Papper kontra skärm i hjärnbarken

Det handlar om skärm kontra papper i hjärnvetenskaplig belysning. Nu har vi alltså gjort det klart att detta inte handlar om att säga att det ena eller det andra är bättre, utan om att förstå skillnaden. Exempelvis mellan pappersbok och e-bok. Här följer ett försök att sammanställa viss forskning. Kommentarer är som alltid hjärtligt välkomna – särskilt sådana som kan hänvisa till ytterligare forskning som komplicerar bilden.

Neurologer har jämfört hjärnans respons på papper kontra skärm. Även om forskningen knappast har sagt sista ordet, tyder en rad observationer på att en bild i en trycksak lämnar djupare avtryck i minnet än samma bild på en skärm. Orsaken tycks ha att göra med att papper ges en påtaglig närvaro i det tredimensionella rummet när vi interagerar med det genom att exempelvis bläddra, vilket inte helt går att simulera på skärmens platta yta.
Sinnesintryck som når hjärnan skickas vidare till olika delar av hjärnbarken för att bearbetas. Det är inte alls så enkelt som att lukt, smak, känsel, hörsel och syn skickas åt fem olika håll. Läsning aktiverar en rad olika delar av hjärnbarken, däribland hjässloben, som på ett mer allmänt plan ägnar sig åt att integrera visuella intryck med rumslig orientering och motorisk aktivitet.

Intressant nog har hjässloben även väckt särskilt intresse bland de neurologer som har försökt bringa reda i vad som händer i hjärnan hos en musiker. Medan vissa andra regioner aktiveras på liknande sätt oavsett om man spelar, lyssnar eller i tystnad föreställer sig musik, finns här ett av de områden som endast aktiveras vid praktiskt spelande. Hjässloben är också ett av de hjärnområden där neurologiska studier har påvisat en högre aktivitet vid läsning på papper än vid läsning på skärm.

Kanske finns här en del av förklaringen till att vi ofta minns påfallande väl om en detalj vi läst i en bok stod tryck på ett uppslags övre vänstra sida eller i mitten på den högra. Genom att använda handen för att vända bokens sidor integreras minnet av orden i en rumslig dimension. Skärmen är däremot där den är, oberoende av vad vi gör för att byta ut den information som visas på den.

Kort sagt: Böcker äger rum. Det förefaller som att hjärnan uppfattar en pappersbok som “verkligare” än en e-bok, alldeles oavsett vad sedan medvetandet får för sig att tycka.
Verkligare behöver emellertid inte nödvändigtvis betyda bättre. Tvärtom är det fullt möjligt att det finns en gräns för hur mycket “verklighet” vi klarar av att hantera i det flöde av information som vi hanterar varje dag.

Ord på papper fastnar i minnet på ett annat sätt än ord på skärm. Minnet är mer rumsligt, kanske även mer känsloladdat. Men det är inte heller självklart att fler och djupare minnen alltid är bättre. Här är det lämpligt att komma ihåg vad Friedrich Nietzsche skrev om att minne bör betraktas som en fråga om lämplig dosering. Att ständigt trycka in så många känslor som möjligt i den stackars hjärnan vore i sanning en dumdristig målsättning.
Om nu pappersböcker i högre grad aktiverar vissa delar av hjärnan så kan detta lika gärna betyda att skärmar är mer ändamålsenliga som medium för viss slags informationsinhämtning.
Olika sätt att ta till sig litteratur kan resultera i olika slags av minnen via olika delar av hjärnbarken. Att lyssna på en uppläsning torde i högre grad stimulera tinningloben, som bland annat associeras med talförståelse.
Det har i vissa sammanhang hävdats [pdf] att tinningloben ställer frågan om vad någonting är, till skillnad från hjässloben som snarare utrönar var någonting befinner sig i relation till allt annat. Utan tvivel är detta en grov förenkling. Det är dock inte nödvändigt att avgöra exakt hur olika litterära medier skiljer sig för att konstatera att de gör det. En bok, en skärm och en uppläsning är inte bara olika sätt att transportera samma budskap från en avsändare till en mottagare. Varje medium har sin egen styrka och har förmåga att kvarlämna olika typer av minnen.

Neurologin bör således inte användas som slagträ i de tröttsamma debatterna om huruvida det analoga eller det digitala alltid är bäst. Däremot kan den påminna oss om att våra egna subjektiva åsikter inte är allt utan på sin höjd ett ytfenomen ovanpå en mycket mer omfattande aktivitet som går medvetandet förbi. Diskussion om för- och nackdelarna med pappersbok kontra e-bok är knappast avgjord bara för att en majoritet av alla läsare säger sig föredra det ena eller andra mediet.

8 kommentarer ↓

#1 Victor A on 7 November 2010 at 1:47 am

Ja, boken får en verkligen att länka vissa fraser till en viss plats på sidan, men annars har jag märkt att jag får allt svårare att minnas i vilket format jag tagit in saker. Det händer allt oftare att jag inte kan avgöra om jag hört om något på radio, sett en presentation om det eller läst en text. Har jag läst något i en bok har jag däremot lättare att minnas sammanhanget, vilket är rätt så logiskt. Mina dagar består vanligtvis av ett oavbrutet informationsslukande men nästan inget bokläsande, och gränserna mellan olika format verkar bli mer och mer diffusa.

Till exempel så läser jag ofta tidningsartiklar via spreeder, och det är något helt annat än att sitta och stirra på en text. Det liknar mer att höra någon tala på ett främmande språk där det mesta är brus och man endast uppfattar vissa ord. Efteråt känns det mer som att man har hört texten än läst den. (Det fungerar bra med tidningsartiklar eftersom de ofta innehåller mycket “brus”.)

Hade ingen särskild poäng här, bara en observation. Det känns som att om man zoomar in läsprocessen kan man hitta oändligt många skilda sätt att läsa, där distinktionen skärm/papper kanske är av mindre betydelse.

#2 Marcus Andersson on 7 November 2010 at 6:41 am

Man kanske ska ta “forskningen” i det här fallet med en nypa salt. Det verkar röra sig om ett konsultföretag som fick i uppdrag av Royal Mail att ta fram argument till varför företag fortfarande ska skicka ut direktreklam. Det är ju mycket möjligt att resultatet stämmer, men med tanke på den magra processbeskrivningen så finns det ju en viss risk att undersökningen gjordes på ett sätt som gav ett resultat som kunden blev nöjd med.

Sen är ju uppdelningen i just skärm/papper ganska begränsande. Det är skillnad på tv-skärmar, desktop-skärmar, laptops, touchscreens och e-boksläsare. Storlek, avstånd, miljö, gränssnitt och bakgrundsbelysning/e-bläck påverkar användningen. Jag läser till exempel helt annorlunda på min Amazon Kindle jämfört med laptopen.

#3 rasmus on 7 November 2010 at 7:15 am

Marcus Andersson: Definitivt bör denna forskning tas med en nypa salt, vilket jag även skriver (däremot är det fortfarande fråga om forskning och inte bara “forskning” även om det finns kommersiella intressen inblandade – allt annat vore att låtsas som att det funnes ett vetande obefläckat av alla intressen).
Grejen är att det du säger om att du läser annorlunda på din laptop och din Amazon Kindle bara bekräftar det som jag kom fram till ovan, nämligen att mediet spelar roll. Jag är här inte intresserad av vad som är “bäst”, utan bara av att konstatera att det finns en skillnad. Egentligen en helt trivial sak, men när man lyssnar på hur diskussionerna brukar gå om t.ex. “e-boksmoms” är det ingen insikt som de stora förlagen är intresserade av. För dem gäller att “en bok är en bok” – mediet är bara ett sätt att distribuera produkten till kunden.

#4 Mikael Nilsson on 7 November 2010 at 8:34 am

Jag har ofta undrat över varför text, som trots allt var kanske det första att digitaliseras, ändå verkar vara sent med att på ett avgörande sätt (dvs själva boken) flyttas till den digitala arenan.

Detta då att jämföra med foto, film och musik, som ju alla numer konsumeras huvudsakligen digitalt. Det inversa förhållandet där är intressant. Böcker är mycket mer än bara kokstäver, kan man ju säga, men varför är det inte samma sak med andra medieformer?

#5 Marcus Andersson on 7 November 2010 at 3:54 pm

Tydligen försvann min förra kommentar, så jag försöker igen.

Rasmus: Anledningen till att jag envisas med att skriva “forskning” i det här fallet beror inte på att jag kräver totalt oberoende – det finns dock några saker i det här fallet som jag tycker är anmärkningsvärda (men inte ovanliga).
– undersökningen är gjord för att ge underlag till kundens reklamkampanj.
– Jag kan i vilket fall inte hitta någon information om hur undersökningen gick till och vad som egentligen prövades.
– På den kortfattade dokumentationen verkar det som både premisser och analys kommer från konsultbolaget, medan maskinhantering och bildanalys sköttes av neurologer.

Jag har inget problem med att Royal Mail tar fram underlag för att visa att de fortfarande är relevanta i en allt mer digital värld. De kanske har rätt, vad vet jag. Problemet är när denna typ av overifieringsbara direkta uppdragsforskning jämställs med forskning i traditionell bemärkelse. Speciellt när resultatet sprids utan att bakgrunden nämns och en reklamkampanj från Royal Mail så att säga åker snålskjuts på den respekt folk har för neurologer.

Att jag tog upp olika typer av skärmar beror mest på att jag uppfattade det som du tyckte de är likvärdiga när du skrev “Ord på papper fastnar i minnet på ett annat sätt än ord på skärm.”

#6 Mer om hjärnor, fast nu om läsning « metabolism on 11 November 2010 at 2:56 pm

[…] Rasmus Fleischer på Copyriot finns ett intressant inlägg där han skriver om hjärnforskning, pappersböcker och e-böcker. Saxar: Även om forskningen […]

#7 Andreas on 13 November 2010 at 11:35 am

Då jag har en viss erfarenhet av att läsa och tolka fMRI-studier (absolut ingen expertnivå) så får jag kanske ge mig på en tolkning. Det är ju svårt att värdera studiens kvalitet då den som sagt är ganska klent beskriven, och inte heller verkar finnas publicerad i utförligare form någon annanstans. Men givet en välvillig tolkning av allt det som inte beskrivs (hanterandet av statistik etc.) i deras ”case study” så är följande mina gissningar:
De har alltså studerat skillnader i hur ett reklambudskap tas emot beroende på om det presenteras på papperskort som man håller i handen eller på en datorskärm. För att isolera det som har med själva mottagandet av budskapet att göra, så har de med en kontrollsituation där personerna får nonsensmaterial (ihopklippta collage baserade på samma reklambilder) presenterat på samma sätt, i handen eller på skärm. Detta är nödvändigt för att kunna få bort all sådan hjärnaktivitet som skiljer de olika situationerna åt som inte har med mottagandet av budskapet att göra, tex kontroll av muskler i samband med att man hanterar de fysiska papperskorten och känselinformation från händerna. Genom att subtrahera hjärnaktiviteten i de olika fallen kan man isolera det som man är intresserad av. Detta finns ganska bra förklarat i ”case study”-pdf:en.
Men det första man ska fråga sig (och det gäller alla hjärnavbildningsstudier) är: vad mer skiljer de två situationerna åt än det man ville studera? Allt som skiljer dem åt kommer nämligen att dyka upp i fMRI-bilden, oavsett om det är vad man vill studera eller ej. En grej jag omedelbart kommer att tänka på är att man förmodligen använder händerna annorlunda när man håller i en meningsfull bild än en meningslös dito. Är bilden uppenbart nonsens så spelar det ju ingen roll om man täcker över information med händerna, finns det däremot ett budskap så kanske man följer text med fingret och justerar hur man håller i materialet på ett sådant sätt att viktig information inte skyms, tex. Ett sådant mer målinriktat hanterande skulle eventuellt kunna förklara skillnaden i aktivitet i cerebellum, tex – utan att det direkt har med inkodningen av budskapet att göra. Här finns säkert mycket mer saker man kan fundera på.
Man får ju också räkna in att man i en MR-kamera är ganska begränsad i termer av rörlighet, och att det är knepigt att få en skärmpresentation likvärdig i termer av avstånd etc. Normalt måste man projicera skärmbilden mha någon spegelkonstruktion för att hålla elektroniken (i skärmen) på tillräckligt avstånd från magnetfältet. Detta gör ju också, tyvärr, att det blir svårt att göra någon liknande studie involverandes tex en läsplatta.
Så till hur deras resultat och hur de beskrivs. A = Fenomen, B = deras tolkning, C = min kommentar.
A) Generellt mer hjärnaktivitet aktivitet i samband med information på papperskorten, än i samband med information på skärm. B) Budskapet ger ett djupare avtryck eftersom större del av hjärnan är aktiv.C) Möjligt, men samtidigt medger själva uppgiften mer frihetsgrader då man får röra händerna i samband med papperskorten men knappast när man passivt tittar på skärmen. Så även om de kontrollerar för motoriska aktiviteten i sig, så kommer de små variationer som faktiskt finns i motorisk aktivitet att visa sig jämfört med det andra fallet då den motoriska aktiviteten är nära noll. Detta gäller även sådant som indirekt beror på motoriken tex känsel i händerna och proprioception (det sinne som håller reda på var kroppsdelar befinner sig relativt resten av kroppen). På grund av detta kan man nog inte säga så mycket alls om ursprungsfrågan på grundval av enbart mängden hjärnaktivitet. Å andra sidan verkar inte mycket av den aktivitet de faktiskt visar bilder på vara i typiska sensorimotorområden (förutom den i cerebellum), vilket talar emot delar av invändningen.
A) Aktivitet i hjässloben (parietal-) i samband med information på papperskort. B) Spatial information relaterad till bilden integreras med den visuella och skapar en rikare inkodning. En av hjässlobens uppgifter sägs vara att integrera information från olika modaliteter. C) Deras tolkning är inte alls orimlig, men bygger på att det faktiskt sker en integration som är till nytta för inlärningen. Det senare verkar rimligt men kräver ju att någon faktiskt visat att sådan integration gör att inkodningen på något sätt blir ”bättre” (det är inte heller självklart vad som är deras kriterium här). Men givet några välvilliga antaganden så går det nog att köpa deras slutsats.
A) Aktivitet i retrosplenial cortex, cerebellum, mPFC, och ”default network” i samband med papperskort. B) Mer emotionella associationer i inkodningen och fokusering på de egna känslorna. C) Möjligt att de har fog för att inkodningen blir mer emotionellt färgad (och därmed kan förväntas bli starkare). Resten är ett ganska osammanhängande resonemang, mPFC kunde lika gärna innebära att man empatiserar mer med personerna på bilderna (vilket vore ett argument för deras sak), samtidigt som de gissar att man relaterar till sina egna känslor baserat på aktiviteten i det sk. ”default network”. Men särskilt det sista känns som en optimistisk konstruktion, googlar jag default network så hittar jag mer som tyder på att det är aktivt då man fokuserar ”inåt” och samtidigt inte tar in stimuli utifrån. Man skulle alltså kunna använda det senare som argument för att man tar mindre hänsyn till informationen på bilderna i fallet papper kontra fallet skärm, lika gärna – tvärt emot deras slutsats.
Mina tolkningar av empirin är såklart också rätt begränsade, flera av områdena har jag inte någon direkt koll på. En återstående fråga är vad de blå områdena i deras bilder innebär. Det är alltså de områden som aktiveras mer i fallet skärm än i fallet papper. Detta tar de inte upp alls. Och som jag skrev tidigt så är min tolkning medvetet välvillig, det finns många öppna frågor kvar som skulle kunna angripas mycket hårdare (med rätta) än vad jag gör nu.
Så slutligen, vad ville de säga med studien? De ville väl mest testa hypotesen att fysisk stimuli ger en mer emotionell respons, vilken i sin tur ger en starkare inkodning i minnet enligt diverse minnesteorier. De hittar (inte entydigt) saker de anser tyder på det, och de hittar också sådant som de anser (inte entydigt) tyder på integration av spatial information i samband med fysiskt stimuli som också nog kan relateras till starkare inkodning enligt minnesteori. Men den fråga som slår mig är vad som kan vara den intressanta implikationen, är det att det är bra utifrån reklamteori (är det ett ord?) att bra reklam är den som ger starka minnen som lättare ger upphov till igenkänning i köpsituationer? Utifrån det kan man ju fråga sig hur mycket av det som faktiskt vinner på att beläggas med fMRI-bilder, jämfört med tex ett minnestest på vad försökspersonerna kommer ihåg av annonserna en vecka senare. Det senare skulle ju ligga mycket närmare vad vi menar med djupare förståelse i dagligt tal, och närmare vad som torde vara relevant för marknadsförare. Då slipper man ju också många av de spekulativa element som nödvändigtvis måste till i tolkningen av hjärnavbildningsdata. Men det kanske är så att fMRI-bilder säljer och övertygar bättre?

#8 rasmus on 15 November 2010 at 4:26 pm

Tack för den högst ambitiösa kommentaren! Jag tar till mig detta i mitt pågående essäskrivande där detta i förbifarten berörs.

Kommentera