Om basfrågan

Gratistidningen City – även känd som “Gazzetta dello Hipster” (och vars mest distinkta drag är en utmärkt bevakning av biblioteksfrågor) har en återkommande spalt om “vad vi pratade om i veckan”. Dit hör tydligen detta:

Tydligen gick basistskämten överstyr och enligt vissa inleddes det hela av det Copyriot-inlägg som City hänvisar till: “Alla basister är inte mördare“. Därför är det på plats med ett klargörande.
Inlägget i fråga befattade sig inte med någon form av musikerhumor. Allra minst handlade det om att skoja till morden i Malmö. Tvärtom ironiserade bloggposten över hur ledarskribenter och andra opinionsbildare talar om att “våga ta debatten” med invandrarfientliga grupper. Hur de har etablerat språkliga krumbukter för att ta debatt på rasisters villkor under rubriker som säger någonting annat än vad de i slutändan vill ha sagt.

Fast det förstod ju alla som läste bloggposten ifråga.

Förvisso – det fanns även en liten sidosyftning i bloggpostningen som faktiskt handlade om instrumentet elbas, utan ironi. Det kan förefalla underligt att i en och samma bloggpost kombinera en politisk kommentar som handlar om liv och död med ett sidospår som handlar om musikalisk instrumentering. Men varför skulle det vara konstigare än att samma papperstidning skriver både om mord och musik?
Att kombinera två vitt skilda saker i samma bloggpost handlar för mig även om att experimentera med en bloggandets etik utan att förhålla sig till en hyfsat korrupt pressetik.
Att etiska diskussioner väcks av hur budskap framförs i bloggform är alldeles utmärkt, men lika lite som de pressetiska reglerna fungerar som yttersta riktmärke går det att döma en bloggpost utifrån en idé om vad den startade – om det nu var så att den kickade igång den kortlivade våg av taffliga basistskämt som jag först i efterhand noterade.

Bloggpostens lilla sidospår om instrumentering bestod endast i en länk till ett tidigare inlägg om rockens eventuella död. Länken gick från frasen “rockmusiken dör utan elbas” som jag på fullt allvar ser som en önskvärd utveckling. Inte för att jag drömmer om att rockmusiken en gång för alla skulle dö, utan för att jag fascineras av en mängd olika flyktlinjer där musik med rötterna i rocken blir till någonting annat än rock.
Ofta är musiken så snabb eller långsam att det inte längre går att urskilja ett tempo i ordinär rockmening, ofta utforskas så djupa eller höga frekvenser och så höga volymer att musiken inte längre kan göras rättvisa som slentrianmässig bakgrundsmusik. Kalla den sedan doom, drön, noise, svartmetall, ambient eller elektroakustik. Det spelar mindre roll.
Många (men inte alla) av dessa flyktlinjer kännetecknas av ett kvarhållande vid vissa av rockmusikens manér och maskiner. Men de köper inte längre hela paketet. Många använder elgitarr men behöver inte längre någon elbas – antingen för att de stämt ner gitarrens strängar eller för att de får fram basfrekvenserna genom olika elektroniska effekter. Till dessa hör artister som Sunn O))), Christian Fennesz och kanadensaren Aidan Baker vars drönande ljud gav mig en utomjordisk upplevelser tidigare ikväll. Andra använder elbas utan att behöva elgitarr. Däribland David Wm. Sims som efterträdde Aidan Baker i den trånga källarlokalen.
Detta var bara några lösryckta exempel ur en oändlig mängd. Min poängen är att både elgitarr och elbas är hedervärda instrument. Det är inte heller alltid fel att kombinera dem med varandra, lika lite som det alltid är fel att kombinera klarinett med trummaskin eller kaviar med ris. Det blir bara så trist med slentrianmässigt kombinerande av elgitarr och elbas.

8 kommentarer ↓

#1 D on 12 November 2010 at 11:31 am

City är den mest hobbyproletära tidningen i Sverige: skrivs nästan uteslutande av vit överklass, men slänger frekvent in texter som den länkade för att visa att min minsann förstår “how the niggers feel cold”.

#2 daniel on 12 November 2010 at 1:33 pm

krossa basismen! leve fennesz!

#3 Stefan on 12 November 2010 at 1:37 pm

Kan du som menar att debatter på rasisters villkor är något vanligt förekommande ge exempel på dels en sådan debatt, och dels en debatt som INTE skett på rasisters villkor, för att tydliggöra skillnaden?

#4 Procrastination Embodied on 12 November 2010 at 1:51 pm

Jag trodde det var en kommentar om hur relevant det var att nämna att förövaren har aspergers syndrom (och åtminstone en som har skrivit om det verkar ha gjort den kopplingen också).

#5 Andreas on 12 November 2010 at 5:35 pm

Men: finns det artister som rör sig uppåt i frekvenserna och lämnar basregistren helt? Tunn musik, helt enkelt. Lämplig exempelvis i nattliga sammanhang där vaken/sömn-svängningarna inte sammanfaller hos alla som delar på ett boende, då basfrekvenser äger för mycket rum.

#6 rasmus on 12 November 2010 at 5:43 pm

Andreas: Viss svartmetall är utpräglat diskantig. Gitarrer som skär som en kniv i örat utan att det finns något lägre register att luta sig på. Om man gillar detta nattetid eller inte är en smaksak.

#7 Erik R on 14 November 2010 at 6:53 pm

@Andreas: Alla former av solospel på instrument som inte är så basiga har ju de kvaliteterna. Och inom barock eller svensk folkmusik är två eller tre fioler är en vanlig sättning – då får man nästan inga basfrekvenser.

Å andra sidan rör sig det knappast om “artister som rör sig uppåt i frekvenserna”, det är snarare en inbyggd begränsning i de instrument man råkar spela. Det medvetna val man eventuellt då har gjort är snarare att låta bli att spela tillsammans med en cello, bas, gitarr eller liknande.

#8 rasmus on 14 November 2010 at 7:13 pm

…fast barockmusiken kräver sin basso (med ytterst få undantag)!

Kommentera