Anna Wilson (M), idag projektledare på liberala tankesmedjan Timbro, byter jobb och blir ny generalsekreterare för branschföreningen Svenskt Flyg. “Flyget och fri rörlighet är en förutsättning för ett öppet och fritt samhälle”, säger hon och bekräftar åter den märkliga bilden av en liberalism som låst fast sig vid ett visst transportmedel som bara måste fortsätta existera och expandera. Kosta vad det kosta vill i skattepengar. För det är ett faktum att flyget redan idag är djupt beroende av statliga subventioner. Men just dessa subventioner är ingenting som Timbro-liberalerna vänder sig mot. Gärna nedskärningar i vården – men rör för guds skull inte vårt flyg, det är ju en förutsättning för det öppna samhället!
Jag skrev i våras om detta i min artikel “Flygplatssamhället” i tidningen Brand. Här följer ett utdrag ur den artikeln.
/ / /
Flygtrafiken överlever idag tack vare statliga subventioner. På någonting som liknade en fri marknad hade flyget knappast kunnat bära upp sina egna bränslekostnader. Sedan 1944 gäller dock ett internationellt avtal, Chicagokonventionen, som förbjuder beskattning av flygbränsle. Det innebär att flygtrafik gynnas på bekostnad av både bil, båt och tåg. Resultatet blir att det ofta är billigare att flyga än att ta tåget från Malmö till Stockholm.
Till detta kan läggas alla de skattepengar som pumpas in i byggen av flygplatser och sammanhängande infrastruktur. Tidigare år beslöt Malmös kommunstyrelse (som har rödgrön majoritet) att börja donera två miljoner kronor per år till Köpenhamns flygplats Kastrup. Syftet ska vara att stärka Öresundsregionens konkurrenskraft. Enligt den “kapitalrealism” som helt dominerar vår tids partipolitik, är det nödvändigt att använda skattepengar för att locka till sig kapital, i konkurrens med andra kommuner, andra regioner och andra stater. Sjunkande flygtrafik anses vara ett varsel om ekonomisk stagnation som i slutändan drabbar alla. Att främja flyget blir en politisk målsättning som går bortom ideologiska principer. Självutnämnda liberaler är dock de allra mest entusiastiska bland flygkramarna.
Från tankesmedjan Timbro upprepas budskapet: “flyget är en central del av det öppna och fria samhället”. Infrastrukturminister Åsa Torstensson (C) hyllade i våras den svenska flygtrafikens “hundra år av frihet” i en debattartikel. Flyget försvaras med fluffigt idealistiska paroller om hur fint det är att (vissa) människor kan fara jorden runt och smaka exotiska kryddor. Flygplatssamhällets liberalism befinner sig både bildligt och bokstavligt talat uppe i det blå. Att flyget är beroende av skattepengar bekymrar dem inte. Till och med den heliga äganderätten får stå tillbaka, till förmån för drömmen om friktionsfri mobilitet, som alltmer påminner om en religion. För att realisera drömmen är flygkramarna beredda att satsa allt: subventioner, fossiler och fria fantasier.
Centerpartiet utsåg Miljöpartiet till sin huvudfiende i valrörelsen 2010. Miljöpartiets politik utmålades som “moraliserande och vidskeplig”, bara för att Miljöpartiet vill minska bil- och flygtrafiken. Själva framställer sig Centerpartiet som framstegsoptimister som bejakar bilen som “frihetsmaskin” och försvarar varje människas rätt till billiga flygresor. Klimatet är givetvis viktigt, intygade centerpartisterna – men svenska forskare letar efter “nya miljövänliga flygbränslen”. Utan att själva ha en aning om vad för slags mirakelbränsle detta skulle vara, räknar flygkramarna på förhand med att forskningen uppnår ett politiskt önskat resultat. Sådant kan bara kallas för vidskepelse. Liberalismen framträder i flygplatssamhället, tvärtemot sin egen självförståelse, som en öppet antivetenskaplig ideologi.
/ / /
Kan man åtminstone få hoppas på att Timbros lite mer fritänkande vänner på magasinet Neo vill reda ut flygliberalismens kärlek till skattesubventionerade transporter?
45 kommentarer ↓
Att flygbränsle inte beskattas gör förvisso att flyget får en fördel gentemot andra transportslag, men jag tror inte att nyliberaler-mot-skatt skulle vilja kalla detta för en subvention. Snarare en avsaknad av straff som alla trafikslag borde ha.
Timbro är inte en liberal tankesmedja längre. Numera är det en katolsk konservativ tankesmedja (se Roland PM och Tomas Idergard).
Oavsett vad man lägger i termen subvention så är det ju ett gynnande av flyget att lägga skatter på andra transportmedel när man inte lägger dessa skatter på flyget.
Flygplans vurm på patetiska höjder hur orkar dom? Finns som tur liberala som er emot subvetioner av flyg. Jag vet tre länder som har SAS att sälja och sattsa på sina järnvägsnät i stället!
anders bananders: Nej, men likväl en snedvridning av den fria marknaden, ur dessa nyliberalers perspektiv.
Hur som helst skriver jag inte att just skattebefrielsen är en subvention, däremot nämner jag annat som bara kan kallas för subventioner, t.ex. de direkta stöden till flygplatser. Vad jag inte ens går in på är de jättesummor som stater går i med för att hålla “sina” flygbolag under vingarna när de hotar att gå i konkurs.
“Resultatet blir att det ofta är billigare att flyga än att ta tåget från Malmö till Stockholm.”
Vill bara tillägga att det ofta är billigare att ta bilen samma sträcka också (62 mil). Kostar ungefär 500-600 kr (0,8 liter / mil). Har själv gjort det många gånger istället för att betala uppemot tusenlappen för SJs enkelbiljetter. Är man två personer i bilen så blir det så gott som alltid billigare.
Detta trots drakoniska beskattningar på bensin.
Flygindustrin verkar ha hamnat i samma situation av “subventioner” som kärnkraftsindustrin alltid befunnit sig i. Vanligen är liberalerna inte oävna att försvara även det. Påfallande ofta med liknande argument. Intressant är dock energifrågan som markör för båda ovannämnda. Likt hur post-deluezianer (se ex massumi) ser på kapitalismen behöver en projektionsyta eller BwO för att realisera sig själv. dvs en fiktion av oändlighet som markerar en radikal gräns, tillika gör det “gränslösa” möjligt. Mer om detta och oljan som ekonomins blodomlopp rekommenderar jag Reza Negastani, finns nån artikel i ett gammalt nummer av Site.
Kemal har rätt i att bilen ofta slår tåget. Tågvurmen är minst lika patetisk som flygvurmen. Elektrisk drift är nog bra, men vi borde kombinera den med gummihjulets flexibilitet.
Lars Aronsson: Hur ser du på problemet att dessa flexibla små transportenheter tvingar oss att bygga städer som är illa anpassade för boende, gående, cyklande och allmänt hängande? Biltrafik får enligt mitt sätt att se det helt enkelt ett orimligt stort inflytande på stadsbildningen och stadsplaneringen, oavsett vilket drivmedel de använder.
Lite ironiskt att se flygtrafik som nån slags frihetsmarkör, när dagens flygplatsmiljö är en fantastisk modell för ett välordnat fascistiskt samhälle där individen saknar rättigheter.
Vissa liberalers brådska att döma ut alla oönskade så som icke varandes _äkta_ liberaler liknar visst något fenomen från 70-talet… om jag bara kunde komma på vad…
Nä, bara rika personer och höginkomsttagare som Maria Wetterssand ska ha råd att flyga (eller åka bil) i fortsättningen..
Marcus, hur menar du att man ska konstruera en stad utan bilar? Hur man kan bygga en stad är intimt förknippat med hur man kan ta sig runt i den men även hur människorna vill bo. Att bygga minibyar på höjden, är det verkligen framtiden?
Även om flyget mycket riktigt får flygplatser betalda så hänger jag inte riktigt med på att de andra trafikslagen skulle vara förbisedda . Vårt vägnät är byggt med statliga pengar, och tåget är ju en lång uppvisning i statliga investeringar.
Anders H: Jag menar inte att man ska konstruera en stad utan bilar. Men jag hävdar bestämt att kollektiv-, gång- och cykeltrafik måste prioriteras före biltrafiken.
Att var och en tar sig runt med bil är inte (längre) en förutsättning för staden, utan ett hot mot den. Hur länge ska vi hålla på och bygga om och bygga om och bygga om våra städer efter en ständigt ökande biltrafiks behov?
Jag läste precis hela artikeln i Brand och blev mycket imponerad. Dina inlägg i transportfrågor tillhör det bästa man kan hitta om ämnet, tycker jag. Speciellt gillar jag kritiken av hur transportfrågor sätts i relation till klimatet, skulle gärna se en utveckling av ämnet och kanske och hur den samtida likställningen av klimat och miljö döljer andra typer av miljöfrågor (i vid mening) som är minst lika viktiga.
Funderade dock lite på det du skriver om väntrummets tristess som underlag för konsumtion. Jag har nämligen närmast en rakt motsatt upplevelse av väntrum och transithallar – eftersom det är just väntar man gör där, så befrias man från tvång och impulser att göra annat. Man kan gå helt upp i sitt väntande och njuta av den frihet det innebär att ha en timme som ingen annan sysselsättning kan göra anspråk på. Jag har inte tråkigt när jag väntar och känner verkligen inget behov av att fördriva tiden med att köpa saker. Tvärtom. Jag kan lägga den tiden på att tänka på precis det jag vill. Tristess upplever jag mestadels hemma, när jag har tusentals potentiella förströelser som alla upplevs som meningslösa. Ett väntrum saknar sådana potentiella förströelser, och det upplever jag befriande och alls inte tråkigt. Jag skulle gärna låta mer väntande äga rum i mitt liv.
Den här väntrumsfrågan är intressant. Framför allt är den ett bra exempel på en förhandling om praktiker. I till exempel fallet Arlanda har de ju gett sin shoppinggalleria den rätt fyndiga sloganen “Time well spent” vilket väl måste tas som ett inlägg i frågan. De har en klar uppfattning om vilka typer av praktiker som deras rum, och framför allt tiden som måste tillbringas i det rummet, ska användas till. Men precis som Karl skriver ovan så är ett väntrum (och en väntetid) kompatibelt med andra praktiker — kontemplation, distansarbete, sömn. Det uppstår en förhandling med själva rummet när det fylls med å ena sidan prylbutiker och obekväma soffor och å andra sidan blivande passagerare som mycket väl kan vilja sova, läsa eller bara ta plats i sin väntan.
På det sättet blir alltså innebörden av väntrum och väntetid till ett förhandlingsobjekt, även fast de olika inlagorna i förhandlingen sker på olika skalor och över olika tidsrymder (Arlanda genom planering, uppdelning av rummet, inredning; passagerarna genom sina mer mikroskopiska användningar av det som möter dem på flygplatsen.)
Vart jag vill komma är alltså, ungefär, att medan flygplatserna helt klart strävar efter att göra väntan till en uppmuntran till konsumtion är det ofta så att de väntande har och gör andra val, förhandlar fram andra praktiker.
[…] på flygbränsle eller inte vet jag inte. (på Copyriot skrivs det en hel del intressant om detta, här och här.) Bissart är det i alla fall att det från Göteborg är billigare att flyga till Milano […]
[…] Ryanair är emellertid inte det enda flygbolag som får offentliga subventioner. Se till exempel: ”Flygliberaler i det blå”. […]
Kommentera