Mycket biblioteksfrågor på Copyriot nu och några av er kanske undrar varför. Nej, det handlar inte om en kampanj eller om ett missnöje med hur biblioteken fungerar. Däremot jobbar jag på ett par längre essäer om bok- och biblioteksväsen till min nästa bok som ska komma på Ink i vår. Bloggposter som dessa fungerar då som nedslag i ämnen där det känns extra värdefullt med respons. Min tacksamhet är enorm mot er bibliotekarier och andra som delar med er av erfarenheter i kommentarsfältet.
För ett tag sedan promenerade jag runt och funderade på, well, hur man sortera information. Jag fick då ett plötsligt infall att bläddra i Klassifikationssystem för svenska bibliotek – den bok som inleds med signum A (Bok- och biblioteksväsen) och listar dess underkategorier ända ned till specifika nivåer som Abdag (Gallring), därefter fortsätter med signum B (Allmänt och blandat) och så vidare genom hela SAB–systemet.
Faktum är att jag är tillräckligt gammal för att minnas tiden då denna katalog låg framme på varje bibliotek och var ett naturligt ställe att börja sitt sökande innan man gick vidare till kortkatalogen. Detta var väl kring 1990 och platsen var Halmstads stadsbibliotek som visserligen redan hade dataterminaler – jag minns att de hade gulbrunt monokroma skärmar och körde OS/2 – men bara en del av bokbeståndet hade lagts in där. Sedan dess har biblioteken förändrats något enormt, men de flesta organiserar fortfarande sina böcker efter samma klassifikationssystem.
Döm då av min förvåning när jag fick veta att katalogboken inte alls fanns att tillgå på den biblioteksfilial där jag tittat in. Bibliotekarien bakom disken såg mest förbryllad ut över att någon efterfrågade så pass underlig meta-information som bibliotekens system för att sortera böcker. Responsen var ungefär densamma som jag skulle ha fått om jag ringde till Comhem och bad dem ge mig Googles algoritm för sidrankning.
Nu har jag förklaringen, tror jag: Klassifikationssystem för svenska bibliotek utges numera form i digital form under namnet “e-SAB“. Den finns att tillgå som betaltjänst på webben eller i form av en pdf-fil som i senaste versionen är 552 sidor lång. Pris: 700 kronor per år.
Tidigare köpte biblioteken Klassifikationssystem för svenska bibliotek som bok och kunde därmed göra systemet tillgängligt för allmänheten. Numera köper de den som en pdf-fil som de knappast har tillåtelse att sprida. De köper den från Bibliotekstjänst (BTJ), ett företag som startades och tidigare ägdes av Biblioteksföreningen men som under nollnolltalet såldes ut till ett par riskkapitalbolag. Fortfarande är det Biblioteksföreningens experter som uppdaterar klassifikationssystemet men sedan får BTJ i uppdrag att sammanställa ändringarna till nya versioner. Systemet säljs sedan som en “e-tjänst” till de enskilda biblioteken.
Tre frågor:
1. Är det förenligt med folkbibliotekens grundidé att “metadatan” – koderna som används för att organisera beståndet – blir något som endast bibliotekets personal får tillgång till, inte allmänheten?
2. Är det rimligt att den kunskap om klassifikation som produceras ute på landets skattefinansierade bibliotek sedan monopoliseras av ett privat företag som sätter prislapp på systemet och sedan säljer det tillbaka till biblioteken?
3. Att sälja en pdf-fil för 700 kronor… lol wtf?
Dessbättre finns det bibliotekarier som ställer dessa frågor på sin spets genom att läcka pdf-filen i fråga.
Klassifikationssystem för svenska bibliotek, 8:e omarbetade upplagan, version 2010:3.
e-sab.pdf (3,2 MB) | .torrent | The Pirate Bay
Biblioleaks ftw!
Möjligtvis kan det anses otillåtet att tillgodogöra sig pdf-filen. BTJ uppger att “kopieringsförbud” råder, men utan hänvisning till upphovsrättslagen – för de innehar knappast upphovsrätt på klassifikationssystemet. Frågan är om man alls kan tala om verkshöjd. Däremot är det troligt att Biblioteksföreningen skulle kunna hävda katalogskydd (URL §49) med hänvisning till att sammanställningen innebär “en väsentlig investering”.
Oavsett vilket så är det knappast förbjudet att besöka en webbadress där pdf-filen ligger uppe, om någon skulle välja att lägga upp den (och framtida uppdateringar) där. Det skulle i princip betyda att bibliotek kunde komma åt informationen utan att betala 700 kronor per år. En symbolisk kostnad, visst, men principiellt intressant. Vad händer om ett bibliotek begår civil olydnad genom att fortsätta organisera sitt bestånd enligt ett uppdaterat SAB-system, men utan att betala för abonnemang hos BTJ?
62 kommentarer ↓
Nice one! *seedar*
Är jag brottsling nu? :) Well, I don’t mind!
Fan, vad bra!
Följer med stort intresse dessa inlägg, då jag anser att biblioteket som idé är en av de vackraste uppfinningar mänskligheten mäktat med.
SAB går fortfarande att köpa i pappersform. Nu vet jag inte hur det är på ditt lokala bibliotek men när jag arbetar i informationsdisken använder jag i princip aldrig den gula boken som är indelad alfabetiskt efter SAB-kod, den använder jag främst när jag katalogiserat och har därför haft på mitt rum. I disken, när jag behöver ta reda på var något ämne hittas använder jag den blå som är indelad alfabetiskt efter ämne. Kanske var det så även på ditt lokala bibliotek? Eller är det ett av de få som redan gått över till Dewey?
Relationen mellan BTJ och biblioteken är mycket intressant och tål att utforskas.
F.ö. kan jag meddela att när jag gick på Bibliotekshögskolan hade de sab-systemet uppkopierat, häftat och klart på den lokala kopieringsaffären. Så alla (framtida) bibliotekarier bryr sig nog inte så mycket om det är lagligt att ladda ner sab eller inte.
Siska: Ja, det är ju relationen mellan BTJ och biblioteken som är det intressanta här.
Senaste gången som SAB utgavs på papper var 2006. Men uppdateringar sker kontinuerligt och kostar alltså en hel del.
Att den systematiska delen (gula boken) inte används lika mycket kan jag förstå, men nu var det den jag var intresserad av.
(Jag har inte ens tittat på frågan om vem som “äger” Dewey-systemet och vad “Biblioleaks” kan betyda i det sammanhanget. Vore intressant att få höra tankar även kring det.)
Motfråga: Hur mycket tror du egentligen att det klassificeras ute på landets skattefinansierade bibliotek?
…fast relationen mellan SAB och biblioteken medieras ju av Biblioteksföreningen och det är deras agerande som här finns skäl att ifrågasätta. Att BTJ agerar med vinst som enda intresse är ju knappast oväntat. Däremot skulle Biblioteksföreningen kunna välja att låta SAB-systemet vara open source, men de väljer i stället att göra det proprietärt.
Greger Hancock: På ett genomsnittligt bibliotek klassificeras det förstås inte så mycket, men det är ändå utifrån bibliotekens samlade erfarenhet som systemet vuxit fram. Kommittén består av bibliotekarier som utnyttjar kunskap som andra bibliotekarier delat med sig av i tjänsten. Det är knappast så att hela klassificeringsarbetet görs på av BTJ avlönad tid.
Dewey är inte bättre det. Varumärket ägs av OCLC (Online Computer Library Center) i USA, och de håller noga på det.
Librarything började tidigare i år använda “Melvil Decimal System” genom att utgå från tidigare fria versioner av Dewey (Melvil är Deweys förnamn):
http://www.librarything.com/blogs/librarything/2010/08/introducing-the-melvil-decimal-system/
Tidigare hade Librarything ett vällovligt projekt att skapa ett helt nytt fritt klassifikationssystem, men det rann ut i sanden, mer eller mindre.
Själv tycker jag det är tragiskt att svenska bibliotek går över till Dewey. Delvis kan det hänga ihop med att jag är van vid det ( http://krafsklotter.blogspot.com/search/label/SAB ), men även när jag försöker frigöra mig från vanan tycker jag bara Dewey verkar vara sämre.
Har inte vissa bibliotek gått över till Dewey?
Då hoppas jag på fler BTJ-inlägg!
Som sagt, det var väldigt märkligt att de inte hade den på ditt bibliotek. Men jag tror inte man ska dra så stora slutsatser av det. Det var nog ett undantag mer än en regel.
Uppdateringarna är sällan så stora. De står med i de protokoll som skickas ut från Biblioteksföreningens klassifikationsmöten som är fyra gånger om året.
När jag gick utbildning för att katalogisera i Libris 2009 nämnde KBs utsände lärare inget om att vi skulle använda den digitala versionen, istället använde vi pappersversionen och kunde kontrollera att det var korrekt genom att titta på andra poster med samma signum i Libris eller titta på Libris webb för katalogisatörer, http://www.kb.se/katalogisering/
Jag vet inte om det är så det är tänk men här kan man gå runt BTJs betaltjänst där. Genom att söka på ämnesord och sabkod får du fram relaterade sab-koder.
Dewey administreras av OCLC som vad jag förstår är en sammanslutning av bibliotek som tydligen ska vara “non-profit” men när jag läste Dewey på högskolan fick vi studenttillgång till webbversionen som tydligen är snordyr. Krångligt. i Sverige sker ju översättningen av Dewey av KB och där tar jag för givet att priset för att ta del av systemet kommer vara liten. Men det kan vara en önskedröm.
WIPO äger IPC, det interntionella patentklassifikationssystemet. I praktiken sker förändringar genom att de mest intensiva användarna, det vill säga granskare i de Europeiska och Japanska Patentverken (i första hand) föreslår förändringar. Syftet är förstås helt målinriktat – hitta saker lättare.
Rimligen borde UNESCO äga motsvarande klassystem för böcker.
Men frågan är mycket intressant. Undrar vad D’Alembert skulle ha haft att säga.
Som tillägg vet jag inte om bibliotekarier är de mest lämpade att klassa böcker. Det är inte de som läser dem eller i första hand söker information. Kan tänka mig att också andra överväganden kommer in då, som ordning och reda. Bibliotekarier är inga oberoende aktörer på ett bibliotek. Å andra sidan vet jag inte hur en oberoende supersökare på ett bibliotek skulle se…
Viktualiebrodern: Jag har svårt att se varför Unesco skulle stå som ägare till ett klassifikationssystem när man kan köra open source.
Biblioteksföreningen borde kolla på Open Database License (ODbL).
Viktualiebrodern: bibliotekarier är nog de som söker mest information i bibliotekskataloger eftersom vi är de som hjälper personer att söka fram det de vill ha.
Tack Per Starbäck för informationen om Dewey och LibraryThing. Hos de senare läser jag att ett visst “Library Hotel” stämdes av Dewey-systemets rättighetshavare för att ha placerat böcker i rummet i enlighet med systemet. Så de tycks alltså inte bara hävda sin rätt till kataloger över systemet utan även till praktiska implementationer av det. Frågan är vad de gör med ett bibliotek som slutar betala licenserna. Går de dit och ställer alla böcker fel?
En fråga: Har bibliotek någon skyldighet att använda eller känna till den senaste versionen av klassifikationssystemet, eller skulle de t.ex. kunna “frysa” sin katalog så att den återspeglade den senaste pappersversionen?
Erik: nej, varje bibliotek ansvarar för sin egen katalog. Mindre bibliotek köper ofta katalogposter från BTJ.
Såklart är Open Source bäst. Jag menade bara att det/de halvprivata alternativ som tycks gälla nu är sämre än central administration genom Unesco, så länge återkopplingen finns kvar.
Det vore kittlande med ett extremt konträrt bibliotek som inte sorterade böckerna rumsligt alls. Allt ställs på valfri ledig hyllplats helt slumpmässigt. Men varje bok har någon rfid-liknande elektronisk tag. Användare söker/filtrerar fram träffar i en dator, greppar sen en gps-liknande dosa som sveper rummet och pekar ut bokens exakta rumsliga position. Ja, biblioteket kunde förvara alla böckerna i en stor utspridd hög på golvet, om det inte vore för slitageproblem när folk vadar omkring i högen. Bara tänken känns både skamlig och befriande.
Terminalerna på Halmstads Stadsbibliotek var magiska. Vill minnas att systemet var döpt till HALDA. I början fanns inte alla böcker med i den datoriserade katalogen. De böcker som fanns med var stämplade med tre röda hjärtan.
Apropå din senaste kommentar om placering av böcker, Rasmus, det kan vara skäl att lyfta fram att klassifikation av litteraturen är en sak och hylluppställning en annan. Flera bibliotek väljer idag att ställa böcker i andra kategorier än dem som det aktuella klassifikationssystemet anger. Jag tror dessutom inte att det finns något bibliotek som fullt ut har ställt upp alla böcker enligt böckernas klassifikation någonsin. Böckerna är ju ofta klassade ganska finindelat, men ställs i hyllan under betydligt bredare kategorier. För vana biblioteksanvändare kan både SAB och Dewey vara bra. Men för ovana biblioteksbesökare kan andra sätt att ställa böckerna vara mer användbart. Det finns många bibliotek som har testat olika varianter av detta, vilket jag tycker är spännande och ibland nytänkande.
Apropå BTJ och biblioteken, mycket hänger kvar av tradition vad gäller förbindelserna däremellan, trots att villkoren för “samarbetet” sedan flera år helt har förändrats. Du ska läsa Anna Christinas blogg, som tar upp mycket av de knasigheter och problem som gäller bl a ägandet av bibliotekens katalogposter: http://annachristinasblogg.blogspot.com/search/label/BTJ
Nils: Just ja, HALDA var det. Jag minns att jag lyckades “hacka” systemet en gång. Eller i alla fall ta mig in i kommandoprompten, glutta runt och sen lämna terminalen i obrukbart skick. Jag var väl typ elva år, hade annars bara använt Macintosh Plus och tyckte det var sjukt spännande.
Anna-Stina Takala: Tack ännu en gång för värdefull input!
Ett klassifikationssystem för bibliotek anser jag definitivt kan uppnå verkshöjd och därmed skyddas av upphovsrätt. Katalogskyddet i 49 § är snarare avsett för rent mekaniska sammanställningar av sakupplysningar, eller databaser med modern terminologi. Just floran av olika klassifikationssystem visar väl att de inte uppstår genom någon mekanisk process, utan är en produkt av kreativt tänkande?
Däremot måste jag ju instämma i frågan: Vad är meningen med att ta så hutlöst betalt för en elektronisk kopia? Själva poängen med att utveckla systemet är att det skall användas av många; då skjuter man ju sig själv i foten genom att ta betalt för “exemplaren”. Finansieringen måste rimligen gå att ordna på något annat sätt än genom att räkna hur många binära änglar som ryms på ett USB-minne.
1994 lånade jag ett tryckt exemplar av den systematiska delen (gula boken, minns inte om det var femte eller sjätte utgåvan) och knappade in ämnessignaturerna med definitioner (omkring 5.000 stycken) i en textfil att ha för enskilt bruk. Den är förstås en smula inaktuell nu, men den är praktisk för mig att söka i. Det är utmärkt att jag nu kan få tag i en senare utgåva!
Jag erhöll sedermera ett tryckt exemplar av den sjunde utgåvan (från 1997) i samband med att jag till Klassifikationsgruppen hade lämnat vissa synpunkter på de IT-relaterade uppslagsorden till den då aktuella ämnesordsdelen. Jag hoppas att jag inte ställde till med alltför stor skada… ;-)
Qimabdc:oe Aa.08 Abd.08:pu Abg:bf Eababfba:kc.59 Pucbc.09 Oeaea-ae Mzd-qa Ls-dcf.qjf(x) Abdc-c(u)/DR ftw!
Den elektroniska pdf:n borde vara möjlig att få ut genom offentlighetsprincipen om en inkommit till ett kommunalt bibliotek.
Den elektroniska pdf:n borde vara möjlig att få ut genom offentlighetsprincipen om en inkommit till ett kommunalt bibliotek.
Då återstår bara att hitta en välvillig bibliotokarie som är villig att lämna ut den elektroniskt.
OCLC är inte “non-profit” i Europa. De har fått sin status indragen i USA vid åtminstone ett tillälle. De ÄR uppenbarligen ett kommersiellt företag. BTJ spelar i korpligan jämfört med OCLC vad gäller luriga licenser, så de klart vi ska använda deras produkter …
http://www.librarything.com/blogs/thingology/2008/06/oclcs-non-profit-status/
Anders Andersson: Tack för din episod. Jag vill fortsätta att kommentera frågan om verkshöjd.
Kriteriet för verkshöjd i svensk lag är inte “kreativt tänkande”. (Dessbättre är det slemmiga lilla ordet “kreativ” frånvarande från upphovsrättslagstiftningen.) Å andra sidan finns det inte mycket till kriterier alls. Vissa verkar tycka att allt som inte slumpen skulle kunna ha skapat har verkshöjd.
Om vi går till den klassiska definitionen – med rötterna hos J.G. Fichte – handlar verkshöjd om ett specifikt uttryck för ett generellt innehåll. I så fall kan jag inte se att katalogen har verkshöjd. Den förmedlar inte systemet genom att klä det i en språklig dräkt, utan listar det bara.
Intressant tolkning; ett alster skulle alltså sakna verkshöjd därför att dess form inte är litterär eller konstnärlig, utan bara en “tabell”? Jag medger att jag inte har tänkt på saken ur den vinkeln förut, men jag är fortfarande inte övertygad om att jag skulle ha haft fel. Jag gör en huvudsakligen intuitiv tolkning av vad som är ett verk, baserat på de typfall jag träffat på genom åren, och den behöver förstås varken stämma överens med rådande rättspraxis eller de källor du vill hänvisa till.
1 § första stycket 7 URL, “verk som har kommit till uttryck på något annat sätt”, menar jag är en catch-all som täcker in bland annat just tabellariska uttryck för upphovsmannens tankar. Observera att klassifikationssystemet inte bara är en godtycklig uppräkning av ämnessignaturer med tillhörande definitioner; systemet har en uttänkt struktur där ämnessignaturernas inbördes ordning återspeglar ämnenas.
Under avdelning U (naturvetenskap) hittar vi exempelvis Uf (botanik), som i sin tur rymmer bland annat ämnessignaturerna Ufe (fanerogamer), Uff (angiospermer), Ufg (gymnospermer) och Ufh (kryptogamer), alltså en bild av den rådande botaniska taxonomin (om än förenklad och tidsbunden). Jag är med på att enbart ett återgivande av denna taxonomi (med eller utan bokstavssignaturer) i sig inte utgör ett verk, men jag menar att valet av just denna taxonomi för botaniken i kombination med en massa liknande val inom andra ämnesområden (zoologi, geografi, språk osv) är vad som gör systemet till ett verk. Du kan inte sätta en automatisk process på att skapa ett sådant system utifrån en given kunskapsbas, exempelvis alla artiklar som finns i Wikipedia, och erhålla något som en människa kan begripa och använda.
Till de upphovsrättsligt skyddade verken räknas samlingsverk, erkända i 5 § URL. En förutsättning för att redaktören för ett sådant samlingsverk skall tillerkännas upphovsrätt är att han har gjort något slags personligt urval; att enbart sammanställa (eller räkna upp) de hundra mest sålda boktitlarna under ett år är inget personligt urval utan ger på sin höjd sammanställaren katalogskydd enligt 49 § (men även detta skydd är numera ifrågasatt i ljuset av EU-rätten).
Därmed menar jag att själva den mekaniska uttrycksformen, en alfabetiskt ordnad förteckning, i sig inte utesluter att urvalet av poster i förteckningen uppnår verkshöjd, ens om posterna till skillnad från SAB-systemet skulle sakna strukturmässigt samband med varandra.
Det kunde eventuellt vara intressant att få frågan rättsligt prövad. Oavsett huruvida denna upphovsrätt föreligger eller ej, så finner jag den påtagligt svårtillämpad när det gäller ett ämnesklassifikationssystem av nu omtalat slag, eftersom sådana är gjorda för att användas, inte för att läsas. Exemplet med Library Hotel är bara för dråpligt, men där verkar saken formellt endast ha gällt varumärket “Dewey”, inte någon upphovsrätt.
Intressant synpunkt det där, vem äger egentligen rätten att ordna samlingarna? Bibliotekarierna som förvaltar samlingarna eller besökarna som använder den?
Men själva poängen med både SAB och Dewey är väl att alla som använder sig av systemen gör någorlunda lika. Dvs när jag undervisar våra elever om hur de ska hitta i skolans bibliotek, så ska de känna igen sig och kunna navigera på liknande sätt på andra bibliotek.
Men som Anna-Stina Takala påpekade så väljer ju många bibliotek att göra en egen variant, och samla böcker från olika avdelningar till ett “tema” t ex föräldrahyllan.
Det är inte bara klassificeringssystemet som BTJ försöker otillgängliggöra för allmänheten. Även med sina lektörsutlåtanden förfar de likadant. Det ska mycket till innan besökaren ges någon möjlighet att få se vad som skrivs i BTJ-häftet om en bok; vad gäller äldre böcker/recensioner går det inte alls. Än mer egendomligt är att BTJ förbehåller sig ensamrätten till sina lektörsutlåtanden, man får inte ens citera ur dem! (Dvs BTJ försöker hävda det, men de måste vara fel ute, citaträtten kan de väl inte upphäva?!)
http://vakna.blogspot.com/2008/10/maktspelaren-som-inte-syns.html
Andreas Björsten: Friheten att citera är ett av flera undantag från upphovsrätten som dock bara gäller för offentliggjorda verk (enligt 8 § URL “då det lovligen gjorts tillgängligt för allmänheten”). Ett verk som bara har tillställts en snäv krets av utvalda mottagare anses inte offentliggjort. Då får man i princip inte citera, framställa exemplar för privat bruk eller göra någonting alls med verket förrän skyddstiden har löpt ut, normalt 70 år efter upphovsmannens död.
Att man kan tjäna pengar också på ej offentliggjorda verk visade väl scientologerna genom spektaklet i riksdagskansliet hösten 1996…
Sara: Jag förstår inte riktigt frågan – skulle det finnas en ensamrätt att ordna en given boksamling, en rätt som någon äger? Spontant skulle jag säga att den som äger en boksamling (i detta fall biblioteket) har full frihet att ordna samlingen efter eget huvud. Om samlingen är stor och ämnesmässigt varierad, så kan dock ordnandet av densamma ses som ett upphovsrättsligt “förfogande” över det ämnesklassifikationssystem som man följer, antingen det heter Dewey, UDK eller SAB. Det är en av orsakerna till att jag finner det så kontraproduktivt att försöka hävda denna upphovsrätt i annat avseende än gentemot framställning av exemplar av systembeskrivningen.
Fast vem vet, SAB-systemet kanske skulle göra sig som opera?
Abdc-c=i/LC Yra=i/LC
Fast BTJ:s lektörsutlåtanden måste nog, i upphovsrättslig mening, anses vara offentliggjorda. “Allmänheten” behöver inte betyda “alla” utan att nästan alla Sveriges bibliotekarier fått tillgång till dem bör absolut räcka.
BTJ:s häften med lektörsutlåtanden omfattas av pliktleveranslagen och finns tillgängliga på åtminstone KB och LUB. Detta gäller även äldre böcker/recensioner, har själv beställt fram såna från universitetsbiblioteket i Lunds okat-avdelning (därmed inte sagt att de är särskilt lättilgängliga, särskilt inte på lokala folkbibliotek, men de är på inget sätt omöjliga att få tag i)
Hej Rasmus! Här kommer jag alldeles för sent och med en metakommentar dessutom!
Du kanske kan ha nytta av Åse Hedemarks avhandling om biblioteksdebatter. Finns här: http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:209085
Du skriver överst i inlägget att dina texter om bibliotek inte handlar “om en kampanj eller om ett missnöje med hur biblioteken fungerar”. Jag tror att det är väldigt viktigt att du poängterar detta så ofta du kan, även om det kanske är självklart för dig. Åse Hedemark visar bland annat att när sådana drar igång (vilket det kanske kommer göra i kölvattnet av din bok) präglas de ofta av att (manliga) kulturskribenter med teknikintresse skriver stereotypiserande om (kvinnliga) bibliotekarier som beskrivs som utan känsla för både kvalitet och teknikens möjligheter. (Det kanske kan förklara om du blir bemött med skepsis ibland).
[…] som nyligen släppts av tunga bibliotek världen över visar på en sådan vilja. Kanske också ett »biblioleaks« av Dewey är att vänta? Publicerat under CC-licensen Attribution-Share Alike 3.0 […]
Kommentera