Fortsättning på förra inlägget om “utlån” av e-böcker på Stockholms stadsbibliotek.
Efter besöken hos Apple och Adobe uppmanar biblioteket mig att gå till “Elibs webbsida för Stockholms stadsbibliotek“. Denna är i grunden identisk med Elibs webbsidor för biblioteket i Nacka, Lund eller Kalmar.
Här syns inte ett spår av de temasatsningar som just nu görs på respektive bibliotek. Stockholms stadsbibliotek har gjort en satsning på naturen som innefattar både författarsamtal, barnaktiviteter och att bibliotekarierna väljer ut vissa böcker som presenteras särskilt, både i bibliotekets fysiska rum och på dess webbsida. Men inte på det utrymme som Stockholms stadsbibliotek hyr av Elib. Ett strikt standardiserat gränssnitt är vad som gäller.
Elib ställer mig inför tre alternativa vägar till att hitta just min läsning:
1) En topplista över de tio mest utlånade e-böckerna i landet;
2) En lista över nya e-böcker i Elibs system;
3) En tom sökruta.
Något mer undanskymt finns även en sida med kategorier. Exempelvis finns 30 böcker i kategorin “filosofi”, varav de allra flesta hör till genrerna självhjälp och ledarskap. Endast en av dem kan sägas vara en filosofisk klassiker (en Timbro-utgåva av Friedrich Hayek, närmare bestämt). Möjligheten finns också att söka efter böcker utgivna på ett visst förlag.
Om jag inte på förhand vet exakt vad jag är ute efter så är det klart enklast att välja från topplistan eller från de senast inkomna titlarna. Skillnaden är enorm mot det rumsliga bibliotek där böckerna placerats i tre dimensioner på ett sätt som inbjuder till oväntade upptäckter.
Nåväl, jag väljer väl den där nya boken om Berlusconi från listan över nya e-böcker. “Låna boken”, klickar jag och får då hem en pytteliten fil. Dess filändelse är .acsm och innehållet är diverse XML-formaterad metadata, först och främst en länk till en annan fil. Denna är större och har ändelsen .epub – här har vi allts själva “e-boken”, som dock är krypterad.
Det är nu som jag behöver ladda hem programmet Adobe Digital Editions, vilket förutsätter att jag använder antingen Microsoft Windows eller Mac OSX. Om jag använder ett fritt operativsystem är jag helt bannlyst från bibliotekets tjänst.
Jag behöver även registrera mig hos Adobe vilket alltså förutsätter att jag accepterar ett jättelångt dokument med användarvillkor. Bland annat måste jag vara över 13 år och se till att uppgifterna jag ger till Adobe alltid hålls uppdaterade. Av ren trots ser jag därför till att registrera mig under påhittade uppgifter.
Lurendrejeriet gick bra, som vanligt. Nu kan jag öppna boken i Adobe Digital Editions. Jag kan bläddra och jag kan söka – fast inte kopiera markerad text, då säger det stopp. (Däremot går det alltid, som framgår här, att kopiera text via skärmdump.)
Jag testar att dra nätverkskabeln ur datorn. Jodå, e-boken är fortfarande tillgänglig när jag startar om Adobe Digital Editions även om det kommer upp ett par felmeddelanden. Programmet meddelar att det är 28 dagar kvar på mitt “lån” och Elib upplyser: “Du behöver inte lämna tillbaka e-boken. När lånetiden är utgången går boken inte att läsa längre.”
Inte? Vi får väl se.
Efter att ha tagit mig igenom den här processen ser jag snabbt till att tanka hem ytterligare ett par e-böcker. Ett uns av dåligt samvete slår mot mig när jag tänker på att biblioteket måste betala 18 kronor för varje lån jag gör, men jag viftar bort det. För även om jag knappast skulle läsa en hel bok på skärmen – särskilt inte en skönlitterär – så är detta ett ytterst smidigt sätt att kolla upp saker i facklitteraturen.
Det finns bara några aber. Ett handlar om de skattepengar som biblioteken måste betala för detta. Ett annat är hur biblioteket ger upp sin egen kompetens till förmån för ett gränssnitt dominerat av topplistor och tomma sökrutor. Ett tredje är hur de tvingar låntagarna att skriva på användarvillkor dikterade av Adobe, som bland annat utesluter barn.
Ett fjärde aber är att tjänsten endast erbjuds för Windows, Mac OSX och iOS, medan alla som kör Linux på datorn stängs ute. Anmärkningsvärt nog kommenteras detta inte med ett ord på webbsidan för Stockholms stadsbibliotek.
42 kommentarer ↓
Precis som du skriver är begränsingarna absurda. Minst lika så som när man “köper” (samma som lånar men på obegränsad tid för upp till 6 enheter) en bok skadad av adobes DRM. Ännu värre blir det när du tänker på den databas adobe får tillgång till. Allt digitalt läsande arkiveras in till vilken sekund de köptes och av vem i ett företags stängda databas. Det lär gå att göra mycket spännande med den, väldigt lite som jag tror är önskvärt. Skulle vi acceptera liknande formulär och licenser för att gå till biblioteket eller bokaffären?
Som tur var finns det hopp, precis som min länk visar. Det går att plocka bort krypteringen. Så länge som vi kan läsa det någonstans kommer detta alltid vara ett faktum. Min lilla användarhandbok för hur man gör detta dyker upp vid midnatt utanför I2P, men ligger färdig innanför redan. :)
Med de stegen som man lär sig rätt flinkt efter ett tag kan alla lånade böcker läsas på alla plattformar, och inte bli avaktiverade efter 28 dagar. Tyvärr får adobe dock fortfarande sin databas (om ni inte börjar dela med er av era filer befriade från DRM).
I USA utförde bibliotekarierna en form av civil olydnad och vägrade lämna ut register över vilka böcker medborgarna läste trots att de avkrävdes detta med hänvisning till nyinstiftade lagar mot terrorism.
I Sverige lämnar bibliotekarierna glatt ut samma listor … till amerikanska företag, som troligen betraktar datat som en handelsvara bland andra.
Varför denna särbehandling av böcker beroende på fysiskt medium? Biblioteken borde träffa avtal om att betala 18 kronor per utlånad tryckt bok också, och skicka alla låntagarlistor till Adobe. Somliga biblioteksbesökare har ju inte dator. Är det handelshindret, upprätthållet genom de kommunala bibliotekens försorg, förenligt med EU-rätten?
Teknikoberoende bibliotekslag ftw!
Mitt bibliotek har en gräns för hur många e-böcker man kan låna åt gången, minns inte hur många det var men inte särskilt många. Har varit lite irriterad över det, men om det kostar 20 spänn per utlåning så förstår jag dem bättre. Det är ju dock ett bisarrt och köttvärldsanpassat sätt att betrakta digitala böcker.
Angående att boken “lämnar tillbaka” sig själv: jag lyckades för något år sedan ordna så att en bok sparades på min hårddisk. Minns inte hur jag gjorde, men det var rätt enkelt. Kanske har de ändrat systemet sedan dess.
Det finns olika slags lurendrejerier på marknaden, där samvetslösa näringsidkare prackar på kunderna produkter och tjänster som inte håller vad som utlovas, kanske för att de är billigt framställda, eller enligt känd vetenskap inte ens kan framställas. Kvacksalveri, bedrägeri, astrologi, healing, homeopati, broförsäljning, ormolja, bantningskurer, koka soppa på en spik…
En del är lagligt, annat olagligt, men jag betraktar i princip varje försäljning av en vara eller tjänst vars förtjänster och brister inte ärligt redovisas av säljaren som oetisk. Om jag skall godta några undantag från detta så må det vara illusionistisk scenkonst liksom den litterära fiktionen; i dessa fall antas konsumenten vilja bli positivt överraskad av att innehållet inte stämmer överens med förpackningen.
I vissa afrikanska länder lär “häxeri” vara förbjudet att utöva; jag vet inget närmare om afrikansk lagstiftning, men om det nu i något land förekommit att medicinmän sålt förbannelser riktade mot kundernas grannar eller andra fiender, så finner jag det rimligt att man lagstiftningsvägen försöker stävja dylikt, vare sig det är offrets välmående, köparens plånbok eller säljarens inkomstdeklaration som är det främsta föremålet för statens omsorger.
E-boklån, DRM och liknande är helt enkelt olika slags bedrägerier på det informationsteoretiska området; konsumenten invaggas i uppfattningen att varans respektive tjänstens begränsningar ligger i dess natur, när de i själva verket är av artificiellt slag, konstruerade för att sänka produktens värde utan att för den skull göra den billigare att framställa. Det är som bonden som gång på gång säljer samma hund till olika köpare, eftersom den är tränad att rymma och söka sig tillbaka till sin ursprunglige husse.
Även om man inte gärna kan förbjuda enskilda människor att betala för att bli spådda i sump eller få sina horoskop ställda, så bör det allmänna avhålla sig från att finansiera dylik verksamhet med skattemedel. Att Elibs affärsidé alls kallas och jämförs med “boklån” är en rättslig och ekonomisk tankevurpa frammanad enbart för att tilltala politikernas vilja att stödja just “biblioteksverksamhet”, men i själva verket är de elektroniskt överförda verk som man “lånar” utan att behöva “lämna tillbaka” närmast att jämföra med betalradio eller video-on-demand via tråd (skyddas av YGL, inte av TF).
Låt säga att jag skulle vilja se EuroSport hemma, kan jag då vända mig till biblioteket och begära att kommunen betalar för mitt abonnemang, enbart därför att kanalen inkluderar text-TV med några sidor matchreferat? Är det “boklån”? Blir det “boklån” om kanalen är DRM-skadad och därför inte kan kopieras med vanlig videobandspelare? Om biblioteket skulle börja abonnera på TV-kanaler åt kommuninvånarna men bokföra abonnemangen som “boklån”, hur länge dröjer det innan kommunens revisorer slår ned på verksamheten?
Det med 18-20 kr per lån till Elib stör mig så dyrt kan det inte vara! Är det adobe som bedriver ocker? Storförlag som genom Elib lurar bilbliotek och kommuner på pengar? Verkar som det är brist på konkurrens!
Varför skulle jag om jag hade en läsplatta såväls som dator med två skärmlägen som OLPC datorerna har, skulle jag då låna E-böcker eller snarare DRMade E-pub filer som Elib tillhandahåller? NEJ knappast! Det finns ju annat utan DRM att ladda via internet som böcker som är i allmänegendom och licensierat under licenser som CC och FDL. DRM är mer ute och stofil än vad .doc filer är och OOXML.
Göteborgs stadsbibliotek har i alla fall en gräns på tre böcker per sjudagarsperiod, ser det likadant ut på andra håll? (Informationen verkar bara dyka upp när man försöker passera gränsen)
Stockholms gräns är fem e-böcker per sjudagarsperiod, vilket anges tydligt.
Johan från Elib här. Skrivit ett långt svar – men tyvärr i ett annat inlägg, här: http://bit.ly/hMrFHC Rasmus, du får gärna flytta det om du vill!
Intressant att följa diskussionen! Som framkommit började bibliotekens samarbete med e-lib för många år sedan och då såg ebokskonsumtionen inte alls ut som idag. Minns hur vi på mitt bibliotek på många olika sätt försökte uppmärksamma låntagarna även på eböckerna, men intresset var sparsamt. Att den affärsmodell som då utarbetades inte fungerar så bra idag är inte underligt. Öht saknas ju fungerande affärsmodeller på området. Det ska bli spännande att se vilka lösningar som kan komma ifråga.
Tror som du Rasmus att eböcker inte alls kommer att vara lika intressant/stort på alla områden, t ex skönlitteratur. Idag är det visst mest män som läser eböcker, och det kan väl ses som en positiv sak antar jag.
[…] ← Att “låna” en e-bok från biblioteket […]
[…] Att “låna” en e-bok från biblioteket […]
[…] som vill strama åt utlån av e-böcker. Dessutom beskriver Rasmus Fleischer på sin blogg Copyriot hur yxigt och begränsande bibliotekens e-bokshantering är ur en låntagares perspektiv. (Lustigt […]
[…] Fleischer har på Copyriot skrivit flera inlägg som rör problem med e-boksutlåning. Han diskuterar bland annat hur skattepengar används i samband med e-bokslån, […]
[…] Att “låna” en e-bok från biblioteket […]
[…] som vill strama åt utlån av e-böcker. Dessutom beskriver Rasmus Fleischer på sin blogg Copyriot hur yxigt och begränsande bibliotekens e-bokshantering är ur en låntagares perspektiv. (Lustigt […]
Kommentera