Stockholms stadsbibliotek har likt många andra satsat på att “låna ut e-böcker”. Jag sätter formuleringen inom citattecken eftersom det är en lite missvisande formulering – mer om det nedan.
Igår uppmärksammades att biblioteket betalar 18-20 kronor till Elib för varje utlånad e-bok. Eftersom antalet utlån varit fler än förväntat har kostnadstaket spräckts. “Vi har behövt lägga till pengar i år för att inte behöva sätta stopp för utlåningen”, säger stadsbibliotekets Harriet Aagaard till ABC-nytt. Följdfrågan som blir hängande i luften är varifrån extrapengarna togs, vad som i slutändan måste prioriteras bort. Skär man in på öppettider, författarbesök eller inköp? Är det verkligen rimligt att prioritera e-böcker på bekostnad av allt annat? Varför vore det så otänkbart att sluta tillhandahålla e-böcker under resten av året?
Nästan alla häpnar när de hör vad varje digitalt utlån kostar för biblioteken. Johan Greiff, vd för Elib, förklarade på Twitter: “logiken bakom 20 kr/lån är att det är hälften av 38 kr, vilket enligt biblioteken är vad ett fysiskt lån kostar. /…/ Siffran kom upp när vi satte upp systemet tillsammans med biblioteken för ca 10 år sen.”
Att varje fysiskt utlån skulle kosta 38 kronor kan också låta märkligt, men kan säkert stämma som någon slags genomsnitt efter att kostnaden för alla inköp delas på alla lån. Frågan är bara hur långt jämförelsen sträcker sig. En viktig skillnad är att biblioteken själva väljer hur länge de ska behålla en pappersbok – och dessutom har möjlighet att rea ut dem för 10 spänn om den ska gallras ut – medan e-böckerna förblir under förlagens kontroll och när som helst kan dras tillbaka från Elib.
Att kalla detta för utlån är, som sagt, inte helt korrekt. Som jag skrev i Sydsvenskan förra året:
digital information kan inte lånas, bara kopieras för att senare raderas. Om tillhandahållande av e-böcker ens ska likna “lån”, måste biblioteket tvinga sina användare in i låsta system med sluten källkod.
På stadsbibliotekets webbsida möts jag direkt av reklam för Apples produkter: “Läs en e-bok i din iPhone eller iPad! Biblioteket instruerar mig att jag ska gå till App Store och hämta gratisprogrammet Bluefire Reader, därefter registrera mig på Adobe.com. För att göra detta måste jag acceptera deras användarvillkor.
Jag undrar om Stockholms stadsbibliotek har reflekterat över de användarvillkoren som låntagarna tvingas att acceptera. Bland annat förbjuder Adobe personer under 13 år att använda tjänsten, något som inte går jättebra ihop med att Bibliotekslagen. Den stadgar att biblioteken “skall ägna särskild uppmärksamhet åt barn och ungdomar genom att erbjuda böcker, informationsteknik och andra medier anpassade till deras behov”. Lagen förbjuder visserligen inte biblioteken från att tillämpa åldersgränser, men de bör rimligtvis kunna motiveras. Särskilt när andra delar av bibliotekens verksamhet skärs ner för att utlåningen av e-böcker ska kunna fortsätta.
Fortsättning följer i nästa inlägg.
39 kommentarer ↓
Praktisk kurs i civil olydnad för den uppväxande generationen?
Borde ju for the lulz kunna generera en JO-anmälan, faktiskt.
[…] ← Under 13 år? Då släpps du inte in på Stockholms digitala stadsbibliotek! […]
Vi skulle alltså drastiskt kunna sänka kostnaden för varje e-boklån genom att samfällt besöka de kommunala biblioteken och låna tryckta böcker för allt vad tygen håller, bara för att omedelbart lämna tillbaka dem, dag ut och dag in?
I skolan fick jag lära mig att det fanns i princip två olika ekonomiska system: Marknadsekonomi och planekonomi. Läroplanen verkar helt ha bortsett från det tredje systemet: Idiotekonomi.
När bibliotek köper en bok, betalar de inte bara för boken, utan också från lektörsomdömen (från BTJ eller numera Adlibris), pansarinbindning, hyllplats och lön till den bibliotekarie som gör inköpet. Kostnaden lär ligga omkring 1000 kr/bok och då spelar det inte så stor roll om det var Harry Potter för 70 kronor eller en avancerad kemibok för 370 kr. Lägg till detta att biblioteken idag är dyra glaspalats på dyr central mark. Och att nya trenden är att ha glesare mellan hyllorna, så att fasta kostnader ska fördelas på färre böcker. Då blir kostnaden per utlån hög. Har biblioteken egentligen någon roll alls i ett samhälle där digital kopiering är tekniskt möjlig? Kanske främst som symboliska glaskatedraler centralt placerade i varje stad med självaktning. Men det har ju inget med utlån att göra.
Kopiera ut ut DRM skyddade E-pub filer vilket oskick att sen kalla dessa för “e-Böcker” och påstå att dessa lånas. För 18-20 kr utlån! Det handlar om kopiering av information till i digtala och internetsammanhang ocker priser speciellt med tanke på det störande DRMandet.
Sämre än att påstå som en del gör att exemplarförsäljning är bra sätt att distribuera filer med DRM vilket också är dåligt.
[…] Bloggen Copyriot uppmärksammar en intressant detalj: Enligt Copyriot förbjuder Adobe personer under 13 år att använda Adobe Digital Editions, vilket är en […]
Och iPad, som väl kan ha max något hundratal användare i Sverige då den inte ens är släppt, gör biblioteken reklam för!
Johan från Elib här. Trevligt att e-böcker engagerar, men som företrädare för en organisation som pysslar med påstått informationstekniskt “häxeri” har jag lite svårt att veta var jag ska börja någonstans efter att ha läst hela tråden.
Inledningsvis två saker.
1: Vi är beroende av att förlagen godkänner sina böcker för utlån. Till skillnad från fysiska lån finns det ingen lag som säger att biblioteken får låna ut digitala böcker. Om inte förlagen gillar läget är det alltså stopp.
2: Vi gillar inte DRM. Vi har i sex års tid skrikit oss blåa i ansiktet för att de svenska bokförlagen ska gå med på att vattenmärka sina böcker så att vi kan få någonting som liknar en vettig digital försäljning. Ca 70% av vårt sortiment för försäljning är nu vattenmärkt. Det här är helt unikt i den fria västvärlden, så eventuella kommentarer om att vi är slemma fascister som försöker låsa in kunderna göre sig icke besvär.
Låt oss inleda med kostnaden 20 kronor per lån. När vi och Stockholms stadsbibliotek byggde tjänsten tillsammans för tio år sedan – vi har alltså inte tvingat in dem i ett ockerkontrakt – så hade de räknat ut att kostnaden för ett fysiskt lån var ca 38 kr. Halva summan för ett digitalt lån lät rimligt, tyckte de, och så blev det. Av dessa 20 kronor går 10 till förlaget (och i slutändan författaren, till skillnad från fysiska lån där biblioteksersättningen är ca 80 öre) och 10 kronor till oss. Den tiokronan hjälper till att betala vår utveckling, drift och dessutom support för alla lån. I en kommentar till Rasmus “Under 13?”-post skriver Lars Aronsson att en fysisk bok kan kosta 1000 kronor att köpa in – summan låter inte obekant, och med tanke på den är 20 kronor för ett lån inte så mycket.
Därefter topplistorna och vårt “strikt standardiserade gränssnitt”. Vi driftar sådana sidor för över 230 svenska kommunbibliotek. Det säger sig självt att vi inte kan bygga 230 olika webplatser och administrera dem med redaktionellt innehåll. Däremot erbjuder vi alla bibliotek att använda vårt API, och bygga sin egen lösning för att låna ut böcker. Några sådana försök har redan börjat, och ingen blir gladare än vi.
Nästa problem: Adobe Digital Editions. Vi måste tidsbegränsa bokfilerna, annars är det ju inte mycket till lån och framför allt skulle inte förlagen godkänna det. För detta krävs DRM-skydd. Adobe har ett DRM-system som är det överlägset mest spridda. Vi ser det också som ett problem att Digital Editions inte finns tillgängligt till alla operativsystem – men alternativet hade varit att bygga ett tidsbegränsat DRM-system själva. Det hade då inte fungerat på någon av de läsplattor eller läsarprogram som finns på marknaden, eftersom vi hade varit tvungna att bygga alla läsarprogram själva och övertyga tillverkarna att installera dem.
Vi valde alltså Adobe. Att de någonstans i sitt dussinsidiga EULA kräver att användaren ska vara över 13 år ser jag som en bagatell med tanke på att man i vilket fall som helst måste ha målsmans godkännande för att låna böcker på bibliotek. Att en flock med amerikanska advokater skulle komma sättandes över Atlanten för att en 12-åring använt en gratis programvara torde dessutom vara osannolikt.
Ni är välkomna att kontakta oss på vår blogg på http://elibse.wordpress.com och vårt Twitterkonto, @elib_se, om ni vill diskutera vidare!
Stort tack för svaret, Johan! Jag vill understryka att det vore helt fel att göra Elib till syndabock för alla konstigheter kring bibliotekens “utlån” av e-böcker.
Elib är ju som sagt mest ett gränssnitt mellan biblioteken och förlagen. Prissättningen och DRM-kraven ska främst förlagen lastas för, presentationen på nätet är bibliotekens ansvar.
Stockholms stadsbibliotek tillåter digitala lån för barn under 13 år och beklagar att Bluefire har den regeln. Vi ser det dock som en stor nytta för alla över 13 år att kunna läsa e-böcker i iPhone och iPad och tycker att det är viktigt att upplysa om detta. Många låntagare har länge efterfrågat att kunna läsa våra e-böcker i sin iPhone. Vi hindrar inte barn från att läsa e-böcker. iPad och IPhone är dessutom inte det enda sättet att läsa e-böcker.
Jag borde ha läst blogginlägget mer noggrannt.
Nej, jag läser inte avtal på nätet så noga (finns det någon som gör det?) och har inte sett skrivningen i Adobes avtal. Stockholms stadsbibliotek vill liksom övriga folkbibliotek i landet att det ska finnas ett digitalt utbud även för barn.
Det slår mig att det finns fler åldersbegränsningar för bibliotekens aktiviteter. Den mest aktuella och knepiga torde vara bibliotekens Facebook-sidor.
Eftersom Facebook kräver att medlemarna ska vara 13+ så står många utanför (eller gör dom det? Jag tror att det är med Facebook som med gamla tiders åldrebegränsningar på bio – en utmaning för kreativ ungdom).
Eftersom Johan i sin redogörelse refererar till påstått informationstekniskt “häxeri” förmodar jag att han reagerat på min kommentar i den andra tråden, varför jag tar mig friheten att fortsätta dialogen här. Det är rätt uppfattat att frågan engagerar, men orsakerna till detta engagemang kan nog variera rätt kraftigt. Själv har jag aldrig “lånat” en e-bok, av ungefär samma skäl som jag aldrig har betalat för att någon skall ställa mitt horoskop, nämligen min ovilja att finansiera vad jag ser som lurendrejeri och humbug. Det är inte personligt riktat till säljaren, som kan vara ärligheten och öppenheten själv i fråga om hur värdelös tjänsten är, utan det är etiken i affärsidén jag ifrågasätter.
Johan framhåller att det inte är Elib som dikterar villkoren, utan att hans företag är bundet av avtalen med förlagen, samt att biblioteken själva har gått med på dessa villkor. Jag har ingen anledning att betvivla detta, och min avsikt är inte heller att skuldbelägga just Elib men hålla förlagen och biblioteken bakom ryggen. Min kritik riktar sig dels mot biblioteken, som misshushållar med allmänna medel, dels mot förlagsbranschen, som drar orättmätig fördel av politikernas okunnighet och godtrogenhet. Elib utgör endast en del av förlagsbranschen, genom att företräda förlagen gentemot kommunerna, och jag avser inte att fördela någon “skuld” till problemet mellan näringslivets alla aktörer inbördes; det får de göra själva.
Huruvida Elib “gillar” DRM eller ej saknar alltså betydelse; förlagsbranschen som helhet gillar uppenbarligen DRM och Elib företräder denna bransch. Så kallad “vattenmärkning” av digital information är också en form av DRM, eftersom tekniken förutsätter att rättighetsinformationen hålls dold för läsaren så att den inte enkelt skall kunna avlägsnas. Med andra ord, hela Elibs utbud är belastat med informationsteoretisk svartkonst, oavsett vilken teknik som används, och oavsett vilka aktörer som formulerat avtalsvillkoren.
Att ett föreslaget belopp för en tjänst “lät rimligt” för tio år sedan därför att det var hälften av vad man då hade för omkostnader för en helt annan tjänst får väl läggas biblioteken till last; under IT-bubblan på 1990-talet startades många företag med investeringskalkyler helt utan förankring i verkligheten bara för att få förstod hur tekniken fungerade. Att biblioteken klarade kraschen beror förstås på att e-boklånen då fortfarande stod för en försumbar del av verksamheten.
I en marknadsekonomi bestäms priset av tillgång och efterfrågan, men i den här branschen är tillgången monopoliserad, och de som efterfrågar e-boklån betalar med andras pengar, så det är knappast marknadsekonomi som tillämpas här. Planekonomi är det inte heller, eftersom denna förutsätter politisk kontroll av produktionen. Återstår idiotekonomi, där priset bestäms genom en godtyckligt vald trollformel utan förankring i verkligheten, typ “tjänsten skall kosta lika mycket som köparens skonummer minus antalet barn han har i kvadrat”.
Jag är tacksam för hårda siffror; det är intressant att förläggaren tjänar hela tio kronor på att “låna ut” en e-bok i en månad (eller hur lång lånetiden nu är). Hur mycket tjänar han på att sälja ett tryckt exemplar som får stå i någons bokhylla i 30 år (alltså 360 månader), i genomsnitt för alla tryckta böcker? Hur mycket tjänar författaren på att hans verk läses upp som radioföljetong för en miljonpublik? Hur mycket tjänar han (per uthyrning) på att filmatiseringen av samma bok hyrs ut i en videobutik? Detta är jämförelser som bör ge en fingervisning om “rimligheten” i det träffade avtalet.
Att jämföra totalkostnaden för hanteringen av varje tryckt bok (1.000 kr) med kostnaden för ett enda utlån (38 eller 20 kr) är inte heller särskilt meningsfullt, eftersom bibliotekens existens bygger på att varje bok i genomsnitt nyttjas mer än en gång, antingen genom utlåning eller genom läsning i bibliotekets lokaler. En dags bilhyra är ju inte särskilt mycket i förhållande till inköpspriset för bilen! Om jag använder ovanstående siffror landar jag på i storleksordningen 25 utlån per bok, vilket givetvis medför ett visst slitage på det tryckta exemplaret. Hur många “utlån” klarar varje e-bok innan den måste kasseras? Ursäkta, nu var jag elak… ;-)
Att Adobe Digital Editions inte finns tillgängligt för precis varje operativsystem beror mer på skillnader i användarfilosofi än på några tekniska svårigheter att portera programkoden; många som har valt system med öppen källkod undviker helt enkelt att installera några program som de inte får eller kan granska själva, och ett DRM-system byggt med öppen källkod är en teknisk självmotsägelse. Tidsbegränsningen innebär inte att någon information försvinner, utan den bygger på att användaren inte kan ändra i programmet och därmed påverka sin egen dators beteende. Det är en teknisk lösning för att tvinga motparten att fullborda sin del av ett avtal som denne sannolikt inte skulle ha ingått av egen fri vilja (“du får behålla boken, men du blir ersättningsskyldig om du fortsätter att läsa den efter 30 dagar”).
13-årsgränsen må vara en praktisk bagatell i just bibliotekssammanhang, men den är ett av många inslag i det spel för gallerierna som en stor del av amerikansk civilrätt tycks vila på, och jag vill slippa se mer av detta i Sverige. Om vi vänjer barn och ungdomar vid att det är ok att ljuga om sin ålder när man laddar ned datorprogram från Internet, hur skall vi då 20-30 år senare kunna övertyga dem om att inte töja på ärligheten när de sitter på beslutsfattande stolar och tecknar avtal med andra företag rörande miljonbelopp, enligt principen “det är ok så länge man inte blir upptäckt”? Den enda lag som verkligen gäller, det är den som man tillämpar själv av egen fri vilja.
Som jag ser det finns det ingen plats för “e-böcker” av nu förekommande slag i det framtida informationssamhället, eftersom förlagen tycks förutsätta att tjänsterna skall prissättas enligt de förutsättningar som rått under den tryckta epoken. De är därmed ett övergående fenomen i en omvälvande tid. Att många tryckta publikationer helt kommer att ersättas med elektroniska dito råder det inget tvivel om; av en händelse skrev jag om det för snart 15 år sedan. De lär dock få finansieras på annat sätt än genom metoden “this e-book will self-destruct in 30 days” inspirerad av Mission Impossible, för den självdestruktionen kommer att vara lika pålitlig som en påtänd häxdoktor från Haiti.
Jag tror det finns en roll för biblioteken också i framtiden, och den är inte att betala kommuninvånarnas abonnemang på trådsänd underhållning hem till bostaden.
[…] Under 13 år? Då släpps du inte in på Stockholms digitala stadsbibliotek! […]
Bortsett från andra betänkligheter kring den här frågan tycker jag det är ett ytterst tveksamt resonemang kring prissättningen för ett lån. Att säga att 20 kr nästan är hälften av 38 kr och därmed rimligt är ytterst infantilt.
Ett lån av en fysisk bok och ett “lån” av en e-bok är två helt olika tjänster. Om vi bortser från skillnaden i upplevelse så är det väldigt stora skillnader i vilket arbete som krävs för att kunna tillhandahålla dessa tjänster.
Ett liknande resonemang hade kunnat lyda: “På sjuttiotalet kunde du betala 50000 kr för en apparat som inte kunde göra mer än en miniräknare kan idag. Alltså är 20000 kr ett rimligt pris på en miniräknare idag.”
Gissningsvis krävs mycket mindre resurser för att kunna tillhandahålla ett “e-boklån” än ett lån av en fysisk bok (pga kostnader för att tillverka, distribuera, förvara och hantera de fysiska böckerna). En stor del av de 38 kr har gått till dessa kostnader. Frågan är hur mycket mindre resurser som krävs för att tillhandahålla ett “e-boklån” och hur de insparade resurserna ska fördelas mellan de inblandade.
Johan från Elib nämnde att 10 kr går till förlaget för “e-boklånen” och att den gamla biblioteksersättningen var 80 öre. Nu vet jag inte om det här är direkt jämförbara siffror men det verkade som Johan antydde det. I så fall har förlagens ersättning mer än tolvdubblats medan priset för skattebetalarna knappt har halverats. Jag har svårt att se varför förlagen överhuvudtaget skulle få en större ersättning för ett “lån” av en e-bok än för ett lån av en fysisk bok.
Vad gäller de 10 kr som går till Elib är det svårare att avgöra om det är en rimlig summa. Elib verkar ju stå för motsvarigheten till en del av det arbete som biblioteken utför själva för lånen av de fysiska böckerna. Men hur stor ersättningen borde vara för detta arbetet har jag ingen insikt i. Siffror på vad Elib:s pengar går till hade kanske varit upplysande.
Egentligen är väl inte det viktigaste vad ersättningen är satt till just nu utan huruvida den här ersättningen är skriven i sten. Rimligtvis borde det när systemet kommit igång kunna utvärderas om det har varit en rimlig ersättningsmodell eller inte. Problemet skulle kanske i så fall i slutändan vara att förlagen har för stor makt eftersom de har veto-rätt på om böckerna överhuvudtaget får lånas ut.
Pim: En sakupplysning (som inte går emot din poäng, snarare tvärtom) – biblioteksersättningen går inte alls till förlagen, utan till författare. Förlagens enda inkomst för pappersböcker som på biblioteken är engångssumman när de säljs.
bra rasmus!
[…] Under 13 år? Då släpps du inte in på Stockholms digitala stadsbibliotek! […]
På en konkurrensutsatt marknad kan olika producenter eller distributörer bjuda under varandra och därigenom attrahera kunder. Då blir priset för kunden i stort sett inte mycket mer än producentens och distributörens sammanlagda kostnad.
Den här dynamiken fungerar dåligt för upphovsrättsskyddade produkter, eftersom det då i princip bara finns en producent (författaren, normalt i samarbete med ett av denne utvalt förlag). Ja, olika författare kan förstås skriva och sälja olika böcker i konkurrens med varandra, men om BTJ vill köpa in ett antal exemplar av just Harry Potter, så finns det bara ett förlag att köpa från, till ett av förlaget givet pris. BTJ kan möjligen välja mellan några olika distributörer som vänder sig till olika kundgrupper, men några större rabatter går knappast att uppbringa i det ledet.
När så också distributionen av de fysiska exemplaren (tryckta på papper eller pressade på skiva) ersätts av en central elektronisk nedladdningstjänst med ensamrätt från förlaget för hela marknaden, då upphör all konkurrens om den enskilda titeln och priset skjuter i höjden. Elib konkurrerar inte med andra distributörer av samma e-böcker, utan möjligen med helt andra saker som biblioteken vill kunna lägga pengar på (som tryckta böcker eller mer personal).
Förr var exemplarframställning och distribution de stora kostnaderna i bokbranschen, och att endast en liten bråkdel av bokpriset gick tillbaka till författaren var därför en fullt acceptabel lösning för alla parter. I och med att förlagen pressade sina produktionskostnader kunde de åtminstone i teorin konkurrera om författarnas gunst (fast jag vet ärligt talat inte hur pass kostnadsmedvetet som svenska upphovsmän har agerat genom åren).
Förlagen har dock vant sig vid den omsättning de har haft med anledning av den tryckta sektorn, och håller därför krampaktigt priserna uppe också när det gäller elektronisk distribution, för att inte konkurrera ut sig själva och tvingas skära i verksamheten. Det gör att prissättningen i konsumentledet ter sig rent obegriplig.
Den immaterialrättsliga lagstiftningen fungerar hjälpligt i en marknadsekonomi så länge rättighetsersättningarna utgör en mindre del av de totala produktionskostnaderna, som huvudsakligen utgörs av rörliga kostnader. När i stället de rörliga kostnaderna har sjunkit så pass att nästan hela priset för en bok går till att täcka olika fasta kostnader såsom lokalhyra, personal och engångsvederlag till författaren, då finns det inget utrymme för någon prispressande konkurrens alls, utan bara en förstelnad monopolstruktur kring varje författare och varje verk, där all försäljning utöver den budgeterade blir till ren vinst för den som sitter på den guldkantade sidan av kontraktet (vanligen förlaget). Då är vi tillbaka i en situation liknande den före näringsfrihetens genombrott på 1800-talet, när hantverksskråna hade lagreglerade monopol på sina respektive varor och tjänster, med den skillnaden att vi nu har att göra med tusentals skrån i stället för dussintals…
Rasmus: Jag misstänkte att det kanske var så, men Johan från Elib antydde att det var jämförbara siffror.
Å andra sidan blir väl knappast engångssumman från försäljningen försumbar om den slås ut över lånen. Om genomsnittsboken lånas ut 25 gånger så borde väl förlagen ändå få några kronor per lån för de fysiska böckerna (hur mycket får förlaget i genomsnitt när ett bibliotek köper en av deras böcker?). 10 kr per “lån” till förlaget för en e-bok skulle alltså i nån mån motsvara att de såldes för ca 250 kr styck.
Dock ska ju tilläggas att förlaget har kostnader för exemplarframställning och distribution för fysiska böcker vilket de inte har på samma sätt för e-böcker. Det borde återspegla sig i ersättningen.
[…] Under 13 år? Då släpps du inte in på Stockholms digitala stadsbibliotek! […]
[…] Fleischer har på Copyriot skrivit flera inlägg som rör problem med e-boksutlåning. Han diskuterar bland annat hur skattepengar används i samband med e-bokslån, […]
[…] Kanske liknande Under 13 år? Då släpps du inte in på Stockholms digitala stadsbibliotek! […]
[…] gör i sin dator. Idag sker detta genom programmet Adobe Digital Editions, vars användarvillkor kräver att man är minst 13 år (vilket alltså förbjuder barn från att låna e-böcker via biblioteket) […]
Kommentera