Jonas Anderssons kommentar till The Pirate Bay-domen sätter fingret på flera viktiga saker, först och främst den anmärkningsvärda hänvisningen till “samhällsnytta” som hovrätten gör. Mer om detta senare.
Först bara en kort kommentar utifrån de mer allmänna resonemang som Jonas Andersson för om (nisch)kulturens förutsättningar på nätet. Det är väldigt stora frågor som behandlas på väldigt begränsat utrymme, så det finns en del att veckla ut.
Fildelningsnätverk vägs här mot centraliserade tjänster. Bland de senare utgör Spotify det främsta exemplet men även biblioteken nämns. En fördel för fildelningsnätverken är att de “erbjuder ett utbud av nischkultur som slår såväl bibliotekens som mediebolagens, så länge man som användare vet var man ska leta.” Spotify har däremot “ett relativt begränsat utbud, som knappast kan sägas gynna mer perifera, okända artister”.
Men fildelningen är långt ifrån problemfri. /…/ Fildelningen bygger på söktjänster vilka bidrar till en destruktiv spiral som liknar de cyniska storbolagens strategier: Enbart det som redan är känt blir det som laddas ner.
Är det så? Det beror på vad vi menar med “fildelningen”. Olika former av fildelning förlitar sig i olika mån på olika sökmotorer och andra sätt att navigera. Personligen fildelar jag i första hand musik via Soulseek, ett P2P-nätverk av “klassiskt” snitt där man kan söka efter filer, men också bläddra bland de filer som finns i andra användares delade kataloger. Detta stimulerar nyfikenheten på att ladda ner sådant som man aldrig har hört talas om men som kanske skulle vara bra, att döma av personens övriga musiksmak. Soulseek har dessutom chattfunktioner där folk tipsar varandra om musik. Detta måste förstås som en konstruktiv spiral, i motsats till den destruktiva spiral som Jonas Andersson nämner.
En slags motsats till Soulseek utgörs av fildelningen på hostingsajter som Rapidshare, Megaupload och Mediafire. Där handlar det inte om P2P utan filerna lagras centralt. Det finns ingen sökmotor utan man måste på något sätt komma över en länk. Just detta behov av länkar har dock fått en enorm undervegetation av musikbloggar att blossa upp inom en rad musikaliska nischer, från bortglömda kassettexperiment och annat svårbeskrivbart till depressiv svartmetall och hipster-indie. Gemensamt är att de rekommenderar musik som inte är allmänt känd. Inte sällan med personligt skrivna reflexioner som sätter in musiken i ett historiskt och visuellt sammanhang.
Jag antar dock att Jonas Andersson i sin debattartikel inte i första hand syftar på vare sig Soulseek eller MP3-bloggar när han skriver “fildelning”. Vad som här står i centrum är The Pirate Bay och andra torrentsajter. Dessa har egna söktjänster, men ofta används i stället Google för att ta sig fram till en enskild torrent. Bidrar då dessa söktjänster till att endast det redan kända laddas ner?
Nja. Visserligen är varken The Pirate Bay eller Google öppna med hur deras respektive sökalgoritm fungerar. Men när det gäller att söka efter torrents är min uppfattning inte att någon av dem systematiskt skulle marginalisera det mindre välkända materialet. Inte på ett sätt jämförbart med hur Spotify rankar “popularity”. Inte heller ägnar The Pirate Bay sin förstasida åt reklam för väletablerade artister, så som sker när man öppnar Spotify-klienten.
Däremot har The Pirate Bay en topplista för den som är intresserad, samt en lista på nya torrents där brett och smalt blandas friskt. Navigationsmöjligheterna på The Pirate Bay är faktiskt precis desamma som på lånecentralen för e-böcker som Elib konstruerat åt biblioteken.
Det stämmer att jag kritiserade den senare sidan, men det är för att jag menar att fildelningsnätverk och folkbibliotek har radikalt olika uppgifter. Fildelningsnätverk ska vara urskillningslösa, “dumb networks” för filutbyte, även om detta förutsätter parallella nätverk där rekommendationer utbyts. Bibliotek är däremot smarta institutioner som ska värderar och filtrera.
Jag tycker inte att man kan säga att bittorrent-sajter som The Pirate Bay genom sin uppbyggnad bidrar till en negativ spiral, där endast det redan kända får uppmärksamhet. Men de bidrar heller inte så mycket till positiva spiraler, jämfört med exempelvis Soulseek eller nischade musikbloggar.
40 kommentarer ↓
filestube.com ?
Som vanligt har du vettiga synpunkter, och jag håller med om det du skriver här! Vad jag syftade på var snarare risken som kallas för “the Death Valley problem”, något jag skrev om för ett år sedan här. Kortfattat handlar det om att det generella utbudet kännetecknas av en till synes allt mer utpräglad “long tail”, där massor av små nischer frodas och lever i de ekologier du beskriver – samtidigt som de få verk som blir blockbusters nu är större och får större genomslag än någonsin (tänk “Avatar”).
Problemet är – tolkar jag det som – när de här två polerna dras mot varsitt extremhåll, och funktioner som tjänar till att göra mindre inflytelserika artister eller verk “halvkända” eller “halvstora” (dvs skapar synlighet och överblick!) inte gynnas.
Det som tillåter sådana mindre artister eller verk att synas är i grund och botten redaktionella praktiker, som ju existerar i allra högsta grad inom traditionella massmedier såväl som på bloggar och communities, och även i anslutning till vissa av fildelningsapplikationerna, som du också pekar på.
Men internets ger inte samma panoptiska överblick som att kliva in i en skivaffär. Produktions- såväl som distributionsmedlen har förbilligats, medan synliggörandet, marknadsföringsfunktionen, inte är inherent på samma sätt i fildelningsprotokollen. Samtidigt är det också just marknadsföringen av mindre kända kulturskapare som mediebolagen skär ned i, så fort tiderna blir svårare (som inom cd-branschen). Ergo, en potentiellt negativ spiral som vi bör vara vaksamma över!
Men som du säger, visst finns det massor av potentiella positiva spiraler som kan bidra till att uppväga detta. Det är just här jag också tror att framtidens statliga kulturstöd kommer att få en viktigare uppgift än idag.
Kul att du bygger vidare med såna här mer detaljerade resonemang! I debattartiklar måste man ju per definition vara mer summarisk än i bloggform.
det som saknas är redaktioner, och samlande forum för samtal kring mellanstor kultur. mellan mikrobloggar och megaspektakel finns det ett tomrum som förut fylldes av tidningar som Pop, men också skivaffärer där man kunde ramla över ‘alternativa’ grejer.
dessa nya strukturer behöver nog lite tid på sig att växa fram. men hur hjälper vi dem bäst på traven?
en tanke är att bloggar med gemensamma intressen networkar mer intensivt tills det spiller över i det fysiska rummet, exv som festivaler, klubbkvällar, sociala center, kaféer, osv.
men what else?
Jag har en idé om en ny applikation som visualiserar de kognitiva associationer vi människor gör mellan olika verk (film, böcker, musik etc). Problemet här är inte tekniskt, utan snarare socialt – hur får man en tillräckligt stor grupp användare som är tillräckligt dedikerade för att bygga upp en sorts associationsdatabas (som dessutom håller hög kvalité och inte spammas sönder)?
En väg att gå är att gå via fanforum som Karagarga (för film), Amazon (böcker) eller Discogs (musik), som ju redan har tungt dedikerade användare. Kan man bygga en app som kanaliserar deras koll till en sorts associationskompass?
En av de svagheter som du framhåller i din jämförelse med Grooveshark är att man får många fler träffar på Spotify där det kan röra sig om allt från artist till dirigent. I mina ögon är det ett sätt att hitta saker man kanske inte var intresserad av från början.
Spotify erbjuder dessutom koppling till Facebook så att man kan utforska sina vänners spellistor och även möjligheten att dela spellistor gör att man lätt kan tipsa om intressant musik. Kopplingen till last.fm är ännu ett socialt alternativ för att hitta nya artister.
Möjligheten att länk till musik gör att många bloggar direkt kan erbjuda en möjlighet att lyssna på den musik de tipsar om. Att Spotify har topplistor och gör reklam för vissa artister innebär näppeligen att det är det enda som avgör användarnas val.
Är det inte så att repressionen mot fildelning varit mera framgångsrik i att stoppa delning av nischkultur (inklusive riktigt gammal masskultur), än i att stoppa delningen av det som är känt? Att repressionen varit rent kontraproduktiv, i alla fall i förhållande till sina påstådda syften? Jag ser i alla fall en brist på rationalitet i deras “kamp”, en brist som åtminstone antyder att det inte alls handlar om pengar utan om makt.
Utbudet på TPB har jag de gånger jag försökt upplevt som torftigt jämfört med på salig Napsters tid, när man just kunde få se in i andras skivhylla. Mest av sådant som inte gick (och inte går) att köpa. Men TPB verkar mest mainstream. Inget Max Hansen och knappt något av Ernst Rolf.
@Viktualiebrodern
Det du efterlyser finns. Du har bara inte letat tillräckligt länge. :-)
Bittorrent dödade mitt musikintresse.
Simon: Du kanske ska pröva att göra som jag då och övergå till Soulseek.
Ett år efter publicering läser jag detta jävelintressanta inlägg inkl kommentarer. Tack, Jonas Andersson, Rasmus och ni andra. Och f ö har inte särskilt mycket hänt på ett år.
/Unni
[…] litteraturen: Den kategori som tidigare kallades för ”mellansegmentet” har tunnats ut, och vad vi snarare ser är en lång svans av små producenter, ett till synes ändlöst utbud, en till synes ändlös […]
[…] enbart handlar om mer effektiv distribution av det här slaget leder det i slutändan till att endast det redan kända laddas ner. Däremot, när redaktionella insatser förs in i systemdesignen så motverkas dessa tendenser. En […]
Kommentera