: “Det är inte konstigare än om vi skulle behöva mjölk och säga till någon: Skicka hit mjölken!”
Göteborgs bibliotek står däremot fast vid principen att låta egna bibliotekarierna välja böcker. Hittills har varje lokalt bibliotek stått för sitt eget urval men efter årsskiftet verkar det som att urvalet centraliseras till Stadsbiblioteket vid Götaplatsen, för att spara pengar.

Även om det inte var någon direkt nyhet, ledde Kulturnyheternas inslag till upprörda känslor hos många som värnar den smalare litteraturen. Även hos mig. Anna-Stina Takala, bloggande utvecklingsledare vid Regionbibliotek Stockholm, verkar inte helt tillfreds med debatten. Enligt henne är det “ett enormt pedagogiskt problem att förklara fenomenet profilköp” – vilket kan låta lite som att om bara allmänheten skulle få saken förklarad för sig skulle de sluta ha synpunkter och allt vore frid och fröjd. Visserligen nämner hon att problematiken inte bara är pedagogisk utan även ideologisk: “Ska biblioteken ha den litteratur som efterfrågas mest, dvs de senaste Läckberg, Guillou, Marklund m fl, eller inte?” En fruktansvärt tillspetsad fråga! Det är fullt möjligt att hävda att biblioteken bör köpa in populära deckare och av principskäl behålla urvalet inom sina egna dörrar – även om det kräver fler anställda och större resurser!

Däremote instämmer jag helhjärtat med Anna-Stina Takala i att större transparens behövs. Biblioteken borde förklara tydligt på sina hemsidor vilka principer som gäller för både inköp och utgallring. Då hade även förra årets debatt om gallring på Malmö stadsbibliotek kunnat leda längre. Jag föreslog då i Sydsvenskan att biblioteken borde använda sina webbsidor till att lägga upp listor över böcker på väg att gallras.
Bland vissa bibliotekarier upplevs det emellertid som ett hot mot den egna kompetensen att låta allmänheten ha synpunkter. Detta är väldigt trist och tyder på en slags teknokratisk inställning. Om bibliotekarierna såg sitt eget urvalsarbete som en konstnärlig verksamhet, jämförbar med curatorerna på en konsthall, skulle de knappast protestera mot att det förekom olika uppfattningar om vilket slags urval som är bäst.
Olika uppfattningar om bibliotekspolitik är inte ett pedagogiskt problem som måste informeras bort. Tvärtom är det en tillgång. Precis som biblioteken uppmuntrar allmänhetens litteraturintresse (i vilket ingår att ta ställning både för och mot olika slags litteratur) borde de uppmuntra snarare än avvärja ett gryende bibliotekspolitiskt engagemang (i vilket ingår att ta ställning både för och mot olika sätt att driva bibliotek). Transparens är ett första nödvändigt steg.

Copyriot återkommer inom kort till frågan om bibliotekens s.k. profilinköp.

Uppdatering: Se även Tobias Willstedt på BiS-bloggen.

Om basfrågan

Gratistidningen City – även känd som “Gazzetta dello Hipster” (och vars mest distinkta drag är en utmärkt bevakning av biblioteksfrågor) har en återkommande spalt om “vad vi pratade om i veckan”. Dit hör tydligen detta:

Tydligen gick basistskämten överstyr och enligt vissa inleddes det hela av det Copyriot-inlägg som City hänvisar till: “Alla basister är inte mördare“. Därför är det på plats med ett klargörande.
Inlägget i fråga befattade sig inte med någon form av musikerhumor. Allra minst handlade det om att skoja till morden i Malmö. Tvärtom ironiserade bloggposten över hur ledarskribenter och andra opinionsbildare talar om att “våga ta debatten” med invandrarfientliga grupper. Hur de har etablerat språkliga krumbukter för att ta debatt på rasisters villkor under rubriker som säger någonting annat än vad de i slutändan vill ha sagt.

Fast det förstod ju alla som läste bloggposten ifråga.

Förvisso – det fanns även en liten sidosyftning i bloggpostningen som faktiskt handlade om instrumentet elbas, utan ironi. Det kan förefalla underligt att i en och samma bloggpost kombinera en politisk kommentar som handlar om liv och död med ett sidospår som handlar om musikalisk instrumentering. Men varför skulle det vara konstigare än att samma papperstidning skriver både om mord och musik?
Att kombinera två vitt skilda saker i samma bloggpost handlar för mig även om att experimentera med en bloggandets etik utan att förhålla sig till en hyfsat korrupt pressetik.
Att etiska diskussioner väcks av hur budskap framförs i bloggform är alldeles utmärkt, men lika lite som de pressetiska reglerna fungerar som yttersta riktmärke går det att döma en bloggpost utifrån en idé om vad den startade – om det nu var så att den kickade igång den kortlivade våg av taffliga basistskämt som jag först i efterhand noterade.

Bloggpostens lilla sidospår om instrumentering bestod endast i en länk till ett tidigare inlägg om rockens eventuella död. Länken gick från frasen “rockmusiken dör utan elbas” som jag på fullt allvar ser som en önskvärd utveckling. Inte för att jag drömmer om att rockmusiken en gång för alla skulle dö, utan för att jag fascineras av en mängd olika flyktlinjer där musik med rötterna i rocken blir till någonting annat än rock.
Ofta är musiken så snabb eller långsam att det inte längre går att urskilja ett tempo i ordinär rockmening, ofta utforskas så djupa eller höga frekvenser och så höga volymer att musiken inte längre kan göras rättvisa som slentrianmässig bakgrundsmusik. Kalla den sedan doom, drön, noise, svartmetall, ambient eller elektroakustik. Det spelar mindre roll.
Många (men inte alla) av dessa flyktlinjer kännetecknas av ett kvarhållande vid vissa av rockmusikens manér och maskiner. Men de köper inte längre hela paketet. Många använder elgitarr men behöver inte längre någon elbas – antingen för att de stämt ner gitarrens strängar eller för att de får fram basfrekvenserna genom olika elektroniska effekter. Till dessa hör artister som Sunn O))), Christian Fennesz och kanadensaren Aidan Baker vars drönande ljud gav mig en utomjordisk upplevelser tidigare ikväll. Andra använder elbas utan att behöva elgitarr. Däribland David Wm. Sims som efterträdde Aidan Baker i den trånga källarlokalen.
Detta var bara några lösryckta exempel ur en oändlig mängd. Min poängen är att både elgitarr och elbas är hedervärda instrument. Det är inte heller alltid fel att kombinera dem med varandra, lika lite som det alltid är fel att kombinera klarinett med trummaskin eller kaviar med ris. Det blir bara så trist med slentrianmässigt kombinerande av elgitarr och elbas.