Haiti: smittans källa är inte dess orsak

Digerdöden (1348-50) fick en rad olika förklaringar i det drabbade Europa. Dessa inkluderade bl.a. astrologiska konstellationer, Guds straff samt att judarna påstods ha förgiftat brunnarna. Alla dessa har idag kunnat avfärdas. Idag vet vi att digerdöden var en epidemi av bakterier (eller möjligtvis virus) – mikroskopiska smittbärare som upptäcktes långt senare.

Haiti har drabbats av en koleraepidemi. Ingen betvistar att smittan utgörs av bakterien vibrio cholerae. Detta utesluter emellertid inte att frågan om epidemins “orsak” är politiskt brännbar.
Nu utpekas nepalesiska soldater från FN-styrkan på Haiti som skyldiga till att ha startat epidemin. Mycket tyder också på att bakterierna kommit dit på den vägen. Sveriges nytillsatta ambassadör Claes Hammar hävdade rentav: “Det är 100 procent sant. Man har tagit prover och spårat smittan till Nepal.” Men detta var ett diplomatiskt klavertramp och som gav Claes Hammar smäll på fingrarna från UD. Någon fullständig säkerhet går inte att nå, utöver det faktum att smittan är av en typ som är vanlig i Asien.

Frågan är vilken roll det spelar. Ivern att utpeka smittans källa som skyldig är i sig inte politiskt oskyldig. För länge sedan konstaterades här att en politik som fastnar vid att fastställa sanningar, matters of fact, löper stor risk att leda det politiska handlandet in på destruktiva villovägar.
Nu har det eskalerat till upplopp, riktade specifikt mot de nepalesiska FN-soldaterna. “Politiskt motiverade aktioner” iscensatta av ledare som vill dra nytta av missnöjet inför presidentvalet på Haiti om ett par veckor, menar FN-styrkans ledning i ett uttalande.

Utifrån ett smittontologiskt perspektiv är det direkt felaktigt att ta smittans källa för dess orsak. En koleraepidemi uppstår inte genom att bakterier fraktas av ena sidan jordklotet till den andra, utan flera faktorer måste samverka. För enkelhets skull kan vi nämna tre faktorer bakom koleraurbrottet på Haiti:
1) En smittkälla, eventuellt nepalesiska soldater, som infört vibrio cholerae till Haiti.
2) Förutsättningar för smittspriding, dvs. dvs. brist på rent vatten och avloppssystem.
3) Mottaglighet för smittan hos befolkningen. Eftersom kolera är en ny sjukdom på Haiti och ingen vaccinering har förekommit så saknar invånarna motståndskraft.

Här gäller det att få från matters of fact till matters of concern. Alltså inte fastna vid frågan om smittkällan och behovet av hämnd, utan åtminstone försöka se hela bilden och avgöra vad som bör göras.

När nu epidemin är ett faktum kan smittkällan inte göras ogjord. Även om lärdomar borde dras inför liknande framtida fall, går det aldrig att helt försäkra sig mot att en bakterie som är epidemisk på en sida av planeten inte ska dyka upp på en annan sida. Inte heller går det att tillräckligt fort stoppa haitiernas biologiska mottaglighet genom koleravacciner.
Återstår alltså den andra av faktorerna, den som handlar om vatten och avlopp. Om den ofattbara fattigdom som råder på Haiti och den sanitära misär som förvärrats sedan jordskalvet i januari. Här går det faktiskt att vidta akuta åtgärder.

Närvaron av utländsk militär på Haiti klassas av många som en ockupation, särskilt efter USA:s korta men massiva invasion strax efter jordbävningen. Huvudstaden är indelad i säkerhetszoner på ett sätt som kan påminna om Bagdad.
Brittiske filosofen Peter Hallward har skrivit utförligt om den underliga statskuppen år 2004 och den tragedi som följt därpå. Ur efterordet [pdf] till hans bok Damning the Flood – Haiti and the Politics of Containment:

Just a few days after the immediate trauma of 12 January, it was already clear that the U.S.-and UN-led relief operation would conform to the three main counter-revolutionary strategies that have shaped the more general course of the island’s recent history.
(a) It would foreground questions of ‘security’ and ‘stability’, and try to answer them by military or quasi-military means.
(b) It would sideline Haiti’s own leaders and government, and ignore both the needs and the abilities of the majority of its people.
(c) It would proceed in ways that directly reinforce and widen the immense gap between the privileged few and the impoverished millions they exploit.
/…/
Foreign investors and foreign NGOs, needless to say, also tend to need foreign protection to guarantee their security. True to form, once the initial wave of foreign troops began to subside, private, neo-military security companies like Triple Canopy (which took over the Xe/Blackwater security contract in Iraq in 2009 and Overseas Security & Strategic Information began promoting their services. As an Al-Jazeera report on a 9-10 March meeting of security companies in Miami explained, firms like GardaWorld, DynCorp and their ilk naturally “see new disaster areas as emerging markets.”
Their “humanitarian” counterparts in the UN and in USAID have done everything possible, within the limits of public decency, to facilitate such emergence.

Med detta i åtanke är det inte alls konstigt att haiter vänder sig mot FN-trupperna. Däremot är det svårt att se vad som finns att vinna på att angripa just den nepalesiska minoriteten bland soldaterna. Att ge sig på smittans påstådda källa – något som även görs av konspirationsteoretiker i Europa – är att förfalla till kontraproduktivt syndabockstänkande. Det tar uppmärksamheten från det centrala problemet som är den extrema fattigdomen.

Tilläggas kan att Haitis vattenproblem inte bara handlar om brist på modern teknik. Under senaste halvseklet har Haiti brutalt avskogats. Detta bidrar till att regnvattnet snabbt rinner tillbaka till havet. Skog fungerar annars som både reningsverk och reservoar. Till detta kommer klimatförändringar med förändrade regnmönster.

Slutligen en jämförelse med en annan smitta som drabbat Haiti, utan att drabba människor direkt, men ändå med politiska konsekvenser. När afrikansk grisfeber nådde Haiti omkring år 1980 fruktade särskilt USA att en vidare spridning skulle hota det inhemska lantbruket. Ett jättelikt grisutrotningsprogram inleddes år 1981. Dessförinnan hade Haitis regering försökt att stoppa smittans källa genom att slakta hundra tusen grisar inom ett område av 15 kilometer från gränsen till grannlandet Dominikanska republiken, dit grisfebern först hade nått. Detta kan jämföras med hur Dominikanska republiken nu försökt stoppa koleran genom att stänga gränsen åt andra hållet – utan framgång.